Rilleman, kriminellt överviktig!

Jag har till sist löst problemet med varför Servicestadens Citroen Jumper går så lusigt i uppförsbackar. Det är som om den saknar kraft på högsta växeln, mycket irriterande. Inför resan till Uppsala i tisdags hade jag i vanlig ordning fyllt tanken med renat vatten och packat verktyg och material. Bilen gick väldigt segt och kändes tungstyrd. Av ren nyfikenhet tog jag vägen förbi Bilprovningens fordonsvåg i Tallboda. När jag såg utslaget på displayen mådde jag fysiskt illa ett ögonblick och kände att det var lite svårt att dra de vanliga djupa andetagen. (Då jag är ganska stressad nu för tiden krävs det inte så värst mycket.)


Innebörden av dessa siffror är att bilen sannolikt har som "tomvikt" (dvs med tom vattentank och med bara den dieseldrivna högtrycken i) den lagstadgade maxvikten för en lätt lastbil. Jag har alltså sedan den 1:a april innevarande år med största sannolikhet begått trafikbrott så gott som dagligen. Att jag varit helt ovetandes därom är minst lika pinsamt. Inte ens i mina vildaste fantasier kunde jag drömma om att någon skulle få för sig att konsekvent överlasta en bil på detta sätt och sedan köra den land och rike runt på utslitna däck. Eller att låta sina anställda göra det, om man nu skall vara petig. Jag skyller till fullo på mina tidigare arbetsgivare på Green Cargo som vant mig vid en så olämpligt hög grad av logistisk professionalism.

Jag önskar att jag hade haft ryggrad nog att vända helt om och ställa tillbaka bilen på kontoret med motiveringen att jag inte begår brott för pengar, men i ett anfall av kreativ flexibilitet och mekaniskt kompromissande tappade jag istället ur vatten tills dess vikten var nere i 4150 kg. Fortfarande för tungt men hanterbart och med vatten nog att genomföra första delen av jobbet. Detta var nog smart eftersom jag var tvungen att lasta 400 kg förbrukningsmaterial i Uppsala också...

En ny mätning av bilens tomvikt efter hemkomst och urpackning kommer att ligga till grund för ett beslut som säkerligen kommer att ge upphov till en intressant och stimulerande diskussion om hur vi i framtiden skall bedriva verksamheten. I avsaknad av skyddsombud har jag inget annat val än att vara mitt eget.

Just another brick in the wall?

Om man som arbetsgivare har som filosofi att göra så mycket jobb som möjligt med så få kostsamma anställda som möjligt så är det faktisk helt logiskt att vilja att ens anställda håller en så hög fart att de NÄR de går in i väggen faktiskt slår igenom den och kommer ut på andra sidan. Dom som bara studsar och blir liggandes är ju jättedyra.. ;-)

Just nu har det gått så långt att en paniksemester förmodligen skulle få en lika gynnsam effekt på mig som en hastig uppstigning till ytan efter ett långt, djupt dyk. "Dekomprimerar" jag för hastigt kommer mitt huvud att flyga av likt en champagnekork, drivet av ett blodtryck som gör att mina återkommande näsblod nu kan användas för att skära stålplåt. Jag behöver trappa ner gradvis och åter få lite ordning på några av livets pusselbitar; nattsömnen, träningen och det sociala livet. För att vara en någorlunda intelligent primat så känner jag mig oerhört korkad som ännu en gång misslyckats med att bromsa jobbets inflytande över mitt övriga liv. Fast.. jag har det inte så illa egentligen, jämfört med ett par av nattskifts-killarna jag tills nyligen delat kontor med på jobbet...

Årets första!

Jag hade is på vindrutan i morse, årets första och detta föranledde ett frenetiskt letande efter eventuella kvarglömda skrapor sedan förra året. Den som hittades var reklam för "Tena Lady inkontinensskydd" (snitsigt snodd på Green Cargo som hyr ut lagerplats till nån återförsäljare)... Efter att allvarligt ha funderat på om jag inte faktiskt såg lite ändå genom rutan bet jag i det ohemult omanliga äpplet och skrapade rutorna under det att jag lovade mina kvidande y-kromosomer att ASAP köpa en tillfredställande manlig skrapa i weapons grade wolfram, med laserskurna kiselkarbidkanter och en syraetsad Guns 'n Ammo-logga. Eller åtminstone en Hilti.

Fysiknörden i mig hade dock hur roligt som helst. Det tunna isskiktet hade en rent fantastisk dynamik och plasticitet när det hyvlades av. Det gick lite för snabbt för att egentligen hinna uppfatta men vågen som bildades framför skrapans kant var ju resultatet av en hel bunt roliga parametrar såsom isens temperatur och tjocklek, vinkel på skrapan, skrapans hastighet och galenskapen hos bilens ägare... Fluid dynamik rocks!

Tröttsam dag

Resan till Stockholm var definitivt IFR. Dimman gjorde att sikten bara var några tiotals meter stora delar av vägen. Tur att jag gissar snabbare än 110 km/tim. Ett tag hade jag allvarliga funderingar på varför man inte har GPS med överlagrad radarplot i bilar, som på sjön. En enkel dopplerfunktion som talar om att framförvarande men osynliga bilar saktar in vore ju användbar för att undvika kollisioner för oss som inte är kloka nog att sänka hastigheten. Trafiken in i stan var naturligtvis helt oduglig med köer längre än mitt tålamod.

Vägverkets kurs var ett sånt sömnpiller att jag höll på att ramla av stolen och kämpade hårt mot fladdrande ögonlock. Enda kravet var närvaro. Tur att de bjöd på kaffe. Mycket kaffe. Tror inte att jag egentligen vaknade förrän till lunchen i Järna.

Efter hemkomsten passade jag på att knalla ner på en bilfirma och glo lite på Landrovers. I vanliga fall är jag mycker förtjust i fältmässiga opraktiska bilar med bristande komfort, men idag var det inre "morret" mest som en anemisk kattunge. Inte helt olikt min apatiska inställning till tältutställningar när jag är (*väldigt*) bakis... Jag cyklade hem för att kurera mig.

Varm dusch, morgonrock, bara fötter på vardagsrumsbordet. En bunt värmeljus för att trigga min enda kvarvarande grottmansgen till stordåd. En hästdos antioxidanter i form av ett glas färskpressad appelsinjuice och en kaka choklad så mörk att man får schasa bort fysikerna som vill skriva papers om den och en skål med hasselnötskärnor... vardagslyx i dess bästa form. Mailboxen plingar till, en kajakförsäljare hälsar mig välkommen till butiken för att titta på de nya 2009-modellerna. Kanske att man skulle... Rilleman glad igen. :)

Zzzzzz...

Fy tusan vad tidigt dom har lagt morgonen idag. Det är inte ofta jag kliver ur sängen 0445, men idag måste jag vara i Stockholm klockan 0900 för att gå på kurs hos Vägverket. I vanlig ordning bestämdes detta under de sista skälvande minuterna av gårdagens arbetsdag. Minusgrader och svårt frost när jag cyklade till jobbet i nattmörkret. Nu sitter jag bara och väntar på att chefen skall dyka upp med bilen jag behöver.

"MEDIC!!"

Har dagledigt eftersom jag måste hoppa in i Södra Länken som sjukreserv i natt. Käkade lunch på IKEA. När jag kommer gående förbi Äldreboendet ser jag att det står en folksamling runt en liggande figur längre ner på cykelvägen mot Glyttinge. Från och med nu tidsstämplas historien:

1350: Första reaktionen är att "de är redan fem-sex stycken, de kan reda ut vad det än gäller". Sen är det en väldigt fet subrutin som gör en total system override och styr över mina steg bort mot gruppen.

Äldre man, liggande. Flertalet yngre män och en äldre kvinna i ring runt honom. Man, typisk fastighetsskötare, talar i mobiltelefon. Yngre kvinna rusar ut från trappuppgång med en handduk i handen. Trycker mot liggande mannens huvud. Blodpöl i storlek av A4-papper. Mannen är vaken. Fastighetsskötaren meddelar att ambulansen är på väg.

Min träning kickar in så hårt att jag kan känna rekylen, beslut fattas. "-Jag hämtar förbansdslådan!" Övriga, utom offret hoppar till. Jag tar stora kliv mot min lägenhet 20 meter bort. Uppför trapporna, in i hallen. Bestämmer mig för lilla förbandspacken (ja, jag har två) då den är bättre uppdaterad och jag har fräscha handskar i den. Greppar även ett extra första förband och en lös filt. Rusar tillbaka. Noterar lite förvånat att jag i processen lyckats ta av mig jackan för att kunna jobba lättare.

1351: Går ner på knä. Öppnar förbandsväskan, viker ut alla facken för att få snabb åtkomst till allt. Drar på mig handskarna samtidigt som jag säger hej till offret och gör en okulär bedömning av situationen. Mannen verkar vaken men lite groggy. Jag väljer att öppna ett första förband och endast lägga lätt tryck med min hand mot huvudskadan för att bromsa blödningen. Den sitter illa till men är inte i sig allvarlig och med en ambulans framme på under tio minuter finns inte behov av mer. Genom att inte vira runt gasbindan får jag bättre känsla för hur hårt jag trycker och dessutom får ambulanspersonalen möjlighet att inspektera skadan innan de lägger ett bättre bandage. Jag ger filten till en av de andra med instruktionen att lägga den över offret så han inte kyls av mer än nödvändigt. Han verkar välklädd i vinterjacka så avkylningen mot marken är inte en kritisk faktor just nu, det handlar mer om att vara lite snäll. De andra får uppgiften att notera klockslaget för incidenten så att den informationen finns tillgänglig. Det ger dom dessutom något att göra så dom inte springer i vägen.

1352: Samordnar med tjejen med handduken, hon tar bort den och jag ersätter med kompressen. Noterar att handduken absorberat en hel del blod men inte blött igenom. Mössan får sitta kvar då jag värdesätter att han håller värmen mer än att jag får se såret i fråga. Vill dessutom inte riskera att orsaka större blödning eller onödigt obehag. Pratar med mannen för att samtidigt få veta hur skadan uppkommit och hur klar han är. Han har blivit påcyklad av en av de unga männen (utbytesstudenter, talar spanska och bruten engelska) medan han och frun stavgick till IKEA. Frun meddelar att han slagit i huvudet hårt när han föll, och senare att han tidigare haft en stroke och därför har problem med balans och avståndsbedömning. Jag sätter mig så bekvämt jag kan under det att jag fortsätter hålla tryck mot såret. Vi småpratar, och jag ser en antydan till slöhet hos mannen. Misstänker hjärnskakning. Frågar om han mår illa för att kunna bedöma om jag måste vara beredd på att rulla honom om han börjar kräkas (vill ogärna röra mer på nacke/kotpelare än nödvändigt). Han verkar må skapligt, fryser inte.

1357: Medan vi småpratar lite dyker ambulansen upp. Jag ger en kort sammanfattning av läget och lämnar av till sjukvårdarna som lägger ett bättre bandage. De är skitbra och det är endast när mannen skall flyttas upp på båren som han visar kraftig smärtpåverkan och blir spänd som en fiolsträng. Jag är helt nöjd med att inte ha försökt flytta honom. Jag övergår till att trösta mannens fru och tolka lite mellan henne och de lite chockade studenterna. Alla relevanta uppgifter förmedlas och frun åker med ambulansen. Jag råkar få se framhjulet på en av cyklarna och det är rena rama tacoskalet. Måste varit en duktig kollision.

1400: Endast en blodfläck på cykelbanan avslöjar att något hänt. Jag ersätter första förbandet jag tagit och gör en notering att skaffa fler handskar, i dagsläget är de väldigt sköna att ha när det blir slafsigt. Skriver ett blogginlägg för att bearbeta vad som hänt. Kunde varit värre.

Rillemans tunnelroll

Tunneln i fråga är Södra Länken och det är ånyo min uppgift att rengöra linserna på de nästan 500 övervakningskamerorna. Dessa är uppenbarligen viktiga för folket i andra änden av signalkabeln eftersom man kostar på två bilar och fyra man för att tvätta något som är stort som locket på en snusdosa.

För att komma upp till kameran har vi en skylift. Skyliften arbetar med hjälp av hydraulik och drivs av, hör och häpna, en 24V-motor via ett nätagg. Detta betyder att man antingen måste arbeta tämligen stationärt i omedelbar närhet av ett eluttag, ha en jävligt lång skarvsladd eller förlita sig på de inbyggda batteriernas kapacitet. Om man tar i beaktande att vi kör liften upp och ner ganska exakt med 100 meters intervall i hela Södra Länkens båda riktiningar (inklusive på- och avfartstunnlar) så får man inga poäng för gissningen att det finns en hel del kameror kvar i slutet av batterierna. För att komma tillrätta med detta kompletteras bilen med ett litet bensindrivet kraftverk som förser laddaggregatet med 220V och mig med alla de avgaser jag orkar andas och goda möjligheter att arbeta på min tinnitus. Under loppet av våra sessioner i tunneln har jag funnit att det är stor skillnad på kraftverken i 2kVA-klassen och förordar de något dyrare Hondadrivna modellerna av invertertyp, inte bara för att de ger en bättre utspänning utan även för att de INTE SLAMRAR SÅ FÖRB....!!

Skyliften är monterad på nåt slags franskt lätt lastbilschassi och är utrustad med utdragbara stödben. Dessa måste dras ut maximalt innan det idiotsäkra systemet tillåter manövrering av liftkorgen. Den franska definitionen av idiot ,"le fumeur", är tydligen "person som saknar skruvmejsel och två bitar kopplingstråd", för om man besitter dessa bitar högteknologi kan man genom ett "fulhack" vara så säker man vill själv och bara dra ut stödbenen så långt att man fortfarande kan använda fordonets dörrar. Detta är en väldigt tidsbesparande åtgärd.

En annan tidsbesparande åtgärd, som jag av någon oklar anledning är rätt ensam om i hela tunneln, är att helt enkelt strunta i att hoppa in i bilen för att åka de 100 meterna till nästa kamera och istället jogga dit i tid för att flagga ner bilen på rätt plats. Det hjälper mig att hålla mig varm, det håller cirkulationen igång och det tar udden av den värsta tröttheten. Dessutom tar det helt bort risken med att kliva ur ett rullande fordon precis framför ett partiellt utskjutet stödben... Anledningen till att jag är ensam löpare i tunneln är förmodligen att övrig personal inte vill riskera att drabbas av smygande kardiovaskulära effekter som hälsa och god kondition. Att springa i tunnlar är sunt.

För att inte störa trafiken i denna formidabelt sotiga Stockholmsartär bedrivs allt schemalagt underhållsarbete nattetid, typisk mellan 2230 och 0430. Ve den som inte är ute ur tunneln till dess, han/hon lär drabbas av svår... Vägverk i plånboken. Jag har tidigare i livet blivit alldeles trasig av att arbeta natt och kan inte se att detta på något sätt blivit bättre med tiden. Precis som de flesta andra kan jag med en viljeansträngning hålla mig vaken på natten men samma knep är verkningslöst när det är läggdags framåt 0500 på morgonen. Att sova på dagen, med fyra kollegor (varav en i samma säng, fråga INTE!) i en husbil, under en hårt trafikerad bro i centrala Stockholm, när en vaktmästare börjar köra traktor/lövsug klockan 0800... behöver jag fortsätta? Den andra och avslutande natten brukar präglas av svårt defekt närminne och komatöst sinnestillstånd. De enda höjdpunkterna är när utrustningen bryter ihop på nya intressanta sätt. Den här gången var det stoppklackarna till skyliftens pivotfunktion som var utslitna vilket för ett ögonblick gjorde mig till payload i ett improviserat humancentrifugexperiment med oklara fysiska begränsningar. Lyckligtvis svängde skiten åt ett håll utan mötande trafik, armaturer eller väggar. Att samma situation av en lite piggare person förmodligen hade klassats som direkt förenad med livsfara registrerades bara flyktigt i min svarta låda. Fyra meter över marken är det väldigt svårt att läsa arbetsskyddslagen, och klockan tre på morgonen ska det mer till än lite livsfarlig utrustning för att hindra oss från att tjäna peng.. jag menar göra en insats för trafiksäkerheten!