fredagen den 20:e juli 2012

Sammanfattning.

Jag verkar ha en patologisk förmåga att låta mitt jobb ta över mitt liv. Om någon till äventyrs frågar "hur det är" så börjar jag prata om jobbet. Det tar mig bara ögonblick att relatera nästan vilket ämne som helst till min rådande arbetssituation. Det är ett slags missbruksbeteende och även om det inte har direkt fysiskt harmfulla bieffekter så är det ett plågsamt uppvaknande att tvingas inse att jag ur detta perspektiv förvandlats till en tråkmåns och möjligen en idiot.

Fredagen den 29:e juni avslutade jag efter ca 3,5 år på egen begäran min anställning på Tholmarks Uthyrning AB. Detta utan att ha en annan anställning att gå till. Omgivningens reaktion på detta har varit antagandet att det måste vara något allvarligt galet för att alternativet "arbetslös" skall framstå som det bättre, eller ens acceptabelt. De flesta har varit artiga nog att utgå från att det är jobbet som blivit mest galet.

Jag låter bli att gå in på detaljer, ni har säkert redan hört dem till leda. Kontentan är att min arbetssituation under tre års tid utvecklats till något som jag inte längre tror på, eller vill vara delaktig i. Små guldkorn här och där har inte förmått väga upp vad jag uppfattat som brister i de etiska och organisatoriska fundament på vilka verksamheten vilar. Irritation och frustration avlöser varandra i all oändlighet, vardagen förvandlas till ett hamsterhjul av taggtråd. För bloggens vidkommande var detta rena döden då situationen degenererade till en nivå där det hade utgjort grund för uppsägning att öppet ge utlopp för den allt kraftigare kritiken, och då har jag redan en väldigt hög tröskel för vad jag unnar mig. Istället blev det en och annan sammanbiten armhävning.

Våren 2012 började jag ana de nu välbekanta tecknen på att anställningens bäst-före-datum nalkades och började öppet att diskutera alternativet att sluta. Jag såg ingen anledning att smyga med detta utan ville istället skicka en tydlig signal till (förmodat) berörda parter att allt inte stod rätt till. Tidpunkten sattes till slutet av juni av två skäl. Dels skulle årsbonusen hinna utbetalas och dels ville jag slippa uppleva ytterligare en traditionsenligt underbemannad och kaotisk semesterperiod. Jag bollade med planen på en mestadels teoretisk nivå tills jag en dag fick en rak fråga om hur jag tänkte göra. Huvudet var fortfarande villrådigt men magen var säker. Alltså meddelade jag där och då vår depåchef om min kommande uppsägning, helt odramatiskt (Vad jag inte visste då var att chefen skulle komma att slå mig till mållinjen med nästan två månader, på grunder inte helt snarlika mina egna men åtminstone sprungna ur samma familj av orsaker).

Tiden fram till min sista dag tillbringades med att leta efter tecken på att den situation jag ville lämna höll på att vändas till något bättre, eller på att allt bara var ett stort missförstånd. Det var både tragiskt och tillfredsställande när dessa tecken uteblev. I takt med att jag kunde börja lägga tid på att planera min framtid istället för att irritera mig över jobbet så fick jag en liten välbehövlig infusion av livsglädje. Saker började se lite ljusare ut, jag började ta tillbaka initiativet. Att vara arbetslös är ingen dans på rosor men från mitt perspektiv är det enkel matematik; jag byter ett problem jag inte kan lösa mot ett som jag har haft tidigare framgångar med. Att söka jobb är något jag tycker är roligt och saker man tycker är roligt tenderar man att bli bra på. Resten handlar om att ha tiden på sin sida och tid är pengar. Alltså har jag sett till att bygga upp en tilltagen ekonomisk buffert som i skrivande stund är på "pre-Landrover-nivå" vilket är riktigt bra. Jag har dessutom reaktiverat mitt kontaktnät ute hos f.d. arbetsgivare, kunder och vänner för att få draghjälp i jobbsökandet, med imponerande resultat hittills. Jag har anledning att känna tillförsikt.

Jag unnar mig en tids "rehabilitering" nu under sommaren och försöker hitta tillbaka till den Rilleman jag vill vara. Att göra kul saker och att odla några av mina intressen är bra medicin. Det är så mycket (och så många..) jag försakat under de senaste åren... det är svårt att svälja att jag låtit det gå så långt. Nu börjar vägen mot en sundare framtid med detta inlägg som ett slags första ovant barfotasteg. Alla riktningar utom bakåt är framåt.

onsdagen den 4:e juli 2012

Förtivla ej kära läsare, i takt med att jag upplever en allt mer
tilltagande grad av normalitet så börjar även bloggdemonerna att röra
oroligt på sig i sin slummer...

--
Skickat från min mobila enhet

lördagen den 28:e april 2012

The fine art of helgfrukost

När det är helg får man äta efterrätt även efter frukost om man
behöver! Kladdkaka, latte och allt solsken jag kan önska på Wayne's
Coffee. Jag är i min "trygghetszon". :-)

--
Skickat från min mobila enhet

fredagen den 27:e april 2012

Mogadishu moment

Hell yeah!! 3 st Blackhawks dånar förbi på låg höjd! Bring the noise. :-)

--
Skickat från min mobila enhet

lördagen den 14:e april 2012

Hjälplös

Jag upptäckte precis Rillemans motsvarighet till kryptonit;
schäfervalpar, och ta mig fan om jag lämnar tillbaka några av dom
frivilligt! MINA! ALLIHOP!

--
Skickat från min mobila enhet

onsdagen den 28:e mars 2012

Glada miner överallt...

Sammanfattning av läget: "Det är som att vara en guldfisk i en tallrik
gröt; fel kille på fel plats, sliter som fan men kommer ingenstans"...
;-)

--
Skickat från min mobila enhet

söndagen den 25:e mars 2012

Reflektioner

Under promenaden genom Ikanohuset passerade jag ett ungt par utanför Teknikmagasinets skyltfönster. Killens klädsel var en smula uppseendeväckande, vilket är ironiskt med tanke på att han hade på sig en full kamouflageuniform (BDU i MARPAT-mönster) och på ena armen hade en unit patch från "Umbrella Corporation", kända ifrån Resident Evil.

Min första reaktion var att genast töntförklara honom, tills jag plötsligt blev medveten om den nivå av nördighet som krävs för att vid första anblicken identifiera alla de ovan nämnda detaljerna... sånt går bara inte att bortförklara med att man är "lite allmänbildad". :-/