Kärnfrisk, eller bara ett nöt?

Efter att ha funderat på saken tog jag igår kväll kontakt med sjukvårdsrådgivningen och beskrev de symptom jag berättat om tidigare. Då största påverkan faktiskt ligger i bröstregionen blev jag inbokad på ett besök på jourcentralen för en snabbkoll för att få klarhet i vad det är som händer egentligen.

• EKG visar att jag har ett vältränat hjärta och en liten ofarlig arytmi som är helt normal för smala personer och som beror på lungornas växlande volym.
• Blodtrycket 138/82 är normalt om än lite högre än mitt vanliga. Jag var inte direkt avslappnad när det togs...
  
• Syresättningsgraden anses utmärkt om den ligger på 99%, mer är ovanligt. Jag uppmätte 100%.
• Blodvärdet (Hb) ligger på 140 vilket är rätt bra med tanke på att jag inte skött min träning på ett halvår. Jag har inte heller haft tillfälle att lämnat blod sedan jag började jobba.
• CRP-test för infektion var negativt.
• Blodsockernivån var 6.4 mmol/l, övre normalspannet.
• Huvudvärken, darrningarna och muskelspänningen tyder på ett stressad tillstånd och rekomendationen är att jag själv löser problemet, v.b. med assistsans av kuratorer, fackförbund etc. Baserat på mätdata saknas grund för sjukskrivning i nuläget.
  

Kontentan av denna snabba utredning är att jag är döende. På sikt. Tills dess har jag den friskaste kropp som någonsin besökt en jourcentral. Det är ju positivt då det tyder på att vad som än påverkar mig inte har hunnit orsaka några skador. Att jag mår dåligt trots (eller kanske på grund av?) min goda konstitution är förmodligen att betrakta som "en frisk individs tidiga reaktioner på en sjuk situation" och är fortfarande något jag måste ta på största allvar. Orsakerna finns ju kvar.

Jag fortsätter att arbeta för att hitta en lösning som funkar för mig och arbetsgivaren. Det har blivit dags att konsultera mitt fackliga ombud för att slå fast en realistisk målsättning och för att få lite stöd.

Två Bamse-bokmärken erhållna för tapperhet under provtagning. Stålmannenplåster tyvärr slut. Sjuksköterskor älskar mig. Huvudvärken kvarstår.

The Clash of interests

I dagens diskussion på jobbet lyckades jag lyfta fram att jag far illa av det sätt på vilket mitt arbete har inflytande över min hälsa och mitt privatliv. Jag förklarade att jag mår kasst och har symptom av typen darrningar, återkommande huvudvärk, sömnbesvär, plötslig matthet, hjärtklappning och känner att det ibland är svårt att dra efter andan. Kort sagt de flesta indikatorerna på kraftig stress. Jag begärde en lättnad i arbetet och påpekade att alternativet troligen blir en tripp till akuten (vårdcentralen vill inte röra ärendet om det är jobbrelaterat och företagshälsovård har vi inte). Vidare förklarade jag att jag nu måste ta en funderare på hur jag vill ändra min arbetssituation till nästa säsong så att det blir hanterbart i långa loppet och att jag har en del att tänka igenom. Jag passade dessutom på att flagga för en löneförhandling och en allmän diskussion om arbetsvilkor och nödvändiga förändringar inför framtiden. Min intention är att initiera en förändring som förhindrar att personalen överansträngs och som gör att man kan både jobba och ha ett eget liv. Det var skönt att ha en konstruktiv diskussion där viktiga saker får komma upp till ytan.

Resultatet av dagens samtal är att vi på måndag skall påbörja arbeten i ett landskap med djupa skogar norr om Vänern, något som väntas ta ca två veckor. Att vi inte kan arbeta med vattnet när det fryser på och att vår lätta lastbil får lasta ca 180 kg innan den är olagligt tung återstår att lösa till dess. Lönediskussionerna bokades in till ett icke specificerat datum "efter att jobbet är klart". Makt åt folket, röd front..

Jag vill hemskt gärna få fason på det här jobbet eftersom det innebär att jag får pyssla med den sortens teknik jag gillar, men frågan är om jag har kraften att stå ut så lång tid som det uppenbarligen tar. Argument som "Du vänjer dig" eller "Det blir bättre om 1-2 år.." är kanske välmenta men funkar dåligt när min egen planeringshorisont nu knappt sträcker sig längre än ett par dagar framåt. Titeln på inlägget får tjäna som onödigt vitsig påminnelse om gruppen som tonsatt den centrala frågan för mig just nu - "Should I stay or should I go?"

Rilleman, kriminellt överviktig!

Jag har till sist löst problemet med varför Servicestadens Citroen Jumper går så lusigt i uppförsbackar. Det är som om den saknar kraft på högsta växeln, mycket irriterande. Inför resan till Uppsala i tisdags hade jag i vanlig ordning fyllt tanken med renat vatten och packat verktyg och material. Bilen gick väldigt segt och kändes tungstyrd. Av ren nyfikenhet tog jag vägen förbi Bilprovningens fordonsvåg i Tallboda. När jag såg utslaget på displayen mådde jag fysiskt illa ett ögonblick och kände att det var lite svårt att dra de vanliga djupa andetagen. (Då jag är ganska stressad nu för tiden krävs det inte så värst mycket.)


Innebörden av dessa siffror är att bilen sannolikt har som "tomvikt" (dvs med tom vattentank och med bara den dieseldrivna högtrycken i) den lagstadgade maxvikten för en lätt lastbil. Jag har alltså sedan den 1:a april innevarande år med största sannolikhet begått trafikbrott så gott som dagligen. Att jag varit helt ovetandes därom är minst lika pinsamt. Inte ens i mina vildaste fantasier kunde jag drömma om att någon skulle få för sig att konsekvent överlasta en bil på detta sätt och sedan köra den land och rike runt på utslitna däck. Eller att låta sina anställda göra det, om man nu skall vara petig. Jag skyller till fullo på mina tidigare arbetsgivare på Green Cargo som vant mig vid en så olämpligt hög grad av logistisk professionalism.

Jag önskar att jag hade haft ryggrad nog att vända helt om och ställa tillbaka bilen på kontoret med motiveringen att jag inte begår brott för pengar, men i ett anfall av kreativ flexibilitet och mekaniskt kompromissande tappade jag istället ur vatten tills dess vikten var nere i 4150 kg. Fortfarande för tungt men hanterbart och med vatten nog att genomföra första delen av jobbet. Detta var nog smart eftersom jag var tvungen att lasta 400 kg förbrukningsmaterial i Uppsala också...

En ny mätning av bilens tomvikt efter hemkomst och urpackning kommer att ligga till grund för ett beslut som säkerligen kommer att ge upphov till en intressant och stimulerande diskussion om hur vi i framtiden skall bedriva verksamheten. I avsaknad av skyddsombud har jag inget annat val än att vara mitt eget.

Just another brick in the wall?

Om man som arbetsgivare har som filosofi att göra så mycket jobb som möjligt med så få kostsamma anställda som möjligt så är det faktisk helt logiskt att vilja att ens anställda håller en så hög fart att de NÄR de går in i väggen faktiskt slår igenom den och kommer ut på andra sidan. Dom som bara studsar och blir liggandes är ju jättedyra.. ;-)

Just nu har det gått så långt att en paniksemester förmodligen skulle få en lika gynnsam effekt på mig som en hastig uppstigning till ytan efter ett långt, djupt dyk. "Dekomprimerar" jag för hastigt kommer mitt huvud att flyga av likt en champagnekork, drivet av ett blodtryck som gör att mina återkommande näsblod nu kan användas för att skära stålplåt. Jag behöver trappa ner gradvis och åter få lite ordning på några av livets pusselbitar; nattsömnen, träningen och det sociala livet. För att vara en någorlunda intelligent primat så känner jag mig oerhört korkad som ännu en gång misslyckats med att bromsa jobbets inflytande över mitt övriga liv. Fast.. jag har det inte så illa egentligen, jämfört med ett par av nattskifts-killarna jag tills nyligen delat kontor med på jobbet...

Årets första!

Jag hade is på vindrutan i morse, årets första och detta föranledde ett frenetiskt letande efter eventuella kvarglömda skrapor sedan förra året. Den som hittades var reklam för "Tena Lady inkontinensskydd" (snitsigt snodd på Green Cargo som hyr ut lagerplats till nån återförsäljare)... Efter att allvarligt ha funderat på om jag inte faktiskt såg lite ändå genom rutan bet jag i det ohemult omanliga äpplet och skrapade rutorna under det att jag lovade mina kvidande y-kromosomer att ASAP köpa en tillfredställande manlig skrapa i weapons grade wolfram, med laserskurna kiselkarbidkanter och en syraetsad Guns 'n Ammo-logga. Eller åtminstone en Hilti.

Fysiknörden i mig hade dock hur roligt som helst. Det tunna isskiktet hade en rent fantastisk dynamik och plasticitet när det hyvlades av. Det gick lite för snabbt för att egentligen hinna uppfatta men vågen som bildades framför skrapans kant var ju resultatet av en hel bunt roliga parametrar såsom isens temperatur och tjocklek, vinkel på skrapan, skrapans hastighet och galenskapen hos bilens ägare... Fluid dynamik rocks!

Tröttsam dag

Resan till Stockholm var definitivt IFR. Dimman gjorde att sikten bara var några tiotals meter stora delar av vägen. Tur att jag gissar snabbare än 110 km/tim. Ett tag hade jag allvarliga funderingar på varför man inte har GPS med överlagrad radarplot i bilar, som på sjön. En enkel dopplerfunktion som talar om att framförvarande men osynliga bilar saktar in vore ju användbar för att undvika kollisioner för oss som inte är kloka nog att sänka hastigheten. Trafiken in i stan var naturligtvis helt oduglig med köer längre än mitt tålamod.

Vägverkets kurs var ett sånt sömnpiller att jag höll på att ramla av stolen och kämpade hårt mot fladdrande ögonlock. Enda kravet var närvaro. Tur att de bjöd på kaffe. Mycket kaffe. Tror inte att jag egentligen vaknade förrän till lunchen i Järna.

Efter hemkomsten passade jag på att knalla ner på en bilfirma och glo lite på Landrovers. I vanliga fall är jag mycker förtjust i fältmässiga opraktiska bilar med bristande komfort, men idag var det inre "morret" mest som en anemisk kattunge. Inte helt olikt min apatiska inställning till tältutställningar när jag är (*väldigt*) bakis... Jag cyklade hem för att kurera mig.

Varm dusch, morgonrock, bara fötter på vardagsrumsbordet. En bunt värmeljus för att trigga min enda kvarvarande grottmansgen till stordåd. En hästdos antioxidanter i form av ett glas färskpressad appelsinjuice och en kaka choklad så mörk att man får schasa bort fysikerna som vill skriva papers om den och en skål med hasselnötskärnor... vardagslyx i dess bästa form. Mailboxen plingar till, en kajakförsäljare hälsar mig välkommen till butiken för att titta på de nya 2009-modellerna. Kanske att man skulle... Rilleman glad igen. :)

Zzzzzz...

Fy tusan vad tidigt dom har lagt morgonen idag. Det är inte ofta jag kliver ur sängen 0445, men idag måste jag vara i Stockholm klockan 0900 för att gå på kurs hos Vägverket. I vanlig ordning bestämdes detta under de sista skälvande minuterna av gårdagens arbetsdag. Minusgrader och svårt frost när jag cyklade till jobbet i nattmörkret. Nu sitter jag bara och väntar på att chefen skall dyka upp med bilen jag behöver.