Resan började med ett ben från porten till Tholmarks där pulsgivaren justerades (bandet spändes). I takt med att överkroppen blivit en smula V-formad har slika tingestar en tendens att glida nedåt.. :-)
Från Tholmarks spurtades det i lätt motvind till Green Cargo där jag ålade ("tvingade", inte "krypa") mig själv att sitta ner och vara social tills pulsen gått ner under 130. Därefter över järnvägen och bort till Startvätten via Sveagatan/Timmermansgatan. Tjejen i kassan antydde med minspel att de flesta kunder anlände på andra sätt än med inlines.
Samma väg tillbaka, Platensgatan till Kungsgatan och över St. Larsgatan ner till Hamngatan. Detta kändes obra (cementplattor är odugligt när man kör med stavar!) varför jag snart vände upp igen via Ågatan följt av Snickaregatan till Simhallen och Torkelbergsgatan till Trädgårdsföreningen. Sen blev det livat!
Lasarettsgatan är guds gåva till de tokiga. Så fort jag såg uppförsbacken visste jag att det skulle göra ont! Hurra! På toppen, vid infarten till sjukhuset, var jag lite matt i pälsen men inte på något sätt färdig att ge upp. Däremot var det ju slut på backe. Indikerad puls var 200 slag i minuten, något som jag alltid trott skulle vara rejält smärtsamt men som i själva verket mest märktes på att musklerna i ben och armar byggt upp mjölksyra. Det tog bara några minuter att bli pigg och aggressiv igen. Det är nog dags att läsa lite träningsfysiologi (?).
Hemresan gick över Tränggatan (jävla vägbygge!), Stengatan, Åsgatan, Västra vägen, Storgatan, Gröngatan , Biblioteket, Hunnebergsgatan, Grenadjärsgatan och småvägarna i Skägget. 14.4 km enligt eniro.
Efter en burgare på Burger King (motsvarar på ett ungefär energimässigt vad jag förbrukade :-) cyklade jag på eftermiddagen i princip samma sträcka för att varva ner och träffade då på Rebecca, Fidde och Hampus som på ett föredömligt sätt föreslog glassätande på Bosses. Jag får se vad jag gör i morgon. Någon måste ju simma också...
1 kommentar:
Låt pumpen gå :-)
Skicka en kommentar