onsdag 26 augusti 2009

Back online

Stort grattis till Christina och Sven som nu är väldigt, väldigt gifta! Med varandra. Som bestman behövde jag bara stå och se grundsnygg ut i kanten på bilden. Det är märkligt att en frack lockar fram det bästa i mannen, man känner sig genast så oerhört sofistikerad och kan nästan känna hur allt ifrån svansföring till stamtavla förbättras medan man kämpar med att knyta rosetten (ety en sådan SKALL knytas om du aspirerar på att bära frack. Det är INTE snobberi, en färdigknuten rosett vore i detta sammanhang som att äta rysk kaviar ur Uma Thurmans navel... med plastsked.)

Senaste tiden har spenderats på arbetsplatsen på Tholmarks och med förberedelser för antingen svensexa eller vigsel. Det är roligt att ha många järn i elden även om det går ut över bloggandet. Ett problem i sammanhanget är naturligtvis att man inte kan blogga om sånt som är hemligt för delar av läsekretsen och för att inte oavsiktligt avslöja något har jag låtit mina stackars läsare svälta.

Israels regering, den globala politikens egen DAMP-unge, visar gammal god form när de svarar på artikeln i Aftonbladet om misstankarna om att Israeliska soldater skördar mänskliga organ hos tillfångatagna palestinier. Närmare bestämt gäller konflikten den svenska regeringens vägran att, i strid mot Svensk grundlag, offentligt fördöma tidningen som skrivit artikeln. I princip alla, från Israels Statsminister, via några före detta ambassadörer till Israels svar på Lill-Babs har fräst och rasat som en Bert Karlsson efter melodifestivalen. Modus operandi verkar här vara det vid det här laget väl inövade "slå först, slå lite till, låt någon annan slå medan du tar igen dig och glöm för allt i världen inte att berätta att du är förföljd.. Och slåss!". Metoden har finslipats under alla konflikter ända sedan den moderna Israeliska staten bildades. Intressant att den nu tillämpas i internationell politik. Två saker har länge stört mig. Ett; Hur kan det komma sig att de flesta israeler som syns i intervjuer förefaller vara sansade människor som gärna ser ett slut på våldet medan deras politiker oftast framstår som en flock velociraptorer med sura uppstötningar och PMS? Två; Varför låter övriga världen Israel hållas? Andra länder har satts under partiell internationell tvångsförvaltning via FN-mandat för långt sämre skäl än de som nu föreligger. Att försvara sig mot angrepp idag är en sak, att försvara dagens politiska utspel genom att spela ut samma gamla "Dom-andra-är-dumma-med-oss-kort" som alltid funkar lika dåligt som att rättfärdiga fortkörning med att någon åt upp ens limstift på dagis. Hur tar man ett land i örat?

Hösten nalkas även om man inte känner av det under de varma sensommardagarna. Morgonen och kvällen tenderar att vara lite kulen och de nyinryckta studenterna vinglar hem med frusna fötter i äventyrssandalerna. Jag gillar hösten. Allt lugnar ner sig och det är som om hela tillvaron optimeras för promenader i sval luft och mysiga hemmakvällar under en filt med varm choklad med ett uns rosépeppar, "Solitary man" av Johnny Cash i högtalarna och 3000 sidor episk Science-fiction att plöja. Det är så bra att man borde dela det med någon. Är det möjligt att få vårkänslor på hösten? Det vore ju lite som att åka skridskor på somm...

lördag 15 augusti 2009

Trotsåldern?? WTF?!

Inget är som förr... Sitter på Bishops arms, bakom mig diskuterar de
med mig jämnåriga killarna olika aspekter av barns sociala utveckling.
Uppenbarligen är Sara lite kär i någon på lekis, och kiddsen borde
träffas för en playdate.. Hellre en Playmate vilken dag som helst!

--
Skickat från min mobila enhet

fredag 14 augusti 2009

Filmtajm

Filmen "G.I. Joe" som nu går på Svenska biografer är en massiv satsning för att återuppliva det gamla konceptet från Amerikanska leksakstillverkaren Hasbro. Titeln syftar på en "multinationell militär styrka" (med otvetydigt amerikanska förtecken) som med överlägsen teknik och fantastiska hjältedåd kämpar emot den onda terroristorganisationen "Cobra". Att ta steget från tecknad serie till bioduken och riktiga (nåja..) skådespelare är ett djärvt drag som förmodligen bottnar i tre behov; Hasbro måste sälja mer plastleksaker till jul, en ny generation amerikaner måste läsa sig att terroristerna är de dumma och behovet av att nån gång vart 5:e år låta Dennis Quaid få en filmroll så att han slutar springa runt och störa upptaget folk. "The best Dennis Quaid's ever done? Meg Ryan."



"G.I Joe - The rise of Cobra" är en film för 10-åringar, och funkar lika bra på de som är 10 nu som de som var 10 för 20 år sedan och därför är berättigade till nostalgipoäng. Det är en mäktig hjältesaga, helt obehindrad av realismens begränsningar. Först när man släppt förtrytelsen över lustmordet på fysikens lagar kan man till fullo uppskatta att filmskaparna faktisk använder modern teknik på ett riktigt smart sätt överföra den gamla tecknade serien till en modern cineastisk plattform. Min första kontakt med serien, som den spensligt byggda flygnörd jag var (är ;-), var när bostadsområdet jag bodde i nere i Lidköping ca 1987 fick kabel-TV och därmed de tidiga helgmorgnarnas barnprogram från Sky- och Superchannel. I ett slag blev Godmorgon Sverige obsolet... och unge herr Jonsson fick börja läsa TV-tablåer från en annan tidszon.

Karaktärerna i den nya filmen är minst lika stora karikatyrer som någonsin de tecknade originalen. Alla är specialister på något, har specialiserade fordon ("samla dem alla") och alla är helt enkelt lite för mycket. Männen är supervältränade, bär på gigantiska vapen och kommunicerar uteslutande i oneliners, kvinnorna är fantastiskt vackra men kompetenta men till slut inte oemottagliga för hjältens charm... precis vad unga killar på gränsen till puberteten behöver se. De onda är superonda och har alla filmskurkens drag; väsande andning, enorma hemliga gömställen, ond teknik, onda planer, får stryk på slutet och har ett hemligt förflutet som kopplar dem till någon av de goda huvudrollsinnehavarna och därmed lägger till den enda dimension till filmen som ens är i närheten av att bli lite djup och krävande. Resten är helt enkelt action och explosioner i CGI.

Värt att notera är att ingen av de centrala karaktärerna någonsin dör, hur mycket stryk de än får och att trots en massiv "ordnance output" så ser man enbart materiel och fordon som flyger i luften. Mänskliga offer sker endast i form av sidokaraktärer, för att ge skurkarna chansen att vara riktigt elaka, och död syns endast i form av ett fåtal hastigt förbipasserande bodybags i bakgrunden. Lärdomen till världens unga torde vara att det är helt OK att bli sprängd om man är snäll och har ett coolt callsign, för då flyger man bara omkring lite.



Slutsatsen är att filmen är skit, men samtidigt helt mästerligt förvaltar franchisen det hela egentligen handlar om. Det kommer att säljas mycket plastmodeller och dataspel till jul och naturligtvis är filmen en skamlös prequel till minst en trilogi av samma technofetischistiska amerikanska hjältedyrkan. Det enda som får mig att hålla intresset vid liv är att man lyckats pressa in en del sevärda aktörer i ensemblen: Christopher Eccleston, Sienna Miller, Rachel Nichols och Joseph Gordon-Levitt. Vet du inte vilka de är så behöver du inte se GI joe, du har andra mer sevärda filmer att uppleva. Lucky bastard*. :-)

* På tal om.. Tarantinos "Inglorious Basterds" är nästa film i raden att bli recenserad, nån gång i månadsskiftet. Av trailern att döma kommer jag att ha mer till övers för den än GI Joe.

torsdag 13 augusti 2009

Cineastisk retr(otr)ätt

Då ett olägligt skyfall tvingat mig att skjuta upp hemresan från stan
har jag istället tagit mig för att omgruppera till Filmstadens
lokaler. Tanken är att undersöka huruvida barndomens favoritseriem
GI-Joe, har överlevt translationen till bioduken. Rescension följer.

--
Skickat från min mobila enhet

måndag 10 augusti 2009

I svampmolnets skugga

Vilken fantastisk balansgång det moderna livet utgör. Utav ett nära på oändligt utbud måste du sortera fram just de bitar du vill ha utan att lägga för dig så mycket att du storknar och tyngs ner av falska "måsten" och dolda krav. Av någon anledning verkar det som att ju bättre vi har det desto svårare får vi att hålla en linje där vi mår bra. Jag hör ofta människor som skyller på allt ifrån datorer och internet till moraliskt förfall och samhällelig röta som orsak till att människor går runt och mår dåligt. Andra säger att vi har det samhälle vi skapat och förtjänar. Det senare låter ju till en början cyniskt men antyder ju åtminstone att det finns möjligheter att påverka och förändra om vi inte är nöjda.

Under flera år har jag gått runt och funderat på vad som krävs för att jag själv skall vara nöjd och må bra. Ofelbart kommer jag fram till att grunden för allt är en känsla av trygghet. Maslow får en poäng således. Vi har alla olika begrepp och standarder för trygghet. En del ser trygghet som en så stor summa pengar att de kan köpa sig ur alla tänkbara bekymmer, andra bygger tryggheten runt familj och sociala kontakter som kan hjälpa och stötta när det behövs. För egen del har jag i många år tillämpat en slags monumental autokrati och satsat på att vara så oberoende som möjligt när det gäller resurser. Mitt egensinniga självstyre är samtidigt helt beroende av det fåtal personer jag har sådant förtroende för att jag vågar bolla idéer med dem och på så sätt få kvitto på att jag inte är helt ute och cyklar (Just cyklar; "förhållande till-" samt "förvärv av" är ämnen där jag ofta behöver konsultera mer återhållsamma sinnen...).

Jag har valt att koppla känslan av trygghet till graden av möjlighet att påverka min situation, det som på engelska kan benämnas "initiative", och jag kommer att även fortsättningsvis att göra stora ansträngningar, och offer, för att behålla det. I mitt förflutna finns tydliga kratrar i landskapet där jag gjort massiva ställningstaganden då jag ansett att jag börjat förlora kontrollen över mina möjligheter att styra mitt liv i den riktning jag önskar, inte minst på jobbfronten. Tyvärr har detta fått resultatet att mitt CV nu ser ut som en mindre kommuns telefonkatalog men lyckligtvis finns det fortfarande folk i beslutsposition som värderar ryggrad och beslutsamhet mer än perfekta dokument och ett skrynkelfritt förflutet.

Just värnandet om värden som självbestämmande har lett till en del lätt udda resultat genom tiderna. Kampanjen "100 km till Mamma", komplett med karta med i rött utmärkta symboliska "maternal influence zones", föddes ur kombinationen av mitt behov av autokrati och förekommande mödrars tämligen obehindrade (ehuru välmenande) överträdelser av detsamma. Att bo i Linköping löste mycket under lång tid. Föräldrar i Västergötland respektive Stockholm; inte nästgårds men ändå på bekvämt reseavstånd, Bra_fint dårå.. ända fram tills de östra styrkornas etablering i regionen under "Mjölbykampanjen", med allt vad det ledde till i form av Kirschsteigeristiska excesser, Timellbeteende och hårt jobb för alla de som inte hann undan. Jag kallar inte stugan för "Rödfärgs-Gulag" för att jag är så jäkla glad i frusna kommunister...


Senaste tidens händelseutveckling har lett fram till att den parentala delegationen från Stockholm nu kommer att bosätta sig på Hunnebergsgatan. I Linköping. Innebörden av detta är att radien på min "personliga sfär" krympt med en faktor 80. Låt oss få lite välbehövligt perspektiv, som de där rödvinsdrickande humanisterna till blöjfilosofer som inte duger ens till att smörja propelleraxlar med brukar säga. Med solskyddsfaktor 80 på kan man förmodligen hångla med plutonium eller stirra rakt mot Linda Rosing med bara en lätt blysköld som skydd, för det är ett i sammanhanget jävligt stort nummer! Cirklarna på kartan har inte för inte samma radie som den beräknade skadeverkan av ett termonukleärt vapen (Sovjetiskt, naturligtvis) på 1 megaton. I fortsättningen kommer jag att bo 2200 meter ifrån ground zero och odla kackelackor.