För att bränna av lite av den energi jag jag ackumulerat under dagen svepte jag ut på en liten trivsam inlinesrunda efter jobbet. Då jag för tillfället saknar bromskloss var jag tvungen att planera mitt vägval så att jag i möjligast mån kunde undvika kraftiga nedförslut och korsande trafik. Staden är full av cykelvägar vilket hjälper till. Allt gick riktigt bra och det var bara undantagsvis jag blev tvungen att dra ner tempot.
Skägget-Ryd-Malmslättsvägen-Kaserngatan-Djurgårdsgatan-Haningeleden... där det slutade gå riktigt bra. Precis efter att jag på den fina släta asfalten fått upp farten ser jag att jag faktiskt kommer att få möte av en likasinnad skejtare. Detta brukar inte generera några större åthävor från min sida annat än att jag samlar ihop mig lite för att inte spreta ut med stavarna i onödan. Just den här gången drabbades jag dock av ett motoriskt attackspex och lyckades sätta ner ena staven INNANFÖR mitt höger skenben. Detta är inte bara dålig teknik, det är ett ganska svårbemästrat flygläge också. Hela Rillemansystemet försattes i DEFCON 1 och reptilhjärnan började aktivera kobrasnabba reflexer för att ta ner systemet i dess felsäkra quadropeda läge.
Min egen upplevelse av själva vurpan var mest förvåningen över dels hur jäkla bra kroppen på egen hand vek ihop sig och precis därefter hur otroligt långt man glider på nylagd sträv asfalt! När farten började avta avslutades vurpan med en rullning över..nån eller annan axel, jag var i ärlighetens namn inte rikigt uppmärksam. Jag slutade i sittande ställning och gjorde vad varje man skulle gjort i samma situation; jag studsade upp med ett helt normalt "hahaha-det-gjorde-inte-ont-uttryck" i ansiktet. Jag konstaterade att jag var huvudsakligen hel och hade redan fått upp farten igen innan jag faktiskt mötte åkaren från andra hållet. På frågan om "allt gått bra?" svarade jag nåt lamt om "sårad stolhet" och speedade vidare mot Vidingsjö.
Det gjorde inledningsvis inte särskilt ont, men som alla vet beror detta på att nerverna i huden tar en time-out när man släpat dem en längre sträcka i marken. När de sen samlat ihop sig.. då gör det ont. Aj. Ont. Fan. Då jag hade bra flyt och uppenbarligen inte läckte några viktigare kroppsvätskor omkring mig ansatte jag att alla åtgårder fick bero tills jag var hemma igen. Alltså fick det bli Vistvägen-Söderleden-Cykelvägen efter Sandbäcken-US-Klostergatan-City-Storgatan-Västra Vägen och raka spåret till Skägget. Puh. En bra tur.
En visuell inspektion av mina shorts gav anledning att anlägga ett bistert uttryck. De kommer aldrig att bli vad de varit. Detta var också allt som stod mellan mig och vägbanan. Jag vill gärna ha det lite "luftigt" när jag tränar. :-)
Jag har inte värst mycket rumpa att börja med (kilopriset är på par med saffran, lussebak någon..? ;-) , och därför var det med viss bävan jag med en spegel till hjälp började inspektera hur mycket av den som fanns kvar. Där det normalt synes endast slät hy finns nu ett riktigt rejält skrubbsår som gått precis lagom djupt för att göra skitont men inte för att orsaka några egentliga blödningar. Det svider så jag blir tårögd och västskar sig som sådana blessyrer har för vana att göra. Illvrålen i duschen fick hela fastigheten att sätta sin kvällskebab med babiandurra i halsen. På det hela taget är det något som man faktiskt skulle kunna ta med sig ut på stan och glatt visa upp i velodromcykelkretsar. Prognosen är att jag kommer att sova dåligt kommande natt och huvudsakligen arbeta stående ett par dagar framåt. Om någon till äventyrs undrar, så JA, jag har dokumenterat skadan i tillfredsställande detalj, och NEJ, jag har inte någon avsikt att dela med mig av bilderna. :-P
