med mig jämnåriga killarna olika aspekter av barns sociala utveckling.
Uppenbarligen är Sara lite kär i någon på lekis, och kiddsen borde
träffas för en playdate.. Hellre en Playmate vilken dag som helst!
--
Skickat från min mobila enhet
lördag 15 augusti 2009
Trotsåldern?? WTF?!
Inget är som förr... Sitter på Bishops arms, bakom mig diskuterar de
med mig jämnåriga killarna olika aspekter av barns sociala utveckling.
Uppenbarligen är Sara lite kär i någon på lekis, och kiddsen borde
träffas för en playdate.. Hellre en Playmate vilken dag som helst!
med mig jämnåriga killarna olika aspekter av barns sociala utveckling.
Uppenbarligen är Sara lite kär i någon på lekis, och kiddsen borde
träffas för en playdate.. Hellre en Playmate vilken dag som helst!
fredag 14 augusti 2009
Filmtajm
Filmen "G.I. Joe" som nu går på Svenska biografer är en massiv satsning för att återuppliva det gamla konceptet från Amerikanska leksakstillverkaren Hasbro. Titeln syftar på en "multinationell militär styrka" (med otvetydigt amerikanska förtecken) som med överlägsen teknik och fantastiska hjältedåd kämpar emot den onda terroristorganisationen "Cobra". Att ta steget från tecknad serie till bioduken och riktiga (nåja..) skådespelare är ett djärvt drag som förmodligen bottnar i tre behov; Hasbro måste sälja mer plastleksaker till jul, en ny generation amerikaner måste läsa sig att terroristerna är de dumma och behovet av att nån gång vart 5:e år låta Dennis Quaid få en filmroll så att han slutar springa runt och störa upptaget folk. "The best Dennis Quaid's ever done? Meg Ryan."
"G.I Joe - The rise of Cobra" är en film för 10-åringar, och funkar lika bra på de som är 10 nu som de som var 10 för 20 år sedan och därför är berättigade till nostalgipoäng. Det är en mäktig hjältesaga, helt obehindrad av realismens begränsningar. Först när man släppt förtrytelsen över lustmordet på fysikens lagar kan man till fullo uppskatta att filmskaparna faktisk använder modern teknik på ett riktigt smart sätt överföra den gamla tecknade serien till en modern cineastisk plattform. Min första kontakt med serien, som den spensligt byggda flygnörd jag var (är ;-), var när bostadsområdet jag bodde i nere i Lidköping ca 1987 fick kabel-TV och därmed de tidiga helgmorgnarnas barnprogram från Sky- och Superchannel. I ett slag blev Godmorgon Sverige obsolet... och unge herr Jonsson fick börja läsa TV-tablåer från en annan tidszon.
Karaktärerna i den nya filmen är minst lika stora karikatyrer som någonsin de tecknade originalen. Alla är specialister på något, har specialiserade fordon ("samla dem alla") och alla är helt enkelt lite för mycket. Männen är supervältränade, bär på gigantiska vapen och kommunicerar uteslutande i oneliners, kvinnorna är fantastiskt vackra men kompetenta men till slut inte oemottagliga för hjältens charm... precis vad unga killar på gränsen till puberteten behöver se. De onda är superonda och har alla filmskurkens drag; väsande andning, enorma hemliga gömställen, ond teknik, onda planer, får stryk på slutet och har ett hemligt förflutet som kopplar dem till någon av de goda huvudrollsinnehavarna och därmed lägger till den enda dimension till filmen som ens är i närheten av att bli lite djup och krävande. Resten är helt enkelt action och explosioner i CGI.
Värt att notera är att ingen av de centrala karaktärerna någonsin dör, hur mycket stryk de än får och att trots en massiv "ordnance output" så ser man enbart materiel och fordon som flyger i luften. Mänskliga offer sker endast i form av sidokaraktärer, för att ge skurkarna chansen att vara riktigt elaka, och död syns endast i form av ett fåtal hastigt förbipasserande bodybags i bakgrunden. Lärdomen till världens unga torde vara att det är helt OK att bli sprängd om man är snäll och har ett coolt callsign, för då flyger man bara omkring lite.
Slutsatsen är att filmen är skit, men samtidigt helt mästerligt förvaltar franchisen det hela egentligen handlar om. Det kommer att säljas mycket plastmodeller och dataspel till jul och naturligtvis är filmen en skamlös prequel till minst en trilogi av samma technofetischistiska amerikanska hjältedyrkan. Det enda som får mig att hålla intresset vid liv är att man lyckats pressa in en del sevärda aktörer i ensemblen: Christopher Eccleston, Sienna Miller, Rachel Nichols och Joseph Gordon-Levitt. Vet du inte vilka de är så behöver du inte se GI joe, du har andra mer sevärda filmer att uppleva. Lucky bastard*. :-)
* På tal om.. Tarantinos "Inglorious Basterds" är nästa film i raden att bli recenserad, nån gång i månadsskiftet. Av trailern att döma kommer jag att ha mer till övers för den än GI Joe.
"G.I Joe - The rise of Cobra" är en film för 10-åringar, och funkar lika bra på de som är 10 nu som de som var 10 för 20 år sedan och därför är berättigade till nostalgipoäng. Det är en mäktig hjältesaga, helt obehindrad av realismens begränsningar. Först när man släppt förtrytelsen över lustmordet på fysikens lagar kan man till fullo uppskatta att filmskaparna faktisk använder modern teknik på ett riktigt smart sätt överföra den gamla tecknade serien till en modern cineastisk plattform. Min första kontakt med serien, som den spensligt byggda flygnörd jag var (är ;-), var när bostadsområdet jag bodde i nere i Lidköping ca 1987 fick kabel-TV och därmed de tidiga helgmorgnarnas barnprogram från Sky- och Superchannel. I ett slag blev Godmorgon Sverige obsolet... och unge herr Jonsson fick börja läsa TV-tablåer från en annan tidszon.
Karaktärerna i den nya filmen är minst lika stora karikatyrer som någonsin de tecknade originalen. Alla är specialister på något, har specialiserade fordon ("samla dem alla") och alla är helt enkelt lite för mycket. Männen är supervältränade, bär på gigantiska vapen och kommunicerar uteslutande i oneliners, kvinnorna är fantastiskt vackra men kompetenta men till slut inte oemottagliga för hjältens charm... precis vad unga killar på gränsen till puberteten behöver se. De onda är superonda och har alla filmskurkens drag; väsande andning, enorma hemliga gömställen, ond teknik, onda planer, får stryk på slutet och har ett hemligt förflutet som kopplar dem till någon av de goda huvudrollsinnehavarna och därmed lägger till den enda dimension till filmen som ens är i närheten av att bli lite djup och krävande. Resten är helt enkelt action och explosioner i CGI.
Värt att notera är att ingen av de centrala karaktärerna någonsin dör, hur mycket stryk de än får och att trots en massiv "ordnance output" så ser man enbart materiel och fordon som flyger i luften. Mänskliga offer sker endast i form av sidokaraktärer, för att ge skurkarna chansen att vara riktigt elaka, och död syns endast i form av ett fåtal hastigt förbipasserande bodybags i bakgrunden. Lärdomen till världens unga torde vara att det är helt OK att bli sprängd om man är snäll och har ett coolt callsign, för då flyger man bara omkring lite.
Slutsatsen är att filmen är skit, men samtidigt helt mästerligt förvaltar franchisen det hela egentligen handlar om. Det kommer att säljas mycket plastmodeller och dataspel till jul och naturligtvis är filmen en skamlös prequel till minst en trilogi av samma technofetischistiska amerikanska hjältedyrkan. Det enda som får mig att hålla intresset vid liv är att man lyckats pressa in en del sevärda aktörer i ensemblen: Christopher Eccleston, Sienna Miller, Rachel Nichols och Joseph Gordon-Levitt. Vet du inte vilka de är så behöver du inte se GI joe, du har andra mer sevärda filmer att uppleva. Lucky bastard*. :-)
* På tal om.. Tarantinos "Inglorious Basterds" är nästa film i raden att bli recenserad, nån gång i månadsskiftet. Av trailern att döma kommer jag att ha mer till övers för den än GI Joe.
torsdag 13 augusti 2009
Cineastisk retr(otr)ätt
Då ett olägligt skyfall tvingat mig att skjuta upp hemresan från stan
har jag istället tagit mig för att omgruppera till Filmstadens
lokaler. Tanken är att undersöka huruvida barndomens favoritseriem
GI-Joe, har överlevt translationen till bioduken. Rescension följer.
har jag istället tagit mig för att omgruppera till Filmstadens
lokaler. Tanken är att undersöka huruvida barndomens favoritseriem
GI-Joe, har överlevt translationen till bioduken. Rescension följer.
--
Skickat från min mobila enhet
måndag 10 augusti 2009
I svampmolnets skugga
Vilken fantastisk balansgång det moderna livet utgör. Utav ett nära på oändligt utbud måste du sortera fram just de bitar du vill ha utan att lägga för dig så mycket att du storknar och tyngs ner av falska "måsten" och dolda krav. Av någon anledning verkar det som att ju bättre vi har det desto svårare får vi att hålla en linje där vi mår bra. Jag hör ofta människor som skyller på allt ifrån datorer och internet till moraliskt förfall och samhällelig röta som orsak till att människor går runt och mår dåligt. Andra säger att vi har det samhälle vi skapat och förtjänar. Det senare låter ju till en början cyniskt men antyder ju åtminstone att det finns möjligheter att påverka och förändra om vi inte är nöjda.
Under flera år har jag gått runt och funderat på vad som krävs för att jag själv skall vara nöjd och må bra. Ofelbart kommer jag fram till att grunden för allt är en känsla av trygghet. Maslow får en poäng således. Vi har alla olika begrepp och standarder för trygghet. En del ser trygghet som en så stor summa pengar att de kan köpa sig ur alla tänkbara bekymmer, andra bygger tryggheten runt familj och sociala kontakter som kan hjälpa och stötta när det behövs. För egen del har jag i många år tillämpat en slags monumental autokrati och satsat på att vara så oberoende som möjligt när det gäller resurser. Mitt egensinniga självstyre är samtidigt helt beroende av det fåtal personer jag har sådant förtroende för att jag vågar bolla idéer med dem och på så sätt få kvitto på att jag inte är helt ute och cyklar (Just cyklar; "förhållande till-" samt "förvärv av" är ämnen där jag ofta behöver konsultera mer återhållsamma sinnen...).
Jag har valt att koppla känslan av trygghet till graden av möjlighet att påverka min situation, det som på engelska kan benämnas "initiative", och jag kommer att även fortsättningsvis att göra stora ansträngningar, och offer, för att behålla det. I mitt förflutna finns tydliga kratrar i landskapet där jag gjort massiva ställningstaganden då jag ansett att jag börjat förlora kontrollen över mina möjligheter att styra mitt liv i den riktning jag önskar, inte minst på jobbfronten. Tyvärr har detta fått resultatet att mitt CV nu ser ut som en mindre kommuns telefonkatalog men lyckligtvis finns det fortfarande folk i beslutsposition som värderar ryggrad och beslutsamhet mer än perfekta dokument och ett skrynkelfritt förflutet.
Just värnandet om värden som självbestämmande har lett till en del lätt udda resultat genom tiderna. Kampanjen "100 km till Mamma", komplett med karta med i rött utmärkta symboliska "maternal influence zones", föddes ur kombinationen av mitt behov av autokrati och förekommande mödrars tämligen obehindrade (ehuru välmenande) överträdelser av detsamma. Att bo i Linköping löste mycket under lång tid. Föräldrar i Västergötland respektive Stockholm; inte nästgårds men ändå på bekvämt reseavstånd, Bra_fint dårå.. ända fram tills de östra styrkornas etablering i regionen under "Mjölbykampanjen", med allt vad det ledde till i form av Kirschsteigeristiska excesser, Timellbeteende och hårt jobb för alla de som inte hann undan. Jag kallar inte stugan för "Rödfärgs-Gulag" för att jag är så jäkla glad i frusna kommunister...
Senaste tidens händelseutveckling har lett fram till att den parentala delegationen från Stockholm nu kommer att bosätta sig på Hunnebergsgatan. I Linköping. Innebörden av detta är att radien på min "personliga sfär" krympt med en faktor 80. Låt oss få lite välbehövligt perspektiv, som de där rödvinsdrickande humanisterna till blöjfilosofer som inte duger ens till att smörja propelleraxlar med brukar säga. Med solskyddsfaktor 80 på kan man förmodligen hångla med plutonium eller stirra rakt mot Linda Rosing med bara en lätt blysköld som skydd, för det är ett i sammanhanget jävligt stort nummer! Cirklarna på kartan har inte för inte samma radie som den beräknade skadeverkan av ett termonukleärt vapen (Sovjetiskt, naturligtvis) på 1 megaton. I fortsättningen kommer jag att bo 2200 meter ifrån ground zero och odla kackelackor.
Under flera år har jag gått runt och funderat på vad som krävs för att jag själv skall vara nöjd och må bra. Ofelbart kommer jag fram till att grunden för allt är en känsla av trygghet. Maslow får en poäng således. Vi har alla olika begrepp och standarder för trygghet. En del ser trygghet som en så stor summa pengar att de kan köpa sig ur alla tänkbara bekymmer, andra bygger tryggheten runt familj och sociala kontakter som kan hjälpa och stötta när det behövs. För egen del har jag i många år tillämpat en slags monumental autokrati och satsat på att vara så oberoende som möjligt när det gäller resurser. Mitt egensinniga självstyre är samtidigt helt beroende av det fåtal personer jag har sådant förtroende för att jag vågar bolla idéer med dem och på så sätt få kvitto på att jag inte är helt ute och cyklar (Just cyklar; "förhållande till-" samt "förvärv av" är ämnen där jag ofta behöver konsultera mer återhållsamma sinnen...).
Jag har valt att koppla känslan av trygghet till graden av möjlighet att påverka min situation, det som på engelska kan benämnas "initiative", och jag kommer att även fortsättningsvis att göra stora ansträngningar, och offer, för att behålla det. I mitt förflutna finns tydliga kratrar i landskapet där jag gjort massiva ställningstaganden då jag ansett att jag börjat förlora kontrollen över mina möjligheter att styra mitt liv i den riktning jag önskar, inte minst på jobbfronten. Tyvärr har detta fått resultatet att mitt CV nu ser ut som en mindre kommuns telefonkatalog men lyckligtvis finns det fortfarande folk i beslutsposition som värderar ryggrad och beslutsamhet mer än perfekta dokument och ett skrynkelfritt förflutet.
Just värnandet om värden som självbestämmande har lett till en del lätt udda resultat genom tiderna. Kampanjen "100 km till Mamma", komplett med karta med i rött utmärkta symboliska "maternal influence zones", föddes ur kombinationen av mitt behov av autokrati och förekommande mödrars tämligen obehindrade (ehuru välmenande) överträdelser av detsamma. Att bo i Linköping löste mycket under lång tid. Föräldrar i Västergötland respektive Stockholm; inte nästgårds men ändå på bekvämt reseavstånd, Bra_fint dårå.. ända fram tills de östra styrkornas etablering i regionen under "Mjölbykampanjen", med allt vad det ledde till i form av Kirschsteigeristiska excesser, Timellbeteende och hårt jobb för alla de som inte hann undan. Jag kallar inte stugan för "Rödfärgs-Gulag" för att jag är så jäkla glad i frusna kommunister...
Senaste tidens händelseutveckling har lett fram till att den parentala delegationen från Stockholm nu kommer att bosätta sig på Hunnebergsgatan. I Linköping. Innebörden av detta är att radien på min "personliga sfär" krympt med en faktor 80. Låt oss få lite välbehövligt perspektiv, som de där rödvinsdrickande humanisterna till blöjfilosofer som inte duger ens till att smörja propelleraxlar med brukar säga. Med solskyddsfaktor 80 på kan man förmodligen hångla med plutonium eller stirra rakt mot Linda Rosing med bara en lätt blysköld som skydd, för det är ett i sammanhanget jävligt stort nummer! Cirklarna på kartan har inte för inte samma radie som den beräknade skadeverkan av ett termonukleärt vapen (Sovjetiskt, naturligtvis) på 1 megaton. I fortsättningen kommer jag att bo 2200 meter ifrån ground zero och odla kackelackor.
torsdag 30 juli 2009
Bad Boy Rilleman
Clontarf till kvällsmat. En arbetsdag kvar av veckan. Knappt halvvägs genom livet. Grundsnygg. Synd att klaga.
Trenden med elakt långt mellan blogginläggen fortsätter. I praktiken betyder det att jag har mycket att göra med annat. Tyvärr är det jobbet som spridit sig likt en odling av Penicillium chrysogenum över det jag tidigare betraktade som fritid att ägna åt bloggeri och kardiovaskulära excesser. Sedan avsteget från min tjänst på Servicestaden har min tillvaro ordnat upp sig på det sätt jag planerade eller bättre. Planen håller så att jag blir tårögd av lycka. Några oförutsedda wildcards dök upp och jag håller som bäst på att smida medan järnet är varmt. Min livsstil ("singel, tre cyklar i vardagsrummet".. "trevlig kille, hopplös pojkvän" etc.) tillåter mig att fånga tillfällen i flykten och att utforska möjligheter som kräver blixtsnabba beslut. Just nu finns det mycket för mig att sänka tänderna i men under de närmsta veckorna förväntar jag mig att det lugnar ner sig så mycket att jag faktiskt kan unna mig lite ledigt.
Normalt sett tar jag inte semester, jag löneförhandlar fram en uppsägning och byter jobb istället, men nu lockar det att faktiskt njuta lite av frukterna av allt arbete. Jag har lovat flera av er att komma på besök och jag skall göra mitt bästa. Med lite tur (jag HAR tur, det är skithäftigt!) prickar jag finvädret som utlovas i augusti.
Saaben och jag kommer att gå skilda vägar. Datumet är inte satt ännu men nyttan av just den bilen motsvarar inte kostnaden den medför. Under överskådlig tid är det bättre utan bil. Utan att vara ett dugg hämndlysten för vad som åsamkats mig vid tidigare bilköp vore det kul att få sälja bilen till en irakisk arbetslös asfaltkokare i Finspång med motiveringar att jag måste åka hem till mitt hemland. När han betalat tänker jag komma på att det finns delar i bilen som de facto tillhör någon annan och sen får han själv upptäcka att man visst kan spackla bärande delar...
Trenden med elakt långt mellan blogginläggen fortsätter. I praktiken betyder det att jag har mycket att göra med annat. Tyvärr är det jobbet som spridit sig likt en odling av Penicillium chrysogenum över det jag tidigare betraktade som fritid att ägna åt bloggeri och kardiovaskulära excesser. Sedan avsteget från min tjänst på Servicestaden har min tillvaro ordnat upp sig på det sätt jag planerade eller bättre. Planen håller så att jag blir tårögd av lycka. Några oförutsedda wildcards dök upp och jag håller som bäst på att smida medan järnet är varmt. Min livsstil ("singel, tre cyklar i vardagsrummet".. "trevlig kille, hopplös pojkvän" etc.) tillåter mig att fånga tillfällen i flykten och att utforska möjligheter som kräver blixtsnabba beslut. Just nu finns det mycket för mig att sänka tänderna i men under de närmsta veckorna förväntar jag mig att det lugnar ner sig så mycket att jag faktiskt kan unna mig lite ledigt.
Normalt sett tar jag inte semester, jag löneförhandlar fram en uppsägning och byter jobb istället, men nu lockar det att faktiskt njuta lite av frukterna av allt arbete. Jag har lovat flera av er att komma på besök och jag skall göra mitt bästa. Med lite tur (jag HAR tur, det är skithäftigt!) prickar jag finvädret som utlovas i augusti.
Saaben och jag kommer att gå skilda vägar. Datumet är inte satt ännu men nyttan av just den bilen motsvarar inte kostnaden den medför. Under överskådlig tid är det bättre utan bil. Utan att vara ett dugg hämndlysten för vad som åsamkats mig vid tidigare bilköp vore det kul att få sälja bilen till en irakisk arbetslös asfaltkokare i Finspång med motiveringar att jag måste åka hem till mitt hemland. När han betalat tänker jag komma på att det finns delar i bilen som de facto tillhör någon annan och sen får han själv upptäcka att man visst kan spackla bärande delar...
onsdag 15 juli 2009
Rixster
Ursäkta det dåliga tempot på bloggen, verkliga livet har fått företräde ett tag och det är hektiskt just nu. Alla vill ha en bit Rilleman och jag är lite klen på att säga nej.
På jobbet på Tholmarks har vi en lite stel tjej som jobbar med marknadsföring. Upphissad i en liftkorg ute vid vägen får hon förbipasserande hantverkare att imma igen sina vindrutor.
Jag har varit behjälplig med att märka upp dockan så att ingen behöver ta fel:
Ett av mina många intressanta uppdrag i tjänsten var att "trimma skyltningen" en smula inför de finvädersveckor vi haft. Till min hjälp fick jag ett par mycket små bitar tyg som sades vara badkläder för fruntimmer. Tro det... Först var jag tvungen att få dockan ur de kläder hon hade på sig, och det visade sig vara nästan lika svårt som med en riktig tjej! Att mjuka upp den här gick ju inte heller med sprit utan krävde i så fall minst en varmluftspistol. Då kom jag på att det handlar om att "fingra på rätt sätt på rätt ställen" och sen gick det som en dans. Jag fick gänga! Resultatet gav mig dock en solklar "Dexter-flashback" :-).
Att klä på en kvinnokropp en bikini var en ganska intressant upplevelse som nog bäst beskrivs som omvänd striptease. Resultatet blev så imponerande att jag genast började ställa krav på att få träffa bikinins ännu okända ägarinna.
När man hissar upp dockan i liftkorgen får måsarna som har nykläckta ungar på vårt tak fullkomligt tokspel! Därför brukar jag och dockan rätt ofta ta långa mysiga högtycksduschar tillsammans i spolhallen. Man tager vad man haver...
På tal om högtryck ja... Det är nåt märkligt på G med vädret nu för tiden. För några dagar sedan syntes följande i Corren:
Allt det rosa gjorde ju att tankarna ofelbart gick i HBT(Q)-banor och efter att ha funderat på om det var ett specialväder för pridesässongen kom vi fram till att det nog indikerade att det i så fall vankades ordentligt bögtryck...
Små ordvitsar är ju alltid trevligt och idag funderade jag på om man kan klassa en audiofil som en slags stereotyp?
På jobbet på Tholmarks har vi en lite stel tjej som jobbar med marknadsföring. Upphissad i en liftkorg ute vid vägen får hon förbipasserande hantverkare att imma igen sina vindrutor.
Jag har varit behjälplig med att märka upp dockan så att ingen behöver ta fel:
Ett av mina många intressanta uppdrag i tjänsten var att "trimma skyltningen" en smula inför de finvädersveckor vi haft. Till min hjälp fick jag ett par mycket små bitar tyg som sades vara badkläder för fruntimmer. Tro det... Först var jag tvungen att få dockan ur de kläder hon hade på sig, och det visade sig vara nästan lika svårt som med en riktig tjej! Att mjuka upp den här gick ju inte heller med sprit utan krävde i så fall minst en varmluftspistol. Då kom jag på att det handlar om att "fingra på rätt sätt på rätt ställen" och sen gick det som en dans. Jag fick gänga! Resultatet gav mig dock en solklar "Dexter-flashback" :-).
Att klä på en kvinnokropp en bikini var en ganska intressant upplevelse som nog bäst beskrivs som omvänd striptease. Resultatet blev så imponerande att jag genast började ställa krav på att få träffa bikinins ännu okända ägarinna.
När man hissar upp dockan i liftkorgen får måsarna som har nykläckta ungar på vårt tak fullkomligt tokspel! Därför brukar jag och dockan rätt ofta ta långa mysiga högtycksduschar tillsammans i spolhallen. Man tager vad man haver...
På tal om högtryck ja... Det är nåt märkligt på G med vädret nu för tiden. För några dagar sedan syntes följande i Corren:
Allt det rosa gjorde ju att tankarna ofelbart gick i HBT(Q)-banor och efter att ha funderat på om det var ett specialväder för pridesässongen kom vi fram till att det nog indikerade att det i så fall vankades ordentligt bögtryck...
Små ordvitsar är ju alltid trevligt och idag funderade jag på om man kan klassa en audiofil som en slags stereotyp?
lördag 4 juli 2009
Get back inline!
Som substitut för den löpning jag måste avstå pga mitt veka vänsterknä har jag under ett par säsonger kört den form av rullskridskoåkning som kallas "nordic blading", förmodligen pga likheten med längdskidåkningens skatediciplin. Det hela påminner i stort om traditionell rullskidåkning men innebär av naturliga skäl mer skating än stakåkning. Nu har jag bestämt mig för att dela med mig av några av de lärdomar jag gjort inom området.
Inlines borde vara känt av de flesta; rullskridskor med två t.o.m. fem hjul i linje monterade på en skena under en pjäxliknande sko. Åkstilen är densamma som vid traditionell skridskoåkning på is och medger både snabb acceleration och hög toppfart samt ...viss manöverförmåga. Överstegssvängar i full fart är så häftigt att tjejerna BORDE stå i kö ifall man skulle råka överleva. Bromsning sker med hjälp av bromskloss på ena hälen alternativt genom tvärställning och släpning av ena skridskon. Stoppsladd används av de riktigt duktiga och/eller de suicidala. Andra stoppmetoder innefattar att låta fasta föremål såsom lyktstolpar, staket eller hela planeters gräsbevuxna ytor absorbera ens kinetiska energi och värdighet. Jag förespråkar bromsklossen i kombination med en klar och tydlig framförhållning i trafiksituationen.
Nordic-delen av åkningen faciliteras av ett par stavar. Stavarna har tre tydliga fördelar i min värld:
Hastigheten är mycket beroende på yttre faktorer såsom vind, lutning på vägen och underlagets beskaffenhet. Framför allt vind gör stor skillnad. Under optimala förhållanden är man uppe i hastigheter på 20-25 km/h men på längre sträckor hamnar snittet runt 15 km/h för "blandad körning". Någon dag skall jag prova en "näsblodslöpa" till Fröken Jenny's i Berg och hem för att se vad man kan prestera i avsaknad av trafikljus och annat hemskt.
Skyddsnivån som inlinesåkare är generellt ganska låg, någonstans mellan en and under jaktsäsong och en ekonomtjej under en LARM-sittning, dvs "låg" till "obefintlig". Man är ju nästan hela tiden ute och balanserar på en fot och har begränsade möjligheter att väja eller göra hastiga inbromsningar. Oftast har man högre hastighet än vad ens ben och leder tål att bromsa. Hjälm, armbågs-, knä- och handledsskydd är att rekommendera. För egen del har jag provat detta men fann dem för obekväma och kör nu med solglasögon och sund misstro mot alla andra i trafiken som enda skydd. Det låter korkat men med en fläckfri olycksstatistik tar jag mig den friheten.
Ett par bra inlines går att få från 1000-1500 kr, ett par riktigt bra från 2000 och uppåt. Mina nuvarande är ett par Salomon Pilot 9 Pro med 4 st 84 mm hjul. De har några år på nacken men med regelbunden hjulrotation ("platsbyte på skenan", man sliter dem olika) och rengöring/smörjning av lager är de i gott skick. Även om jag, precis som vanligt, är ganska kräsen när jag väljer träningsutrustning gäller samma prioritet oavsett prisnivå; Perfekt passform på skon, god kvalitet på lager (slitstyrka och möjlighet att serva) samt möjlighet att justera skenan för perfekt balans. Trenden har gått mot en ökad diameter på hjulen och är nu uppe på 90 mm för "consumer level" och 100 mm för "prosumer level". Största diametern är nu 110 mm och finns på topmodellerna. Jag känner inte att jag begränsas i någon större omfattning av mina "små" hjul på den nivå jag befinner mig. Även om en större hjulradie ger fördelar i form av större tolerans mot ojämnheter i underlaget så ställs också högre krav på balans och teknik i.o.m. att man kommer högre upp från marken. Jag kanske byter till nästa säsong...
Träningsvärdet i inlinesåkningen är enormt givet att man har förutsättningarna. Det är främst rörlighet och balans som avgör. Trots att jag började åka för konditionsträningens skull börjar jag nu, några månader in på säsongen märka effekter i form av muskeltillväxt på benen och stussen. Mer kraft i "skäret" och en bättre stabilitet helt enkelt. Jag började köra med en pulsklocka mest för att jag var nyfiken på exakt hur hårt jag tränar och hur mycket energi som förbrukas. Jag får ofta höra att jag i viktminskningssammanhang har ett "negativt livsberättigande" men vill påpeka att samma metaboliska regler gäller oavsett ingångsvärden. Under åkning förbrukar jag 800-1000 kcal/h och brukar köra 2-4 pass i veckan på 60-70 minuter. 1 g fett innehåller enligt Livsmedelsverket 9 kcal, vilket med lite grundskolemattematik ger vid handen att jag omsätter motsvarande dryga hektot fett per runda till svettdrypande endorfinspel. Naturligtvis är ekvationen inte så enkel med tanke på att jag säkert får en hel del energi från de i kroppen lagrade kolhydraterna, men exemplet tjänar till att visa på vilken nivå det hela ligger. Med mina specifika förutsättningar måste jag äta motsvarande vad jag gör av med för att INTE gå ner i vikt genom utarmning av kroppen, en utmaning i sig även för någon med min aptit. Eftersom ingen huvudbrytare slås av vid träningens slut kan man förmoda att förbränningen fortgår en god stund därefter (se EPOC). För egen del märker jag det på att jag känner mig varmare, behöver tunnare kläder vid samma yttertemperaturer och får en ökad aptit. Även svettningen verkar starta snabbare sedan jag började träna intensivt, en varm dag på jobbet rinner det om mig.
Avslutningsvis kan jag bara rekommendera de flesta att prova, var och en på den nivå de känner passar bäst. Under mina irrfärder har jag mött åkare i alla åldrar och av alla färdighetsgrader. Största hindret i dagsläget verkar vara att inlinestrenden passerat sin peak och att utbudet av roliga modeller i butikerna är klent. Motionsmodeller i standardsegmentet (90 mm) finns dock att få tag på utan bekymmer liksom stavar och skydd. Resten finns naturligtvis på webben:
http://www.inlinewarehouse.com/FitSkateK2Mens.html
http://www.bladerman.com/
http://www.exelpoles.com/portal/en/nordic_blading/
http://www.donationsradet.se/templates/DR_SubStartPage____236.aspx
Inlines borde vara känt av de flesta; rullskridskor med två t.o.m. fem hjul i linje monterade på en skena under en pjäxliknande sko. Åkstilen är densamma som vid traditionell skridskoåkning på is och medger både snabb acceleration och hög toppfart samt ...viss manöverförmåga. Överstegssvängar i full fart är så häftigt att tjejerna BORDE stå i kö ifall man skulle råka överleva. Bromsning sker med hjälp av bromskloss på ena hälen alternativt genom tvärställning och släpning av ena skridskon. Stoppsladd används av de riktigt duktiga och/eller de suicidala. Andra stoppmetoder innefattar att låta fasta föremål såsom lyktstolpar, staket eller hela planeters gräsbevuxna ytor absorbera ens kinetiska energi och värdighet. Jag förespråkar bromsklossen i kombination med en klar och tydlig framförhållning i trafiksituationen.
Nordic-delen av åkningen faciliteras av ett par stavar. Stavarna har tre tydliga fördelar i min värld:
- Mer kraft i åkningen. Skatepuritanerna anser att stavarna är för de som saknar en tillräckligt kraftfull åkteknik och visst.. jag kan köpa argumentet till viss del. Att förstå och utveckla sin grundteknik är alltid bra. Däremot anser jag att stavarna är oumbärliga i de fall jag inte orkar hålla hastigheten inom det spektra där åkningen är effektiv. I motvind eller uppförsbackar tenderar hastigheten att sjunka till en så låg nivå att man mest stapplar fram på ett ineffektivt och föga elegant sätt. Mina egna associationer går åt hållet "större sjöfågel med hemorrojder" och sånt befattar jag mig inte med. Med stavarna får jag minst 50% mer kraft i åkningen och kan därmed hålla farten uppe.
- Mer allsidig träning. Stakandet tar överkroppens muskler i anspråk på ett bra sätt, särskilt axlar men även kärnmusklerna i bålen. Ansträngningen ökar syreförbrukningen och driver upp pulsen vilket ger en starkare kardiovaskulär träning. För de flesta betyder detta i klartext att "det blir ännu jobbigare och gör ont på fler ställen". I en jämförelse med cyklingen så ligger jag för samma upplevda intensitetsnivå på 10-20 slag/min högre puls vid inlinesåkning.
- Bättre balans. Mina stavar är 160 cm långa, räcker mig till näsan när jag står barfota och till axlarna när jag åker. Detta kräver att jag reser på mig för att få en effektiv isättning och motverkar den ihopsjunkning som följer på utmattning. Med en rakare kroppshållning håller man bättre balansen över skridskorna vid frånskjuten och får en effektivare åkning/högre hastighet. Ju tröttare man är desto större blir effekten. Rent allmänt hjälper stavarna till med balansen, vare sig man vill använda liknelsen med en sprintande gepards svans eller en stavduttande pensionär på promenad. Inom loppet för en bra träningsrunda besöker jag vanligtvis båda ändlägena.
Hastigheten är mycket beroende på yttre faktorer såsom vind, lutning på vägen och underlagets beskaffenhet. Framför allt vind gör stor skillnad. Under optimala förhållanden är man uppe i hastigheter på 20-25 km/h men på längre sträckor hamnar snittet runt 15 km/h för "blandad körning". Någon dag skall jag prova en "näsblodslöpa" till Fröken Jenny's i Berg och hem för att se vad man kan prestera i avsaknad av trafikljus och annat hemskt.
Skyddsnivån som inlinesåkare är generellt ganska låg, någonstans mellan en and under jaktsäsong och en ekonomtjej under en LARM-sittning, dvs "låg" till "obefintlig". Man är ju nästan hela tiden ute och balanserar på en fot och har begränsade möjligheter att väja eller göra hastiga inbromsningar. Oftast har man högre hastighet än vad ens ben och leder tål att bromsa. Hjälm, armbågs-, knä- och handledsskydd är att rekommendera. För egen del har jag provat detta men fann dem för obekväma och kör nu med solglasögon och sund misstro mot alla andra i trafiken som enda skydd. Det låter korkat men med en fläckfri olycksstatistik tar jag mig den friheten.
Ett par bra inlines går att få från 1000-1500 kr, ett par riktigt bra från 2000 och uppåt. Mina nuvarande är ett par Salomon Pilot 9 Pro med 4 st 84 mm hjul. De har några år på nacken men med regelbunden hjulrotation ("platsbyte på skenan", man sliter dem olika) och rengöring/smörjning av lager är de i gott skick. Även om jag, precis som vanligt, är ganska kräsen när jag väljer träningsutrustning gäller samma prioritet oavsett prisnivå; Perfekt passform på skon, god kvalitet på lager (slitstyrka och möjlighet att serva) samt möjlighet att justera skenan för perfekt balans. Trenden har gått mot en ökad diameter på hjulen och är nu uppe på 90 mm för "consumer level" och 100 mm för "prosumer level". Största diametern är nu 110 mm och finns på topmodellerna. Jag känner inte att jag begränsas i någon större omfattning av mina "små" hjul på den nivå jag befinner mig. Även om en större hjulradie ger fördelar i form av större tolerans mot ojämnheter i underlaget så ställs också högre krav på balans och teknik i.o.m. att man kommer högre upp från marken. Jag kanske byter till nästa säsong...
Träningsvärdet i inlinesåkningen är enormt givet att man har förutsättningarna. Det är främst rörlighet och balans som avgör. Trots att jag började åka för konditionsträningens skull börjar jag nu, några månader in på säsongen märka effekter i form av muskeltillväxt på benen och stussen. Mer kraft i "skäret" och en bättre stabilitet helt enkelt. Jag började köra med en pulsklocka mest för att jag var nyfiken på exakt hur hårt jag tränar och hur mycket energi som förbrukas. Jag får ofta höra att jag i viktminskningssammanhang har ett "negativt livsberättigande" men vill påpeka att samma metaboliska regler gäller oavsett ingångsvärden. Under åkning förbrukar jag 800-1000 kcal/h och brukar köra 2-4 pass i veckan på 60-70 minuter. 1 g fett innehåller enligt Livsmedelsverket 9 kcal, vilket med lite grundskolemattematik ger vid handen att jag omsätter motsvarande dryga hektot fett per runda till svettdrypande endorfinspel. Naturligtvis är ekvationen inte så enkel med tanke på att jag säkert får en hel del energi från de i kroppen lagrade kolhydraterna, men exemplet tjänar till att visa på vilken nivå det hela ligger. Med mina specifika förutsättningar måste jag äta motsvarande vad jag gör av med för att INTE gå ner i vikt genom utarmning av kroppen, en utmaning i sig även för någon med min aptit. Eftersom ingen huvudbrytare slås av vid träningens slut kan man förmoda att förbränningen fortgår en god stund därefter (se EPOC). För egen del märker jag det på att jag känner mig varmare, behöver tunnare kläder vid samma yttertemperaturer och får en ökad aptit. Även svettningen verkar starta snabbare sedan jag började träna intensivt, en varm dag på jobbet rinner det om mig.
Avslutningsvis kan jag bara rekommendera de flesta att prova, var och en på den nivå de känner passar bäst. Under mina irrfärder har jag mött åkare i alla åldrar och av alla färdighetsgrader. Största hindret i dagsläget verkar vara att inlinestrenden passerat sin peak och att utbudet av roliga modeller i butikerna är klent. Motionsmodeller i standardsegmentet (90 mm) finns dock att få tag på utan bekymmer liksom stavar och skydd. Resten finns naturligtvis på webben:
http://www.inlinewarehouse.com/FitSkateK2Mens.html
http://www.bladerman.com/
http://www.exelpoles.com/portal/en/nordic_blading/
http://www.donationsradet.se/templates/DR_SubStartPage____236.aspx
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
