Julen är i alla väsentliga avseenden över för den här gången och jag kan konstatera att det i stort sett varit en jul som med god precision följt "julprotokollet". Julen är ju en omhuldad högtid i många läger, men även sättet att fira den på kan framstå som en tradition i sig. Vissa mönster i firandet återkommer år efter år likt kometer som med periodisk envishet dyker in och rundar solen innan de åter tar sin tillflykt till lugnet i den mörka tysta rymden. En del återkommande inslag är väldigt mysiga och trevliga, andra motsvarar att ovan nämnda himlakroppar gör ett permanent stopp hos oss och i samma veva har sönder nåt, som t.ex. norra halvklotet.
Jag älskar julmaten, julpyntet, brasan, musiken, glöggen, att träffa släktingar jag inte sett på flera månader. Sånt fyller mig med värme och ger mig energi. Själva julens bakgrund, den kristna traditionen lämnar mig tämligen oberörd och överlåtes gladeligen åt dem som har tron i behåll. De känsloinfekterade, olösliga och osakliga diskussionerna som brukar vara resultatet när vi uppnått "släktkritisk massa" behöver jag lika mycket som en tumör. Någon gång vore det roligt att prata om någon som gjort nåt BRA (?) under det gångna året. Protokollet dikterar att vi ser på "Tomten är far till alla barnen" om tillfälle ges, men jag har börjar fundera på om syftet faktiskt är att ursäkta vårt beteende genom att visa på en ännu knäppare familj, om än fiktiv. Fortgår den här utvecklingen kommer vi att se på "Adams Family" till framtida jular.
I år fick jag en jättehög med julklappar till ett skrämmande högt värde. Detta är lika snällt som det är förvirrande av givarna eftersom ett av ingångsvärdena för årets protokoll klart och tydligt var att "vi inte köper några julklappar till varandra i år". För egen del tycker jag att den tanken är helt perfekt eftersom den dels tar bort behovet av att stressa runt och leta efter saker som är "lite finare än bara skräp" i kombination med "billiga nog att inte orsaka ytterligare ett magsår", samtidigt som den öppnar ett kryphål för den som vill ge bort något egentillverkat eller rent av hemlagat. Kanske vore den bästa julklappen till den stressade moderna människan ett frikort med texten "Innehavaren av detta kort är härmed befriad från att köpa [Namn] några julklappar julen 2008. God Julefrid, vännen!"...
torsdag 27 december 2007
fredag 21 december 2007
Vetenskap vatten värt?
Jag fortsätter att förundras över dessa människor som med ljus och lykta söker svaren på alla de frågor ingen ställt. I dagens episod avhandlas orsaken till varför gravida kvinnor, med sina stora magar, inte tappar balansen och faller framåt. Med lite tur kanske denna forskning även leder till svaret på varför MÄN med stora magar inte lever som fyrfotadjur, eller varför även tämligen klena fjällvandrare lyckas hålla sig på fötterna med ryggsäckar som stundtals närmar sig 50% av den egna kroppsvikten...
http://www.aftonbladet.se/foraldrar/article1458132.ab
Italien har anfallit Sverige, i höjd med knävecken. Dessutom på ett särdeles gement och lömskt sätt! Fast vad annat kan man vänta sig av ett folk som gjort det till en konstart att förlora krig fortare än dom hinner utbryta och som utgör yttersta spetsen på den gren av evolutionen som är fylld med små elaka pälsdjur av typ vesslor, illrar och järvar... Jag kommer med omedelbar verkan att sluta dricka Italienska viner, även gudomlig nektar av typ Zenato Ripassa (nr. 12324, 169 kr), och har för absolut sista gången firat deras veka ljusbärande fjutthelgon! Om det finns något folk som borde vara försiktiga med att anklaga andra för att vara på kanelen så är det italienarna!
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1504856.ab
http://www.aftonbladet.se/foraldrar/article1458132.ab
Italien har anfallit Sverige, i höjd med knävecken. Dessutom på ett särdeles gement och lömskt sätt! Fast vad annat kan man vänta sig av ett folk som gjort det till en konstart att förlora krig fortare än dom hinner utbryta och som utgör yttersta spetsen på den gren av evolutionen som är fylld med små elaka pälsdjur av typ vesslor, illrar och järvar... Jag kommer med omedelbar verkan att sluta dricka Italienska viner, även gudomlig nektar av typ Zenato Ripassa (nr. 12324, 169 kr), och har för absolut sista gången firat deras veka ljusbärande fjutthelgon! Om det finns något folk som borde vara försiktiga med att anklaga andra för att vara på kanelen så är det italienarna!
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article1504856.ab
söndag 16 december 2007
Retrospekt, part XVI
Fredag 30 November
Vaknade 0700. Vaknade 0830. Seg frukost följt av promenad ner till floden. Jag är rastlös på grund av den nära förestående hemresan. Det är mitt vanliga sätt att hantera väntetid när jag är klar med alla förberedelser och redan har trippelcheckat att allt är i ordning. Att promenera hjälper, men kostar mig i gengäld mina sandaler. Mitt i ett steg har jag bara remmarna och innersulan kvar på vänsterfoten. Det räcker för att ta mig tillbaka till hotellet där jag tar ett kärnfullt avsked av mina favoritfotbeklädnader sedan två år tillbaka. Vi har varit med om mycket men nu får jag vandra vidare ensam. Sandalerna blir fjärrvärme, precis som noshörningen Nelson.
Jag siktar på att hinna med 17-bussen till flygplatsen men är en timma tidig och tar den som går 1600 istället. Jag språkar lite med Ulrike från Tyskland. Hon har varit ett par veckor i landets norra delar och är eld och lågor över att se en storstad igen. Jag är mest trött, vill hem. På Suvarnabhumi letar jag mig fram till rätt incheckningsdisk bara för att lära mig att Turkish Airlines spelar i den internationella knatteligan bland flygbolag och fortfarande får sitta vid barnbordet. Incheckningsdisk "U", tillsammans med dom riktiga hobbybolagen...
Avgångshallen är gigantisk. Incheckningsdiskar A-Z sträcker sig så långt att det är svårt att se hela vägen. Flygelbyggnaderna med alla gater är läckert upplysta av blått neon. Jag handlar lite snask och sätter mig att vänta. Luftkonditioneringen är så effektiv att jag med jämna mellanrum måste ta en promenad för att få lite värme i kroppen. En grupp flygvärdinnor från Emirates sveper förbi och resulterar i några extra BTU. När klockan börjar närma sig incheckningsdags väntar jag förgäves på att skylten ovanför disken ska börja visa "Turkish Airlines - check in" eller nåt snarlikt. Det visar sig istället att allt de kostar på sig är bleka handtextade wellpappbitar som hänger lite snett framför den lakoniska personalen. Allt går dock smidigt och jag kan gå vidare till gaten via taxfreeshopen och baren.
Innan vi startar passar jag på att tacka en av flygvärdinnorna för den trevliga resan ner till Thailand och överräcker en liten sak jag skrivit under resans gång:
(Det skamlösa lilla stycket (dikten alltså, inte flygvärdinnan!) håller mig med fri sprit under en stor del av resan.)
På planet träffar jag en sorglös turk som efter ett 15 månaders äktenskap nu reser hem igen. Vi pratar om ditt och datt men efter maten kapitulerar vi villkorslöst inför John Blund och somnar. Norr om Teheran vaknar jag till för ett kort ögonblick, noterar att turken nu sover med huvudet på min axel, bestämmer mig för att jag varit med om värre saker och somnar om. Turken börjar snarka och hans mustasch ser ut som en iller med parkinsons.
Planet landar 0600 lokal tid i Istanbull. Jag hittar ju nu skapligt på Attatürk och kan gå direkt på en av serveringarna för att få lite rejäl frukost, flygkäk är bara bajs som inte bytt färg färdigt. På vägen dit tror jag mig ha hamnat i en resande bastuklubb, tjogtals med människor svepta i stora vita handdukar, men inser efter en stund att de är muslimska pilgrimer på hajj, på väg till Mecka. Jag beställer stora amerikanska pannkakor med lönnsirap, en mugg färsk appelsinjuice OCH.. en kopp turkiskt kaffe, den mörka gudinnans eget livsblod. Efter att ha druckit kaffet och känt "hiten" av koffeinet har jag nu betydligt större förståelse för vad rökaren genomgår i vårt moderna samhälle. I fortsättningen reser jag med bönor, kvarn och hela kitet!
Planet mot Arlanda lättar ca 0940. Jag har fått en egen TV-skärm den här gången och pendlar mellan att kolla vår position och missnöjt blänga på Bruce Willis när han räddar internet eller nåt. I en av scenerna jagas han av en F35:a i STOVL-mode och då vill jag bara skriva elaka brev till hela Hollywood om det här med realismen och varför dom hatar den så mycket (??!). Inflygningen och landningen på Arlanda visas på skärmen ur pilotens perspektiv via en frontmonterad kamera, mycket spexigt, förvånansvärt likt alla flygsimulatorer jag kör hemma. Man kan se lite is i kanten på taxibanan, liksom bara för att bekräfta att vi är i Sverige igen. Jag får vänta ett tag på bagaget men till slut kan jag ta det och rulla ut för att bli välkomnad hem av Far och lillebror. Jag håller mig vaken under hela kvällen men får kämpa hårt för att hålla sömnen borta. Mitt bidrag i matlagning och köksbestyr är på sin höjd att hålla mig på min kant och inte vara i vägen. Middagen är hur som helst utsökt. Jag fixar i ordning min säng, borstar tänderna och lagom till 2100 kryper jag ner under täcket och drar huvudsäkringen. Hemma igen. :-)
(Du som läst hela historien sitter naturligtvis just nu och håller på att tappa håret i undran över hur det gick med den där mjölken.. Glömd eller inte? Visst tusan hade jag glömt både mjölken och filen i kylskåpet under resans 22 dagar. Till min stora förvåning och lättnad var det en fredlig, doftlös procedur att göra sig av med dom... när jag väl skottat mig in genom direktreklamen.
)
Vaknade 0700. Vaknade 0830. Seg frukost följt av promenad ner till floden. Jag är rastlös på grund av den nära förestående hemresan. Det är mitt vanliga sätt att hantera väntetid när jag är klar med alla förberedelser och redan har trippelcheckat att allt är i ordning. Att promenera hjälper, men kostar mig i gengäld mina sandaler. Mitt i ett steg har jag bara remmarna och innersulan kvar på vänsterfoten. Det räcker för att ta mig tillbaka till hotellet där jag tar ett kärnfullt avsked av mina favoritfotbeklädnader sedan två år tillbaka. Vi har varit med om mycket men nu får jag vandra vidare ensam. Sandalerna blir fjärrvärme, precis som noshörningen Nelson.
Jag siktar på att hinna med 17-bussen till flygplatsen men är en timma tidig och tar den som går 1600 istället. Jag språkar lite med Ulrike från Tyskland. Hon har varit ett par veckor i landets norra delar och är eld och lågor över att se en storstad igen. Jag är mest trött, vill hem. På Suvarnabhumi letar jag mig fram till rätt incheckningsdisk bara för att lära mig att Turkish Airlines spelar i den internationella knatteligan bland flygbolag och fortfarande får sitta vid barnbordet. Incheckningsdisk "U", tillsammans med dom riktiga hobbybolagen...
Avgångshallen är gigantisk. Incheckningsdiskar A-Z sträcker sig så långt att det är svårt att se hela vägen. Flygelbyggnaderna med alla gater är läckert upplysta av blått neon. Jag handlar lite snask och sätter mig att vänta. Luftkonditioneringen är så effektiv att jag med jämna mellanrum måste ta en promenad för att få lite värme i kroppen. En grupp flygvärdinnor från Emirates sveper förbi och resulterar i några extra BTU. När klockan börjar närma sig incheckningsdags väntar jag förgäves på att skylten ovanför disken ska börja visa "Turkish Airlines - check in" eller nåt snarlikt. Det visar sig istället att allt de kostar på sig är bleka handtextade wellpappbitar som hänger lite snett framför den lakoniska personalen. Allt går dock smidigt och jag kan gå vidare till gaten via taxfreeshopen och baren.
Innan vi startar passar jag på att tacka en av flygvärdinnorna för den trevliga resan ner till Thailand och överräcker en liten sak jag skrivit under resans gång:
Nothing but blue skies for miles and miles,
she stands there so nice and smiles across the isles
She comforts and meets, she welcomes and greets,
assisting the old and giving blankets to the cold
A picture of gentle grace with a friendly face,
helping me endure this marathon race so unnervingly close to space..
Behind the trolley on wheels I see a goddess on heels,
(Det skamlösa lilla stycket (dikten alltså, inte flygvärdinnan!) håller mig med fri sprit under en stor del av resan.)
På planet träffar jag en sorglös turk som efter ett 15 månaders äktenskap nu reser hem igen. Vi pratar om ditt och datt men efter maten kapitulerar vi villkorslöst inför John Blund och somnar. Norr om Teheran vaknar jag till för ett kort ögonblick, noterar att turken nu sover med huvudet på min axel, bestämmer mig för att jag varit med om värre saker och somnar om. Turken börjar snarka och hans mustasch ser ut som en iller med parkinsons.
Planet landar 0600 lokal tid i Istanbull. Jag hittar ju nu skapligt på Attatürk och kan gå direkt på en av serveringarna för att få lite rejäl frukost, flygkäk är bara bajs som inte bytt färg färdigt. På vägen dit tror jag mig ha hamnat i en resande bastuklubb, tjogtals med människor svepta i stora vita handdukar, men inser efter en stund att de är muslimska pilgrimer på hajj, på väg till Mecka. Jag beställer stora amerikanska pannkakor med lönnsirap, en mugg färsk appelsinjuice OCH.. en kopp turkiskt kaffe, den mörka gudinnans eget livsblod. Efter att ha druckit kaffet och känt "hiten" av koffeinet har jag nu betydligt större förståelse för vad rökaren genomgår i vårt moderna samhälle. I fortsättningen reser jag med bönor, kvarn och hela kitet!
Planet mot Arlanda lättar ca 0940. Jag har fått en egen TV-skärm den här gången och pendlar mellan att kolla vår position och missnöjt blänga på Bruce Willis när han räddar internet eller nåt. I en av scenerna jagas han av en F35:a i STOVL-mode och då vill jag bara skriva elaka brev till hela Hollywood om det här med realismen och varför dom hatar den så mycket (??!). Inflygningen och landningen på Arlanda visas på skärmen ur pilotens perspektiv via en frontmonterad kamera, mycket spexigt, förvånansvärt likt alla flygsimulatorer jag kör hemma. Man kan se lite is i kanten på taxibanan, liksom bara för att bekräfta att vi är i Sverige igen. Jag får vänta ett tag på bagaget men till slut kan jag ta det och rulla ut för att bli välkomnad hem av Far och lillebror. Jag håller mig vaken under hela kvällen men får kämpa hårt för att hålla sömnen borta. Mitt bidrag i matlagning och köksbestyr är på sin höjd att hålla mig på min kant och inte vara i vägen. Middagen är hur som helst utsökt. Jag fixar i ordning min säng, borstar tänderna och lagom till 2100 kryper jag ner under täcket och drar huvudsäkringen. Hemma igen. :-)
(Du som läst hela historien sitter naturligtvis just nu och håller på att tappa håret i undran över hur det gick med den där mjölken.. Glömd eller inte? Visst tusan hade jag glömt både mjölken och filen i kylskåpet under resans 22 dagar. Till min stora förvåning och lättnad var det en fredlig, doftlös procedur att göra sig av med dom... när jag väl skottat mig in genom direktreklamen.
)
Retrospekt, part XV
Torsdag 29 November
Vi sammanstrålar för frukost 0700. Får veta att frukost serveras 0730 i det här odisciplinerade landet. Förhandlandet om priset för taxiresan till Svenska ambassaden präglades av yviga gester och indignerat minspel från alla parter, tur att Björn är en stabil gammal FN-observatör med nerver av stål. Det visade sig snabbt att vad vi egentligen hade behövt var en psykiater, för killen som nu ansvarade för logistik, vägval och vår generella säkerhet INTE hade alla indianer i kanoten. Han inledde med ett par rapar som var av rent seismisk natur och avslöjade hans kosthållning sedan flera dygn tillbaka, följde upp med att suga tänderna rena samtidigt som han rensade bihålorna och avslutade med att utan föregående varning eller provokation brista ut i ett flertal vansinnesgarv! Under hela resan alternerade han dessutom mellan att cirka var tredje sekund vrida sig ett kvartsvarv i sätet, göra gymnastiska övningar, sätta på radion, stänga av radion, trycka ner gasen helt, släppa gasen helt och göra obegripliga uttalanden av lokalpolitisk natur (tydligen är "dom andra" nån slags maffia...). Jag ställde diagnosen till "dubbelsidig DAMP med inslag av nåt jävligt allvarligt".
Svenska ambassaden ligger på 14:e våningen i ett modernt kontorskomplex på Sukhumvit Road. Eftersom ambassaden definitionsmässigt ligger på Svensk jord hann jag bara in genom glasdörrarna i lobbyn innan det massiva skattetrycket pressade ner mig i en av besöksstolarna. Andra svenskar log blekt mot oss och förklarade att ambassaden visst var öppen men att personalen hellre fikade än jobbade. Vi gav upp och klev ut i Thailand igen. Vi tog BTS (Bangkok Sky Train, "t-bana på stolpar") ner till Ekkamai eftersom Björn behövde återvända till Pattaya. Vi tog ett hjärtligt avsked och sedan fortsatte jag tågåkandet mot MBK, som är ett gigantiskt varuhus. I själv verket är det ett surrande konglomerat av hundratals små butiker och det kändes som att vara en liten mikrob inuti en ekonomisk jätteorganism. Om jag var en röd blodkropp så var mina pengar syret som fick allt att överleva. Efter en stund hade jag fått nog och orienterade mig vidare till Phantip Plaza, ytterligare ett gigantiskt varuhus som bara säljer datorprylar. Fem hela våningar fulla med allt upptänkligt. Var femte meter får man dessutom frågan om man vill köpa "sexy movie?".
Efter att ha letat mig ut på gatan och de friska avgaserna tog jag sikte på dagens sista sightseeingmål; Baiyoke Tower. 84 våningar högt och med en roterande utkiksplattform på toppen. Enligt uppgift bästa utsikten i Bangkok. Tyvärr hamnade jag i kön efter ett par busslaster turister med samma idé och gav upp till förmån för lunch och en MC-taxi tillbaka till hotellet. Sällan har en dusch varit så välkommen. Jag tillbringade kvällen med att bringa lite ordning i mitt bagage inför hemresan och med att må våldsamt illa, förmodligen courtesy of den där "färska" ananasen jag smaskat på som mellanmål. Shit happens.
Vi sammanstrålar för frukost 0700. Får veta att frukost serveras 0730 i det här odisciplinerade landet. Förhandlandet om priset för taxiresan till Svenska ambassaden präglades av yviga gester och indignerat minspel från alla parter, tur att Björn är en stabil gammal FN-observatör med nerver av stål. Det visade sig snabbt att vad vi egentligen hade behövt var en psykiater, för killen som nu ansvarade för logistik, vägval och vår generella säkerhet INTE hade alla indianer i kanoten. Han inledde med ett par rapar som var av rent seismisk natur och avslöjade hans kosthållning sedan flera dygn tillbaka, följde upp med att suga tänderna rena samtidigt som han rensade bihålorna och avslutade med att utan föregående varning eller provokation brista ut i ett flertal vansinnesgarv! Under hela resan alternerade han dessutom mellan att cirka var tredje sekund vrida sig ett kvartsvarv i sätet, göra gymnastiska övningar, sätta på radion, stänga av radion, trycka ner gasen helt, släppa gasen helt och göra obegripliga uttalanden av lokalpolitisk natur (tydligen är "dom andra" nån slags maffia...). Jag ställde diagnosen till "dubbelsidig DAMP med inslag av nåt jävligt allvarligt".
Svenska ambassaden ligger på 14:e våningen i ett modernt kontorskomplex på Sukhumvit Road. Eftersom ambassaden definitionsmässigt ligger på Svensk jord hann jag bara in genom glasdörrarna i lobbyn innan det massiva skattetrycket pressade ner mig i en av besöksstolarna. Andra svenskar log blekt mot oss och förklarade att ambassaden visst var öppen men att personalen hellre fikade än jobbade. Vi gav upp och klev ut i Thailand igen. Vi tog BTS (Bangkok Sky Train, "t-bana på stolpar") ner till Ekkamai eftersom Björn behövde återvända till Pattaya. Vi tog ett hjärtligt avsked och sedan fortsatte jag tågåkandet mot MBK, som är ett gigantiskt varuhus. I själv verket är det ett surrande konglomerat av hundratals små butiker och det kändes som att vara en liten mikrob inuti en ekonomisk jätteorganism. Om jag var en röd blodkropp så var mina pengar syret som fick allt att överleva. Efter en stund hade jag fått nog och orienterade mig vidare till Phantip Plaza, ytterligare ett gigantiskt varuhus som bara säljer datorprylar. Fem hela våningar fulla med allt upptänkligt. Var femte meter får man dessutom frågan om man vill köpa "sexy movie?".
Efter att ha letat mig ut på gatan och de friska avgaserna tog jag sikte på dagens sista sightseeingmål; Baiyoke Tower. 84 våningar högt och med en roterande utkiksplattform på toppen. Enligt uppgift bästa utsikten i Bangkok. Tyvärr hamnade jag i kön efter ett par busslaster turister med samma idé och gav upp till förmån för lunch och en MC-taxi tillbaka till hotellet. Sällan har en dusch varit så välkommen. Jag tillbringade kvällen med att bringa lite ordning i mitt bagage inför hemresan och med att må våldsamt illa, förmodligen courtesy of den där "färska" ananasen jag smaskat på som mellanmål. Shit happens.
Retrospekt, part XIV
Onsdag 28 November
Tidig morgon. 0730 tar vi bussen till Bangkok. Resan är bekväm och luftkonditionerad. Innan vi åker hinner jag ta ett par bilder på en grupp oerhört imponerande metallskulpturer i närheten. De är 2-3 meter höga och tillverkade av allsköns skrot, med en snudd på ofattbar detlajrikedom.
Allt flyter på bra tills vi är inne i centrala Bangkok, då vi fastnar i trafiken. Det positiva är att man hinner se rätt mycket under tiden. Jag har inte bråttom. Vi kliver av vid Ekkamai, Eastern Bus Terminal, och går in i hårda förhandlingar med en läderartad gammal taxichaufför om priset för resan till Khaosan Road. Avståndet är längre än jag först trott så under resans gång ger jag mig själv en fältbefordran för duktigt prutande. Vi kör på vindlande motortrafikleder högt över marken, runt skyskrapor och köpcentrum. Jag slås av den där häftiga mixen av ultramodernt och uråldrigt som utgör Asien av idag. Så fort nattmörkret lägger sig över staden förvandlas allt till en scen ur Blade Runner.
Khaosan Road är kortare än jag föreställt mig och helt hysterisk med alla backpackers som springer runt och letar efter den"hemliga kartan" från filmen The Beach. Dreadlocks, kaststjärnor, kläder, träsniderier och thailändare som skriker "TJENARE KOMPIS!" på bättre svenska än vad man talar själv... det är inte svårt att bli överväldigad. Efter lite letande hittar jag hotellet och vi stolpar in i lobbyn. Jag börjar på ett mycket pedagogiskt sätt förklara att jag nästan har en komplett bokning och lägger fram alla papper i ärendet. Tjejen bakom disken förklarar på ett ännu mer pedagogiskt sätt att det har jag nog säkert, men att jag är på fel hotell. Sawasdee-gruppen har två hotell på denna gata och jag är på "Bangkok Inn", inte "Banglamphu Inn". Skillnaden rent geografisk är mindre än 20 meter, och TROTS att jag överbryggar avståndet så snabbt att ytskiktet på min väska börjar förkolna av luftfriktionen möts jag av en ny leende receptionist och ett "Mr Jonsson, I presume?". Hade hon följt upp med frågan hur fisket gått hade jag suttit i thailänskt fängelse nu.
Vi får separata rum, så att jag ska slippa Björns snarkande. Vi tar en promenad, dricker en öl och återvänder för en tupplur. På kvällen tar vi en Tuktuk till Patpong, klassiskt "Syndens näste" och marknad för krimskrams. En kille försöker sälja ett dykarur till mig. Jag visar att originalklockan redan sitter på min handled. Han tappar inte fattningen för en sekund när han kontrar med "Jaja, men den där är ju GAMMAL nu!". No Sale. Är man på Patpong så är det obligatoriskt att besöka någon av alla nöjesinrättningar som kantar gatan, och utan någon större entusiasm följer jag med uppför en smal trappa. På övervåningen är det stilla och helt tomt förutom tjejerna som håller på att göra sig i ordning inför kvällen. "Underhållningen" börjar först klockan 2000 och vi är lite i tidigaste laget. Jag får frågan om jag vill ha öl, whiskey eller en avsugning. Associationen till Monty Pythonsketchen är så klockren att jag håller på att smälla av innan jag lyckas beställa "en öl, tack, OCH INGENTING ANNAT!". Det hela slutar med att jag dricker min öl, avböjer att gifta mig och sen går ut igen utan att ha sett ett enda danssteg. Efter ytterligare en öl på en mer traditionell Irländsk pub tar vi en ny Tuktuk tillbaka till hotellet. Rummet är litet, behagligt och skapligt rent. TV:n visar Discovery och jag somnar till Mythbusters försök att elda upp Zeppelinare.
Tidig morgon. 0730 tar vi bussen till Bangkok. Resan är bekväm och luftkonditionerad. Innan vi åker hinner jag ta ett par bilder på en grupp oerhört imponerande metallskulpturer i närheten. De är 2-3 meter höga och tillverkade av allsköns skrot, med en snudd på ofattbar detlajrikedom.
Khaosan Road är kortare än jag föreställt mig och helt hysterisk med alla backpackers som springer runt och letar efter den"hemliga kartan" från filmen The Beach. Dreadlocks, kaststjärnor, kläder, träsniderier och thailändare som skriker "TJENARE KOMPIS!" på bättre svenska än vad man talar själv... det är inte svårt att bli överväldigad. Efter lite letande hittar jag hotellet och vi stolpar in i lobbyn. Jag börjar på ett mycket pedagogiskt sätt förklara att jag nästan har en komplett bokning och lägger fram alla papper i ärendet. Tjejen bakom disken förklarar på ett ännu mer pedagogiskt sätt att det har jag nog säkert, men att jag är på fel hotell. Sawasdee-gruppen har två hotell på denna gata och jag är på "Bangkok Inn", inte "Banglamphu Inn". Skillnaden rent geografisk är mindre än 20 meter, och TROTS att jag överbryggar avståndet så snabbt att ytskiktet på min väska börjar förkolna av luftfriktionen möts jag av en ny leende receptionist och ett "Mr Jonsson, I presume?". Hade hon följt upp med frågan hur fisket gått hade jag suttit i thailänskt fängelse nu.
Vi får separata rum, så att jag ska slippa Björns snarkande. Vi tar en promenad, dricker en öl och återvänder för en tupplur. På kvällen tar vi en Tuktuk till Patpong, klassiskt "Syndens näste" och marknad för krimskrams. En kille försöker sälja ett dykarur till mig. Jag visar att originalklockan redan sitter på min handled. Han tappar inte fattningen för en sekund när han kontrar med "Jaja, men den där är ju GAMMAL nu!". No Sale. Är man på Patpong så är det obligatoriskt att besöka någon av alla nöjesinrättningar som kantar gatan, och utan någon större entusiasm följer jag med uppför en smal trappa. På övervåningen är det stilla och helt tomt förutom tjejerna som håller på att göra sig i ordning inför kvällen. "Underhållningen" börjar först klockan 2000 och vi är lite i tidigaste laget. Jag får frågan om jag vill ha öl, whiskey eller en avsugning. Associationen till Monty Pythonsketchen är så klockren att jag håller på att smälla av innan jag lyckas beställa "en öl, tack, OCH INGENTING ANNAT!". Det hela slutar med att jag dricker min öl, avböjer att gifta mig och sen går ut igen utan att ha sett ett enda danssteg. Efter ytterligare en öl på en mer traditionell Irländsk pub tar vi en ny Tuktuk tillbaka till hotellet. Rummet är litet, behagligt och skapligt rent. TV:n visar Discovery och jag somnar till Mythbusters försök att elda upp Zeppelinare.
Retrospekt, part XIII
Tisdag 27 November
Om nackdelen med att bli äldre är att man inte orkar festa hela natten med de som är unga på riktigt så är fördelen att man behöver betydligt mindre sömn för att komma i form efter en bra kväll ute. Jag vaknade ca 0930 och mådde helt OK, dock med en antydan till stelhet i nacken. Stort glas vatten, yoghurt och två koppar kaffe till frukost. Kaffet här nere förhåller sig förresten till riktigt kaffe som dansband förhåller sig till riktig musik. Dess största förtjänst är just att bota ens kaffesug, och idag var suget kraftigt.
Björn och Khemphon kom tillbaka från Oud där de under uppenbart svårförklarliga omständigheter lyckats dra i sig en halv flaska vin. Förmiddagen antog en lätt stimmig och uppsluppen ton. Jag tog MC:n och åkte ner till restaurangen jag också, drack aningens bättre värdelöst kaffe och pratade bort en stund med värden. Som hade ännu inte behagat visa sig så jag passade på att kolla lite epost. Björn fick den fina idén att vi skulle shoppa amplar och eftersom vi båda kände behovet av en rejäl utmaning gjorde vi ett mekaniserat anfall på en trädgårdsbutik. Med amplarna spretande åt alla håll susade vi mot hemmet likt ett gigantiskt fågelbo på väg att sätta ett land speed record. Därefter anföll vi väggen hemma med en slagborr. När det bedömdes att vi varit tillräckligt rådiga och duktiga för en dag vankades det arbets-/segeröl och vi skålade för hur jäkla bra vi var. Är man nu hemskt bra så går det åt mer än en flaska öl, men efter en stund hade jag mer ärenden att fixa. Vår tvätt sköts än så länge av en lokal entrepenör och lämnas/hämtas med jämna mellanrum. Jag blev erbjuden nycklarna till Khemphons 125:a och förvandlades genast till ett gult suddigt streck med ett välsmort leende. Det visade sig att hemligheten bakom att smälta in i Thailändsk trafik är att anpassa hastighet, avstånd OCH promillehalt efter omgivningen. Och så ska man vara lite odödlig, men det fixar ju som sagt ölen.
Handen fortsätter läka. Nu ömsar jag skinn runt såren och en svagt pirrande känsla långt där inne antyder att nerverna har nåt på gång. Pekfingerknogen är fortfarande lite svullen, men jag har full rörlighet och gillar läget.
Om nackdelen med att bli äldre är att man inte orkar festa hela natten med de som är unga på riktigt så är fördelen att man behöver betydligt mindre sömn för att komma i form efter en bra kväll ute. Jag vaknade ca 0930 och mådde helt OK, dock med en antydan till stelhet i nacken. Stort glas vatten, yoghurt och två koppar kaffe till frukost. Kaffet här nere förhåller sig förresten till riktigt kaffe som dansband förhåller sig till riktig musik. Dess största förtjänst är just att bota ens kaffesug, och idag var suget kraftigt.
Björn och Khemphon kom tillbaka från Oud där de under uppenbart svårförklarliga omständigheter lyckats dra i sig en halv flaska vin. Förmiddagen antog en lätt stimmig och uppsluppen ton. Jag tog MC:n och åkte ner till restaurangen jag också, drack aningens bättre värdelöst kaffe och pratade bort en stund med värden. Som hade ännu inte behagat visa sig så jag passade på att kolla lite epost. Björn fick den fina idén att vi skulle shoppa amplar och eftersom vi båda kände behovet av en rejäl utmaning gjorde vi ett mekaniserat anfall på en trädgårdsbutik. Med amplarna spretande åt alla håll susade vi mot hemmet likt ett gigantiskt fågelbo på väg att sätta ett land speed record. Därefter anföll vi väggen hemma med en slagborr. När det bedömdes att vi varit tillräckligt rådiga och duktiga för en dag vankades det arbets-/segeröl och vi skålade för hur jäkla bra vi var. Är man nu hemskt bra så går det åt mer än en flaska öl, men efter en stund hade jag mer ärenden att fixa. Vår tvätt sköts än så länge av en lokal entrepenör och lämnas/hämtas med jämna mellanrum. Jag blev erbjuden nycklarna till Khemphons 125:a och förvandlades genast till ett gult suddigt streck med ett välsmort leende. Det visade sig att hemligheten bakom att smälta in i Thailändsk trafik är att anpassa hastighet, avstånd OCH promillehalt efter omgivningen. Och så ska man vara lite odödlig, men det fixar ju som sagt ölen.Handen fortsätter läka. Nu ömsar jag skinn runt såren och en svagt pirrande känsla långt där inne antyder att nerverna har nåt på gång. Pekfingerknogen är fortfarande lite svullen, men jag har full rörlighet och gillar läget.
lördag 15 december 2007
Retrospekt, part XII
Måndag 26 November
Efter frukost, besök på internetnetcafét för att reda ut "hotellreservationen från helvetet" och påfyllning av kontantabonnemanget på 7-11 var det dags för ännu en kulinarisk höjdpunkt. Khemphon har övertalats att laga mat från den nordliga provins hon ursprungligen kommer ifrån. Bland alla andra underbara maträtter innebär detta även att jag äntligen får prova Isan rice, ris som är mycket klibbigt och med fördel äts med handen. Till efterrätt får jag smaka en för mig helt okänd frukt, liten, gul och med ett lite segt skal. Trots att jag sätter i mig en sådär 10 stycken är jag inte ens i närheten av att kunna likna smaken vid något hemifrån. Naturknark av bästa sort!
Som undrade om jag ville följa med henne till Rayong, en ort söder om Pattaya. Språkförbistringen gjorde att jag tackade ja lite på "vinst och förlust". Där nere träffade vi en av hennes väninnor och dennas engelsktalande, vapenintresserade pojkvän. Efter två öl och en bunt gamla "Guns & Ammo" var vi bästa vänner. Jag passade på att beskriva mina intryck av landet och när jag presenterat min förkärlek för det thailänska livet framför det sexfixerade knulldagis turisterna lever i satt han tyst ett ögonblick innan han sträckte fram handen och sa "Welcome to Thailand!". Det kändes väldigt bra.
Vi drog vidare till en restaurang där vi sammanstrålade med ytterligare två tjejer, partypinglor av rang. En av dom var Soms syster, och jag hade plötsligt en del att leva upp till. Vi beställde in en hel bunt maträtter och åt dem till lite rockig thailändsk livemusik. Under tiden sångerskan sjöng scrollade texten förbi på en karaokeremsa på storbildsskärm på ena väggen, både på thai och på onomatopoetisk engelska. Båda versionerna helt bortkastade på mig, jag hann inte läsa så fort.. :-)
Efter en stunds mumsande och öldrickande var det läge för ett pitstop. Jag lokaliserar pissoarerna och går i docka i ett bås. Utan föregående varning känner jag något vått och varmt träffa mig i nacken! En varm handduk. Handdukens ägare driver någon slags fullserviceinrättning på sagda herrtoalett och följer upp handduken med en jäkligt knepig nack- och ryggmassage. Jag är dels för häpen för att komma mig för att tacka nej, dels fullt upptagen med att hålla mitt strålvapen ifrån att skära oss alla i små små bitar! I takt med att den förvånansvärt starke lille orientalen arbetar sig nerför ryggraden riktar jag i ofarlig riktning och försöker tänka på kolfibercyklar. Jag hinner bli färdig precis innan han kopplar ett grepp om mig som har mer med kampsport än friskvård att göra och faktisk får mig att för ett kort ögonblick lätta från golvet! Han får 20 baht för besväret och jag flyr till tryggheten ute i restaurangen.
Vi fortsätter till en nattklubb med mer liveband. Musiken är helt OK, men så högljudd att jag lite diskret petar in ett par kulor av papperservietter som öronproppar. Vi står naturligtvis precis framför högtalarstacken. Nu blir jag varse att tjejerna i sällskapet utan besvär kan dricka ryska sjömän under bordet. Detta är illa för mig som en bra dag är alkoholtålig som en flickscout. En helflaska Johnnie Walker bara försvinner framför mina ögon och jag tror mig för ett ögonblick hinna se en virvel i den. Corioliskraften måste vara stark så här nära ekvatorn? Jag håller mig till Heineken. När jag går på muggen är jag den här gången beredd och intar en kraftfull försvarsposition samtidigt som jag utstöter stridsropet "MEI AUW!" ("behöver inte"). Ingen lyssnar och jag får huvudet nästan avskruvat innan alla är nöjda.
Jag är klart sliten och törnar in under bilresan hem till Pattaya. Klockan är över 02 innan jag med stel nacke går och lägger mig.
Efter frukost, besök på internetnetcafét för att reda ut "hotellreservationen från helvetet" och påfyllning av kontantabonnemanget på 7-11 var det dags för ännu en kulinarisk höjdpunkt. Khemphon har övertalats att laga mat från den nordliga provins hon ursprungligen kommer ifrån. Bland alla andra underbara maträtter innebär detta även att jag äntligen får prova Isan rice, ris som är mycket klibbigt och med fördel äts med handen. Till efterrätt får jag smaka en för mig helt okänd frukt, liten, gul och med ett lite segt skal. Trots att jag sätter i mig en sådär 10 stycken är jag inte ens i närheten av att kunna likna smaken vid något hemifrån. Naturknark av bästa sort!
Som undrade om jag ville följa med henne till Rayong, en ort söder om Pattaya. Språkförbistringen gjorde att jag tackade ja lite på "vinst och förlust". Där nere träffade vi en av hennes väninnor och dennas engelsktalande, vapenintresserade pojkvän. Efter två öl och en bunt gamla "Guns & Ammo" var vi bästa vänner. Jag passade på att beskriva mina intryck av landet och när jag presenterat min förkärlek för det thailänska livet framför det sexfixerade knulldagis turisterna lever i satt han tyst ett ögonblick innan han sträckte fram handen och sa "Welcome to Thailand!". Det kändes väldigt bra.
Vi drog vidare till en restaurang där vi sammanstrålade med ytterligare två tjejer, partypinglor av rang. En av dom var Soms syster, och jag hade plötsligt en del att leva upp till. Vi beställde in en hel bunt maträtter och åt dem till lite rockig thailändsk livemusik. Under tiden sångerskan sjöng scrollade texten förbi på en karaokeremsa på storbildsskärm på ena väggen, både på thai och på onomatopoetisk engelska. Båda versionerna helt bortkastade på mig, jag hann inte läsa så fort.. :-)
Efter en stunds mumsande och öldrickande var det läge för ett pitstop. Jag lokaliserar pissoarerna och går i docka i ett bås. Utan föregående varning känner jag något vått och varmt träffa mig i nacken! En varm handduk. Handdukens ägare driver någon slags fullserviceinrättning på sagda herrtoalett och följer upp handduken med en jäkligt knepig nack- och ryggmassage. Jag är dels för häpen för att komma mig för att tacka nej, dels fullt upptagen med att hålla mitt strålvapen ifrån att skära oss alla i små små bitar! I takt med att den förvånansvärt starke lille orientalen arbetar sig nerför ryggraden riktar jag i ofarlig riktning och försöker tänka på kolfibercyklar. Jag hinner bli färdig precis innan han kopplar ett grepp om mig som har mer med kampsport än friskvård att göra och faktisk får mig att för ett kort ögonblick lätta från golvet! Han får 20 baht för besväret och jag flyr till tryggheten ute i restaurangen.
Vi fortsätter till en nattklubb med mer liveband. Musiken är helt OK, men så högljudd att jag lite diskret petar in ett par kulor av papperservietter som öronproppar. Vi står naturligtvis precis framför högtalarstacken. Nu blir jag varse att tjejerna i sällskapet utan besvär kan dricka ryska sjömän under bordet. Detta är illa för mig som en bra dag är alkoholtålig som en flickscout. En helflaska Johnnie Walker bara försvinner framför mina ögon och jag tror mig för ett ögonblick hinna se en virvel i den. Corioliskraften måste vara stark så här nära ekvatorn? Jag håller mig till Heineken. När jag går på muggen är jag den här gången beredd och intar en kraftfull försvarsposition samtidigt som jag utstöter stridsropet "MEI AUW!" ("behöver inte"). Ingen lyssnar och jag får huvudet nästan avskruvat innan alla är nöjda.
Jag är klart sliten och törnar in under bilresan hem till Pattaya. Klockan är över 02 innan jag med stel nacke går och lägger mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
