Världen enligt Rilleman

Demonrecensenten har ordet

2012-01-29T09:22:00.000-08:00

Som flera av er vet har jag tagit grav skada av att i unga och formbara år ha utsatts för Jan Guillous verk i sviten om den Svenske underrättelseofficeren Carl Gustav Dilbert (va.. Gilbert? Vad är det för ett lamt namn?!) Hamilton. Jag har ännu idag en faiblesse för det mattsvarta och blir direkt upphetsad av tanken på olivgröna klätterrep, ballistisk nylon och omagnetisk dykutrustning. Flera av romanerna har filmatiserats och rollen som Hamilton har gestaltats av flertalet mer eller mindre goda skådespelare samt av Sunes pappa. Den senaste i ordningen att hamna på vita duken är nu "Hamilton - I nationens intresse", som utkom i bokform 1988 och där titelrollen spelas av Mikael Persbrandt. Rilleman har sett filmen.

Filmen ger intryck av att vilja väldigt mycket mer än filmskaparna kunnat leverera, åtminstone med bevarad trovärdighet. Rollporträtten saknar djup, vissa är träaktigt stereotypa, och jag får intrycket att regissören gjort det felaktiga antagandet att alla som ser filmen har romanen i gott minne och därför sitter på nog med bakgrundskunskaper för att fylla ut det filmen inte förmedlar. De få bra skådespelare som dyker upp i filmen får allt för lite att jobba med. Som om 24 års tidsglapp mellan bok och film inte var nog så har man valt att skriva om intrigen (som i romanen utspelar sig i efterdyningarna av kalla kriget) för att passa en mer modern geopolitisk situation. Resultatet av detta, i kombination med en sedvanlig artistisk frihet i de tekniska detaljerna och tidigare nämnda kvot mellan ambition och talang är att tittaren genast är vilse i pannkakan. Det finns Snuttefilmsamatörer som skulle ha kunnat lära Hamiltongänget ett och annat om hur man får publiken att TRO att de sett det man inte har råd att visa... Storyn kunde vara vilken lågbudgetaction som helst och innehåller de för modern film så pinsamt övertydliga produktplaceringarna i överflöd; Jag vet nu vilken båt Hamilton kör, vilken telefon han ringer med och fan-i-mig vilken som är "Amerikanska specialstyrkors favoritklocka"!!

Någon gång i filmprojektets begynnelse annonserades att rollen som Hamilton skulle tillfalla Mikael Persbrandt och aftonpressen fick generalspel. Meter efter meter skrevs om hur han tränade med Navy Seals och whatnot... resultatet av ansträngningarna mynnade ut i löp av typen "Persbrands superkropp" och bilder på en svettig medelålders man med en skaplig men inte överdriven muskeltonus. För egen del tycker jag att Persbrandt för sig väl genom de små action- och fightingscener han har och i övrigt lyckas med att hålla Gunwald Larsson borta ur handlingen. Övriga scener med ambition till "taktiskt uppträdande" är rena pojkrumsfantasier. Gestaltningen av Hamilton är stel och på tok för stoisk för att vara sevärd. Förmodligen hade man inte tappat så mycket på att bara klippa in sekvenser av hans bild ifrån filmaffischen (Den är faktisk rätt snyggt gjord, och sen inser man att det är Mads Mikkelsen man tänker på när man ser den). Persbrandt kan mycket bättre än såhär och alla paralleller till Daniel Craigs framgångar med att blåsa liv i James Bond är fantasier av filmjournalister som egentligen vill vara nåt roligare. Jag har visst hopp om filmmusiken men väljer att inte kommentera den specifikt tills jag hunnit lyssna mer på den.

Jag vet inte vad den här filmen skulle vara, men jag vet en sak. Detta är INTE Hamilton. Med undantag för inslaget av skjutvapen skulle det kunna vara en vanlig dag på jobbet för mig; Jag blir smutsig och trasig medan jag löser problem åt människor som inte kan själva samtidigt som jag helst vill sluta och göra nåt vettigt med mitt liv. Betyget blir två olivgröna klätterrep av fem möjliga, där det ena kommer av att Fanny Risberg förmodligen är lite kär i mig.

Vård Av Barn eller Värdet Av Barnlöshet?

2012-01-21T06:22:00.000-08:00

Senaste tidens kedja av händelser har börjat följa ett ganska bekant mönster; det som ofelbart medför att min framtid kommer att innehålla en löneförhandling, "Rilleman style". De av er som känner mig tillräckligt väl vet vad det betyder och är välkomna att inkomma med tips via epost.

Jag tycker att barn är ganska trevliga bekantskaper och på det stora hela kommer jag väl överens med de jag träffar. Flera av mina vänner har startat småskalig produktion med gott resultat och det är uppfriskande att se deras bästa och sämsta egenskaper kondenserade i nya små människor som springer runt och lär sig alla dumheter man visar dem. Jag saknar själv, precis som tidigare, någon egen längtan efter småttingar och känner (till skillnad från delar av min komplicerade föräldrakonstellation) inte att detta är någon källa till uppståndelse. Jag har fokus på andra av livets utmaningar och glädjeämnen.

Det här med barn knyter på sätt och vis an till den förmodat annalkande löneförhandlingen. Kopplingen är att även en övertygat barnlös person som jag själv i arbetet blir påverkad av omgivande barns hälsotillstånd. Jag talar naturligtvis om VAB, Vård Av Barn, och de intressanta effekter detta får på en i övrigt ganska upprotad och chockskadad arbetsplats. Problemet är varken barnen eller deras sjukdomar, båda är en del av hela konceptet med könlig förökning och pueril oförmåga att låta bli att stoppa allt som är litet nog i munnen... (lär man sig verkligen INGET om epidemiologi i lekis nuförtiden??). När de är små och sjuka måste de tas om hand. Problemet börjar bli synligt när organisationen man verkar inom plötsligt utan tillräcklig förvarning (egentligen egalt om man ändå inte bryr sig om att hålla sig med reserver eller sjukvikarier) drabbas av att medarbetare i nyckelpositioner hissar VAB-flagg och seglar hem. I det läget spelar de filosofiska resonemangen kring sjuka barn mycket liten roll, man är fullt upptagen med att svälja irritationen över att plötsligt ha fått även en annan persons arbetsuppgifter slängda i knät, uppgifter som påfallande ofta inte är kompatibla i tiden och rummet med de man redan hade eller som ligger långt utanför ens kompetens-/intressesfär. Detta är illa nog vid enstaka tillfällen men när det förvandlas till en inofficiell tradition som alltid verkar drabba samma person/personer så börjar det personaltektoniska trycket att öka och öka och öka... När panodil inte längre hjälper får man linda armeringsjärn runt skallen för att hålla ihop tills man kan stämpla ut.

Dålig resursplanering i kombination med taskig lägesbild och bristande kommunikation är en ganska besk cocktail att simma runt i, som gjort för att skapa motsättningar och irritation. Om man för en stund gör tankeexperimentet att löneförhandling åter skulle innebära den rent fiskala process ordet antyder så undrar jag hur man kapitaliserar på värdet av att knappt ens ha egna sjukdagar under ett år och att ens tillgänglighet för arbetsgivaren aldrig påverkas av tredje part. VAB är en rättighet och skall naturligtvis inte bestraffas, men detta betyder inte samtidigt att Värdet Av Barnlöshet skall hållas utanför lönediskussionen, förutsatt att ens arbetsgivare orkade lägga tid på sådana.

Lite vardagsfilosofi

2012-01-11T08:58:00.000-08:00

Märkligt att Världen blev ett MER begripligt ställe i samma ögonblick som jag genomfors av insikten att det enda som är konstant i tillvaron... är förändring. Känns som något man redan visste, men det har varit svårt att hitta en tillräckligt rak formulering. Hur som helst var det en välkommen pusselbit i min världsbild.

Shout it out!

2012-01-10T08:51:00.000-08:00

De flest av er har säkert någon gång i livet hört eller läst sagan om "Kejsarens nya kläder", av HC Andersen. Den sedelärande historien om vådan av att inte stå upp för sin avvikande åsikt och påpeka uppenbara fel och brister är fantastisk i sin enkelhet och i sitt sätt att åskådliggöra hur vi människor ibland kan lura oss att andra människor har bättre koll på läget än vi själva. I sagan är det de vuxna som tiger och det lilla barnet som till slut utropar den sanning alla innerst inne enats om; Kejsaren är naken!

Jag har under senaste tiden haft anledning att fundera på de sociala processer som ligger bakom sagan och symboliken i de olika deltagarna. Hela historien bygger på människornas osäkerhet och rädsla för att bli stämplade som dumma eller odugliga. Kejsaren ser inte tyget men fejkar och kör på hellre än att erkänna sig som oförmögen. Den trogne ministern vet förvisso att han inte är dum men spelar med hellre än att erkänna sig oduglig. Så småningom har hela hovet och menigheten dragits in i samma masshysteri där man trotts sina privata tvivel håller tand för tunga. Den gemensamma nämnaren för alla ovanstående är att de har något att förlora på att medge att något inte stämmer. Kungens eventuella nakenhet är ju inget som drabbar dem själva och kan därför ignoreras. Alla gör bedömningen att hellre spela med än riskera något genom att slå till bromsen och göra en riktig jämförande bedömning av fakta. Det lilla barnet i sagan representerar den som inte har något att förlora och som fortfarande kan säga sanningen utan att ge upp något eller riskera att bli stämplad som dum eller oduglig.

Grupptryck är stark juju som kan få oss att göra korkade saker och det värsta är att det ibland inte ens krävs en grupp. En av de farligaste människotyper som finns är den som under inverkan av förväntningar utifrån inte längre har förmågan att inse eller erkänna sina normala begränsningar. Pressen att leverera, att "vara duktig", överskuggar hela ens normala självbild. Jag har vid tillfällen i livet befunnit mig i situationer där jag lurat mig själv att jag vet vad jag håller på med, att det jag gör är rätt, och därmed orsakat mig själv och andra skada på något plan. I det tillståndet är vad som helst bättre än att tvingas ta ett kliv tillbaka och erkänna för sig själv och andra; "Jag reder inte ut det här. Bäst att be om hjälp". Har man tur, som jag har haft, så kommer man undan med en dyrköpt läxa och ett ödmjukt tvivel på sin egen förträfflighet (Idag är målet att vara bra på sånt jag tycker är kul, varken mer eller mindre.) Men det kan också gå riktigt illa. Den beska sanningen uppdagas först när fiaskot är fullbordat och exakt ingen står och applåderar det hårda arbetet som lagts ner. Alla är fullt upptagna med att två sina händer och förklara att det inte kunde ha gått på något annat sätt, alla tecken fanns ju där... man borde ha vetat bättre. Vi ser exempel på detta hela tiden. Hon på jobbet som nästan jobbade ihjäl sig? Killen som faktiskt lyckades svepa en flaska vodka, vann utmaningen och dog? Tjejen som egentligen inte alls ville posera naken på klassfotot men blev övertalad?

Jag tror att herr Andersen lyckades bättre med sin sensmoral än vad jag gör här men om jag skall sammanfatta de tankar som legat till grund för inlägget så blir det att inte låta sig förblindas av vare sig smicker eller vackra fantasier om det färdiga resultatet när man påbörjar ett arbete mot något mål. Vill man lyckas så står sig en aldrig så stark övertygelse oftast slätt mot vilken halvdan projektplan som helst. Att se sina gränser för vad de är är och veta när det är dags att låta andra ta över är en fråga om mognad och perspektiv. Alla har det inte. Och Ja, Kejsaren ÄR naken!

Trevligt

2011-12-08T22:14:00.001-08:00

Ta till protokollet att morgonen ännu så länge varit god mot mig och
att jag, trots att arbetsdagen börjat, är på gott humör. Ovan känsla.

--
Skickat från min mobila enhet

Funderigar kring ett öde frukostbord...

2011-12-06T00:47:00.001-08:00

Undrar om jag inte precis formulerat ett nytt axiom (?):

"Ordningen inom en verksamhet kommer aldrig att vara bättre än
ordningen på dess deltagare".

För mitt vidkommande skulle det, deprimerande nog, förklara en hel del.

--
Skickat från min mobila enhet

Återkoppling, syndaflod och snökaos

2011-12-05T10:09:00.000-08:00

För ett tag sedan ondgjorde jag mig över den infantila fördumning som utgöres av de moderna krigsspelen. Nu har även Röda Korset fått upp ögonen och lanserar en seriöst nyskapande idé som skulle kunna innebära att det både blir slut på krigsromantiseringen och att de som fortfarande vill leka låtsaskrig med varandra kan göra det, och på kuppen kanske t.o.m. lära sig något nyttigt! Man vill i korthet se till att krigsspelen utformas så att spelaren får lära sig om, och följer, internationell humanitär lag. Detta innefattar att följa de av krigets lagar som regleras i t.ex. Genéve- och Haag-konventionerna. Pang-pang men med tanke bakom, konceptet borde tilltala åtminstone de som insett hur lite kunskap som egentligen krävs för att trycka in en avtryckare jämfört med hur mycket som krävs för att veta när man skall låta bli.

Gårdagskvällen vattenläcka i utkanten av Skäggetorp gick mig helt förbi då jag har den goda smaken att bo något eleverat jämfört med pöbeln. Av bilderna att döma var det ganska livat när det begav sig och det är väl tur att det inte var traditionell vintertemperatur ute, för då hade jag fått ta skridskorna istället för cykeln till jobbet i morse. Det som slår mig är hur enormt bibliskt det känns med en syndaflod igenom Skäggetorp, även om just denna inte rensade upp fullt så mycket som den skitade ner. De delar av Skägget som jag passerade på vägen hem ifrån kvällens besök på simhallen var avgjort fortfarande ganska fuktiga. Läckande vattenledning får väl i fortsättningen betraktas som en av stadens återkommande traditioner?

Morgonens nyheter förnekade sig lika lite som reaktionen hos alla människor som gått och önskat sig snö och nu fått det. "SNÖKAOS" var ordet sa Bull... SMHI utfärdar varningar, folk blir hysteriska för att de fått sånt där läskigt kallt och vitt på bildäcken och det står småfranska bilar i varenda dike. För egen del höll jag på att bli omkörd av min egen bakaxel när jag icke helt utan viss livsglädje med firmans pick-up gasade mig ur en 90-gradersböj. Det räckte med den i skuggan kvardröjande morgonfrosten för att tappa greppet. För bilen vill säga, jag behöver provoceras mer än så.

Som slutkläm önskar jag meddela att jag ånyo gjort mig omöjlig i motionsbassängen på Simhallen. Denna gång genom att pga immiga glasögon och spetsigare formtopp (spekulation, författarens anm.) helt missa när jag kommit ikapp övriga motionscrawlare i banan och därvidlag kanske en gång för mycket råkat kittla en eller annan redan vilt sprattlande fotsula... Jag är för en fredlig samexistens inom simsporten men önskar ändock att det fanns en motsvarighet till skidåkarnas frejdiga "UR SPÅR JÄVLA BONNLÄPP!!". I dagsläget existerar ju inget mellansteg mellan att helt ge upp sin träning och att simma ner och förankra de störande elementen i botten av en badstege.

Helt överKÖRd!

2011-12-04T08:01:00.000-08:00

Jag går frivilligt i kyrkan en gång om året, nämligen när det vankas adventskonsert med Chorus Lin - Linköpings blandade studentkör. Kyrkan i detta exempel är St. Larskyrkan nere i centrala Linköping och kören något av det mest häpnadsväckande jag någonsin hört.

Kyrkor som lokal betraktat brukar i allmänhet läna sig väl till körmusikala övningar men den symbios som ikväll ingicks mellan kyrkorummet och kören gick direkt upp till förstaplatsen över årets musikala upplevelser. Genom att både ge sången volym med de olika stämmorna OCH genom att leka med sin fysiska placering i rummet skapade kören effekter som på samma gång är både uråldriga och så nyskapande att det får THX att låta som en gammal transistorradio. När man fått upp tempot rejält efter starten genomfors jag av tanken att "herrejevlar.. det är ju såna här körer John Williams jobbar med när Spielberg vill ha nåt som verkligen får folk att svälja hårt". Jag har tidigare hört mycket gott sägas om dirigent Anna-Carin Strand och sällar mig nu villkorslöst till beundrarskaran. Mästerligt!

Repertoaren är utsökt blandad och växlar inom det julmusikaliska temat mellan kända klassiker och det mer ovanliga, mina egna favoriter låg denna gång inom det liturgiska spektrat. Mitt stora manliga hjärta må ha kraftiga portar som sällan öppnas men när Mats Strand lät violinen ackompanjera kören i "O magnum mysterium" (tror jag det var..) så var det som en lågmäld och vänskaplig knackning, för vilken man inte kan låta bli att låsa upp och öppna en smula. Det kanske inte direkt gräts tårar men jag är glad att ingen försökte prata med mig under delar av konserten, för det hade blivit lite besvärligt att få rösten att bära. Trots en viss sinnesrörelse tror jag dock att jag under konsertens gång slog personbästa i avslappning. Jag har aldrig (i fullt medvetet tillstånd) haft lägre blodtryck än vad jag hade mot slutet. Bara en sån sak är ju skäl nog att handla på sig ett par av körens album på vägen ut.

Jag lovar inget men det finns risk för att jag blev en bättre människa idag. Krama mig när vi ses och se om du märker någon skillnad?

Vem då jag "solstråle"?!

2011-12-01T23:43:00.001-08:00

Varje gång jag kommer på mig själv med att vara på gott humör på
jobbet så blir jag bara förbannad för att det uppenbarligen är nåt jag
glömt...

--
Skickat från min mobila enhet

Snattat och väl författat

2011-11-15T09:56:00.000-08:00

En gång för länge länge sedan for en grupp goda vänner till ett land vars namn sedan av någon anledning tilläts falla i glömska. Varför är inte viktigt längre. Under hemresan botaniserade jag, vanan trogen, flygplatsens motsvarighet till "Pocket shop" och hittade där ett verk som under 12 år har följt mig i ur och skur.

Vid det här laget har jag säkert läst "Cryptonomicon", av Neal Stephenson, 30 gånger. Ibland från pärm till pärm men lika ofta i utvalda brottstycken innan läggdags. Den är helt fenomenal på ett sätt som är svårt att beskriva. Detta bevisas av att jag så sent som igår kväll hittade ett stycke som jag inte reflekterat över tidigare men som nu hade samma effekt på mitt medvetande som framkallningsvätska har på ett exponerat fotopapper.

"He is disappointed because he has solved the problem, and has gone back to the baseline state of boredom and low-level irritation that allways come over him when he's not doing something that inherentley needs to be done [...]."

Ovanstående talar om för mig att den frustration och irritation jag burit på senaste tiden (året..) till stor del handlar om att jag drabbats av rundgång i livet. Jag är inte längre utmanad, jag gör inte något svårt, inget jag bara precis klarar av och sen är stolt över, inget som ger skärpa åt intellektet... Jag ägnar min dyrbara tid åt saker jag inte tycker är viktiga längre, saker som inte är viktiga för MIG. Självinsikt är tunga grejer och jag undrar vart denna lilla tankegnista kommer att ta mig i livet? Säkert är att ett nytt fokus kräver nya insatser. Dags för "Rilleman: Reloaded"?

"Meh"

2011-11-11T02:10:00.001-08:00

Klockan är nu 11.11 den 11:e november 2011. Jag är inte imponerad.

--
Skickat från min mobila enhet

Blågula kvällsfunderingar

2011-11-10T11:48:00.000-08:00

Sedan resan till San Diego och den formidabla infusion av lycka detta innebar för min flygkänsliga organism har jag haft svårt att tänka på så mycket annat. Lyckträffen att besöket råkade sammanfalla med flygdagarna på (Marine Corps Air Station) Miramar går inte att rättvist beskriva i ord, men en del av bilderna i det tidigare presenterade albumet tar beaktaren en bit på väg. Särskilt bilderna på US Navy's uppvisningsgrupp Blue Angels är en källa till mycken faderlig stolthet.

Som ett stort fan av Svenska Team 60 tar det emot av rent patriotiska skäl men det går inte att förneka att Blue Angels är världens idag förmodligen vassaste uppvisningsgrupp. Jag ursäktar min vurm för det osvenska med att de åtminstone har ett MYCKET blågult färgschema. :-) De har inte lämnat något åt slumpen utan kör hela uppvisningen som en väldrillad kedja, inklusive markpersonal, preflight, taxi och speaker. Det enda de snålar på är tyget i sina flightsuits, där man med ett gott öga nästan kan se pilotens religiösa preferenser.

Upprinnelsen till inlägget är att jag råkade snubbla över ett klipp från den giganternas epok vi av tiden märkta kallade "80-talet", då allt var bättre, man köpte smågodis i kiosk, snorungar visste hut och Carola alltid vann melodifestivalen. Blue Angels har existerat sedan 1946 och har under den tiden flugit nio olika plattformar, från F6F-5 Hellcat till dagens F/A-18 A-D. Klippet visar en av mina favoriter, det mycket vändbara A4 Skyhawk, som nyttjades av gruppen fram till november 1986 då det ersattes av F/A-18. Den uppmärksamme känner ingen planet ifrån "Top Gun" där det användes av instruktörerna för att lära Tom Cruise att kamma sig. A-designationen antyder att planet har attack som främsta uppgift snarare än jakt och ger att dess envelope är mer inriktat på god manövrerbarhet på låg höjd än på hög hastighet. Med andra ord ett helt suveränt uppvisningsplan!

Då Youtube nu en gång för alla är helt tokigt länkat och korspollinerat var det helt oundvikligt att jag skulle halka in på NÄSTA lilla klipp. Detta är inget mindre än en remake av det första, åtminstone är likheterna slående. Inte minst pga soundtracket. Scenerna i klippet kommer från samma film som för många år sedan gick på Kosmonova och visar Blue Angels vinterträning och några blandade framträdanden. Det är en fröjd för nördar att se närbilder på hur piloterna jobbar med alla till buds stående roderytor och bromsar för att hålla positionen i gruppen. Och lite Van Halen har aldrig gjort ont det heller. Jag får stå.. päls. :-P

Salaam alaikum!

2011-11-10T10:36:00.000-08:00

I dagens Corren kan man läsa att det tagits fram nio förslag till placering av en eventuell moské i Linköping. Detta brukar resultera i den helsvenska ryggmärgsresponsen "Jag är minsann för religionsfrihet, inte för att jag tror på nån jävla Gud å trams, och muslimer har jag inget emot fast försöker de däringa lakansjehovas bygga hemma hos MIG då ringer jag SVERKER!!".

Naturligtvis är Skäggetorp ett av förslagen, något som jag välkomnar med öppna armar. Dels känns ju "Lilla Teheran" lite fattigt utan just en moské och dels vore det roligt om någon ville bygga något annat här än pinsamma lågprisbutiker för undermåliga matvaror hela tiden. Jag välkomnar den muslimska församlingen och byggherren att studera området i omedelbar anslutning till mitt eget boende och ber alla inblandade att särskilt betänka vilken imponerade silhuett det skulle ge området om man uppförde en minaret på minst 30 meters höjd. Det skulle fylla flera viktiga samhälleliga funktioner; utropet till morgonbön skulle skaka liv i den mest arbetsskygge slashasen, modellplansbyggare skulle ha någonstans att starta experimentella glidare ifrån och hårt prövade radioamatörer skulle ÄNTLIGEN få någonstans att få upp sina kortvågsantenner! Jalla!

Morfar HAR rätt!

2011-11-09T09:04:00.000-08:00

Mitt (och Morfars!) korståg mot kunskapsbrist och ren dumhet i närmiljön förtjänar kanske en förklaring. Det är inte för mitt eget höga nöjes skull som jag sitter och avkräver mina medmänniskor källhänvisningar, eftertanke INNAN man talar, exempel ur verkligheten eller förklarar att Illusionerad Vetenskap är för vetenskapen vad My Little Pony är för travsporten. För mig handlar det om en betydligt mer allvarlig fråga, nämligen den om min hälsa och mitt välbefinnande. Att tvingas sitta och lyssna på en utläggning i ett ämne som talaren vet lika mycket om som en fisk vet om cykelsport och där alla argument är av typen "Så är det!" är helt klart någonting som jag har allt mer svårt att stå ut med. Sedan min tandläkare bad mig att sluta gnissla tänder fick jag uppslaget att låta en annan del av sjukvården komma till min räddning. I framtiden hoppas jag kunna visa upp ett fint laminerat kort från min läkare där allt för utstuderade svamlare, mytomaner och populärvetenskapsprofeter omedelbart beordras att hålla klaffen då de utgör ett akut hot mot min nötallergi.

I ett plötsligt anfall av lite god vilja, och för att inte enbart gnälla hela tiden, vill jag försöka lägga fram en lösning på problemet med den tilltagande bristen på klokhet och folkvett. Det rör sig om en adaption av en redan existerande lösning för att komma tillrätta med trög mage. Där anges "frukt och fibrer" ha en positiv effekt. Följaktligen letar jag nu efter en tratt stor nog för att tillåta passage av några högfartsbananer och en OSB-skiva in i öronkanalen på de i omgivningen med högst mental viskositet.

Med nerver av pentyl...

2011-10-31T11:27:00.000-07:00

Att jag tvivlar på astrologins förmåga att förutspå framtiden betyder inte nödvändigtvis att mina horoskop alltid är fel. Och, ärligt talat, varför skulle mina tisdagar skilja sig ifrån övriga veckodagarna?

Förlorad generation, eller bara lite korkad?

2011-10-30T00:56:00.000-07:00

Dagligen blir jag påmind om att normen för underhållning för vuxna (eller vad som tidigare skulle ha kallats vuxna... idag får man vara barn upp i 30-årsåldern) idag innebär att leka krig i dator- eller TV-spel. Att låtsasstrida och låtsasdöda för underhållning är i den åldersgruppen idag vanligare än att läsa böcker, åtminstone bland männen. Man talar i timtal om kommande releaser men ägnar inte ens sekunder åt riktig omvärldsbevakning. Naturligtvis finns det undantag på den enorma gråskalan men finns det verkligen människor som på allvar tror att man inte behöver lära sig mer i livet bara för att man slutat skolan? Min egen position i frågan är att ALLTID hitta något nytt att lära mig, eftersom jag tror att just den mentala funktionen att lära sig nya saker är något som måste underhållas precis som vilken muskel som helst för att inte tillbakabildas. Kunskap är makt, dessutom väger den inte tungt förrän man lägger dess inneboende kraft bakom sina argument. Frågan är väl bara hur man hanterar problematiken med utebliven nyfikenhet och kunskapstörst utan att hamna i den proverbiala "släpa-hästen-till-vatten-och-trycktanka-kräket-situationen". Jag tror inte att det skulle funka men det finns tillfällen när omgivingens BF3-regurgiterande ger mig sådan Weltschmerz att jag mest vill slå en idiot med en annan...

En lite annorlunda vinkel på problematiken kan läsas i Johan Martinsons spelkrönika i Aftonbladet.

Krig. På riktigt. Fortfarande kul?

Gamla goda takter!

2011-10-26T07:56:00.000-07:00

Efter avslutad insats i Libyen har det återvändande Svenska förbandet visat att det, mot alla odds, finns lite grann kvar av andan från den fornstora Krigsmakten i dagens organisation, som mest av allt liknar en "väpnad resebyrå"... Bra jobbat!

http://www.barometern.se/nyheter/smuggelskandal-skakar-libyenstyrka%283003607%29.gm

Nytt album.

2011-10-14T23:45:00.000-07:00

Nu ligger bilderna från San Diego-resan uppe på Picasa. Av förklarliga skäl blev det många flygbilder men det finns även en del läckra foton från roadtripen upp i bergen öster om SD.

Lite samhällsinformation

2011-09-20T09:14:00.000-07:00

På förekommen anledning vill jag meddela att jag inte slutat blogga. Jag experimenterar bara lite med aktiv tystnad. Normalitet beräknas vara återställd så fort jag vet vad det betyder. Den som har tråkigt under tiden kan odla vaxbönor, memorera pi eller äta lim.

Spolad.

2011-09-07T08:00:00.000-07:00

Efter att ha studsat mellan dagens förtretligheter som en flipperkula i en torktumlare fick jag faktiskt avsluta med ett par rejäla flatgarv åt skämt helt på min min nivå. Det började med att jag svor över att spolarvätskan i bilen var slut. Tankarna utvecklades vidare på följande sätt:

Häller man i bilar med smutsiga rutor: spolarvätska.

Häller man i snabba bilar: spoilervätska.

Häller man i trasiga bilar: spoliervätska (Tack till Dojjan flör den sista, höll på att skratta ihjäl mig!)

Hemma igen.

2011-08-28T11:11:00.000-07:00

Nu kör vi.

Dagsformen

2011-08-12T01:11:00.001-07:00

krafs, krafs, krafs, krafs...

--
Skickat från min mobila enhet

Höll på att glömma...

2011-08-10T12:00:00.000-07:00

Dagens "Aha!" kommer courtecy of NyTeknik, har lockat fram igenkännande garv hela dagen på jobbet.

http://www.nyteknik.se/nyheter/karriarartiklar/article3228810.ece

Jag själv noterar 13 träff av 13 möjliga när det kommer till stressfaktorerna, även om balansen mellan jobb och fritid faktiskt är helt och hållet mitt eget ansvar. Artikeln är så jävla träffsäker att jag blivit beskylld för att ha författat den åtminstone tre gånger under dagens lopp. :-)

More is less? Jag också.

2011-08-10T09:24:00.000-07:00

Idag har jag lyckats med motsägelsen att jobba mer för att jobba mindre. Efter två timmars supereffektivt arbete efter arbetstid (när annars..) har jag reducerat en stor del av den returhög som skulle ha varit klar i måndags eftermiddag. Jag hann också kolla bokningsläget inför morgondagen och på hemvägen smita förbi depån på Svedengatan för att kolla upp läget med våra större liftar. På dessa välinvesterade timmar har jag skapat förutsättningen för att över huvud taget ha något att erbjuda i vissa produktgrupper inför morgondagen, liksom för att kunna röra sig i lokalerna, samt skaffat mig en lägesbild att bygga beslut på. Största investeringen är dock i min egen sinnesfrid. Om jag måste mötas av ett berg av försenat jobb varje morgon så kommer jag helt snart att sluta kliva ur sängen. Sen var det ju frågan om arbetsetiken också.

Jag kan ha nämnt en gång eller två att jag har ett förflutet i flyttbranchen. Det var en intensiv tid av mitt liv och liksom många andra av mina yrken innebar den tid och utrymme för personlig utveckling. Förutom den fysiska träningen så lärde jag mig en mängd användbara saker, bland dessa effekten man uppnår med en totalt sammansvetsad grupp med ett gemensamt mål och en stark motivation. Ett litet exempel:

Gruppen: 2-6 flyttgubbar, sinsemellan tämligen olika på alla sätt men som jobbat ihop ett tag.
Målet: Flytta en lastbilsvolym med bohag från en adress till en annan.
Motivationen: Vi kan starta kl. 0800. Vi kan inte sluta innan allt är inburet på nya adressen.

Jag har haft förmånen att få jobba med en del riktigt fina människor i flyttsvängen, och med några som inte ens hade dugt att koka till axelfett. Men trotts olikheter och motsättningar på det personliga planet så var det ALDRIG någon som ens dryftade tanken på att sluta jobba och gå hem innan jobbet var klart och allt var i ordning. När bilen var tömd och någon gjorde upp med kunden så stod det alltid någon annan och sopade av flaket och några som vek ihop flyttfiltarna inför kommande uppdrag. Detta utan att något behövde sägas. Det hände exakt aldrig att detta sköts upp till morgondagen. Efter nästan 10 år, av och till, av detta arbetssätt så är det fruktansvärt påfrestande att lämna min arbetsplats UTAN att ha uppnått känslan av att ha fått ett avslut för dagen. Jag är hellre trött och färdig med jobbet än hemma tidigt och med jobbet kvar i huvudet. Två timmar övertid idag rör mig inte i ryggen. Mitt referensvärde för "ansträngande arbete" är 12 timmars bärande på ekmöbler upp och ner för tre våningar utan hiss. Detta sätter naturligtvis en standard som är helt omöjligt att upprätthålla i vår nuvarande verksamhet, särskilt med hänsyn taget till arbetets natur och att fysisk träning inte är ett allmänt intresse likt t.ex. flatulens och rapande.

Flyttjobbet hade inga framtidsutsikter, det var tungt, enformigt och smutsigt. Gamla flyttgubbar och hela flyttgubbar var helt exklusiva grupper. Ändå finner jag mig att längta tillbaka så att det gör ont, för just nu saknar jag det credo jag sedan dess har arbetat efter:

"Alla bär. Alla lider. Alla går hem när det är klart!"

Close encounters of a Rilleman kind!

2011-08-09T10:24:00.000-07:00

It's weird but all it took to lift my spirits was a surprise visit in the store from one of my "special favourites" among the customers... I'd like to say "You know who You are", but I seriously doubt that. Anyways.. as a token of gratitude I wrote a friendly little poem, titled "Eyeful of woman"...

The second she walked into the store, I got hooked and wanted more!

My racing hearth just sings - her moves like those of jello on springs.

A womanly piece of ass, the most physical form of mass.

I try hard to unwind, but I'm stuck with behind on my mind!

Red lips, high heels and short skirt, more rigged for fast assault than soft flirt.

Be it rought or be it tender, Lady, I yield and I surrender!

Witty banter, lingering glance, a skilled enchanter pulling me into trance.

Conquered but not one to play nice, as she turn to leave I slap her on the ass with my eyes!

(Thank YOU. And come again! ;-)

"There's two 'I' in irritated..

2011-08-08T09:40:00.000-07:00

..and I'm both of 'em!!"

Det finns bra dagar. Det finns dåliga dagar. Och så finns det dagar som idag, då det till slut känns som att ett ganska litet men mycket elakt djur med stora klor (attackmyrslok..med "LASER" på huvudet) sakta och med stor beslutsamhet har börjat krafsa sig ut ur mitt huvud för att bibringa Världen en del ganska beska sanningar. Det lilla djuret är vad som sätter själva "FRUST!-et" i ordet frustration.

Jag har inte huvudvärk så mycket som själsliga smärtor. I sammanhanget känns det inte fel att tala om "Weltschmerz" - känslan man upplever vid insikten att den fysiska verklighet man lever i aldrig kommer att kunna tillfredsställa sinnets krav. Det är frustrerande bortom alla gränser att gå runt och konstant känna att saker och ting inte är som de borde vara, att orimlighet har blivit norm och att sånt som förr var självklarheter nu har blivit anakronistiska valfriheter.

Förändring är oftast mer bra än dåligt, liksom anpassningsbarhet, men när samtiden har blivit ett spel där reglerna hela tiden ändras och endast den som fuskar bäst kommer att klara sig, då är det svårt att se vitsen med att spela över huvud taget. När ingen vill betala fullpris (eller skatt), alla vill "åka räkmacka" och alla är sig själv närmast hamnar vi i ett tillstånd där grupper endast existerar i form av "en samling isolerade individer" snarare än "en samling med gemensamma beröringspunkter". Kan någon säga mig NÄR allt skulle börja vara gratis? När upphörde rättigheter att åtföljas av skyldigheter? Jag anar att det var nånstans i samma veva som alla snorungar plötsligt började yla om att man skulle visa dem "respekt!", i den infantila tron att detta är något som kan krävas. Det tar en hel del av ens liv innan man börjar ana hur mycket arbete, disciplin och uppoffring som krävs av en själv för att tjäna in den där respekten, och det är ledsamt att se när somliga säljer iväg den för ett lågt värde i fel valuta. De flesta får chansen att vinna min respekt. Ingen får två chanser.

Ja, jag är på ett uselt humör...

Allahu akbar?

2011-08-06T12:06:00.000-07:00

Skymning i Skäggetorp. Den stora grå massan njuter av en varm sommarkväll. Grillarna får vila, det är soffan och "Den platta husguden" som gäller. Grannen ovanför spelar Islamo-etniska bönesånger på hög volym rakt ut genom sin öppna balkongdörr... mer "snabeltofflor" än "knätoffsar" ur ett kulturellt perspektiv. Musiken är till en början lite störande men växer på en tills den börjar ge samma känsla som ett väl avvägt soundtrack till en film om mellanöstern. Islamofobi är ju på modet nu men jag som redan givit upp hoppet om Skäggetorp tar det med fattning. "Roll with the blow" är modellen; bygger någon en minaret så har jag någonstans att sätta upp mina radioantenner och att öva rappellering :-). Semper preparatus!

Spritt språngandes..

2011-08-04T11:04:00.001-07:00

Att jobba över hela sommaren är ju ett val jag gjort och det vore fel att klaga. Däremot kan jag meddela att jag börjar uppleva viss anspänning och understundom är lika emotionellt stabil som en enbent pall. När jag inte Bert-Karlsson-rasar över de senaste dumheterna så brister jag ut i gapskratt över saker som bara jag tycker är kul.

Dagens gapskratt skallade mellan väggarna i firmans tvätthall på Svedengatan, där jag först rasat över att behöva nödtorftigt laga uppdragskritisk utrustning innan jag kunde använda den. Nåja... bygones, som Richard Fish skulle uttryckt det. (Serien borde förövrigt ha döpts till "Ling McBeal", efter den tveklöst coolaste karaktären! Tror förövrigt att hon är lite kär i mig... etc osv.)

"Vad händer om ett tåg fullastat med zombies spårar ut?"

"Inget alls. De är ju redan skendöda."

Jag anför ovanstående som indikator på att jag behöver lite luftombyte. Eller hjälp.

Last king of Skäggetorp?

2011-08-03T08:39:00.000-07:00

Jag fick min nya regskylt idag, som ersättning för den jag planterade i rådjuret i söndags. Uthämtning var som vanligt på Godishuset borta i Centrum. När jag fått mitt paket och vänder mig om för att gå blir jag plötsligt så rädd att klockorna stannade.

Mannen som står bakom mig och väntar på sin tur är in i minsta detalj lik Idi Amin, som han porträtterades av Forrest Whitaker i den fantastiska filmen "Last king of Scotland". Och då inte den inledningsvis jovialiske, entusistiske nallebjörns-Amin från filmens början utan snarast den mot slutet helt psykotiske som hänger folk ifrån taket i krokar och skär dem i bitar. Jag hoppade bokstavligt talat högt.

"Den som är satt i skuld..."

2011-08-01T21:03:00.000-07:00

Visst är det bra att ha pengar att kunna betala sina räkningar med, men jag kan inte skaka av mig känslan av att USA just bestämde sig för att ta ett gigantiskt SMS-lån för att lösa sina problem.

Avund

2011-08-01T08:16:00.000-07:00

I min nya serie om roliga synder har jag nu kommit till avunden. Jag avundas. Jodå, precis som de flesta andra dras jag med känslan av att andra har det bättre än vad jag har och att detta på något grundläggande sätt är fel. Idag har jag avundats några mina kollegor.

Jag avundas den som kan gå hem när skrivaren är proppfull med följe- och retursedlar att sortera. Jag avundas den som kan gå hem utan att ha satt telefonerna på laddning. Jag avundas den som kan låta dörrar stå öppna och lampor vara tända när han är sist ut ur verkstaden. Jag avundas den som kan gå hem och låta gasförråd vara olåsta och HTC-slipar stå ute. Jag avundas den som kan gå hem medan dagens lunchrester fortfarande står på bordet i fikarummet. Jag avundas den som inte känner behovet av att bry sig eller kolla en extra gång. Jag avundas den som tycker att lite självdisciplin, ordning och reda är saker man kan leva utan.

I övrigt ska det bli kul att redogöra för vart jag lägger all övertid jag nu debiterar, förutsatt att någon frågar.

Päls mellan tänderna

2011-07-31T14:31:00.000-07:00

Efter att jag tagit mitt amatörradiocertifikat har jag låtit radiohobbyn ligga i träda ett tag. Jag har inte riktigt vetat hur jag vill ha det och har använt tiden till att läsa på lite om ditt och datt. Som vanligt är när man låter tiden verka för sig så dök det plötsligt upp en Blocketannons på just det jag ville ha. Detta föranledde en resa ner till Jönköpingstrakten och ett möte med en sympatisk radiofrände. Utrustningen var i toppskick, priset var rätt och allt fick naturligtvis plats i Defendern.

Hemfärden blev avgjort lite spännande. På E4:an 30 km norr om Jönköping hinner jag bara precis uppfatta att det faktiskt är ett rådjur som håller på att korsa mittremsan innan det säger "BONK!" i bilen. Jag reflexbromsade så hårt att jag under några meter låste upp framhjulen (ABS... tja, det kommer och går) innan jag lättade av och ställde mig med varningsblinkers på så långt ut jag kunde komma. Reflexvästen åkte på innan jag klev ur och telefonen åkte ner i fickan. Djuret hade landat i diket och en grundlig undersökning visade att Defendern vunnit en förkrossande seger. En inspektion av bilen visade på att det saknades en reg-skylt fram. I övrigt inte en buckla. Uppenbarligen har råbocken tagit mitt i kofångaren, där den är som starkast och där det sitter ett stort jävla galler som skydddar kylaren. Medan jag ringer polisen för att anmäla viltolyckan noterar jag att det droppar något ifrån höger hjulhus. Luktar som vatten, smakar som vatten (jag är väldigt nyfiken) och känns som vatten. Slutsatsen var lika märklig som roande. Bilen har inte bara överlevt krocken oskadd, den har dessutom av smällen valt att öppna en tidigare täppt dräneringsventil till sumpen i bilens friskluftintag... det är detta gamla regnvatten som nu lämnar bilen. Outstanding. Efter att ha märkt ut olycksplatsen med en för ändamålet avsedd pappersremsa blev det raka spåret hem. I morgon ska jag ta en grundligare titt på och under bilen men blir förvånad om jag hittar något.

Defendern är nu döpt i blod (nej, men det låter så coolt) och bär det stolta namnet "Rammbane". ;-)

(För övrigt har jag under resans lopp funderat på Alexander Ryback, även känd som "fiolhoben". I den mån han nu skall förpassas någon annanstans än det mänskliga släktet så tycker jag att han är mindre Hob än vad han är en "felande länk"... )

Slö lördag

2011-07-30T07:58:00.000-07:00

Efter att under arbetstid ha varit på klospetsarna konstant i fyra veckors tid tog min kropp sovmorgon till 10.30 i morse. En seg och oengagerad frukost (kaffe, nudlar, tonfisk och ballerinakex... fråga inte) senare tog jag mig i kragen och bestämde mig för att slänga en massa skräp och återvinningsmaterial. En perfekt ursäkt för att köra lite Defender. :-)

Återvinningsanläggningen i Malmslätt/Jägarvallen var naturligtvis stängd och på sedvanligt manér lade jag om planen till att istället omfatta ett besök på den nya utställningen om katapultstolar på Flygvapenmuséum. Det var gott om folk där men en Defender har en inbyggd förmåga att kommendera en plats även på en välfylld parkering så det gick utan problem.

Själva utställningen var inget att hänga i julgranen, man ser mer intressanta saker när man röjer i föräldrarnas förråd, och jag lärde mig inget nytt. Jag tog en snabb sväng genom resten av salarna för den skull det tillkommit något nytt. Till min glädje har man nu lyckats få nya salen ("Kalla Kriget") att se lite mindre gles ut genom att ställa in en Hkp 4.

Precis när jag skulle ge mig av hemåt nåddes mina öron av ljudet av gråt och hulkanden, härörande från två olyckliga ynglingar som helt uppenbart kände sig lite omotiverat föräldralösa. Jag tog på mig min mest förtroendeingivande min och förklarade i lugnt tempo det kloka i att söka upp personalen i kassan om man kommit ifrån/tappat bort någon och eskorterade killarna dit. Väl där hann jag bara börja presentera problemet för en mycket mormoderlig kvinna i butiken innan killarna själva identifierade sin mor en bit bort och därefter rusade i hennes något förvånade armar som två jaktrobotar mot en Sovjetisk trupptransport över Visby. När även Mor fått läget klart för sig fick jag ett så tacksamt leende att jag nästan välte. Med lite tur lärde sig alla nåt på kuppen.

För att kompensera dagens uppbyggnad av god karma tänker jag bli berusad. In progress. ~:-)

Splitterskadad...

2011-07-26T12:12:00.000-07:00

Titeln till trots så är jag i skrivande stund i bättre fysisk form än på länge. Regenerationen av den vävnad jag lämnade utefter Haningeleden gick bättre än vad jag vågade hoppas på och efter blott nio dagar kunde jag anse mig som återställd; "Once again a complete ass!". Jakten på allt som är långsammare än en engagerad adrenalinkåt inlinesåkare är återupptagen. Träningen gör mig gott och är en väsentlig del i min strategi för att hantera situationen på jobbet. Splittret är mentalt då det är full fart åt så jävla många håll just nu. Ett diagram över tankeverksamheten skulle imponerat på killarna som drömde fram Truppmina 12. (Att kalla en truppmina "Försvarsladdning" är förresten bara en av alla saker som blivit FEL med det här landet, liksom att kalla något som inte ens har makt att försvara sig själva mot nedläggningshetsen för "Försvarsmakt".)

Vi är för närvarande mitt uppe i semesterperioden med allt vad det innebär. Bristen på folk har visat sig vara lättare att arbeta runt än det faktum att den tjänstgörande personalen inte har tillgång till all den information de behöver när det gäller praxis och rutiner. Det är frustrerande och tar tid vi inte känner att vi egentligen har men har som positiv bieffekt att man lär sig att skita i praxis och skapa egna lösningar. Ofta betyder detta att jag sätter priserna till vad jag tycker är rimligt hellre än att offra tid på att leta i undermåliga listor. 90% av tiden arbetar jag i uthyrningskassan, vilket är lite intressant, eftersom det är den syssla jag finner mest stressande i hela verksamheten, är absolut sämst rustad för och uttryckligen har bett att få slippa. Det är enbart solidaritet med vår ende tjänstgörande butikssäljare som gör att jag biter ihop och lider. Det övertidsuttag vår semesterplanering orsakat mig kan mycket väl komma att mätas i enheten Hillebergtält. Huvudsakligen har vi arbetat ihop oss bra på depån och med enstaka undantag drar alla jämt och åt samma håll. När det funkar mindre bra är det rena "Flugornas Herre" över bygget, åtminstone de tidiga kapitlen. Planen för hösten är att revidera situationen och se om jag har så mycket hopp om framtiden att jag vill stanna. Somliga har en hel del att leva upp till.

Senaste tidens iakttagelser har orsakat mig fysikaliska bryderier. Det är allmänt känt att om man delar en massa på hälften tillräckligt många gånger så kommer man förvånansvärt snabbt att stå inför konsekvensen av att klyva en atom. Vare sig man gör det för att värma sig lite vatten eller för att skaka om killarna på det andra fältpostnumret så är de flesta överens om att det rör sig om lite farliga krafter och att man skall vara uppmärksam. Just faran med vårdslös decimering av material är orsaken till min vånda, manifesterad av de kort-kort-korta jeansshorts som nu ålar omkring runt mittpartiet (nej, inte Centern...) på stadens högt kluvna unga kvinnor. Jag ser med blandade känslor, gubbsjuka och fasa tror jag bestämt, hur dessa stadigt krymper. Shortsen alltså, tjejerna varierar i höjd som grupp men inte som individ. Vad händer när man når det kritiska tillstånd då en kedjereaktion startar? Kommer plagget att fortsätta krympa till en denimblå singularitet som drar till sig allt annat jeanstyg inom sin Levis-radie, eller finns det t.o.m. risk för att byxorna först drar ihop sig för att sedan enligt teorin om ett cykliskt universum åter expandera KRÄNGDA UT-OCH-IN och i processen vränga hela rumtiden över öronen på oss?? Måtte en sakta fallande temperatur rädda oss innan det är för sent. Under tiden ber jag er att hjälpa mig hålla ett vaksamt öga på fenomenet.

Dr Rilleman och syster Klister

2011-07-12T08:53:00.000-07:00

Mina försök att sova på mage gick helt om intet och natten genomsyrades av tvära kast när hudlösa delar gnuggades mot sänglinne. Väl medveten om att skrubbsår initialt mår bra av att luftas valde jag att inte försöka administrera någon täckande kompress första natten. Dessutom saknade jag rätt sorts kompress (den som har en glatt yta lämpad för "blöta sår"). Klokt eller ej så kostade det mig ett par bra lakan. Jämfört med de smällar jag redan tagit är det inget att orda om.

Att cykla till jobbet var så otänkbart att det var riktigt roligt att tänka på och under de största av kvidanden baxade jag mig i morse mycket försiktigt in i Defendern. När man väl sitter går det bra men alla rörelser är en plåga. Såret vätskade friskt och föranledde frekvent tillsyn och byte av kompress (hittade några halvbra i en låda..). Det var väldigt skönt när dagen var över och jag kunde styra kosan mot lokala plåsterboden och där lägga en beställning som gjorde att personalen får råd att uppgradera till Business Class under semestern.

Inspektionen efter hemkomst gav vid handen att läkningsprocessen börjat bra. Det är fortfarande både irriterat och västskar lätt men visar alla tecken på att få en stadig skorpbildning. Inga tecken på infektion eller kvarvarande grus/asfalt. Med en rejäl mängd kirurgtejp anbringades tvenne vettiga kompresser under akrobatiska krumsprång runt egen axel. Jag ser en affärsidé i att börja tillverka plåster, kompresser och bandage anpassade för den utmanande topografi våra mer krökta, kurviga och kupiga kroppsdelar är stöpt i.

Aj-ont-fan i Rilleman!

2011-07-11T10:18:00.000-07:00

(Läsaren ombedes föreställa sig att detta skrivs sittande på ena, men inte den andra, skinkan. Tack.)

För att bränna av lite av den energi jag jag ackumulerat under dagen svepte jag ut på en liten trivsam inlinesrunda efter jobbet. Då jag för tillfället saknar bromskloss var jag tvungen att planera mitt vägval så att jag i möjligast mån kunde undvika kraftiga nedförslut och korsande trafik. Staden är full av cykelvägar vilket hjälper till. Allt gick riktigt bra och det var bara undantagsvis jag blev tvungen att dra ner tempot.

Skägget-Ryd-Malmslättsvägen-Kaserngatan-Djurgårdsgatan-Haningeleden... där det slutade gå riktigt bra. Precis efter att jag på den fina släta asfalten fått upp farten ser jag att jag faktiskt kommer att få möte av en likasinnad skejtare. Detta brukar inte generera några större åthävor från min sida annat än att jag samlar ihop mig lite för att inte spreta ut med stavarna i onödan. Just den här gången drabbades jag dock av ett motoriskt attackspex och lyckades sätta ner ena staven INNANFÖR mitt höger skenben. Detta är inte bara dålig teknik, det är ett ganska svårbemästrat flygläge också. Hela Rillemansystemet försattes i DEFCON 1 och reptilhjärnan började aktivera kobrasnabba reflexer för att ta ner systemet i dess felsäkra quadropeda läge.

Min egen upplevelse av själva vurpan var mest förvåningen över dels hur jäkla bra kroppen på egen hand vek ihop sig och precis därefter hur otroligt långt man glider på nylagd sträv asfalt! När farten började avta avslutades vurpan med en rullning över..nån eller annan axel, jag var i ärlighetens namn inte rikigt uppmärksam. Jag slutade i sittande ställning och gjorde vad varje man skulle gjort i samma situation; jag studsade upp med ett helt normalt "hahaha-det-gjorde-inte-ont-uttryck" i ansiktet. Jag konstaterade att jag var huvudsakligen hel och hade redan fått upp farten igen innan jag faktiskt mötte åkaren från andra hållet. På frågan om "allt gått bra?" svarade jag nåt lamt om "sårad stolhet" och speedade vidare mot Vidingsjö.

Det gjorde inledningsvis inte särskilt ont, men som alla vet beror detta på att nerverna i huden tar en time-out när man släpat dem en längre sträcka i marken. När de sen samlat ihop sig.. då gör det ont. Aj. Ont. Fan. Då jag hade bra flyt och uppenbarligen inte läckte några viktigare kroppsvätskor omkring mig ansatte jag att alla åtgårder fick bero tills jag var hemma igen. Alltså fick det bli Vistvägen-Söderleden-Cykelvägen efter Sandbäcken-US-Klostergatan-City-Storgatan-Västra Vägen och raka spåret till Skägget. Puh. En bra tur.

En visuell inspektion av mina shorts gav anledning att anlägga ett bistert uttryck. De kommer aldrig att bli vad de varit. Detta var också allt som stod mellan mig och vägbanan. Jag vill gärna ha det lite "luftigt" när jag tränar. :-)

Jag har inte värst mycket rumpa att börja med (kilopriset är på par med saffran, lussebak någon..? ;-) , och därför var det med viss bävan jag med en spegel till hjälp började inspektera hur mycket av den som fanns kvar. Där det normalt synes endast slät hy finns nu ett riktigt rejält skrubbsår som gått precis lagom djupt för att göra skitont men inte för att orsaka några egentliga blödningar. Det svider så jag blir tårögd och västskar sig som sådana blessyrer har för vana att göra. Illvrålen i duschen fick hela fastigheten att sätta sin kvällskebab med babiandurra i halsen. På det hela taget är det något som man faktiskt skulle kunna ta med sig ut på stan och glatt visa upp i velodromcykelkretsar. Prognosen är att jag kommer att sova dåligt kommande natt och huvudsakligen arbeta stående ett par dagar framåt. Om någon till äventyrs undrar, så JA, jag har dokumenterat skadan i tillfredsställande detalj, och NEJ, jag har inte någon avsikt att dela med mig av bilderna. :-P

2011-07-04T10:13:00.000-07:00

Det stora avståndet mellan inläggen leder ofelbart tankarna till min senaste hobby. Även där är gleshet något av ett problem. Jag har nu deltagit i en handfull skjuttillfällen med klubben och är ganska långt ifrån att komma överens med ...egentligen nånting. Instruktören repeterar ideligen att jag ske ge fan i att sikta på nåt ("Du blir ju ändå bara besviken..") och istället satsa på att skapa en god grundteknik. Jag nickar och i samma ögonblick som jag dragit upp bågen förvandlas jag till "Rilleman - Great White ..truppmina" och skjuter med blixten hastighet och förmåga att träffa två gånger på samma ställe. Jag vill ju skjuta som Legolas, Odysseus och den här tjejen på Youtube!

Jaja, det är bara på 12 meter...

Absolut mest irriterande av allt är att så fort jag faktiskt gör som man säger åt mig så måste jag omedelbart börja leva med det faktum att mitt skytte förbättras. En liten annorlunda vinkel här, en flyttad fot där och några jävla millimeter åt nåt håll och plötsligt blir pilarna bästa vänner och leker ringlekar i det gula! OCH JAG FATTAR INTE VARFÖR!! Gud förbannat alvtrams!

Det är ännu lite tidigt att börja fundera på egen utrustning men det har dykt upp en liten favorit i kulisserna, som vore väldigt kul att provskjuta. Om inte annat så är den fruktansvärt snygg och det är ju ett värde i sig.

Rilleman takes a bow

2011-06-11T03:43:00.000-07:00

Efter en stillsam frukost passade jag på att rasta Defenderdjuret på en färd upp till skyttecentrum i Jägarvallen. Där huserar numera även Linköpings Bågskytteklubb sedan deras stuga i Rydsskogen brann ner för två år sedan. På lördagarna kör man träningspass för hugade skyttar och jag tänkte se om det är något som passar mig. Pistolskytte i all ära men bågen är mer i linje med mina filosofiska värderingar kring detta med projektilvapen. Dessutom är det skönare för öronen.

Instruktören på plats gjorde ett mästerligt arbete med att "fånga upp" mig och utan att jag egentligen märkte hur det gick till hade jag utrustats med koger, pilar, tab (fingerskydd), armskydd och en enklare båge. Efter att först ha gjort ett "torrdrag" i tomma luften för att visa att jag är högerskytt konstaterade instruktören att jag har ståtligt långa armar (185 cm kram, bara att fråga!) och bytte genast ut bågen mot en längre och något kraftigare. Jag ursäktade armlängden med att Mor blev omkullsprungen av en orangutang under graviditeten.

Efter en kort instruktion i handhavande och teknik var det dags att skjuta en trio pilar från ca 12 meter. Det gick bra, även om jag genast kände att jag inte hade någon större koll på vad jag gjorde. Några blixtsnabba förbättringsförslag senare började jag klättringen uppför inlärningskurvan. Av de 12 pilar jag sköt innan jag var nöjd så fick jag till en där allt bara stämde och där jag på något sätt vaknade till först när pilen satte sig i tavlans mitt. Jag trivdes med skyttet, tyckte att det verkar vara en bra förening och kommer att börja skjuta med dem två kvällar i veckan framöver.

Enda smolket i bägaren var att min inledningsvis usla skjutteknik orsakade att jag slog strängen i underarmens muskler. Man får imponerande sår i skinnet, blir spännande att se blåmärkena utvecklas. På vägen hem gjorde jag ett kort stopp ute på Ikano och lärde där medtrafikanterna att Defendrar har svängradier som förstoppade mammutar... Fin bil.

(Svaret på den uppenbara frågan är NEJ; jag kommer inte att skaffa mig en mössa med fjäder i, bära tights eller umås med några "merry men"!)

Krutrök och ylanden i natten

2011-06-09T10:18:00.000-07:00

Gårdagen avslutades i stor stil med att hela gänget efter jobbet for till Norrköping. Där sammanstrålade vi med vår Norrköpingsdepå samt personal från en av våra kunder för en kvälls fredlig tävling i den ädla konsten att få bly att flyga dit man vill.

Platsen var Åby Skytteklubb i Dvardala där vi blev väl omhändertagna av ett gäng entusiaster. Fördelade på tre grupper genomförde vi tre moment; viltbana, lerduveskytte samt pistolskytte. Tanken var att hålla en förbrödrande tävling mellan Linköpings- och Norrköpingsgängen.

Älgbanan var en ny upplevelse för mig (det är inte en efterrätt även om det låter gott!). Med en redan glödhet studsare gällde det att träffa en stillastående siamesisk tvillingälg i mitten med 6 skott. Därefter följde två skott mot löpande mål, vilket visade sig vara svårbemästrat eftersom fanskapet löpte värre än en dopad bob-Ludmila. Bra tryck i 6,5:an var det i allafall!

Hagel har jag bara skjutit vid något enstaka tillfälle tidigare och det var med stor förvåning jag sköt 7 av 10 lerduvor. De kastades i nybörjarhastighet vilket gjorde att vi hade tid att hinna sikta in oss.

Pistol har jag mer erfarenhet av och på vallen stegade vi gradvis upp oss ifrån .22 via 9 mm för att avsluta med .357 magnum och .44 magnum. Det var lite spridda skurar tills jag med viss tvekan fick avsluta med den tandemaljsplittrande .44.an och satte kvällens tätaste träffbild. .357:an var jämförelsevis trevlig och kändes oerhört solid i handen.

För ett kort ögonblick utropades jag vid poängräkningen till kvällens segrare men blev därefter besegrad av kollegan Daniel och därefter även av kollegan Markus. Således tog Tholmarks Linköpingsdepå hela pallen. Väl skjutet! Man får inga poäng för att gissa vad dagens samtalsämnen på jobbet handlat om...

Det blev en sen hemkomst ifrån Norrköping och det var svårt att få nattron att infinna sig. En del av detta berodde naturligtvis på allt roligt skytte men resten kunde härledas till det fylleslag mina etanoldriva grannar ställt till med en våning ned. Klockan 23 var det rent ut sagt ett jävla liv och av det som gick att höra skulle det slås in pannben och whatnot. Efter ett särskilt långt meningsutbyte blev det spännande då alkisarna bestämde sig för att leka "två slänger ut en tredje", varefter reglerna sen stipulerar att den tredje får ett gratis frispel om själva utkastandet gått så fort att (hon, i det här fallet) inte fått med sig sina skor. De ylanden som följde matchades i intensitet endast av bankandet på den låsta dörren till trapphuset. Precis när jag trodde att det inte skulle bli mer underhållning kliver kvällens wildcard ut i trapphuset! De Somaliska grannarna en våning upp, som ännu inte tillskansat sig den Svenska traditionen att slå dövörat till, kommer nedrullandes i bunt för att förskräckta se vilket krig i ordningen de drabbats av. Väl nere vid porten inser de att de sitter i rävsaxen mellan innelaget (som inte vill öppna dörren efter allt jobb de lagt ner) och utelaget (fortfarande högljutt barfota). De längtade sig förmodligen tillbaka till den mörka kontinenten för att vila upp sig lite med termithoppor och varm och kall flytande kolera. Som vanligt är i dessa sammanhang slöts det fred mellan de törstiga lika fort som striden blossade upp och när jag i morse åt frukost skådade jag ut över slagfältet nedanför mitt fönster. En orkan måste ha farit fram över möblerna på uteplatsen, en sko hängde i ett träd, den andra låg kvar i grillen. Av grannarna har jag inte sett röken.

Travoltalainen?

2011-06-05T14:12:00.000-07:00

Jag skrattar mycket hellre med en person än åt en person, men klippet nedan är för bra för att låta bli. Man blir ju helt varm...

12 öl och en liter fil...

2011-06-03T01:16:00.001-07:00

eller
När morbror skulle handla frukost
eller
9 rätt sura människor i ett litet hus, och en Rilleman

Att resa med släkten kräver ett härdat sinnelag. 12 pilsner hjälper till.

--
Skickat från min mobila enhet

Rullar fett, släpar tungt?

2011-06-01T08:45:00.000-07:00

Gårdagen avslutades med uppkörning för BE-behörighet ute på Sviestad motorbana. Jag var sådär löjligt fokuserad under hela dagen och hade svårt att tänka på så mycket annat. Allt avlöpte väl och tur var väl det eftersom bilskolan hade personalbrist och förlitade sig på mig för att få tillbaka bil och släp ner till sina respektive parkeringsplatser på stan. :-)

Jag firade med en glass. Sen ville glassen ha en pilsner. Bara dåliga människor dricker i sin ensamhet vilket föranledde ett samtal till Bjoel som också var lite törstig. Tack Björn! Min Nils Oscar Kalasöl smakade väldigt lyxigt. Dagens på Klompen var schnitzel och sån måste man ha pilsner till. Efter en fantastisk avslutning på dagen lullade jag hem i en mätt, nöjd och lagom dämpad sinuskurva. Jag piggnade till lagom till läggdags, log år ironin i det hela, och somnade genast.

I ett nafs har jag höjt den tillåtna dragvikten på min bil från 750 kg till 3500 kg. Innebörden av detta är väl mest att jag nu bara behöver låna motsvarande "stor bil och släp" för att kunna dra hem min egen bil nästa gång den bryter i hop... :-) Tack till Stefan för den goda idén!

The unbearable irony of blogging

2011-05-24T20:53:00.000-07:00

Ju mer häftiga galenskaper som händer mig desto mindre tid har jag att skriva om dem på bloggen. Vänligen tolka senaste tidens tystnad som att jag är mitt uppe i en tornado av underbara tokerier, hela tiden balanserandes på gränsen för vad jag orkar med. Det lär märkas när jag inte orkar längre... ;-)

Curling, inget som lockar mig..

2011-05-16T11:33:00.000-07:00

Under de senaste två Olympiska vinterspelen har jag med stort intresse följt damernas curling. Det är en förvånansvärt spännande och alltigenom taktisk sport där avgörandet kan komma i sista stenen. Dessutom får man se späda kvinnor vråla likt fyllebrunstiga hamnarbetare. På senaste tiden har jag dock funderat på curling ur ett annat perspektiv.

Begreppet curlingföräldrar lanserades av den danske psykologen Bent Hougaard och syftar till den typ av förälder som agerar stödtrupp åt sitt barn i sådan grad att barnet i processen oavsiktligt går miste om viktiga lärdomar om livet som enbart kan fås av de smällar man normalt åker på under sin uppväxt. Den amerikanska termen sägs vara helicopter parent och syftar då på att förälderna hela tiden hovrar ovanför barnet. Slutresultatet av denna approach sägs bli verklighetsfrämmande bortklemade unga vuxna som inte kan hälla upp ett glas vatten utan att bränna ner köket och som inte kan bädda en säng så att det går att studsa en k-pist på det sträckta överkastet. Jag tror att de flesta håller med om att curling inom barnuppfostran är att dra omsorgerna lite för långt. Jag vill istället ta upp frågan om vi inte faktiskt kan hitta det även i arbetslivet?

Förhållandet mellan arbetstagare och arbetsgivare är ett av ömsesidigt beroende. Det är en komplicerad balans som när den fungerar bra gränsar till ett symbiotiskt förhållande där båda parter drar nytta av samarbetet. I verkligheten finns dock ofta en subjektiv upplevd skevhet i denna balans, ibland sann och ibland inte. Det som intresserar mig, ur ett strikt "curlingperspektiv", är hur vi som arbetstagare ofta tenderar att kompensera för brister i verksamheten på ett sådant sätt att dessa inte syns och därför ej heller korrigeras. Ett exempel skulle kunna vara anställda som regelbundet arbetar övertid för att hinna med det som spillt över efter en arbetsdag eller som offrar lunchrasten för att hålla uppe ett vansinnigt tempo. Ett annat exempel är när man för att kunna genomföra arbetet medvetet kompromissar med sin etik eller rent av bryter mot lagar och förordningar. Allt detta sker naturligtvis på en glidande skala. Att köra 140 km/h när man har en "bråttomleverans" är kanske lättare än att godta att pumpa ut spillolja i ett vattendrag... Men varför gör vi det?

Med risk för att låta som en gammal Sovjetisk kommissarie som just firat slutförandet av senaste femårsplanen med en hink jäst rödfärg så tycker jag att något av det klokaste man kan göra i arbetslivet är att vara tydlig med vart ens komfortzon ligger. Detta är en mångdimensionell yta som innefattar en mängd parametrar. Några värden som spänner upp min egen zon är följande:

Jag har åtta timmars arbetsdag, 0700-1600. Övertid vid enstaka tillfällen går bra men kräver en god orsak och är inget jag tar lätt på då jag värderar min fritid. Dålig planering och/eller bristande kommunikation är inte en god orsak.
Jag arbetar konstant för att öka värdet av mitt personliga varumärke. Andra människor skall tänka på mig och det jag erbjuder i positiva termer. Därför är det viktigt att min och arbetsgivarens strävan går i samma riktning så att vi stärker varandra och så att positiva utfall reflekteras ömsesidigt. Med detta som grund är jag noga med att sätta en hög standard när det gäller att bedriva verksamheten inom lagens råmärken och att inte åta mig uppdrag som jag inte kan lösa på ett för alla parter tillfredsställande sätt. Jag är hellre "dyr men bra" än "jobbkåt klåpare".
Ordning och reda är vattnet min lyckliga själ simmar i. Rent, snyggt och organiserat ska det vara och tillräckliga resurser skall avsättas för organisatoriskt underhåll för att motverka det oundvikliga förfallet. Ett visst mått av "studs och puts" krävs även på personlig nivå då tarvliga olater ofelbart sänker helhetsintrycket . Om man nu t.ex. på sin fritid ÄR en flatulent troglodyt så får man vackert rycka upp sig i håret och ikläda sig hjälterollen och tusenmetersblicken under arbetstid. Kunder är korkade som mörtar, de tror på vad de SER, så ser för fan kompetent ut!
Jag anser att jag har rätt att avvakta med att exekvera en uppgift tills dess att jag finner att sagda uppgift är tillräckligt väl definierad och tills jag anser att jag har all för ett lyckat utförande nödvändig information. Allt annat är att låta avsändaren leva i en fortsatt lögn om att de gör nåt rätt medan man reder ut deras tillkortakommanden bakom deras rygg och nekar dem möjligheten att lära sig något. Det är arbetsekonomiskt att spendera en minut extra på några följdfrågor vid ordergivningen än att slösa en halvtimma ute på ett jobb när något inte stämmer.

Jag tror att även en arbetsplats behöver få uppleva konsekvenserna av den verklighet man format åt sig själv, på samma sätt som ett barn behöver få lära sig av verkligheten. Tillvaron är till sin natur självreglerande, men detta kräver att man inte av missriktad god vilja dämpar ihjäl de återkopplade styrsignaler ens handlingar genererat. Ju snabbare man ser sambandet mellan orsak och verkan desto fortare kan man i nästa steg börja fundera på vad man kan ändra på. Detta är lärande och utveckling på både personlig och organisatorisk nivå! Som avslutning ett citat ifrån en avhandling om just curling i arbetslivet. Den visar på ett bra sätt just faran med att vara lite för snäll.

"Genom att påverka och 'sopa väg' åt någon annan undanröjer man mer än enbart hinder. Hos barn kan man se att de förlorar sin egen förmåga och fantasi och blir slöa och vill få allt i livet serverat. Samtidigt får de en bristande förståelse för andras vilja och önskemål."

Produktiv söndag

2011-05-15T10:04:00.001-07:00

Ända sedan jag köpte Defendern har jag haft en diger lista med saker som skall fixas, lagas eller bara ses över. Idag kunde jag bocka av ytterligare två punkter. Den enastående stryktåliga sopsäck som under vintersäsongen tjänat som substitut för ena sidorutan på flakkåpan har nu pensionerats. Jag har utifrån gummilist på löpmeter och en knappt halv kvadratmeter plexi förfärdigat och monterat en ny ruta. I processen ingick att tillverka en del improviserade verktyg som skulle imponerat på vem som helst med motsatta tummar. Det krävdes en grovmåttning och en finjustering innan allt satt som en smäck, vilket under omständigheterna räknas som en framgång. Att såga plexi med sticksåg är kul. Jag fick blodad hand... tand! Tack till Ryds Glas, Tannefors Glas, Festool och folket som fyller på våra förbandslådor. ;-)

Jag håller det inte för direkt svårt att trycka in ena eller andra plastrutan om man nu vill ha nåt på flaket men eftersom båda T-handtagen som satt på bakluckan var helt upprostade och inte längre gick att låsa alls så pratade jag med de trevliga människorna på Tryggve Olson Normdetaljer AB och fick två nya handtag hemskickade både fort och till ett bra pris. Hyvens! T-handtag är vid första anblicken mycket enkla prylar, men det är ju månraketer också. Det tog minst fyra försök för mycket att få allt på plats på rätt sätt varav två försök saboterades av att den fjäderbelastade mekanismen sköt ut sig och spred sig över rummet. Att samtidigt visuellt och akustiskt försöka bestämma vart alla delar landat i verkstan är en uppgift som kräver ögon som en örn och öron som en fladdermus, men efter en del snokande och svärande fick jag ihop det. Viss tillpassning krävdes och effektuerades medelst vinkelslip och stor hammare.

Efter en snabb tvätt ser bilen finare ut än någonsin och är redo för nästa etapp oljebyten och kanske lite fin solskyddsfilm på nya rutan. Extraljus, komradioantenn och en extern anslutning till batteriet står också på listan.

"To BE, or not to BE.."

2011-05-11T08:53:00.000-07:00

Dagen började helt utan sovmorgon men med något mindre brådska än vanligt. Med en tid för kunskapsprov för tungt släp inbokad 0815 kändes det bara fånigt att först studsa förbi på jobbet för att meddela att jag genast måste dra igen... Jag knallade ut mot bilen i god tid då jag tycker om att ha lite tid för att fokusera innan en skrivning och för att tackla små oförutsedda problem på vägen.

Under de senaste dagarna har jag till ingen nytta alls låtit min bil belysa sin designerade uppställningsplats. Uppenbarligen. Defendern har "ljus på" och "ljus av". Den kan sägas vara mitt alter ego bland fordon; den gör det du ber den om hur dumt det än är och låter dig reda ut konsekvenserna själv. Med något mindre god tid till mitt förfogande men utan panik bytte jag till plan B och cykel.

Trafikverkets lokaler uppe på Garnisonsområdet öppnar 0800 och jag var där i god tid. Efter lite inledande förvirring knölade jag mig in i fotoautomaten och förevigades samt präntade ner min namnteckning på en skrivplatta.

Jag tog mitt körkort 1997 och kan inte minnas att jag någonsin skrivit ett datoriserat kunskapsprov (?). Det var dock på en nivå som även den mest datorillitterate kan hantera. 60 frågor varav fem som var med för utvärdering och inte ingick i provet, således maximalt 55 poäng och 44 för godkänt. Låter ju som att man har en sportslig chans, eller?

Jag kan glatt meddela att åren som flyttgubbe satt obotliga spår då ingen körundervisning i Världen kan förmå mig att fatta varför jag inte får parkera min bil därhelst jag behöver ha den för att kunna lösa mitt uppdrag. Inte heller är jag helt överens med Trafikverket om bästa approach vid en olycka där det förekommer farligt gods, dom förutsätter att man inte kan uttyda EU-numren på märkskylten eller organisera en framskjuten förbandsplats ... lättviktare! Jag noterade 51 rätta svar och kunde andas ut. Nu återstår att boka upp tid för körprovet, men detta har vi redan övat en gång och bedömt såsom banalt i ljuset av att vi rangerar runt släpvagnar och liftar hela dagarna i tjänsten.

Efter arbetsdagens slut kastade jag mig över den grannlaga uppgiften att få ner lite laddning i mitt stackars bilbatteri. På en Defender är detta intressant nog placerat inne i kupén, en decimeter under förarens arsle. Man lyfter på sitsen och tar bort locket och vips tittar man på 105 Ah och ett spännande nystan av kabel. I brist på eluttag vid parkeringsplatsen måste jag ta med det in i lägenheten. Detta batteri är till kapaciteten DUBBELT så stort som vad jag hade i Saaben och när jag under dess tyngd vacklade i en fin sinuskurva mot hemmet syntes grannar och övrig löst folk avundssjukt titta efter mig och väsa saker på temat "annorlunda" och "icke-normerat". Nu laddar det hur som helst men min gamla plåtlåda till laddare har sina bästa år bakom sig. Framtiden stavas CTEK.

Fallandesjuka?

2011-05-10T11:07:00.000-07:00

Personer (med en latent huggy-feely-läggning) i min omgivning känner sig uppenbarligen då och då manade att påminna mig om att "vi jobbar i ett serviceyrke". Om detta beror på mitt dokumenterade koffeinabstinenta morgonhumör eller på mitt dåligt dolda förakt för folk som försöker lassa över problem som de inte ens försökt lösa själva på mig vete tusan. Jag hjälper den som verkligen behöver det. I övrigt hyr vi ut saker som man använder själv och det är ens eget ansvar att veta vad man ger sig in på. Fattar man inte efter en kort instruktion så finns det hantverkare och proffs att ringa.

Idag blev jag tvungen att ta ett snack med vårt skyddsombud.
-"Jo..du? När jag jobbar på ställningar och på lite höjd.. då håller ju firman med fallskydd. Sele och lina och sånt..."
-"Jaa...?"
-"Framgent vill jag ha skydd även mot de hopplösa fall jag råkar ut för i butiken hela dagarna!"

Mitt hjärta slår kolvslag!

2011-05-05T09:58:00.000-07:00

Igår var jag på "Motorhistorisk show" på Flygvapenmuséum där Per Gillbrand förevisade sina modellmotorer och föreläste om signifikanta steg i (främst) kolvmotorns utveckling sedan begynnelsen.

Vi fick se, höra, och dofta (!) modellexempel från Bröderna Wrights "Flyer", via Husqvarnas legendariska MC-motor till en "omöjlig" kopia av v16-motorn som driver Bugatti Weyron. Samtliga startade snällt och rev upp massiva applåder. Gillbrand själv är minst lika kul att lyssna på som hans motorer. Enorm kunskap lagrades med festliga anekdoter från hans långa karriär och toppades med en humor som man nog måste vara Västgöte för att till fullo uppskatta. Jag skrattade så jag blev blöt i ögat.

Då ett flertal vänner inte kunde närvara tog jag med mig kameran och förevigade eventet. Jag valde medvetet att inte spela in när man som avslutning tände upp den bänkade Rolls Royce Merlin-motorn... dels ville jag njuta av ljudet utan att störas av en kamera och dels är det en upplevelse som inte kan förmedlas. Den måste upplevas. Några bilder från kvällen ligger på webben.

Jaaa! och JAAAA!!

2011-05-03T10:41:00.000-07:00

Första gädjeropet härrör från samtalet från en mycket trevlig kvinna på SSA som önskade veta om jag hade några särskilda önskemål angående min anropssignal. En hel del var givet på förhand, såsom SA5 (för Sverige, distrikt 5) samt BT då detta är den sekvens man nu tröskar igenom. Alltså fick jag i praktiken välja på en handfull alternativ till sista bokstav... men det är ju tanken som räknas! :-) Från och med idag är jag således Sigurd Adam 5 Bertil Tore Filip i amatörradiosammanhang. Att det blev Filip som sista bokstav beror mest på att det vid internationell bokstavering kändes lätt att både komma ihåg och att uttala ".. Bravo Tango Foxtrot". Det går som en dans... typ.

Glädjerop två kommer av nyheten att läckerbiten Eva Röse skall spela robot (!) i SVT:s kommande sci-fi-satsning "Äkta människor" som ska börja spelas in nu och som skall visas under 2012. Harald Hamrell som regissör borgar för att det satsas rejält med krut på serien och att det kommer att bli hög klass på skådespeleriet. För att använda en parafras på en gammal sci-fi-klyscha; [jedi] "This is definitely the droids You should be looking for!" [/jedi]

Vad är DIN diagnos?

2011-05-02T10:26:00.000-07:00

Hur många känner igen sig? :-D

QSO!

2011-05-01T07:33:00.000-07:00

Istället för att fira Socialistisk Julafton har jag har idag avlagt ett godkänt SSA-prov för amatörradiocertifikat. Jag har förvisso studerat flitigt men var ändå tacksam för att ha fått en generös och förstående provförrättare (Tack till SM5YMS!). När papperskvarnen inom några dagar har malt färdigt bör den spotta ur sig en officiell anropssignal som jag framgent kan använda på de upplåtna banden. Kursen som sådan har varit intressant och precis så stimulerande som jag hoppats på. Jag märker att det gjort mig gott att börja plugga igen. Stort tack även till Göran (SM5YNB) och Johan (SA5BNU) som hållit kursen i regi av Radioklubben Östra!

Det är i skrivande stund lite oklart exakt vad för slags radio jag kommer att satsa på. En del av beslutet kommer att baseras på om och hur jag lyckas lösa antennfrågan. Det är inte särskilt populärt att bestycka hyresvärdens tak med alla de spröt och ledare en god mottagning kräver... Roligaste idén hittills är faktiskt att ta en av våra egna bomliftar på årshyra och ha den som antennmast utanför lägenheten. :-D (En annan populär idé är att med enkla medel uppgradera Defendern till en Ratgb, fast då lär jag väl snart börja sova i bilen... ;-)

Som det gamla ordstävet säger; "No rest for the wicked"... nu när radiocertet är i hamn byter jag genast en bokhög mot en annan och börjar läsa till teoriprovet för BE-behörighet den 11:e maj. Att höja gränsen för vad Defendern får dra från dagens mjäkiga 750 kg till maximala 3500 kg är ju närmast ett måste. Efter detta har jag inga spikade planer men är sugen på att lära mig ett nytt språk eller på att repetera lite matte.

Påsk upphör!

2011-04-27T11:41:00.000-07:00

Påsken tillbringades i år ute hos föräldrarna i gott sällskap av en hel del släkt och ytterligare en frisk fläkt som jag hoppas få tillfälle att återkomma till...

Jag kände mig redan från början precis lagom ohälsosamt stressad över att hinna med de slutliga studierna inför uppskrivningen inför radioamatörcertet vilket gjorde att jag redan från starten av vårt lilla samkväm drogs med en gnagande längtan efter formelsamlingar och miniräknare. Som en slags kompromiss hade jag nogsamt packat en del av detta i en liten väska och tog varje tillfälle i akt att grotta ner mig i de nördigaste djupen av våglängder, atmosfäriska skikt och stående-våg-fenomen.

Påsken är en högtid som i vårt sekulariserade samhälle en bart handlar om två saker, att stoppa huvuder fullt med mat (och snaps de de av oss som förstår sånt!) och att samla en så stor skara av arbetsovilliga släktingar som möjligt till att göra allt det man inte kan/vill göra själv i trädgården etc. Med detta som utgångspunkt framstår det som logiskt att jag delade min tid mellan att prova en bunt goa snapsar och att släpas runt ett framtida potatisland efter en helt ostyrig och vilt hoppande jordfräs som aldrig varit närmre en CE-märkning än en AU.

På den digra listan över arbeten att hinna med fanns en liten notis om att de döda träden längst ner i hagen borde tas ner innan de, med lite otur, själva tog vägen ner via grannens uthus. Att ta ner träd är en manlig syssla vilket tydligt påverkade uppslutningen. Träden lutade någotsånär åt rätt håll men visa av tidigare eskapader i samma anda enades vi raskt om att den vore klokt att medelst ett rep dra lite i trädet i en önskad fallriktning. Det tog mig exakt ingen mätbar tid alls att först braka in med Landrovern i hagen och att med en färdighet som skulle fått min gamla scoutledare att darra med läppen av stolthet knopa ihop träd och bil. Det måttades, syftades och stegades... allt för att säkerställa att bilens avstånd till trädets förväntade nedslagspunkt var tillräckligt. Därefter lades det i lågväxlar och repet ansattes med en "rekorderlig och otvetydig grundspänning". Morbror, som är talangfull på allvar, satte sågen i trädet och så fort antydan till rörelse syntes gav jag lite gas och drog ned trädet. Mitt bidrag var försumbart på ett lätt förtrytligt sätt då trädet valde att inte bara falla åt rätt håll utan dessutom fortare än vad en Defender backar med ilagd lågväxel. Verdamt!!

Med nästa träd tog jag inga chanser. Koppla repet, sprinta till bilen, garva som en galen vetenskapsman och riva ner trädet INNAN sågen ens hunnit varvas upp! BRAAAK! Landrover FTW! Visst missnöje och anklagande blickar från övriga. Va sa? Spån i huvudet? Vanlig åkomma i vissa delar av släkten... :-P

Efter att alla träd som skulle läggas omkull faktisk lagts omkull kände jag mig väldigt nöjd med mig själv och framför allt med bilens insats varför jag ansatte att köra ett litet ärevarv i hagen innan jag lämnade den. Med nedvevad ruta, lågväxel och ett kolonialt ansiktsuttryck skumpade jag i en vid båge runt mot grinden.

Det enda som avslöjade att bilen inte längre rörde sig var just att bilen inte längre rörde sig, för motorn gick som den skulle och vid en titt ut genom sidorutan syntes båda hjulen på vänstersidan glatt slira i det två decimeter tjocka lerlager min käre Fader med stor förnöjsamhet låtit mig styra rakt ut i och som fram tills nu varit helt okänt för mig.

På samma sätt som ens inre röst pratar med en när man just misslyckats med att plocka sig en saftig Thailändsk dödsgiftfisk till lunch så berättade de inre rösterna nu att det är kutym att man till fots avspanar okända terrängsträckor innan man kör dem. Och att man gärna står på lite vid genomfart av lera. De yttre rösterna, härrörande från ett par helt sprakande lyckliga Fader respektive Morbror, sa istället att de plötsligt blivit väldigt fikasugna och att de önskade lycka till. Sen försvann de som popcorn med helt opassande breda leenden.

Jag skulle inte vara Rilleman om jag inte redan hade någon slags plan för sådana här eventualiteter. Förvisso är det en smula irriterande att fastna med bilen knappt 150 meter hemifrån men vafan... lera är lera. Ur det gigantiska utrymmet på flaket plockades domkraft och körramper. Ett par brädlappar krävdes som underlag för Hi-Jacken men sedan var det en ren formsak att lyfta upp framhjulen så mycket som krävdes för att få in ramperna under dem. Detta gick dock inte fortare än att hela den församlade menigheten under stor muntration kunde beredas tillfälle till fotografering av bärgningsmanövern i stor detalj. Det är en lågoddsare vad familjens kommande julkort kommer att avbilda... Med behärskning och elegans klöste sig bilen ur surhålet och rullade skitig som en gammal Sovjetisk stridsvagn tillbaka till gårdsplanen. Jag vill gärna tro att jag lärde mig något av händelsen, men tänker inte gå ed på det. :-)

Funderingar kring läggdags...

2011-04-13T12:47:00.000-07:00

Jag vet inte varför, men det retar mig en smula att gravitationsvågorna (förutsatt att gravitation nu propagerar vågformigt och inte i små lömska StarTrek-kvanta! Jag håller ögona på det här!) förefaller vara vara hastighetsbegränsade till ljusets hastighet. Om nu all massa i Universum påverkar all annan massa i Universum så vill en sömnlös (kan du tro..) del av mig att detta skall ske omedelbart bums, utan fördröjning. Och sen ska jag ta patent på en "gravitofon" för VVLDC (Very Very Long Distance Calls) som funkar genom att man modulerar en stor massa (Silja Serenade, typ) med en annan stor massa (Göran Persson?) för att skapa gravitationsvågor som går att läsa skitfort jättelångt bort. Hmm. Får som sagt sova på saken.

Radiostörd radionörd

2011-04-12T09:01:00.000-07:00

I helgen valde jag att förpassa mina studier till biblioteket för att få lite rumslig stimuli och för att slippa gamla invanda distraktioner. Dessutom hade jag planen att försöka hitta lite trevlig "radioporr" för att få inspiration inför framtiden. Hobbyn är stor och förr eller senare måste jag välja en disciplin och fiskal ambitionsnivå. Som med allt annat elektroniskt finns ingen egentlig övre prisnivå men lyckligtvis kan man bygga kompetenta saker själv, från scratch eller som byggsats.

Den "störning" som åsyftas i rubriken, och som snart beskrivs, har två huvudsakliga komponenter.

Inom radiovärlden existerar en formell serie treställiga bokstavsförkortningar som kallas "Q-koden". Denna kod är ett arv sedan man mer frekvent (sic!) använde morse och var intresserad av att hålla teckenflödet kortfattat och lättförståeligt. Ett exempel är koden QTH som betyder "Mitt geografiska läge är.." alternativt frågar efter motpartens geografiska läge när det används som fråga. Det finns kanske ett femtiotal koder som används någotsånär ofta och absolut gulligast är QWM; "Will You marry me?/I will marry You". (Kan vara bra att veta om jag någonsin får för mig att fyllemessa...)
Den mest kända tidskriften i radioamatörsammanhang har en tvåställig titel där jag bara kunde komma på att ena bokstaven var just "Q". Jag har sett den i tidskrifthyllan i många år men aldrig riktigt haft behov av att bläddra i den.

I eftertankens kranka blekhet ser jag en brist i att till den vänliga tanten i info-disken ställa upp sökkriteriet som:

Periodisk tidskrift, två bokstäver i titeln.
Ena bokstaven "Q" som i Quintus.
Verkställ! Ett-två-ett-två.. Allting går i marschtakt! Hähähä!

Sökresultatet lät inte vänta på sig och när jag fått ett hyllnummer travade jag bort och läste på om bögklubbar, HBTQ-frågor och om den norske konstnären Morten Traaviks verk på temat krig, sexualitet, drifter och kroppsligt förfall i konstutställningen Body Armour som visas på Armémuseum.

Alltså, en gång för alla: förkortningen CQ används inom amatörradion som en förkortning för "Allmänt anrop". En mycket fyndig och passande titel på en tidskrift om radio.

Tidningen QX har inte mycket med radio att göra, alls. (Fast egentligen borde man införa QHBT som officiell kod för "I am Gay/Are You gay?". Skulle säkert liva upp bland de gamla stofilerna ute i etern... :-D)

Rilleman, en kille att räkna med?

2011-04-10T11:20:00.000-07:00

I takt med att jag fördjupar mig i radioteorin har jag upptäckt behovet av att damma av matematik som jag inte använt sedan jag en gång nödtorftigt lärde mig den inför ett prov och sedan raskt glömde den igen. Föreningen Sveriges Sändareamatörer (SSA) har i sin kursbok lagt sig till med den osunda ovanan att, istället för att lära eleverna metoden för att själva räkna ut svaren, använda hemmasnickrade pseudokonstanter, tabeller och grova förenklingar som kan få vem som helst att gråta. Jag har alltid betraktat matematiken som min absolut svagaste gren men har under kursens gång tagit en slags informell position som "förnuftets röst" när boken och/eller läraren divergerar allt för mycket ifrån praxis, sanning och facit i just matematiska frågor.

Alldeles nyss kände jag mig tvungen att återknyta bekantskapen med den logaritmiska skalan som styr vilket dB-värde en förstärkt/dämpad signal anges i. Det är en märklig känsla att ha nästan hela Världens samlade kunskap och pedagogiska talang bara några tangentbordsklick bort. Exemplen i kurslitteraturen är visserligen oftast ganska lätta men det känns "ekonomiskt" att lära mig en formel som alltid går att applicera istället för 20 tabellvärden med stora luckor emellan. Jag är ganska ensam om att känna detta på kursen och orsakar främst våra lärare tydligt flackande blickar och utbrott av nervöst bläddrande i boken för att ta reda på vad tusan jag pratar om.

När jag vid senaste kurstillfället frågade om jag kunde få låna whiteboarden en sekund (ville bara visa fördelarna med att uttrycka stora och små tal som tiopotenser..) såg man tydligt hur omgivningen initierade den mentala motsvarigheten till att kasta sig bakom närmsta hög med sandsäckar. Till mitt försvar anför jag att mina kurskamrater tyckte att jag hade en pedagogisk ådra och att metoden, ehuru ny för dem, hade just de fördelar jag ville påvisa.

Det blir intressant att se om de kommande kapitlen som rör reglemente och lagstiftning blir lika stimulerande. Jag märker faktiskt en ganska tydlig skillnad i hur fort jag tar till mig nya begrepp och kunskaper jämfört med för 10-15 år sedan. Det går lite långsammare nu men i gengäld har
jag en avsevärt större erfarenhetsbank att relatera kunskaperna till. Men mesta av allt så har jag jävligt roligt!

Err...

2011-04-08T08:03:00.000-07:00

När jag ibland på väg hem ifrån jobbet åker förbi lokala snabbköpet för att handla lite knusperflakes till frukost brukar det sluta med att jag faller för sötsuget och köper en massa saker jag inte egentligen behöver. Därför har jag lagt mig till med att först åka hem och äta ett par mackor innan jag går och handlar. Detta lindrar hungern och med ett jämnt och fint blodsocker seglar jag bekymmerslöst förbi sötsaker, kakor och godis.

Att på samma sätt försöka dämpa köplusten inför ett besök på lokala Systembolaget genom att peta i sig ett gäng pilsner har visat sig vara inihelvete kontraproduktivt!

xkcd rules

2011-04-06T11:07:00.000-07:00

De flesta som läser onlineserien xkcd.com inser snabbt att humorn tenderar att beröra områden såsom teknik och vetenskap på en utmanande hög nivå. Det är den hittills enda manifestation av humor som tvingat mig att studera hela Wikipediaartiklar för att förstå poängen. I gengäld har jag sen ofta skrattat hela dagar. Här en länk till bästa exemplet på ovanstående.

Jag nödgas, av en inskränkt och trubbig Värld(!), ofta att smyga med mina egna humoristiska skapelser baserade på ordvitsar, dubbeltydigheter och multilingvistiska korspolineringar. I xkcd har jag en bundsförvant som ger mig styrkan att våga ihärda.

Bevisföremål 1.

En annan av xkcd's stora bedrifter är att få läsaren att känna sig träffad, utpekad och avslöjad som det svagsinta pucko till människa man är.

Bevisföremål 2.

(För övrigt undrar jag efter detta om jag har den mentala styrkan att våga beställa en ny leksak från USA, med allt vad detta innebär i form av ett ständigt behov av att veta vart paketet befinner sig, eller om jag skall fega lite och betala de extra pengarna till en Svensk handlare? :-)

Med ögon stora som brunnslock...

2011-04-05T10:57:00.000-07:00

..har jag nyss suttit uppe på Länsmuséet och lyssnat på ett seminarium med Viktor Kolbe från C3 Technologies. Jag är skakad.

C3 Technologies är en avknoppning från SAAB, som också är huvudägare, och har utvecklat en process för att utifrån stereoskopiska bilder (flygfoto, fordonsmoterat, handhållet..) automatiskt generera en 3D-grid, på vilken det fotografiska materialet mappas. Resultatet är en topografiskt korrekt modell med en detaljrikedom på just fotografisk nivå. Hus, träd.. ALLT har en volym!

Det var förstummande att få se städer som San Fransisco, New York, London och Stockholm förvandlas till tredimensionella kartor som gick att vrida och zooma in på. När flygbilderna sedan integrerats med de tagna med bil på marknivå kunde man uppnå en känsla av närvaro på "gatuskyltsnivå". Bästa jämförelsen jag kan komma på är upplevelsen att "flyga" en riktigt bra flygsimulator där allt är just fotorealistiskt. Kolla deras demo så fattar du.

Skillnaden mot t.ex Google Earth är upplösningen på fotomaterialet och detaljrikedomen. Känslan är mer som att flyga helikopter än att titta på en karta. Naturligtvis har man möjlighet att i kartbilden länka in relevant information knuten till objekten som visas, t.ex. Wikipediaartiklar om sevärdheter, annonser från olika rörelser etc. Zooma in på en biograf och få det aktuella programmet... När föreläsaren som avslutning visade en tidig demo av systemet på en iPhone (eller nåt snarlikt, de ser för fan likadana ut allihop!) kunde jag ha bytt bort en cykel. Jaevlar i havet liksom.

Det är med en känsla av att ha fått en kort glimt av framtiden jag återvänder till min studiekammare för att läsa radioteori. Jag tror att det är bra för mig att åter ha börjat stimulera de delar av skallen som inte direkt tas i bruk under arbetstid. Jag blir gladare, piggare och har lättare för att stå ut med vardagens alla små... repetitiva trivialiteter. Om en månad, 3:e maj, är det en ny föreläsning i samma serie för den som har intresse och möjlighet. Info finns på Länsmuséets webbsida.

Röriga Youtubeklipp

2011-03-31T11:36:00.000-07:00

I skenet av mitt nyväckta radiointresse vill jag dela med mig av ett par helt sanslösa klipp som visar hur en fransk radioamatör utövar sin minst sagt anakronistiska hobby; tillverkning av radiorör. Detta är en av de mest lyckade äktenskapen mellan hantverksskicklighet och nördighet jag någonsin sett, allt till smeksam musik. Jag vill genast börja plocka ner min gamla 50-tals-philips (B1X67U/19) för att se om rören går att använda till nåt ädlare!

http://www.youtube.com/watch?v=gl-QMuUQhVM&NR=1

http://www.youtube.com/watch?v=9S5OwqOXen8&feature=related

Tillvarons olidliga sinne för humor. Och mer nördigheter!

2011-03-29T12:12:00.000-07:00

Dagens produktion:

"Vad för maskin är det mest troligt att en kund med sömnsvårigheter skulle hyra?"

Kantslip.

Denna lilla muntration (efter stegvisa förklaringar av själva poängen..) föranledde topografiska förändringar i kollegornas ansikten som skulle ha kunnat förklaras av att ett litet svart hål byggt bo mellan deras ögonbryn. Ibland känner jag mig väldigt ensam på min arbetsplats...

Efter att ha styrt lite med den licensfria 27-Mhz komradion jag köpte för att ha i bilen har jag blivit mer intresserad av detta med radiokommunikation. Det verkar vara en kul hobby som kombinerar gammal teknikhistoria med senaste utvecklingen, som läner sig till goda ursäkter att plugga in lödkolven och som för en relativt billig penning ger möjlighet att nå människor som trodde att de var säkra pga avståndet. Jag kommer under de kommande två helgerna att i lokala klubbens regi försöka uppfylla kravet för ett amatörradiocertifikat (egen anropssignal och allt). Därefter finns inget tydligt slut på allt roligt man får bygga. :-) Min kropp är 35 år gammal, men i skallen har jag en ung pojkes nyfikenhet i en gammal mans begreppsvärld!

Obra!!

2011-03-20T08:35:00.000-07:00

Idag gjorde jag slag i saken och köpte mig ett nytt årskort på Simhallen. Jag har kommit till insikt att jag inte får tillräckligt utlopp för min energi i jobbet och att detta orsakat åtminstone en del av den frustration jag känner. Överlag har jag inte skött min träning alls väl sedan förra sommaren, med allt vad detta innebär.

Väl nere i gymmet satte jag mig på en cykel och startade ett 30 min kardioprogram som uppvärmning. Målet var att hålla en stillsam HR på 160. Upp till 150 gick det bra att andas genom näsan men sedan fick det bli "Bruce Willis" (When acting; mouth open, when sleeping; mouth closed). Pulsklockan vägrade först visa några data, något som härleddes till att jag i fjol faktiskt tvättade bort all den fina "elektrolyten" ur bröstbandet innan jag packade ner den. Nu fick jag vackert vänta på att svetten ånyo började flöda innan jag fick domen. Såg nedslående ut.

Efter ett par varv i diverse träningsmaskiner tog jag mod till mig och klev upp på ett löpband. Jag har inte löpt på allvar sedan dryga 10 år tillbaka och har saknat det varenda dag. Någon har sagt att löpband är mer skonsamt för knäna än vanlig löpning vilket gjort att jag blivit nyfiken. Jag bad om en hastighet på 10 km/h och ett uppförslut på 5% för att skona mina knän. Det gick åt skogen.

Jag hade inga problem med att hålla mig på bandet men min kropp reagerade nu med yttersta motvilja mot att tvingas löpa, detta var nu ett helt onaturligt tillstånd. Muskulaturen fanns bara inte där den behövdes. På tre ynkliga minuter drog jag upp pulsen i nära 180 bpm och valde att avbryta. Ett hårt slag och ett brutalt facit på dagsformen. Nu väntar rehabilitering och gradvis tillvänjning för att ta tillbaka så mycket som möjligt.

Simningen gick desto bättre, tack och lov. Vattnet har alltid varit mitt element och det var skönt att få sträcka ut. Tanken är att lägga in tre pass i veckan och att försiktigt få fart på löpningen utan att göra mer skada på knät. Fy satan för att bli äldre... ;-)

"Domänatrix"?

2011-03-19T10:40:00.000-07:00

Internetmyndigheten Icann har under en tid debatterat och förberett för upprättandet av en designerad topdomän för sex och porr, passande nog benämnd .xxx

Förespråkare ser fördelar i att det kommer att underlätta innehållsfiltrering i de fall detta är påtalat och motståndare anser att förslaget kan komma att innebära att porrindustrin i framtiden isoleras från resten av webben. Religiösa grupper anför att officiellt godkännande av en egen pornografitoppdomän skulle komma att legitimera dess innehåll. Det framgår inte riktigt om de tycker att detta är bra eller dåligt.

Frågan har rönt visst intresse. Icann själva kommenterar saken i ett preliminärt dokument: "The Icann community has engaged in extensive debate as well, with this single issue generating higher volumes of community comment than nearly any other issue ever faced within Icann.". Det är skönt att veta att mänskligheten fortfarande vet vad som är viktigt här i livet.

Jag kan utan större tvivel säga att porren på Internet är här för att stanna. Om det inte skall anses som uppenbart så finns det auktoriteter på området som sagt det upprepade gånger. En egen domän gör varken till eller från så länge man inte samtidigt gör denna till en exklusiv domän för just pornografiskt material, och "fredar" alla andra domäner. En sådan purge är knappast realistisk med mindre än att vi återupplivar Spanska Inkvisitionen, någon säkerligen ingen skulle förvänta sig...

En tanke som väckts hos mig är vilka andra framtida toppdomäner som skulle vara intressanta att se?

De ovan nämnda religiösa elementen skall naturligtvis få .God
Vi som kör riktiga bilar eller klenare avarter träffas lämpligen på .4x4
"Folk" i allmänhet, enligt teorier framlagda av Morfar mfl, får .dum
Extrema element lagda åt explosiva sociala experiment placeras under .bom
Riktigt "folkligt" innehåll av typen "apa pillar sig i stjärten" som utgör en allvarlig fördummande risk för de redan härvidlag klena får plats under .rm
Jag själv och övriga med en tendens att uppröras i bild och text över tingens tillstånd tilldelas .arg

SAAB FA Hockey games 2011

2011-03-18T12:17:00.000-07:00

Igår kväll var jag på hockey i Cloetta Center. Det var avdelningarna FAO, FAP och FAM som gjorde upp om vem som bäst lyckades likna ett hockeylag. Entusiasmen och den varma stämningen gjorde det hela mer sevärt än något annat jag sett i samma arena. Den låga hastighet varmed spelet fördes gjorde också mycket för åskådbarheten ;-). Tack till Martin som bjöd in! Jag har lagt några lågupplösta bilder i ett Picasa-album för den nyfikne.

Ett blötdjurs betraktelser

2011-03-15T08:41:00.000-07:00

Det står klart att skeppet vårt går i cirklar,
med god fart och i stora snirklar.
En titt på kompassen leder bara till yrsel,
en titt akterut ger att rodret slår handlöst utan styrsel.
Det som gäller för besättning är en bunt på moralisk dekis,
oftast upptagna med scatogogiska excesser hemmahörande på lekis.
Styrman är död i vattnet och kapten har flytt upp i masten,
drömmer hellre om horisonten än reder ut förskjutningen i lasten.
Forne halvledarmatrosen får allt svårare att motivera allt knog och slit,
muttrar misslynt om det lämpliga med ledningsskikt av bakelit.
Så länge råttan har näsan över ytan hänger han inte läpp,
men simmar hellre med hajarna än följer med ett sjunkande skepp.
Täta skrovet, alle man upp i masten,
samsas vid årorna, kapten bredvid minsta gasten!
Staka ut kursen för än råder dimma,
reder vi inte ut detta hör ni snart ett plums innan ni ser mig simma...

På tal om grävande djur...

2011-03-14T11:01:00.000-07:00

I takt med ljusets återkomst och en allt mer påtaglig sysselsättningsrelaterad rastlöshet börjar jag så sakteliga att återigen undersöka olika intressanta möjligheter. Nuläget är stabilt och jag har ingen brådska men känner samtidigt att det är dags att skapa grunden för en förflyttning i någon för Rilleman gynnsam riktning.

Uppenbarligen är jag inte ensam på firman om att längta mig bort. Jag tror dock att jag har en smula längre tidsperspektiv och mer tålamod än våra två servicetekniker som idag plötsligt fick nog och inledde det hittills mest ambitiösa flyktförsöket i firmans historia...

Tunnelseende?

Flytt-trött

2011-03-14T09:46:00.000-07:00

Helgens omlokalisering av Mor avlöpte väl, om än med en lägre nivå av organisation än vad jag anser vara Rillemanstandard för en flytt. Efter att nu ha flyttat båda mina föräldrar står det helt klart att mina framgångar i flyttbranschen beror på förvärvade egenskaper snarare än nedärvda. Flytten blev något av en släktträff och under helgen har jag nött ner tvenne morbröder och en kusin samt på ett opedagogiskt (men rakt) sätt visat vad jag tycker om att ställa ifrån sig flyttgods i trappor och i dörröppningar. "Mor är rar" etc... men också alldeles för lättstressad och lättdistraherad för att vara helt bra på den här sortens lekar. Prioritet ett; att få till en stabil boendesituation i nya lägenheten gick tack vare dess ringa storlek relativt fort. Prioritet två; att evakuera kvarvarande större möbler från villan inför kommande flyttstädning tog nästan hela resten av lördagen. Lyckligtvis kan överflödigt gods magasineras i ett närbeläget uthus tills dess man hinner vidtala auktionshus etc. Söndagen gick åt till att röja ur vindsförråd med allsköns hamstrat skräp samt "mina saker". I ett utslag av moderlig välvilja har hon samlat så gott som hela min produktion av skrivböcker, stenciler, och whatnot ifrån grundskolan. Därtill flera kartonger med grundligt sönderlekta småleksaker samt ett par kartonger med barn- och ungdomsböcker. Allt utom de mest värdefulla böckerna och minnena är nu på sin väg mot en fjärrvärmepanna och kommer i sinom tid värma en mindre stad som t.ex. Göteborg. Höjdpunkten var att dela upp gamla foton från min uppväxt, jag återkommer när jag digitaliserat några.

Defendern visade storform under flytten och vann, trots mina inledande farhågor, mors uppskattning när det kom till att erbjuda kubikmetervis med transportmöjligheter av allsköns bråte. Dessvärre bekräftades en annan av mina mina farhågor, nämligen den att Defenders egentligen tillhör gruppen "grävande djur" (kaniner, grävlingar, infanterister...). För att till fullo förstå med vilken glädje den stänkte lera över sig får man titta på National Geographics filmer om elefanter som trynar i närmsta vattenhål. Grova däck och stänkskärmar som mest är ett livsstilsattribut i kombination med en väl uppblött grusväg och Västgötsk lerjord... den såg fan lycklig ut. Resan gick överlag bra. 122 hästkrafter i en lågt växlad tvåtonsbil ger inte några imponerande fartresurser men vi höll 85-95 km/h på motorvägen. Alla olje-, filterbyten och övrigt underhåll verkar ha gjort bilen gott. Bränsleförbrukningen ToR Västergötland var denna gång nästan exakt en liter per mil, att jämföra med drygt 1,2 innan service. Det duger. Bästa biltilbehöret vid långresor är förresten ett par hörselproppar, "massagesäte" finns redan (Ace Ventura skojade mindre än du tror). När jag tyckte att resan skulle bli en passande "shake-down cruise" hade jag ingen aning om att jag det skulle få bokstavliga konsekvenser. Bland sakerna som skakade loss den här gången finns förardörrens fönstervev, hållaren till stereon samt nackkotor C3-C7 . Vägarna norr om Jönköping mot Falköping är HEMSKA!

Fan va stolt man blir!

2011-03-10T11:04:00.000-08:00

Under mitt dagliga underrättelseinhämtande ("lurkande") hittade jag en jäveltrevlig filmsnutt om min före detta arbetsgivare. Det är skitkul att det går bra för dem och minst lika roligt att veta att jag har varit inblandad i en hel del av det som visas i filmen. Med 3 visningar sedan 31 januari 2011 kan det gott behövas lite reklam, så titta på klippet och fundera på om du inte har ett väldigt skitigt hus när allt kommer omkring. :-)

Molybdendisulfid, konsten att skämma bort sin bil

2011-03-10T09:32:00.000-08:00

Klet. Dyrt klet.

Som ett ytterligare led i att uppdatera servicehistoriken på Defendern har jag nu smort främre drivknutarna ("CV joints"). Dessa huserar i var sin kammare bakom ett par halvsfäriska metallskal, populärt kallade "krombollarna". Tanken är att drivknutar, lager och whatnot skall ligga och plaska i ett oljebad men i takt med att tätningen slits läcker oljan gärna ut. Istället har de sluga britterna kokat ihop ett ohemult kletigt fett med tixotropa egenskaper som skall ersätta oljan och förhoppningsvis inte rinna lika lätt. På ett lite sjukt sätt är det bra att bilen läcker lite här och där eftersom det åtminstone indikerar att det finns något kvar... det är svårare/dyrare att göra något tätt än att göra det lätt att fylla på. Fettet kommer i föredömligt praktiska engångspåsar med en liten pip i ena kanten. Man klipper av spetsen på pipen, lirkar in den i påfyllningshålet och klämmer försiktigt i precis rätt mängd utan kladd. För den som absolut VILL kladda så är det lätt ordnat, glöm bara att vrida ut hjulet så att krombollen blockerar påfyllningshålet. Tur att jag tagit för vana att läsa på innan jag gör ens "enkla" saker. :-)

Vänster fram, max utvinklad. "Kromboll" och öppet påfyllningshål.

Under det tidigare rapporterade oljebytet var alla pluggar utrustade med 1/2" fyrkantsfäste så gissa om jag var imponerad när pluggen till drivknuten plötsligt krävde en 3/8". Med den tur som bara drabbar den förtänksamme hade jag min privata hylsnyckelsats i rätt storlek liggande i bilen och kunde snart börja spänna lite muskler. Det gick åt fler än jag trodde men efter ett par fornsvenska vulgariteter lossade pluggarna och fettet pressades i med en kirurgs handlag. Hela jobbet tog max en kvart och underlättades storligen av att kunna utföras i relativ komfort i jobbets verkstad precis efter stängningsdags. I helgen väntar första längre resan med bilen då jag skall leda horder av släktingar i "etapp 2" av Mors flytt. Att anlita SJ är inte ett alternativ av SÅ många skäl varför jag unnar mig att brumma till Västergötland på ett ståndsmässigt sätt och i en frustrerande låg hastighet. Jag lovar inget men jag blir förvånad om det inte under resans gång kommer att skapas underlag för fortsatt bloggande...

"A 4x4 is ..porn"?

2011-03-08T11:45:00.000-08:00

För den som kör en Land Rover Defender är serien "A 4x4 is born" med Mark Evans ett absolut måste. Där får man under dryga tiotalet (15?) halvtimmeslånga avsnitt följa Evans m.fl. under restaureringen av en slags Land Rover/Range Rover-hybrid. Resultatet är maffigt och det vattnas i munnen när man får följa med i alla intrikata detaljer som plockas ihop.

För den som nu inte har flera timmar kan jag rekommendera en något kortare variant på samma tema. Kom inte och säg att Defendern inte är lättmekad... :-)

Det blev värre...

2011-03-04T13:09:00.001-08:00

Sitter nu i Falköping till 2305. Har lekt reseledare och pratat m SJ,
gick väl sådär... Med lite tur väntar en taxi för sista biten i
Grästorp. Oddsen är rätt goda att han kommer att köra mig ända fram
till dörren. Eller så kommer jag hamna i fängelse.

--
Skickat från min mobila enhet

Satans järvägar going strong...

2011-03-04T08:26:00.001-08:00

Jag är lagom imponerad. Efter att ha jobbat på som en dåre för att
hinna med 1700-tåget till Mor sitter jag fortfarande på stationen och
väntar. Senaste dåliga ursäkten säger att tåget kommer in 1805. När
blev Sverige ett sånt uland?

--
Skickat från min mobila enhet

Liftare på vägen

2011-03-02T11:47:00.000-08:00

Jag hyr ut liftar till folk. En del kunder är riktigt trevliga. Andra bara är. Killen i videoklippet nedan skulle få en gratis hyra om han klev in i butiken.

A change for the worse?

2011-02-26T11:57:00.000-08:00

Då Defendern i god Brittisk anda markerar revir lite här och där genom att undslippa sig små diskreta oljedroppar känns det angeläget att se till att inget går torrt. Servicedokumentationen är något bristfällig när det gäller oljebyten så för att kunna vara säker valde jag att ta på mig mekoverallen och börja nysta i saken.

När det gäller oljor så skall Td5-motorn ha 8 liter, växellådan knappt 3, fördelningslådan ca 2.5 och differentialerna ca 2 liter vardera. Allt utom växellådan kräver oljor av tämligen "normal" och lätt åtkomlig kvalitet. Växellådan däremot skall helst ha 2.7 liter av en "Rover approved" Texaco-olja vid namn MTF 94, en oljesort som i Landroversammanhang tillskrivs smått mytiska egenskaper. När alverna kör 4x4 har de MTF 94 i lådan. Vilket också förklarar priset. :-o

"Epic fail" (INTE min bil!)

Differentialerna, de stora "klumpar" som sitter på fram- och bakaxel, var lagom att börja med. Det finns en urtappningsplugg i botten och en påfyllningsplugg ungefär på mitten. Den sluge öppnar påfyllningspluggen först så att han vet att han kan fylla på INNAN han dränerar den gamla oljan. Båda pluggarna har 1/2" fyrkantsfäste för vanligt spärrskaft/lednyckel, mycket praktisk. Den gamla oljan var riktigt rälig så det var troligtvis rätt beslut att byta. Ficklampan visade att dreven där inne åtminstone inte såg märkbart trasiga ut.

Fördelningslådan skall ha samma olja som diffarna så den kändes logisk att fortsätta med. Även här började jag med påfyllningspluggen. Den krävde en stunds övertalning och när den slutligen lossade var hela lådan på dåligt humör och spottade efter mig. Den som bytte olja senast har uppenbarligen använt en pump med bra flöde vid återfyllningen och på detta sätt överfyllt lådan. Jag kände plötsligt en enorm sympati med de där stackars pelikanerna man fick fick se efter oljeläckan i Mexikanska golfen, de där med hela trynet insmort i tjockt svart klet. Argh.. (Blir förbannad bara jag tänker på det! Gillar pelikaner..)

Efter att ha sanerat större delen av mig själv var jag lite less på olja och valde att gå vidare med några filterbyten. Luftfiltret är av tämligen ordinärt snitt och sitter i en lätt åtkomlig burk längst in i motorrummet. Jag var tvungen att klättra dit. Bränslefiltret sitter på ramen i höjd med höger bakre hjulhus och "skyddas" av en rätt löjlig plåtprofil. Det ser ut som ett vanligt oljefilter förutom att det i botten har en ingängad sensor för att känna av vattenförekomst i bränslet. Inte direkt raketforskning att byta, däremot krävs att man genomför en enkel luftningsprocedur efteråt. Det var märkbart "blött" runt det gamla filtret och detta satt inte särskilt väl åtdraget, något som får mig att misstänka att det kan ha läckt en del diesel den vägen. Nya filtret drogs med ett moment i direkt proportion till rådande dieselpris.

Då motoroljan såg fräsch ut och hade bra nivå prioriterades detta byte ned till förmån för växellådan. Denna hade ett flertal tänkbara kandidater när det gällde pluggarna och jag blev tveksam. Istället för att göra något överilat tog jag en bild på spektaklet och kastade ut frågan på det alltid lika eminenta SLRK-forumet. Det tog under 15 minuter att reda ut vilka pluggar som skulle öppnas, vilka verktyg som krävs samt vad DEN oljan smakar... Om Allah är stor i morgon och OM jag hittar ett T55 torx-bit så får vi se om det här får någon fortsättning. Än så länge ser jag inget skäl till varför jag inte skulle få byta sista siffrorna i personnumret till 1337... ;-)

Ut med det gamla!

2011-02-22T08:26:00.000-08:00

Det må ännu vara lite tidigt att börja tala om vår och sånt men i takt med att den infallande strålningen i det synliga spektrat (liksom i IR om man har riktig tur) ökar så börjar livsandarna gäspa och sträcka på sig efter vinterdvalan. Ämnesomsättningen börjar gå upp, matlådorna* blir tyngre och längtan efter nya inlines börjar uppta processortid. Beach 2011 spikas och skivstången dammas av. Förnyelse är stridsropet!

Häromdagen initierades en av de största förändringarna på länge i och med att jag oavsiktligt lyckades separera vitala delar av mina glasögon ifrån varandra. Haveriutredning tillsattes omedelbart och rapporten visar på svår materialutmattning i flera bärande delar av konstruktionen. Fältmässiga reparationer återställde så mycket funktionalitet att glasögonen kan bäras förutsatt att man inte dansar disco och därtill helst har huvudet tankfullt på sned likt en dansk demonarkitekt som funderar på om han just ritat ett operahus eller en skateboardramp.

Besöket hos optikern var både angenämt och skräckinjagande om man börjar med synundersökningen och slutar med notan. Min syn är fortfarande så bra att jag enligt lagen om alltings jävlighet får köra bil utan korrektion (kraven är på tok för låga! Hu!). För att vara medelålders har jag tydligen väldigt ungdomliga ögon och övriga faktorer är väl inom parametrarna. Att välja nya bågar brukar vara en långdragen urvalsprocess som spänner över flera dagar men nu brådskade det ju att ersätta de trasiga varför jag och optikern genomförde en slags okulär variant på speed-dating. Han och hans kollegor parkerade mig framför en spegel varefter de likt sparvar med en gökunge i boet matade mig med en aldrig sinande ström av förslag. Detta gav snart som resultat att vi kunde börja definiera en del grova urvalskriterier och renodla urvalet tills det bara återstod ett par tre riktigt intressanta finalister. I detta skede gjorde jag som jag brukar; jag släppte sargen, kastade mig i bollhavet, röstade på riksdagspartiet med sötast vallokalsrepresentant... lät magkänslan bestämma helt enkelt.

Min mage har fruktansvärt bra smak enligt den gamla fina ekonomiska teorin att "dyrt är bra". Jag må inte ha världens bästa koll eftersom det var länge sedan jag handlade glasögon men det kostade mig nog en ny rynka i min väderbitna panna när jag lärde mig att kostnaden landade på 50% över vad jag ville minnas att jag betalat tidigare (solklart ålderstecken; "det var bättre förr och fy vad snapsen är dyr och var ÄR färdtjänsten..."). Jag ber att få återkomma med en utförligare rapport om "en vecka.. tio dar" när jag har ett resultat att visa upp, men kan väl tills dess släppa spoilern att framtiden för Rillemans nylle stavas "Gucci".

*(se "Socialism"; smittsamt virus, bäraren av samma kallas "sosse". I det tidiga stadie jag nu befinner mig intalar jag mig att jag "bara är så trött på maten på lunchrestaurangen..". Enda kända botemedel är större lottovinst.)

Vemdå jag munter...

2011-02-18T09:02:00.000-08:00

Om man lägger ner massor med hårt arbete utan att märkbart komma någonstans så kämpar man antingen mot en jämnstark motkraft eller så färdas man i en cirkel. Båda alternativen är hopplöst frustrerande (förutsatt att man har fler mål i livet än att enbart omsätta energi och tid för träningens skull). Om uppdämd frustration skulle mätas i "ekvivalent massa TNT" så riskerar ett större cirkelrunt område med mittpunkt N 58° 25.674', E 15° 36.779' inom kort att förvandlas till en öken av Trinitit.

Sedan jag av glinen på jobbet öppet outades såsom varandes "medelålders" har saker inte riktigt varit sig lika. Ytterligare en spik i den väntande kistan slog idag när jag blev nostalgisk över en Casio G-shock.. "Oj! Dom var ju jättepoppis när jag var... ung..." Fan.

Bra eller anus?

2011-02-06T06:59:00.000-08:00

Gårdagen tillbringades på Hedins Bil i Linköping tillsammans med lokalkapitlet av Svenska Landroverklubben. Anledningen till sammankomsten var firandet av... wait for it.. Svenska Landroverklubbdagen 2011! I sanning en begivenhet för de redan frälsta och mest en stillsam ursäkt att ta på sig skogsbyxorna, khakivästen och tweedkepsen medan man mumsade grillkorv och tårta i sällskap av andra med samma diagnos. (Jag ser en barbourjacka i min egen framtid... kanske en keps. Man är bara löjligt tills man går över gränsen till det "excentriska"! ;-)

En potentiellt viktig bit information nådde mig under tårtmumsandet; en ny modell av Range Rover är på väg ut på marknaden. Den har fått namnet Evoque, är något mindre än sina föregångare och uppenbarligen mer en "crossover" än en renodlad terrängbil. Jag har nu tagit del av informationen från tillverkaren och har lite blandade känslor. Vad tycker du? "För dig som borde välja en Subaru men inte kan släppa Landrover-drömmen"? Eller kanske "Nu en Landrover HELT utan sikt bakåt!" Ryktet säger att den kommer till Linköping framåt våren. "Fly-by-wire" har ju fungerat bra i jaktplan sedan några tiotal år men jag är skeptisk till att ha min terrängframkomlighet kopplad till knappar och vred snarare än spakar och mekaniska länkage. Ny teknik må ha bättre prestanda men samtidigt en väldigt binär tillförlitlighet; "antingen-eller". Min erfarenhet av den äldre mekaniken är att den fungerar "mer-eller-mindre" på en väldigt stor gråskala och att muskelstyrka och finess till viss del kan kompensera för mekanisk degradering. Defendern är ju bästa exemplet; den drar just nu märkbart åt höger vid inbromsning. Tills jag löst problemet bromsar jag bara när jag ska svänga höger! Det är så LÄTT att vara jag... :-)

Telefoni 4 dummies?

2011-02-06T05:41:00.001-08:00

Har precis avnjutit en förklaring av vad modern mobiltelefoni handlar
om, levererad av en luttrad kvinna i 50-årsåldern.
"Det är iphones... iphones och touch och blättan blättan!"
Precis vad jag alltid misstänkt.

--
Skickat från min mobila enhet

Kurvstrid

2011-01-31T12:51:00.000-08:00

En typisk hyrgocart går per definition inte "fort". Den har en motorstyrka anpassad för att inte tillåta barn, sittkissare, hopplösa fall och folk som skall gifta sig att i någon seriös grad omvandla kinetisk energi till spännande vårdfall. Istället luras man att tro att man kör fort genom att tvingas runt på en bana som svänger lika mycket som en huggorm som hånglat upp en trefaskabel. De som gör anspråk på att ha rumpa har dessutom denna placerad blott millimeter över marken vilket ger ett perspektiv som även det förstärker känslan av svindlande hastigheter.

Med detta i åtanke är det väldigt roligt att dels se hur en i normala fall helt vanlig person utan överdrivet aggressiva tendenser förvandlas till en enkelspårig fartdemon ute efter blod och dels de spännande skavsår, blåmärken, utgjutningar, kramper, och svårigheter att fokusera ögonen på samma sak som sagda person uppvisar efteråt. Jag har just kommit hem efter att ha kört sista gruppracet i den gocartcup arbetsgivaren deltar i och har i dyningarna av ett sakta avtagande adrenalinrus börjat inse att resultatet av min körstil hade imponerat på Gestapo. "AJ- ONT-Hähähä...." :-)

That's news to me!

2011-01-30T07:50:00.000-08:00

"Tummetott!"

Det enda som är roligare än att lyckas med en bluff är att avslöja någon annans. När "någon annan" dessutom är en stormakt i svår avsaknad av självdistans blir det ju rent hysteriskt kul. Avslöjandet att Kinesiska statstelevisionen klippt in sekvenser från Top Gun för visa hur de egna styrkorna skjuter ner sina fiender får anses vara ett helt nytt drag inom TV-journalistiken. Det får mig att undra vilka andra filmer som skulle göra sig som "verklighet"? Paul Verhoeven har ju god vana av att regissera nyheter.. "Would You like to know more?"

Numerisk Rillematik

2011-01-26T11:17:00.000-08:00

2x20 armhävningar
3x20 situps
2x20 hantelcurl
1 varm dusch
1 badrock
4 cl Skotsk finsprit on the rocks
60 kg Rilleman
=
1 timma i soffan som jag inte riktigt minns... En bra dag att vara jag helt klart.

Frisk luft, fria tankar och ett pucko i bil

2011-01-24T07:28:00.000-08:00

Dagen har tillbringats i en JLG 660 nere på Hospitalstorget där jag varit behjälplig med att montera ner dekorationerna från 2010 års Vinterljus. Att sätta upp grejerna tog två långa dagar men att ta ner dem tog knappt en. Allt gick smärtfritt och lätt som det gärna gör "andra gången", när man lärt sig av första gångens misstag och problem. Till och med vädret var riktigt fint idag. Jag hade lite bestyr med att hålla liften från att kana runt på sluttande isiga parkeringar men utöver detta inte ett bekymmer i hela Världen. Nästan.

Att köra lift i innerstan medför med viss naturlighet att man måste samverka med en del övrig trafik. Övrig trafik består av fordon och förare där fordon spänner mellan "stor och dyr" och "liten rishög" och förare spänner mellan "dum" och "dummare". För att slippa mangla dumma människor platta sätter man upp avspärrningar (konor, plank, skyltar...) som påtalar att det pågår arbete på platsen. Tanken är god men har nackdelar när man betänker att dumma människor inte läser/förstår skyltar och inte kan hantera situationer som skiljer sig från "det gamla vanliga". När man då introducerar ett 10 meter långt föremål som väger uppåt 12 ton och gärna rör sig lite ryckigt i tre dimensioner är det som ett sätta ett PS3 i händerna på Mormor: Tilt i pallet.

Jag tänker inte i detalj gå in på hur dumt man kan bete sig visavi en större lift under pågående arbete utan går istället direkt till de goda råden.

Liftar rör sig långsamt och behöver ofta ganska stor plats. Svängradien på chassit kan vara liten men bommen med korgen sveper ut ganska långt. Håll avståndet tills dess det är helt klart att liften kört klart och är ur vägen.
Om liften blockerar din väg och du inte kan vänta; kliv ur bilen och ta kontakt med föraren så flyttar han på sig! Att krypköra fram centimetrar ifrån liften utsätter föraren för stor fara eftersom en liten gungning i marknivå kan bli flera meters svängning på lite höjd. Att försöka smita förbi en lift som rör sig är rysk roulette med alla patronlägen fulla. Jag väger 12 ton, du skjuter först.
Om föraren står på många meters höjd så är det ett rimligt antagande att han eller hon har rätt god överblick och utan problem ser dig i din bil. Att i det läget försöka köra bilen in under liftkorgen/bommen tills dess att alla meningsfulla försök till visuell kontakt blockeras av biltaket trots tappra försök att klättra fram över ratten... är lika korkat som årsproduktionen av Bollinger. Nästan lika dumt vore om jag faktiskt gav efter för rösterna som försöker övertala mig att "tappa" hammaren i det läget.

Mångalen

2011-01-19T10:59:00.001-08:00

Egentligen håller jag på att köra några maskiner tvätt, men på väg till tvättstugan såg jag månen genom några molnslöjor och bestämde mig för att rena kläder inte är särskilt viktigt när allt kommer omkring. Således gjorde jag helt om och hämtade kameran. Det var lite kallt om fingrarna och svårt att hitta rätta inställningarna men stativet och självutlösaren har gjort susen. Detta är så nära och så skakfritt som jag förmådde. Av resultatet lär man sig två saker; Månen lyser starkare än man kan tro... och att jag nog måste skaffa ett MYCKET fetare objektiv till sånt här! :-)

Fler usla vitsar

2011-01-16T02:42:00.000-08:00

Jag har bott i Linköping sedan 1991. Man kan tycka att det skulle vara länge nog för att ständigt slippa förundras över den lokala dialektens fnissframkallande fonetik... Följande fysikaliska fjantighet förärande jag kollegorna häromsistens:

En östgöte på semester i London besökte en ljusshow och blev nyfiken. Efter showen närmade han sig en av de anställda.
"-Hello! What is the very shiny light for something?"
"-I beg your.. ah! The laser, you mean?"
"-Dä ser jag väl att dä lyser! But what is it??"

Nåja.. JAG skrattade i alla fall så jag höll på att gå åt. :-)

FTW!

2011-01-15T06:27:00.000-08:00

Lördagen, som inleddes med det vanliga "ohhnnneeeejjjjj-inte-vakna-bara-nana-kvidandet", har visat sig vara av det mer produktiva slaget. Planen för lördagen var att genomföra lite underhåll på Defendern samt att anbringa några av de brottartunga julklappar den fått. För att vara i ett avisat, torrt och krypvänligt tillstånd har bilen fått stå i fimans verkstad under natten och efter "normal helgfrukost" (Tecknat, müsli och två koppar java) var det dit jag styrde stegen.

Defendern är föredömligt fältmässig när det gäller åtkomst till dess drivlina och att smörja kardaner och knutkors var rena barnleken. Enda gången något bråkade var när två smörjnipplar pekade åt fel håll, ett bekymmer som löses på kortare tid än det tar att skriva om saken. Det mesta på bilens undersida verkar vara i ett dugligt skick men i sann Land Rover-tradition fanns även några småsaker som skall bytas till våren eller senast efter nästa besiktning.

Dagens andra huvuduppgift var att montera de två nya främre bogserfästena, ett par s.k. "JATE-rings", i stället för de föga imponerande surrningsfästena av stansad plåt som sitter i ramen under fronten. Detta gick utan större problem och det känns mycket bra att ha bogseröglor som är dimensionerade för helikopterluftlandsättning. Man vet ju aldrig...

Istället för JATE-rings även bakåt (knepigt med plats tack vare dragkroksfästen) valde jag att montera en ny kombidragkrok modell "jaw and pin". Detta ger ett bogserfäste som redan sitter på en lätt åtkomlig plats, som sitter i en del av bilen som är dimensionerad för lasten och som går att koppla till nästan vad som helst. Att ta bort den gamla dragkroken däremot var allt annat än lätt. Någon fiffig tidigare ägare hade valt att, istället för låsbricka eller nyloc-mutter, dra fast de genomgående M16-bultarna med dubbla vanliga muttrar i hopp om att den ena skulle låsa den andra. Det gjorde den!! Några års rost och ett lager rostskyddsfärg gjorde inget för att minska mina bekymmer med att övervinna friktionen. I lägen som detta är det helt enkelt ovärderligt att ha tillgång till de delar av min arbetsgivares resurser som är inriktade just på att överkomma problem som detta. Riktiga verktyg i rätta dimensionerna, industrial strength rostlösare, muttersmackar kapabla att antingen vrida av bultarna eller (mer troligt) linda upp mig runt dem... Hugg, slag och eder som fick snön utanför att börja sublimera avlöste varandra tills jag bit för bit fått loss de båda yttre muttrarna och äntligen kunde ta fram muttersmacken och riva av även de inre. Som ett bevis på den friktion jag övervunnit i processen kan nämnas att varken bultar eller muttrar gick att hålla i direkt efteråt, de var glödheta. Monteringen av nya draget gick desto lättare. Nu återstår att registreringsbesiktiga så att inga obehagliga överraskningar tillstöter. "Dragkrok med bogseranordning" heter det visst.

Hemvägen gick via Burger King och Statoil för att fylla på drivmedel i förare respektive bil. Lördagstrafiken på Tornby har de senaste veckorna varit värre än vanligt och att hitta en vettig parkering när man har en svängradie som Tirpitz är ju fruktlöst även de bästa av dagar. Alltså valde jag att inte spela med i elakt spel och ställde ifrån mig bilen i en snöhög utanför BK:s stora fönster. Vi fick blickar som på samma gång var roade, avundssjuka och förebrående. Vi var hungriga och brydde oss föga.

Jag brukar ofta säga att jag har tur i livet. Visserligen fattar jag beslut och väljer vägar som jag tror är gynnsamma och förenliga med mina mål men då och då inträffar bra saker där orsak-verkan-sambandet inte är helt tydligt eller helt enkelt slumpmässigt. En sån sak stod fint inkörd i en snövall precis där man svänger in till gatan där jag bor.

En typisk "ung man i storstad" i en politiskt korrekt fånig asiatisk kombi hade förmodligen tagit vänstersvängen i lite för god fart relativt underlagets beskaffenhet, aktuellt däckmönster och med maximal understyrning utforskat tangentens riktning tills dess att han placerat fordonets framvagn på en mindre snövall med ett drivande hjul hängande i luften på var sida. Hans lösning på problemet verkade bestå i att krafsa i den hårdfrusna snön med en halv plastspade. Mina ögon sken upp som alla extraljus i hela världen. Änglar i reflexvästar tände upp roadflares. MIN FÖRSTA BÄRGNING!!!

Mitt "behöver du hjälp?" var inte egentligen en fråga utan snarare ett förebud om det oundvikliga, något som bilägaren förmodligen redan insett eftersom jag när jag klev ur Defendern hade med mig en försvarlig bunt höghållfast hårdvara som är svår att ta fel på. Eftersom bara en av oss hade bogserfäste fram på bilen fick det bli till att dra honom baklänges i hans dragkrok. Närheten till den trafikerade gatan från vilka vi båda svängt av gjorde att det var lite snålt om plats bakåt varför jag valde att lägga bogserstroppen (6 m, brottstyrka ca 4 ton..) dubbel och fästa den med schackel i båda mina nya bogseröglor. För finlirets skull valde jag lågväxel ("difflås hade varit lite överdrivet..";-)och när allt såg bra ut var det bara att släppa upp kopplingen och låta TD5:an göra jobbet. 150 stillsamma cm senare var det roliga tyvärr över, jag packade ihop mina grejer och gjorde mig redo att sluta blockera infarten. Den lossdragne tackade hjärtligt för hjälpen, hoppade in i rismobilen, tokgasade och körde med fullt hjulspinn minst 10 meter innan han gjorde något intressant med ratten och i samband med detta bytte riktning men inte hastighetsvektor och formade delar av karossen efter en betydligt större snöhög än den han just lämnat. Denna gång studsade han ut av egen kraft och Defendern kunde förnöjt brumma upp till sin parkeringsplats för att drömma om lerhål, winschar och sandstegar.

Originaldelar. Bah...

Intryck, avtryck och uttryck.

2011-01-11T09:54:00.000-08:00

Det är viktigt att ge ett gott intryck. Belevat manér och ett propert yttre ger dig några snabba gratispoäng vid första anblicken men det är genom ditt uppförande du avslöjar dig. För egen del är jag nog hellre en orakad gentleman i snickarbyxor än ett arsel i smoking (det är helt enkelt roligare att överraska människor åt ett positivt håll).

"Studs och puts", "hut, hyfs och hållning" är kära uttryck som de flesta av oss stött på i en form eller annan. Båda syftar till att föra fram de sociala värdena i ett välordnat beteende på en medvetet hög nivå. Motsatsen i detta fall är väl närmast begrepp som lättja, slarv och andra klandervärda olater. Precis som i fallet med bilkörning, där vi efter avklarat körprov gradvis skaffar oss en bekväm och "personlig" körstil, börjar vi så snart våra hårt prövade föräldrar slutat uppfostra oss att förfalla på det personliga planet. Vi slutar göra saker vi borde och börjar göra saker vi borde låta bli. Visst utvecklas vi som människor, men all utveckling går inte framåt... Eftersom det sker gradvis märker vi sällan förändringen förrän någon med ett barmhärtigt utifrånperspektiv slår detta i huvudet på oss. "Hur fan beter du dig?! Ibland är det ett smärtsamt uppvaknande.

Jag tror på individens rätt till just individualitet; så länge det inte är olagligt eller skadar någon så får man vara "sig själv". Oftast leder detta till mer gott än ont. Dock bör man samtidigt påpeka att alla avsteg ifrån "normen" i fråga om social kompetens och umgängeskonst ofelbart leder till en reaktion, en sanktion eller en konsekvens av någon form. Låt oss ta ett exempel, som vanligt taget helt ur luften.

Person A är inbegripen med person B i en allvarlig diskussion om generellt viktiga saker. Person A är flattulent. I alla möjliga vektorer. Inte helt ovanligt med tanke på vår moderna kost, den hastighet varmed vi kastar den i oss och stressen vi utropat till Gud. Det som däremot kan anses som ovanligt är när person A konstant på ett inte bara ogenerat utan rent av demonstrativt sätt med en virtuos orubbliga fokus genomför tryckutjämningen mot omgivningen i akustiska (och olfaktoriska) kaskader som får närbelägna snittblommor att först vaja och sedan dö, snö att ramla ner från taket och person B:s förtroende för A som tänkande varelse att för alltid göra snittblommorna sällskap.

"Två hål i huvudet"

I en av mina favoritstrippar med Kalle och Hobbe följs en ovanligt häftig Hobbeiansk välkommen-hem-tackling upp med slutsatsen att "Du kan ta en tiger ur djungeln men aldrig djungeln ur tigern". I samma anda undrar jag hur man hanterar personer som A, som med varje steg envisas med att släpa med sig sin lilla privata drängstuga likt en jävla bojsten till en simtävling. Slå fanskapet i skallen med nåt tungt av Ribbing och hoppas att nåt fastnar? Eller kanske låta saken bero men skaffa hörselkåpor och filtermask? Som avslutning ett litet klipp som är mindre överdrivet jämfört med verkligheten än vad du tror.

En liten istid?

2011-01-10T07:54:00.000-08:00

Den där fina vintriga pudersnön som höll på att begrava oss innan jul har i ett nafs ersatts av nåt smutsbrunt omkristalliserat stenhårt elände som till råga på allt inte ens har vett att hålla sig till en aggregationsform. Senaste dygnens plusgrader har till synes fått hela Världen att anta ett rejält ihopsjunket utseende och har genererat stora mängder smältvatten. Jag har under mina yngre år åkt skridskor på sämre is än vad jag cyklade till jobbet på i morse. Samtidigt noteras att avsmältningen nu obönhörligen avslöjar alla under vintern uppkomna takskador. Det rusas runt med trasor, hinkar och våtsugar som aldrig förr.

Jag har med stor munterhet tagit del av diskussionen om anställda som utsatts för repressalier från sina arbetsgivare efter att ha nämnt dessa på sina bloggar (motsv.). Någon har varslats om uppsägning efter att ha liknat arbetsplatsen vid ett dårhus och när man söker på ämnet inser man att det råder stor förvirring kring vad man kan/får/bör säga i "sociala media". I en artikel i SvD rekommenderar en expert på arbetsmarknadsrätt oss att inte skriva något som vi inte skulle kunna tänka oss att säga. Jag tolkar innebörden av detta som att man skall stå för vad man säger, oavsett vilken form detta uttrycks på. Känns väl som en självklarhet egentligen. När samma expert sen skriver att "Lojalitetsplikten är långtgående för alla anställda" och att "Man måste först försöka reda ut problemen internt" så börjar jag fundera på vad som åsyftas och eventuellt mot vilken vägg den uslingen ska stå när revolutionen kommer... Bäst jag ger min syn på det här med lojalitet på jobbet.

Lojalitet har inget med anställning att göra. Det är ett ömsesidigt förtroende som byggs upp eller raseras av parternas handlingar och beslut.
Problem och missförhållanden på arbetsplatsen bör föras fram i ljuset för att få en lösning. För detta bör skapas trygga officiella kanaler och dokumenterade rutiner.

Det är när sista punkten inte riktigt tagits på allvar som det lätt börjar gro bland gräsrötterna. En av de farligaste situationer en organisation kan hamna i är när en individ blir missnöjd men inte hittar ett sätt att ventilera detta, inte känner att åsikten går att kommunicera på ett tryggt sätt eller förlorar hoppet om att kunna påverka situationen. Missnöje blir uppgivenhet, frustration och till slut desperation vilket i sin tur kan leda till tokerier på högsta nivå. Dessutom är det smittsamt på ett sätt som får Ebola att likna skoskav. Här vill jag hävda att t.ex. bloggandet kan tjäna som en mental övertrycksventil och som en pseudo-anonymiserad kommunikationskanal för saker som inte nödvändigtvis kan sägas rakt ut men som är för viktiga för att inte sägas alls. Jag är fullt medveten om att både chefer och kollegor läser vad jag skriver på dessa sidor och tvekar sällan att väva in budskapen med samma fingertoppskänsla som Mike Tyson. Jag ser det som ett kvalitetstecken att det oftast räcker med att vara knappt läskunnig för att utifrån mina blogginlägg förstå om jag är nöjd med situationen på jobbet eller livet i allmänhet.

Blandade Bundyismer

2010-12-29T08:42:00.000-08:00

eller

"Rilleman upptäcker bortre änden av sitt tålamod"

eller

"Civilisten ifrån Stureplan"

Jag älskar när ett avsnitt av "Våra värsta år" börjar med att Al Bundy kommer in och öppnar med ett riktigt elakt skämt på temat "a fat woman came into the shoestore today...". Inte därför att jag har något särskilt emot korpulenta kvinnor utan därför att Al så kompromisslöst regurgiterar den toviga loska av frustration och förakt man har djupt i sitt inre efter en dag i ett "kundserviceyrke". Vissa dagar tror jag att om jag harklade mig och spottade så skulle det klafsa en hel myskoxe i väggen... eller åtminstone en magsur tax. Låt mig bidra med ett exempel ur verkligheten som jag ser den.

Det kom in en kund i butiken igår. De av er som känner mig vet att det är sällan jag har anledning att kalla någon annan tanig men streckgubben som blåste in genom dörren hölls uppe enbart av sina kläder och ett uppblåst ego. Iklädd en dunjacka påminde han om en blompinne med sockervadd på. När en person pratar i en hastighet av 300 ord i minuten oavbrutet så länge han eller hon är inom synhåll (ett vilkor som sätts till en konstant logiskt "etta" när samma person börjar förfölja dig runt i verkstan) så får man veta väldigt mycket om den personen på kort tid. Utöver det som sägs kan den uppmärksamme extrahera information även ur HUR något sägs liksom vad som INTE sägs. En del av mitt medvetande sysslar mer eller mindre konstant med underättelsebearbetning, en liten lek för att behålla skärpan och samtidigt ett bra sätt att bli medveten om hur mycket av sig själv man lämnar ut. Första minutens intryck av kunden var av en 08-baserad överspänd totalt egocentrerad människa med rubbad verklighetsuppfattning, obefintlig mekanisk händighet eller självkännedom därom och med en fysik och ett beteende som hos en amfetamintrippande kolibri. Uppger man därefter "spelar poker" som sysselsättning så höjs det flaggor. Spär man på med en vild story om alla rika människor man "praktiskt taget nästan känner" samtidigt som man inte riktigt kan redogöra för vart ens plånbok är så finns det röda flaggor nog för en nationaldag i Peking. Att samtidigt knalla runt och kräva allt ifrån mjölk i kaffet till gratis "lån" av grejer i butiken plockar inte direkt fram Rillemans mest moderliga sida.

Den verksamhet vi bedriver baseras på idén att vi hyr ut "verktyget" för olika arbeten, må det vara en lift , en golvslip eller en elsvets. Vi tillhandahåller viss rådgivning i valet av verktyg och en kortfattad instruktion för att i förekommande fall känna igen verktygets kontroller och styrorgan, alla saker är ju inte helt lika. Det är dock lika otvetydigt som underförstått att kunden själv (eller dennes ombud) måste kunna använda verktyget för att utföra arbetet. Eljest skulle vi inte vara en hyrfirma utan nån slags omöjligt diversifierade mångsysslare av typ "ACME". Den stora majoriteten av våra kunder har mycket god koll på vad de behöver och hur detta brukas. En mindre del av privatpersonerna vill ha lite råd först men har i övrigt en fullt tillräcklig grad av händighet för att klara av jobbet. Sen har vi den singularitet av inkompetens som nu bestämt sig för att vägen till nästa snabba klipp går via vår snöslunga.

Bensindriven fyrtaktsmotor med snörstart. Knappast raketforskning. Gasreglage, choke och en pumpblåsa för att trycka fram bränsle i starten, dragsnöre som på en utombordare. Ett handgrepp för inkoppling av själva slungan och ett för drivningen. Tankad och testkörd. Lastad och klar på släpvagn. Bra ingångsvärden kan man tycka...

Min dag började med att lyssna på ett klagokväde med insinuanta iterationer på temat "drog i tre timmar utan resultat", "missade tåget till Stockholm" och "min Canada Goose-jacka luktar bensin!". Ett gratis tips inför framtiden är att det bara är polarforskare som behöver dunjackor i 4000-kronorsklassen som arbetskläder, att om den inte ens hostar till på ett par försök så gör du fel och att vi inte belönar talanglöshet med pengar. Har du krav på ersättning för förstörda ägodelar så tänker jag inte lista ut det själv. Eftersom maskinen i fråga fått följa med tillbaka erbjöd vi oss att kolla den varför den lastades av och drogs in i verkstaden. Eder avlades på att tre personer under lika många timmar inte lyckats dra igång motorn. Min tur. Full gas, full choke och tre tryck på blåsan. Tänder på första rycket men vill inte riktigt gå igång. Två tryck på blåsan, tänker på roddmaskiner samt drar startsnöret först ut i hela dess längd och därefter rakt av. Går och letar efter en ringnyckel och ett nytt snöre. Kunden går och fyller på sin fjärde termosmugg kaffe på 15 minuter, vill "låna" först FM-hörselkåpor och sedan handskar. "Nej, ingen har några cigg och vi röker ogärna inne där vi hålls med bensin".

Nytt skitstarkt snöre. Startar klockrent på andra försöket. "Nej, den kan inte stå på tomgång på släpkärran tills du kommer ner till Brokind". Förevisar startprocedur och kontrollorgan. Lastar på kärra. Ger tips på hur man gör detta ensam. Väntar på det oundvikliga telefonsamtalet.

"Den går inte igång vad jag än gör!". Kunden tycker att Linköping är dåligt och dirigeras till mer närbeläget ombud (omtänksamt förvarnat) i Kisa för assistans och byte av förmodat jävelsurt tändstift. Exakta detaljer härvidlag oklara. Kunden, släpvagn och snöslunga åter i Linköping framåt eftermiddagen. Rilleman kidnappar annan kund i rent självförsvar och gör sig brådskande ärende ute i gasförådet under tiden. Hyresavtalet rivs. Får senare veta att ingen snö röjts, att slungan nu är i ett obrukbart skick och att kunden "tänker rekommendera oss till alla han känner!". Det hade varit enklare att bara köra över slungan med traktorn. (Eller kunden, när jag tänker efter.)

Vid ingången till en del berg-och-dalbanor finns anslag av typen "du måste vara minst SÅ HÄR lång för att få åka". Tänk vad bra det vore med ett motsvarande kriterium för hyrkunder; "Du måste vara minst så här HÄNDIG för att få hyra"! Ett pedagogiskt exempel vore att lägga en Glock i lösa delar på vår disk och bara hyra ut till kunder som kan montera ihop den på under 15 sekunder. Misslyckande härvidlag medför att turen går över till mig och man har så lång tid på sig att försvinna som jag behöver. (evil) Kaffeautomaten står visserligen på vägen ut men jag skulle inte chansa... (/evil)

Disclaimer; Alla likheter med nu levande eller döende personer är inte mitt fel. Känner du igen dig så har du större problem i livet än att nån skriver om dig på Internet!

2010-12-25T02:24:00.001-08:00

Juldag. Dåligt med sömn. 10 rastlösa personer i ett hus. Livet cirklar
runt det fyllda bordet likt en stjärna runt ett svart hål. En meter
snö utanför avskräcker från alla försök till hurtighet. Blir nog
soffan idag, med en aldrig sinande kaffekopp. God fortsättning.

--
Skickat från min mobila enhet

Picasa

2010-12-17T11:09:00.000-08:00

Jag är slö när det gäller att publicera mina alster men nu har jag slängt upp några i ett webbalbum. Tror de flesta motiven är från sommarens flygdag.

Välsignade okunnighet

2010-12-12T06:03:00.000-08:00

Ett nationellt uppvaknande till ljudet av en rejäl smäll. Självmordsattentatet i Stockholm har anslutit Sverige till den tyvärr inte alltför exklusiva skaran av länder där åsikter förmedlas via chockvågor och splitter.

Redan vid tiden för bombningarna i London anade jag att det endast var en fråga om tid innan Sverige drabbades av denna sortens händelse. Vårt samhälle är en perfekt måltavla, dels på grund av vår stora frihet och dels på grund av vår djupt rotade inställning att "något sånt här inte händer i Sverige" vilket gör att vi inte ser faran innan den blivit verklighet. Om man ser till hur brutalt vår naiva oskuldsfullhet tagit ifrån oss är det inte svårt att dra paralleller med en slags nationell våldtäkt.

Det har sagts att det är näst intill omöjligt att försvara/skydda sig emot en attentatsman som är villig att offra sitt eget liv. I fallet med Stockholmsbombaren känns det som att den enskilt största "dämpfaktorn" var densammes stora okunskap när det gällde att hantera sina laddningar; en MYCKET otäck tanke. Flanörerna i omgivningen hade minst lika stor tur som den där där dagen på Vattenfestivalen när Gripen landade på egen hand. Innan utredningen börjar publicera några resultat är det dumt att spekulera för mycket men inledningsvis verkar de mörka krafterna vara märkligt talanglösa, lite som om man först fått sin inspiration från TV och sen utsett gängets kluns till martyr för genomförandet. Samtidigt som jag är mycket glad över att detta dåd inte medfört några förluster bland "friendlies" kan jag inte låta bli att hitta en hel bunt rätt självklara ändringar i upplägget som definitivt hade ökat verkan. För den intresserade är det bara att se CNN-inslagen från Irak/Afghanistan/Israel mfl om IED:s och roadside bombings. Kunskaperna finns där ute och om de hittar hit har vi problem på riktigt.

I vanlig ordning kommer vi väl att reagera med typisk svenskhet, gå några fackeltåg, lyssna på att alla som vill synas har talat klart och sen filtrera bort hela skiten ur medvetandet. För sånt här händer ju inte i Sverge. "Åtminstone händer det inte mig"...

Edit: Finns uppenbarligen minst en ytterligare person i landet som gjort samma bedöming som jag.

Konstigheter och kontraster

2010-12-08T08:29:00.000-08:00

Efter att under de senaste dagarna har fått ge upp den ena striden efter den andra mot det entropiska förfallet i verksamheten har jag nu uppnått ett slags ekvilibrium och förklarar onsdagens resultat såsom 0-0. Prognosen är att jag fr.o.m. morgondagen kommer att bryta ny mark och därmed kunna beta av högen med uppgifter som fått vänta på bättre tider.

I brist på inspiration nog att trakassera/dissekera/raljera så vill jag som en ringa kompensation dela med mig av ett par bilder tagna under arbetsdagen. När jag tänkte spola av bilen lät detta sig inte göras med följande skriftliga motivation:

När det mesta fnissandet lagt sig började jag fundera på om det kunde vara så att lappens författare faktiskt är så förtjust i att smörja lastmaskiner att det rätteligen kan beskrivas som underhållande? Eller dukas det upp för konsert? Vår tvätthall torde ha en ganska oförlåtande akustik men detta är ju inget som hindrar att man kör ett uruppförande av "Adagio för två slampumpar och en tvillingkap".

Dagens andra bild härör från min resa med Defendern bort mot vårt kontor via glasmästaren för att få prisuppgift på en ny sidoruta till flakkåpan (Det blev dyrt. Dyrt är bra, men mest dyrt). På vägen anmodades jag ta med en del festparafernalia tillbaka emedan det under kvällen vankas nån slags demokväll av elverktygsnatur. Pappmuggar, kokplattor mm lastades in i Defenderns generösa arsle. Dock så hickade jag till och fick ett nytt skrattanfall när jag lastat ljusstakarna.

Kontraster brukar förhöja värdet av en bild, detta har fotografer varit överens om i alla tider. De rent fotografiska värdena av ovanstående må vara klena men innehållsmässigt så blir det en utmaning att hitta större kontraster än mellan en kolsvart Defender och de fem kandelabrarna som för tillfället ockuperar flaket.

(Flaket ÄR stort nog för en romantisk middag för två. Ska bara hitta kvinnan som faller för raggningsrepliken "Vill fröken följa med hem och tända bakljusen på min bil?")

Klappa till bara!

2010-12-06T11:33:00.000-08:00

Denna moddiga sörja vi svårmodigt vada runt i kan ju få vem som helst att vilja gå i ide tills potatisen är klar på midsommarafton. Även om jag inte har några större problem att ta mig fram i trafiken längre så stör allt slask min känsla för det som är rätt och riktigt! Snö skall antingen vara kall, torr och grat... (nej, det var visst nåt annat, börjar om). Snö skall antingen vara lika jungfrueligt vit och orörd som en anemisk mö med ett Franz-Jaeger kyskhetsbälte, eller redigt plogad och upptryckt mot ett mitträcke på E4:an eller nåt så att man vet var man har varandra. Jag tror att jag fortfarande pratar om snö.

För att liva upp en smula avser jag dela med mig av några från erfarenheter kondenserade julklappstips. Då mina vanligaste arbetsuppgifter till stor del består av att lösa dåliga människors (se "kund") problem har jag skaffat mig en slags bank av ting som hjälper mig i mitt Sisyfosvärv. Det är helt enkelt saker som ingen borde vara utan och som i vissa givna situationer kan rädda både ens dag och förstånd.

Kil att ställa upp dörren med. Älskade lilla tårtbit, flyttgubbens BÄSTA vän! Finns att köpa i gummi för en spottstyver och blir ännu billigare att såga till av trä hemma i garaget. Får plats i vilken ficka som helst och ser till att den förbannade dörren inte går igen hela tiden.
Pumpspännband. Finns i alla storlekar och priser. Hör hemma i varje bil och släpvagn och gör livet så mycket enklare när tillvaron börjat handla om lastsäkring. Knyt inte fast Svärmor på taket med tvättlinan, dra åt rejält med spännaren istället!
Spaklyftblocket är en relativt ny bekantskap och ett fantastiskt sätt att dra, lyfta eller spänna något med både stor kraft och stor kontroll. För tillfället räddar det min dag varje gång jag t.ex. måste dra fram en stor fastfrusen manskapsvagn (typ husvagn fast "brötigare") så att jag kan koppla den på bilen. Ett sant multiverktyg och ett måste i lådan. Små modeller ger 5-10 kN vilket räcker till mycket.
På tal om multiverktyg så bör man ha ett sånt också. Jag må gnälla om att dess mejslar och annat inte är i klass med riktiga verktyg men när jag står där i skuren av spån som blåser ur byggfläkten med vargar nafsande i spikfickorna och tredje gradens koffeindelirium så är jag helt tillfreds med vadhelst jag kan fälla upp ur den där grunkan. Köptipset är antingen billigt nog att ha som slit och släng eller dyrt nog att kunna få den servad. Båda funkar. Men dyrt är roligare.
Vikmugg och Spork. Det finns alltid någon lycklig fan som har en slurk kaffe kvar och med egen mugg finns inga motargument, Ge Hit!. När alla andra står och försöker pilla i sig fredagstårtbiten med ett frimärke till plastkaffesked hugger du och din Spork redan in på andra omgången. Vanligast i lexan men finns även i titan för samvetslösa individer som inte bryr sig ett svkatt om att flygindustrin redan har svårt nog att få tag på de legeringar de behöver! Sanna mina ord, om titanpriset går upp mer så kommer ni få se flygingenjörer börja jaga golfare...
Cu Dhub Black Single Malt. En riktig "Cyndee Peterswhiskey"; mjuk, rund och kolsvart. Antingen för att fira att dagen är slut eller för att glömma att det är en ny i morgon.

Tänk även på de som inget har och fundera på om inte en del av julklappspengarna gör sig bäst i en bössa. (Nej, Johannes! Inte en SÅN. En IN-SAM-LINGS-BÖSSA!) ;-)

En kall omvärld

2010-12-02T10:46:00.000-08:00

Sedan jag "därtill nödd och tvungen" registrerade mig som en del av den stora gemenskapen på Facebook har jag börjat förstå vilket tidsmässigt sjunkhål det handlar om. Några minuter då och då känns inte mycket men totalt under en dag försvinner massvis med tid. Efter att nyhetens behag nu lagt sig är det dags att återgå till bloggandet.

Wikileaks moraliskt obestämbare ledare Julian Assange måste leva ett spännande liv. Hans Robin-Hood-gloria verkar ha hamnat på sniskan i och med anklagelserna om våldtäkt och enligt senaste rönen i slaskpressen bör han nu också frukta för sitt liv då folk på höga poster "gärna skulle se honom död". Klart är att han inte lär stå på Hillary Clintons julkortslista annat än om sagda kort leverades med en BLU-82:a. Förr i tiden sprang det runt en massa hackerwannabes och tapetserade tillvaron med klyschor av typen "Information just wants to be free!" och gick sen och hade copy-party där man laddade ner Tetris på 42 disketter. När Wikileaks väljer att publicera en samlingsutgåva av Amerikanskt diplomatiskt skitsnack så slår de med imponerande kraft in en dörr som aldrig någonsin varit stängd. Möjligen bevisar de i processen ett par saker vi redan visste; att folk är dumma och att diplomater är som folk är mest. Det är ingen högoddsare att nominera herr Assange till titeln "Världens just nu ensammaste person" och han gör gott i att studera det historiska citatet "Der Feind liebt den Verrat aber nicht den Verräder". En grundregel för den som tänker avslöja någon annans hemligheter bör vara att ta minst så mycket betalt så att det räcker till en biljett hem, för man har definitivt bränt sina skepp. Blir intressant att se om det kommer nåt på allvar intressant ur högen med läckta dokument.

Trenden att ha prisvärd arbetskraft från våra östeuropeiska grannländer har varit stark under den gångna hösten och har nästan kunnat berättiga inköpet av en kort språkkurs för att ha en chans att veta vad kunden vill ha utan att behöva ta fram ritblocket.
-"Dobrechka no twietja?"
-"??"
-"Do-bre-chka... argh... Ra-ta-ta-ta-ta-tat?! Panjemajo?"
-"Do you want a ..Kalasjnikov?? We don't.."
-"Zsjut! Dobr.. Bohrhammer!! Ja?!"
-"Ahh! Bohrhammer, yes!! You want a hammerdrill! Bosch!"
-"Njet Bosch. Hilti!"
Jag ansätter att Polen inom kort kommer att överraska oss alla och placera en medborgare på Månen. Det är ju nästan oundvikligt med tanke på hur många vilsna polacker det verkar finnas i omlopp just nu...

Entropi, snöröj och nödreparationer

2010-11-24T10:10:00.000-08:00

Jag har förklarat krig mot de entropiska krafter som bestämt sig för att fördela Jordens vatten i ett fint jämnt lager över tillvaron. Lika fort som det lägger sig angriper jag det med skyfflar och lastmaskiner och rakar ihop det i osannolika rader och helt naturvidriga högar. Jag har ansvaret för jobbets utemiljö och där råder min ordning eller ingen alls! Basta!

Temperaturen ligger nu i ett rätt bra spann, börjar närma sig -5 degC. Detta gör att den snö som faller är torr och lätt. Favoritintervallet är -5 och -10 degC eftersom det är kallt nog att bara behöva borsta bort snön från kläderna och samtidigt varmt nog att vara ute. Jag funderade lite på mattematiken i snöröjningen och formulerade teoremet "lidandet går mot oändligheten när temperaturen går mot noll". Töväder är vidrigt.

Defendern visade vid hemkomsten idag på ett underbart simultant sätt sina styrkor och svagheter när jag vevade ner fönstret på förarsidan. Först hoppade rutan ur sin lyftskena och blev kvar nere i dörren, lätt bekymmersamt m.a.p. min utomhusparkering. Sen visade det sig att man trots froststela fingrar kan demontera dörrsidan på två minuter utan tidigare erfarenhet, att fönsterhissen är busenkel och väldigt lättfixad och att britternas bidrag till byggkvaliteten är som italienarnas bidrag till krigskonsten. Allt arbete kunde utföras med ett multiverktyg och en liten bit lysplast. Fältmässigt minsann.

Exit Saaben

2010-11-20T04:12:00.000-08:00

Även en blind höna kan hitta ett korn, och tydligen kan understundom även en Rilleman göra en vettig bilaffär. Efter ca fyra års billigt bilägande har jag och Saaben nu skilts som vänner. Den har kostat minimalt i underhåll och reservdelar och överlag varit en trevlig bekantskap. Många är de äventyr vi genomlevt. Flertalet av dessa är nedtecknade på bloggen. Att få tillbaka dryga 50% av det redan löjligt låga inköpspriset var en oväntad bonus och medverkar till att jag håller ner antalet gråa hår när jag betalar underhållskostnaden för Defendern, bilarnas motsvarighet till en exfru.

En mindre kul tråd på samma tema är att jag av någon anledning inte nås av inbetalningskortet på fordonsskatt. Trafikstyrelsen uppger vid påstötning att de skickat tre försändelser som samtliga studsat och kommit i retur varefter reglerna stipulerar att ärendet går vidare till Kronofogdemyndigheten. DE hade minsann inga problem att hitta min adress och få fram sitt meddelande, inte heller att ta rundligt betalt för nöjet. Förra gången blev det dyrt så denna omgången har jag legat på framkant. Telefonkontakt med Trafikstyrelsen ledde vidare till Skatteverket, Posten och på måndag även Fogden för att få påminnelsen raderad ur systemet. Så vitt man kan se är adressen korrekt och allt borde fungera förutom att alla skyller på någon annan. Posten kliar sig i huvudet och hänvisar till felfunktion hos antingen sorteringsrobot eller brevbärare men kan inte egentligen fixa felet. Det moderna samhället i ett nötskal? Med lite tur kan jag gå runt eländet mha framtida betalning via e-faktura. Återstår att få ett reg.bevis. To be continued...

Dagens utmaning

2010-11-17T11:31:00.000-08:00

Uppgift:

Ta ett produktfoto till en tidningsannons.

Ingångsvärden:

Du råkar ha "en bra kamera" och utses till fotograf. Ingen frågar om du vet något om denna sortens fotografering.
3-4 personer har någon slags visioner om annonsen. 1 av dessa finns på plats vid själva fototillfället.
0 av ovanstående lyckas beskriva annat än mycket grovt vad de är ute efter i termer av själva fotots innehåll, disposition eller kan peka på en förlaga att efterlikna.
Ingen kan svara på vilket format tidningen förväntar sig av fotot. Ni enas om att "en bra jpg duger".
Efter en stunds studier av omgivningarna hittar du en mörk utomhusbakgrund som duger (= INTE innehåller 1000 distraherande små skitprylar) och en bunt arbetslampor att ljussätta med. Lågenergilampors vita ljus är riktigt trevligt när allt kommer till kritan, jag tror att jag kommer att vilja leka studio fler gånger.
Person A skall enligt person B förbereda föremål C i tid till fotograferingen. A är inte synlig på hela dagen. När exakt ingen tid återstår innan fotografering gör istället person D en hjälteinsats och fixar föremål C med resultatet att personer E,F och G senare löper risken att brinna upp. Hårdrock minsann!
Efter att ha lekt lite med olika vinklar och helt gett upp om att lyckas regissera "modellerna" börjar det bli kallt och bråkigt varför du drar av ett par serier som åtminstone innehåller det överenskomna motivet och stoppar undan kameran. "Fort men fel" är inte roligt men de bra bilderna där man får finslipa alla detaljerna i en studio brukar vanligtvis kosta lite mer än vad jag har i timmen... ;-)

(Fokus är helt åt skogen och skärpan kass. Jag hade för bråttom för att hålla koll på ISO, vitbalans och exponeringskompensation. Det som är något sånär bra är just ljuset då det framhäver produkterna och i övrigt inte ger några starka skuggor eller explosivt vita reflexer på kläderna. Vita gastuben mot svart bakgrund är mer tur än skicklighet men maximerar potentialen i den delen av bilden. Realismen i bilden är inte sämre än den i en Gantkatalog där ett gäng nervösa grabbar sitter i en timmerstuga i bara kallingarna och slipar sågkedjor/strängar om armborst...)

Creepy...

2010-11-07T12:23:00.001-08:00

Jag tycker att det här landade lite väl nära "hemma" men har lyckligtvis alibi så det räcker. Nils, nån kommentar? Varför är det alltid "killen med cykeln" som gjorde det??

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article8084282.ab

Jobbar hårt, tänker tungt

2010-11-03T11:28:00.000-07:00

Det är på jobbet det tunga frågorna debatteras. Allvarsamma och Marianergravsdjupa konversationer över automatkaffet. Det som upptagit vår tid senaste dagarna är vad som händer om man prasslar med två systrar och båda blir på smällen... Blir barnen både halvsyskon och kusiner? Är det "duellerande-banjos-risk"? Som sagt, en tung fråga.

Vissa av våra högt värderade kunder taxerar personalens hårt ansträngda tålamod mer än andra. Dessa klassificeras inte helt sällan såsom "bokstavskunder", i det att man kan ana att de dras med populära sociala kryddor som t.ex. ADHD, DAMP eller ATP. För en tid sedan dök det upp en ny sort som uppenbarligen tror att en uthyrningsfirma är en blandning av museum och diskussionsklubb där man kan gå i timtals och ställa tusen frågor innan man slutligen försöker pruta på ett hyrpris om några futtiga tior. Jag hade mina aningar redan när det framkom att kunden jobbat "länge" på en närbelägen utbildningsanstalt och fick misstanken bekräftad när jag presenterades med ett visitkort; PhD. ;-)

Dagens förtjänsttecken

2010-11-01T11:20:00.000-07:00

Dagens hjältepoäng går till firman Basler Turbo Conversions som på eget bevåg har tagit upp tillverkningen av vad som bara kan kallas för en modern och upphottad variant av klassikern DC-3.

En lätt igenkännbar visuell profil med en rejäl prestandahöjning borgar för en riktig succéhistoria. En given favorit hos alla som måste flyga last till oländiga platser. Nedan några av specarna.

Stage III-Noise Certification
Load - 5 tons
(43 % increase from Piston DC-3)
Power - PT6A-67R Turbo Prop Engines from Pratt & Whitney Canada

Space - 1225 Cubic Feet
(35% increase from Piston DC-3)
Speed - 210 KTAS (24% increase from Piston DC-3)
Systems - All NEW Fuel, Hydraulic, Electrical and Avionics

Naturligtvis vill jag ha en i julklapp. Alternativt får jag haka på Sven till Oshkosh nästa år och hämta en själv. Jag menar, hur svårt kan det vara jämfört med att köra hem Defendern från Växjö?

Allmän gasklagan

2010-10-30T08:16:00.000-07:00

Efter en tids obeslutsamhet har jag nu beställt ett gäng General Grabber AT2 till Defendern. Dessa är aningens mindre visuellt kralliga än de Cooper STT som de ersätter, men är i gengäld tillåtna för vinterbruk. Förhoppningsvis är de även lite tystare och mindre törstiga också ;-). Jag förespråkar normalt sett dubbdäck men skyggar för kostnaden att ha dubbla uppsättningar hjul i den relativt kostsamma dimensionen 235/85 R16...

Bästa priset har jag fått hos ett lokalt ombud för Däckonline och således var jag dit en sväng och lade en beställning. På deras butiksdisk fanns ett intressant anslag som jag studerade medan jag väntade:

(Fritt ur minnet:) "Fyll dina däck med nitrogen! Expanderar inte vid uppvärmning! Komprimeras inte vid avkylning! Minskar slitaget! Håller trycket längre!".

Artigt, försiktigt och helt obevekligt bad jag däckmånglaren att redogöra för förhållandet bakom utfästelsen. Svaret gjorde gällande att vanlig luft innehåller vattenånga som antingen blir varm och expanderar eller kondenseras och fryser i däcket, och att nitrogenet är helt fuktfritt och fantastiskt jättebra för 50 kr per däck. Jag bad att få anmäla en avvikande uppfattning och började divergera tvärvetenskapligt och koncentriskt i hög hastighet. En slags pedagogisk ekvivalens till ett "suitcase nuke" om du så vill.

Innan butikspersonalen räddades av min tilltagande hunger (lördag är skräpmatsdag) hade vi gemensamt (nåja.. vissas bidrag var större än andras) gått igenom allmäna tillståndslagen (pV=nRT), Daltons lag (p=p1+p2+...) , funderat på vattnets kokpunkt i regionen runt 2 bar (120-130 degC nånstans..?), atmosfärens sammansättning med avseende på just kväve och slutligen kvävemolekylens storlek relativt syrets. Vi var på väg in i en stimulerande holmgång om däckmaterialens permeabilitet men som sagt.. magen kurrade till.

Det finns en ofrånkomlig fördel med kväve som däckfyllnad; det är brandsäkert. En däckruptur ger inget tillskott av trycksatt syre till en brandhärd, ehuru litet jämfört med alla andra bränslen i bilsammanhang. Men om man skall tro däckfolket så finns ju ändå ingen risk för ruptur eftersom kväve.. förlåt, "nitrogen" inte expanderar vid uppvärmning vilket alltså förvandlar saken till ett klassiskt "icke-problem"? Just brandsäkerheten har gjort att kväve använts inom motorsporten ett bra tag. Att det nu börjar leta sig ut i detaljhandeln tror jag mer beror på att gasproducenterna har anställt smartare säljare och att 50 kr är en så låg summa att medelsvensson inte tänker ens en gång på saken när han fått förklarat för sig hur diaboliskt farlig vanlig luft är i trafiken.

Den som vill bilda sig en egen uppfattning kan läsa informationsbladet om nitrogen från en annan däckfirma. Säga vad man vill men det är inget fel på entusiasmen.