SM i feltolkning

I morse höll jag på att försova mig, hörde aldrig klockan, vaknade 0650 av en känsla att något var annorlunda på ett obra sätt. Nu har jag lyckligtvis jobbet på 1200 meters avstånd varför jag var där i anständig tid ändå.

Innan jag rusade hemifrån noterade jag en rubrik på DN's förstasida; "Kvinnorna sviker S och M". Hmm... Jag erkänner att politik INTE var det första jag tänkte på. Det ÄR svårt att hitta kvinnor som... never mind. Detta aktualiserar bara att man, OM man gillar S/M, ska vara väldigt försiktig med hur man uttrycker detta. För vem vill stå där med sin nya "gimp suit" och stirra på en (troligtvis) lika häpen Fredrik Reinfeldt?

Cruel and unusual pun-ishment!

"-Why are crossdressers underrepressented among fighter pilots?"
"-Because at an early stage they are taugth that drag will slow your ass down..."

Teknokrati

As a metallurgically minded person i find the upcoming election somewhat stressful. Everybody is pressing me to cast a vote, when in all fairness it would be much stronger if I just forged it.

Oblodigt allvar

Jag vet att somliga av er kvider i smärta över mina små harmlösa ordvitsar, men jag bara måste... det är ett gift, en mental restprodukt av ett kantstött inre, som måste ut ur systemet:

"Hur tusan kan det komma sig att blodcentralerna fortsätter att existera, när hela deras grundtanke går ut på att tappa så många besökare som möjligt?"

Medborgare Rilleman

Har idag fullgjort de av mina medborgerliga plikter som fick skjutas upp p.g.a. gårdagens utryckning. Min röst är nu hörd i EU-valet och mitt blod kommer förhoppningsvis någon till godo, med lite tur hamnar det i en kvinna. Träningsvärken i lår och armar är episk efter senaste rundan och jag älskar det ("AJ-Ont-hihihi", typ). Med blodgivningen som ursäkt har jag en vilodag där jag bara cyklar runt och fikar med gamla arbetsgivare och skickar nödvändiga papper åt alla håll.

Diverse bekanta har under dagen uppmärksammat mig på att jag apropå gårdagens arbete figurerar i pappersbaserade rikstäckande media. Både Aftonblahadet (s.22) och TrÄxspressen (s.23) har i dagens utgåva små artiklar där jag står och ser antingen förvirrad eller myndig ut i bakgrunden, det är svårt att avgöra. Båda känslorna var aktuella i olika skeenden av arbetet. I vanlig ordning är rubrikerna helt förutsägbara; "Missade kröken" resp. "Sprit funkar inte i trafiken". Nåja, hade de varit bra journalister så hade de väl jobbat på riktiga tidningar...

Blött, trött, nött

Igår när jag precis knallat in på biblioteket för att EU-rösta (bröllop i Höör i helgen, hinner inte annars) var det som om rösterna av tusentals alkoholiserade själar vrålat i samfälld vånda... Kort därefter ringde telefonen.

Ett släp lastat med 14 pall öl, vin och sprit hade gått av vägen i höjd med Överum och nu behövde lasten bärgas. Jag var på jobbet 30 minuter senare och med en lastbil och två kompanjoner drog vi mot olycksplatsen. Väl där möttes vi av Assistancekåren och en helt otrolig syn. Tydligen har släpet gått utanför väggrenen, skurit ut och vält ett halvvarv, hyvlat av skåp och last och sedan slagit i något så att det gått upp på vägen igen och lagt sig på snedden bakom bilen. Chauffören klarade sig oskadd. Röran i diket var fruktansvärd.


Bitar av skåpet, lastpallar, plastbackar och ett helt systembolagssortiment låg i en homogent tumlad röra. Trasigt, sprucket, upplöst.. urk. Initialt var instruktionen att röja olycksplatsen, se till att drickat kom tillbaka och gärna i så gott skick att det gick att räkna av alt. returneras. Efter en stunds hårt och ganska fruktlöst arbete insåg vi att tidsåtgången för att manuellt bära upp godset var allt för hög och tillstånd inhämtades att få hyra in en kranbil och dumpa vrakgodset i en container. All heder åt Assistancekårens personal som hade björnkoll på vem man skulle ringa. Utan deras insatser hade vi stått kvar i diket än. Deras tjänster var säkert också mycket uppskattade av den okände lastbilschauffören som höll ut så mycket från kranbilen att han istället satte SIN bil i diket på andra sidan vägen. Vad är oddsen för att köra av vägen precis där det står TRE bärgare..?


Vi hade sorterat fram och lastat så mycket som gick att hitta av de dyra sorterna; sprit och viner, men sedan fick skopan göra processen kort med resterande flaskor och burkar. "Pelle" var en sann virtuos med skopan, och den fullkomligt frustade av ölskum. Idag luktar mina arbetskläder fortfarande svagt av pilsner... Olycksplatsen är mycket sank redan från början och efter olyckan är den fullständigt marinerad i öl. Jag fruktar att det inte kommer att finnas ett nyktert rådjur i den skogen på den här sidan midsommar. Som slutkläm handplockade vi igenom olycksplatsen för att få upp så mycket glassplitter som möjligt och därefter gjordes en provisorisk justering av vägbanken. Vägverket får laga räcket och Telia den nedrivna ledningen.


Urlastningen av det bärgade "fingodset" tog en bra stund och idag är jag ledbruten och rätt sliten. Mina kläder ser ut som om någon krupit genom en leråker och mina skor är inkapslade i torkad gyttja. SNAFU, med andra ord. :-)

Nytt personbästa!

Ledig dag, på gott och ont. Jag passade på att lämna in ett par finskjortor (nej! inte "linskjortor, det är bomull! dumma ordlista..) på tvätten. Det var målet och vapenvalet var inlines.

Resan började med ett ben från porten till Tholmarks där pulsgivaren justerades (bandet spändes). I takt med att överkroppen blivit en smula V-formad har slika tingestar en tendens att glida nedåt.. :-)

Från Tholmarks spurtades det i lätt motvind till Green Cargo där jag ålade ("tvingade", inte "krypa") mig själv att sitta ner och vara social tills pulsen gått ner under 130. Därefter över järnvägen och bort till Startvätten via Sveagatan/Timmermansgatan. Tjejen i kassan antydde med minspel att de flesta kunder anlände på andra sätt än med inlines.

Samma väg tillbaka, Platensgatan till Kungsgatan och över St. Larsgatan ner till Hamngatan. Detta kändes obra (cementplattor är odugligt när man kör med stavar!) varför jag snart vände upp igen via Ågatan följt av Snickaregatan till Simhallen och Torkelbergsgatan till Trädgårdsföreningen. Sen blev det livat!


Lasarettsgatan är guds gåva till de tokiga. Så fort jag såg uppförsbacken visste jag att det skulle göra ont! Hurra! På toppen, vid infarten till sjukhuset, var jag lite matt i pälsen men inte på något sätt färdig att ge upp. Däremot var det ju slut på backe. Indikerad puls var 200 slag i minuten, något som jag alltid trott skulle vara rejält smärtsamt men som i själva verket mest märktes på att musklerna i ben och armar byggt upp mjölksyra. Det tog bara några minuter att bli pigg och aggressiv igen. Det är nog dags att läsa lite träningsfysiologi (?).

Hemresan gick över Tränggatan (jävla vägbygge!), Stengatan, Åsgatan, Västra vägen, Storgatan, Gröngatan , Biblioteket, Hunnebergsgatan, Grenadjärsgatan och småvägarna i Skägget. 14.4 km enligt eniro.

Efter en burgare på Burger King (motsvarar på ett ungefär energimässigt vad jag förbrukade :-) cyklade jag på eftermiddagen i princip samma sträcka för att varva ner och träffade då på Rebecca, Fidde och Hampus som på ett föredömligt sätt föreslog glassätande på Bosses. Jag får se vad jag gör i morgon. Någon måste ju simma också...