Det blev en vit(sig) jul

Jag har saknat er! Det var trevligt att hälsa på hos Mor men det är likafullt skönt att vara hemma och nöta de vanliga gängorna igen. Krokojul var lika mysig som vanligt och snart är det nyår och då får man vara uppe länge och dricka kalasmust!

Det är inte mycket kvar av året så det brådskar att bli av med några av de små skämt jag samlat på mig. Det går bra att inte skratta, det är det många som gör.

"Vad kallar man onani efter läggdags? - Sendrag"

"Varför blir elektriker så bra meteorologer? - De fattar det där med ohmslag i vädret..."

"Varför är piloter sällan närgångna? - De vill inte vara påflugna"

Eld upphör, kaffe och avec

Fred på jorden och över efterrättsbordet, slagfältet är rensat på
julklappspapper, trupperna är dästa. Gissa vem som fick vara tomte...
;-)

--
Skickat från min mobila enhet

Update

Två grupper slås nu samman under gemensamt komando, benämns
"stridsgrupp Frossa". Kniptångsmanöver företas runt julbordet, granen
kringränns.

--
Skickat från min mobila enhet

Framåt!

T=0
Anfallet inleds av Komando Disney. Egen trupp ansätts hårt av glöggstyrkan.

--
Skickat från min mobila enhet

Christmas launch sequence...

T-2:10:30 and counting.

Jag passar på att ta mig lite ledigt ifrån uppdraget att förbereda de Västra Styrkornas uppmarch mot julfronten och vill önska er alla en God Jul! De stategiska reserverna av sillsallad och janssons frestelse är i position och enligt de senaste rapporterna har moster gått i ställning och hovrar över skinkan.

Hästar, katter och lilltroll (mod. "Nicke") är servade och har fullgott stridsvärde. Snön är röjd. Granen behängd med "baumschmück" till sin load bearing limit på samtliga balkplatser. Psy-ops pågår då alla inom hörhåll bombarderas med indoktrinerande julmusik och matos.

Julslips på, komandot för jul är "jul", väl mött i värnet!

Hjulspinn och kulspinn

De senaste meteorologiska nedfallen har belagt stora delar av den omgivning jag nödgas trafikera i tjänsten med en imponerande friktionslös yta, vilken tvingat mig till ingående studier av grundläggande dynamisk mekanik i fallet hjulburet transportfordon med anpassningsbar dragkraftsfördelning.

Ett kortare sätt att säga samma sak är att jag under senaste veckan upptäckt fyrhjulsdriften. Och det snarlika fenomenet fyrhjulsdriftingen!
Det fordon jag oftast kör i tjänsten är en Ford Ranger pickup. Designen är utilitär med stort lastflak på bekostnad av personbefordringskapaciteten. Det finns plats för två människor i varsin stol och några getter i det som på en vanlig bil skulle kallas baksäte. Bilen är påfallande väl lämpad för det vi använder den till; ärenden, transporter och som dragbil. Rangern är i normalfallet bakhjulsdriven och har manuellt inkopplingsbar fyrhjulsdrift. Vid fyrhjulsdrift kopplas även "Remote Free Wheel lock" in (RFW, stor otäck lysande symbol på panelen..), och låser då framhjulen till den främre differentialen vilket ger drivning även fram. Man använder den vid fyrhjulsdrift och kopplar manuellt ur den vid återgång till bakhjulsdrift. Glömska härvidlag får konsekvenser av drivlinemekanisk karaktär där den lindrigaste är att man slår huvudet i sitt intelligenstak emedan man då använder framhjulen för att driva runt den främre fördelningslådan utan några andra vinster än höjd friktion.

När snön lagt sig och efter hand förvandlats till en hård och hal skorpa började jag känna av problem med att få ner motorns vridmoment i gatunivå. Jag slirade och spann och tog hela trafikljuscykler på mig att komma över korsningarna i stan. Min förmåga att köra bil och lämplighet att fortplanta mig/andas luft ifrågasattes. Det antyddes på ett ofint sätt att jag skulle ha de egna genitalierna i huvudhöjd. Detta stämde inte alls med min bild av hur stora bilar med grova däcksmönster skall bete sig i och experimenterande vidtog.

Stora pickuper är kapabla att transportera imponerande laster, både på flaket och som bogserad last. Därför har de stora grova däck och en ganska renodlad lastyta bakom hytten. Stora däck ger stort "footprint" som ger lågt marktryck som ger låg friktion på ett redan halt underlag.. och avsaknad av last gör att bilens vikt i alla händelser inte är koncentrerad över de (oftast) drivande bakhjulen. En rastlös turbodielsel med vridmoment nog att fläta järnvägsräls i andra änden av problemet, under kontroll av en 60-kilos manlig (det står så i passet) förare med begränsad impulskontroll fulländar det hela.

Min upplevelse av fyrhjulsdriften var rent magisk. Där jag tidigare bara knappt kommit ur fläcken var det nu nästan som att köra på barmark. Trade-offen är möjligen att drivningen fram gör bilen lite mer tungstyrd och svårsvängd, något som ändå oftast inte märks när det slirar.

Bilens bristande axeltryck bak har en lika enkel som elegant lösning. Släng på något rejält på flaket! Göran Persson var inte tillgänglig men det råder ingen brist på tung utrustning på en uthyrningsfirma varför vi snabbt apterade en 450-kilos vibroplatta (markkompaktor) på flaket istället. Det kan låta mycket men är vad som går åt på en stor bil. "Stabil" är ett för klent ord för att beskriva de nya vägegenskaperna. Det man inte orkar köra över kör man igenom. Med denna konfiguration lyckades jag utan mer än några gråa hår leverera en hel byggbod ut till kund mitt under rådande snöstorm. Ice road truckers kan kyssa den mörkaste delen av mitt snövita arsle! :-)

Upplevelsen av flerhjulsdrivningens förtjänster och begränsningar har givit mig viktiga erfarenheter och har skoningslöst avlivat några av de felaktiga uppfattningar jag skaffat mig. Det är skillnad på fyrhjulsdriften i en personbil och en bil avpassad för terrängkörning. Difflås är guld värt. Det handlar lika mycket om viktfördelning som om dragkraft. Förarens insats är avgörande; "kör du som en idiot så får du sitta fast som en idiot", för man får sällan en andra chans. Samtidigt som jag tagit mina chanser att på ett säkert sätt provocera bilen till väggreppets gräns (och vidare ;-) så har jag vunnit en ny respekt för hur snabbt man kan hamna i en okontrollerad och farlig situation. Fyrhjulsdrift kan hjälpa dig att få upp en högre fart på halt underlag men du får inte fler bromsar eller bättre friktion när du väl måste stanna. Att öva lite halkkörning på eget bevåg kan vara väldigt roligt och får nog de flesta att ta det lite lugnare ute i riktiga trafiken.

Två hjul är bra. Fyrhjulsdrift är bättre. Sexdrift får du lista ut själv.

Avatar

Jag har några tankar kring James Camerons senaste verk "Avatar" som i detta nu går på bio. Med en sund nyfikenhet och goda erfarenheter av mr Camerons tidigare verk som grund släpade jag mig genom vinterlandskapet för att se vad det hela handlade om.


Det är en stor film. Det är en mäktig upplevelse, monumental rent av. Jag vet inte ett smack om att göra film men om jag gjorde film så skulle jag inte heller vara nöjd förrän det såg ut så här. Kompromisslös passion som får en filmskapare att hålla på en fantastisk idé i flera år tills tekniken har nått en nivå där det går att realisera drömmen, sånt ser man sällan.

Filmen är en gammal saga berättad i ett nytt format med färger, ljud och scener som utmanar tittarens förmåga att hinna med. Det finns mycket återvunnet, sånt som känns igen från andra klassiker. Gott mot ont, metall mot kött och blod skulle kunna komma från Star Wars. Den onda företaget som med militär kraft vill exploatera de nobla vildarnas land och därmed krossa hela ekologin känns igen från Frank Herberts "Dune", eller möjligen från kontemporär Amerikansk utrikespolitik... att de får på nöten när hemmalaget blivit sura nog gör det definitivt.

Det är en enorm ansträngning som gått in i nyskapandet av hela det universum och den miljö som filmen utspelas i. En hel planet har byggts upp med främmande flora och fauna. Till och med naturlagarna avviker från vad vi är vana vid. Nya teknologier och maskiner dyker upp. Den ikonografiska balansen mellan det "nya och coola" och det "lite lagom bekanta" har hållits perfekt och jag kan i nästan varje scen dekonstruera vad som varit formgivarens inspiration trots att jag aldrig sett objektet tidigare. En del av den militära hårdvaran såg vi redan i the Matrix och det märks att Cameron har tagit stort intryck av sina tidigare pelagaiska erfarenheter vid designen av växter och djur. Det finns klara tumavtryck ifrån "Avgrunden" för dem av oss som sett dem. Enda gången jag suckade plågat var när det avslöjades att det i handlingen så åtråvärda mineralet heter "unobtanium". Detta är i mitt tycke under mr Camerons värdighet och var inte roligt ens i det beklagliga lustmordet på vetenskap som 2003 fick namnet "The Core".

Avatar är framför allt en mästerlig blandning på flera olika nivåer. Skådespelare och riktig scenografi blandas sömlöst med fotorealistiska datorgenererade miljöer och karaktärer. Humor, tragik, eftertanke och action integreras så att jag som redan är nedhamrad i biofåtöljen av James Horners musik har fullt upp med att inte darra med läppen/överfalla bänkraden bredvid/hurra eller allmänt bete mig. Att se Sigourney Weaver (både in person och som underbart porträttlik avatar), Giovanni Ribisi, Michelle Rodriguez och en helt animerad Zoe Saldana i högform växelvis föra handlingen framåt medan jag knappt vågar blinka av rädsla för att missa något är helt klart årets filmupplevelse. Framtiden är 3 meter lång, blå och har svans!

Dags för gran?

Likt med allt annat som finns på webben så är jag säkert sist att notera detta ypperligt grundliga dokument angående Julträdshantering. Läs, begrunda och när du frustat klart av skratt så snyter du dig så du inte får snortappar i näsan.

Vaccinera mera!

Jag har inte gjort mig någon brådska med att vaccinera mig mot baconsnuva, fläskpest eller vad nu det senaste uttrycket för N1H1-influensan är. Med lite tur hinner jag få det gjort precis innan jul.

Jag räds inte varken vaccin eller influensan nåt nämnvärt, jag har överlevt sånt tidigare. Det finns större problem att ta itu med.

I morse gjorde jag, likt många andra äldre och därför patologiskt morgonpigga män, misstaget att kliva ur sängen för att åse det statliga Luciafirandet ifrån Växjö. Det är säkert Luthers fel men Lucia skall firas medan sömnen fortfarande ligger som en intrakraniell Lützendimma över medvetandet och kaffet fortfarande befinner sig på väg ner i kannan. Jag noterade förnöjt alla pigga unga människor som sjöng vackert och sprött i kören. Sedan slog det visst ner en vätebomb i Växjö och jag dumstirrade rakt in i ljuset likt ett rådjur mot en dubbel uppsättning 100W Hella Rallye.

Årets lucia är det sötaste jag sett, no holds barred. Jag kapitulerade inför gubbsjukans välmenande men avgjort tragiska åtrå fortare än det tar Italien att byta sida i ett krig. Jag har inte sett sådan fulländning sedan jag råkade zappa mig in i Finnkampen och damernas höjdhopp. När speakern meddelade att "..Hanna Mikkonen är fortfarande felfri" så nickade jag bara dumlyckligt instämmande utan att ha en aning om hur hon låg till i hoppningen.

Om jag ändå skall vaccineras mot "the pork plague" kan jag förhoppningsvis passa på att få nåt mot gubbsjuka, UAS (Ukulele Aquisition Syndrome) och kolfiberfrossa på samma gång.

(hmm.. undrar hur en ukulele i kolfiber skulle låta?)

Rillemans krig mot plasten

I vanliga fall har jag inte mer emot plastmaterial än vem som helst. Dock förefaller det ibland som att summan av alla livets variabler placerar mig i positioner där jag tvingas konfrontera påståenden och uppfattningar som på något sätt handlar om just polymera material.

Ett av de mest omtalade fallen inträffade på båtmässan i Stockholm för några år sedan. Jag hade tankar på att sondera utbudet av dyklampor, företrädesvis med LED-teknik då dessa enligt min uppfattning nu nått en tillfredställande grad av trovärdighet och tekniskt avancemang. Naturligtvis var mitt intresse en smula färgat av mina tidigare erfarenheter i halvledarbranchen och jag var genuint intresserad av sådant som lysdiodernas uppbyggnad och ursprung. I sällskap av goda vänner yrde jag runt i styréndoften och språkade med diverse dykmånglare. Snart stod det klart att LED-lampor var "den senaste tekniska prylen som ingen egentligen förstod" och de flesta handlare tillstod att de visste mycket lite om saken. Men inte alla...

I ett litet bås på den marina tillbehörsavdelningen stod en man och sålde någon slags allmänbelysning baserat på LED-teknik. Ljusstyrkan var avsevärd och färgtemperaturen riktigt hög (starkt vitt ljus) varför jag frågade om han visste om dioderna i fråga var baserade på kiselkarbid, InGaN eller whatnot. Som svar tog mannen upp en bit av den lysande armaturen och pekade på dioderna och sade:

-"Jo du förstår.. det är ju alltså den härna PLASTEN som lyser va.."

Min tilltro till säljare har egentligen aldrig hämtat sig. Jag minns inte mycket av det själv men min reaktion på ovan nämnda "förklaring" var tydligen av en sådan magnitud att den genast togs upp i det kollektiva minnet och jag blir påmind om episoden så fort lysdioder kommer på tal. Om jag lärde mig något så var det att man som säljare begår en dödssynd om man ger sig ut på djupare vatten än man behärskar. Att erkänna att man inte vet och istället erbjuda sig att ta reda på saken och sen återkomma ger ofelbart mer poäng än att släppa lös ett så stort kunskapsvakuum att det slår lock för kundens öron.

I min nuvarande anställning på Tholmarks Uthyrning händer det ibland att det kommer förbi en säljare som vill att vi provar en ny produkt i förhoppningen att vi sen tar upp den i sortimentet. Det kan röra sig om allt möjligt, från stora maskiner som skyliftar till kemikalier som handtvål och klotterborttagningsmedel. Oftast dyker dessa personer upp runt frukost eftersom de lärt sig att det är då vi sitter något så när still på samma ställe. Jag låter inte gärna något komma mellan mig och maten och eftersom jag inte brukar ha något med inköpen att göra så brukar jag bara artigt lyssna medan jag mumsar. Alltid lär man sig något. Jag brukar hinna få en bra bild av säljaren och hans/hennes val av approach och grad av förståelse för säljtekniken. De "kloka" vet redan att de har en bra produkt och tjatar inte om detta utan försöker istället låta oss som tilltänkt kund komma på hur vi skulle kunna använda den för att lösa våra problem. De andra fullkomligt saturerar diskussionen med intryck av typen att de vill sälja produkten till varje pris eftersom detta är lösningen på DERAS problem. Om jag finner personen och produkten tillräckligt intressant kan jag ibland drista mig till att ställa en följdfråga. Jag är av naturen mycket nyfiken och vetgirig men yttermera vill jag se om försäljaren är antingen påläst eller kapabel att hantera brister i den egna kunskapen.

I torsdags klev det in en man som vilje sälja slipskålar. Detta är verktyg som man fäster i en lämplig maskin och sedan t.ex. slipar golv och väggar. Han talade sig mycket varm för produkten som var av egen design. Jag mumsade macka och önskade honom åt Mjölbyhållet. Efter att han ännu inte hade avslutat den "korta demon" efter 30 minuter var min mat slut liksom mitt tålamod. En videosnutt visade på en ganska hygglig avverkningstakt på flytspacklat betonggolv varför jag passade på att fråga var det var för material i själva slipkutsarna. Med en andäktig min svarade försäljaren att det var "polykristallin diamant". Vattendjupet ökade snabbt under kölen, de nyfikna hajarna började cirkla. Någonstans inom mig slog ett tungt slutstycke igen om något obehagligt.

Jag vill påstå att jag hade varit helt nöjd med det avgivna svaret. Frukosten var slut och det fanns arbete att utföra, kunder att serva och käftar att slänga. Jag kommer aldrig att förstå vad det var som fick honom att fortsätta med:

-"Jomen, polykristallin heter det, det har väl med plast att göra..."

Det mer kändes än lät "pling" när säkringen slogs ifrån. Resten var grundläggande sågning 101...

Webb-pantrar!

I helgen var jag åter hos morföräldrarna i Säter för att hjälpa dem ut på "det bland ungdomen så populära världsomspännande datanätverket Internet" via min gamla laptop och deras nyanskaffade trådlösa bredband. Morfar är 77 år, mormor några år yngre och jag tycker att det är coolare än en nyblandad Dry Martini (..där iskristaller fortfarande dansar suspenderade likt änglar på personalfest i spriten! Snöglob för fullvuxna helt enkelt...) att de i en sådan relativt mogen ålder vill ta sina första steg ut på webben.

Det här med steg och gamla människor ja.. Hmm. Det är helt klart ingen slump att man ser så många äldre använda kryckor, rullatorer och stödstrumpor snarare än marschkängor och vesslesnabba dubbade löpskor. Att säga att de är ett lite försiktigt gäng är som att säga att Paris Hilton verkar vara en glad tjej. Nu ÄR mina älskade morföräldrar av en mycket framåt sort men jag hade avgjort underskattat nivån vi fick börja på, något som utgjorde grunden för en ömsesidigt lärorik och hårförgråande upplevelse.

Uppgiften syntes mig enkel; "Visa oss hur vi letar efter lägenheter på internet och bokar biljetter till Finlandsfärjan, och så vill vi ha epost!". Jag såg framför mig en vistelse helt inom Firefox, utan att behöva krångla med något. Den tanken överlevde de tre första sekunderna innan jag insåg att ett gränssnitt med grundläggande fönster- och mushantering inte är helt självklart på ett avstånd av två generationer. För att inte tala om förmågan att sovra i innehållet på en plottrig websida i jakten på det du faktiskt är intresserad av. Vi fick börja med sånt som öppna/stäng/minimera/gråt inte du hade inte sönder... nu tar vi kaffe. Så småningom kunde vi börja titta på själva webbläsaren och dess navigeringsfunktioner. För att inte bränna en säkring (det är lite ont om reservdelar till äldre modeller) koncentrerade jag mig på adressfältet och sökrutan, vilket visade sig klokt. Försöket att visa arbete med flera flikar skapade uppenbar otrygghet och terminerades skyndsamt.

Ett gmailkonto skapades och till enorm förundran lyckades mormor skicka sitt första e-postmeddelande till barnbarnet, som på ett uppenbarligen magiskt sätt svarade från sin TELEFON (!) sittandes hemma vid hennes köksbord! Ungdomliga tokerier, vad dom kan nu för tiden och har du fått kaffe?...

Morfar intresserade sig för statusen på sina frequent flyer miles (motsv.) hos Silja Line och fick logga in på deras kundklubb. När han då avkrävdes ett lösenord han aldrig ansett sig behöva (morfar kör sin support IRL, liksom..) fick jag chansen att i ett "skarpt fall" förevisa den eminenta funktionen "skicka mig ett nytt lösenord till min nya fina e-postaddress" och körde Silja och gmail i parallella flikar. Stor framgång.

Då båda morföräldrarna är övertygade gamla socialister passade jag på att förevisa Youtube och sökte reda på några gamla tal med Olof Palme. Lyckan var så stor att inte ett öga var torrt i köket och jag misstänker att jag avancerade ett par dryga placeringar på Tomtens lista. Som ett skämt hade jag under städningen av datorn innan överlämnandet ställt in Pravdas internationella sida som startsida, som en liten intern referens åt morfar som "läser Aftonbladet som vore det Pravda".

I övrigt åts det underbart god mat och jag hade långa intressanta diskussioner med morfar, som är bokstavstroende läsare av Illusionerad Vetenskap, om sånt som fyrfärgstryckets uppenbara inkompatibilitet med vetenskaplig trovärdighet och det lite gemena i att plötsligt börja kasta in argument från helt andra diskussioner när barnbarnet nu ägnat så mycket tid åt att smula sönder hans argument i den fråga vi faktiskt höll på med. Han är en värdig motståndare han Morfar.

Snörrätt?

Om man tar med eget rep till bondagesessionen.. räknas det då som knytkalas?

--
Skickat från min mobila enhet

Glöggfrossa

Under pågående dukning inför julbordet, med mysbelysning och julmusik:

-"Jaha, och där infann sig den där välbekanta känslan igen..."
-"Va kul, julstämning?"
-"Nä.. Brunst."

--
Skickat från min mobila enhet

En bit på väg

Igår smög jag förbi Powertoys lilla "Garage Sale" och fyndade sådant som mitt uppvaknade modellflygintresse kan ha nytta av. Dels fanns det ett fyndbord med gott och blandat och dels fanns det lite extraerbjudanden inne i butiken. Med den tur som kommer av stort tålamod och perfekt timing lyckades jag fynda en st 6-kanals RC-flygsimulator (sändardummy + FMS + EasyFly3 SE) och två borstlösa flygmotorer för under 500 kr. Besparingen jämfört m ordinarie priser ligger på i runda slängar drygt 600 kr varför jag skrockade gemytligt hela vägen hem. Med simulatorn håller man reflexerna vassa under de långa vintermånaderna och blir busvass när det väl gäller till våren. I teorin.

Elektrifierat flyg kräver ytterligare några smutta, dyra, lätta och komplicerade komponenter innan det är startdags men eftersom jag hittat en langare av dylikt med en human prislista så kör jag på så fort fritid inträder. Jag har för avsikt att bygga en enkel modell av cellplast eftersom jag hellre flyger än bygger och dessutom saknar bra lokaler att beströ med balsadamm. Den som lever får se vad det blir.

I morgon är det julbord på Tholmarks Uthyrning och, under över alla under, jag har gått och blivit ansvarig för att kränga på kunderna vårt sortiment av Gerber- och Silvaprodukter. Inget säger väl God Jul som en 40 cm machete med sågtandad rygg och fodral i äkta svart "ballistic nylon"? Skulle i så fall vara en liten 3W diodpannlampa i "äkta lysplast...".

Julsång eller jultvång??

Med mindre än en månad kvar till julafton har jag börjat att så sakteliga springa i butiker för att hinna titta på alla de saker jag inte kommer att köpa. Fjolårets modell kändes så bra att jag utan vidare kör en v.2.0.

Förutom att all vistelse ibland mina svårt köpstressade medmänniskor (och därtill kopplade tillfällen att studera sånt som äktenskaplig subvokal kommunikation, mänsklig fysionomi under inverkan av 15 cm trendigt dunlager i inomhusklimat samt energiinnehållet i 4 st Happy Meal kanaliserat genom lika många raptorsnabba skitungar..) fyllt mig med en smula okaraktäristiskt medlidande så har jag dessutom gått och hittat en sak som känns väldigt fel. Quel surpris...

Chris Rhea. Bing Crosby. Wham. All bra julmusik är ju redan inspelad.. så VARFÖR i alla gula istappars namn ska varenda b-kändis och Idolfåne förorena den kommande högtiden med egna skeva parafraser av samma gamla klassiker?! Det hela har ju spårat ur lika mycket som alla "Arga [valfri yrkeskategori]"-programmen som förpestar etern. Att tvingas uppleva julefröjd tolkad av en mjölktandshurtig Amy Diamond är förmodligen smärta i linje med en tur till "Arga Barnmorskan".

En riktigt ljus idé

Igår kväll drabbades jag av ett lite socialt sug och helt normal wanderlust. Detta utgjorde en utmärkt bas för deltagande i den kombinerade invigningen av Biskopsparken och årets upplaga av Vinterljus. Utrustad med på tok för varma kläder och en utskriven karta stegade jag glatt iväg i mina näst mest marschvänliga skodon i den nästan ljumma höstkvällen.


Biskopsparken, utanför Konsert & Konkur.. Kongress, har nu fått nya fina gångar och murverk samt ett fint stensatt torg med fontän och spektakel. Diverse politiker och Biskop Lind talade sig varma för allt det fina samtidigt som det delades ut Tekniska-Verken-reflexer och blå ljusstavar till pöbeln. När jag för "fnuttonde" gången (icke specifikt men mycket högt tal relativt aktuell nivå av tålamod, blodtryck, omgivande dumhet etc) visat en batteriletande medmänniska hur man aktiverar en ljusstav och fått "the Gandalf magic look of awe" tröttnade jag och började istället att navigera runt utställningsslingan.

Jag är helt klart för att man satsar på att försköna staden och i samband med detta får en och annan medborgare att gå ut i friska luften. Just under invigningen var det riktigt gott om folk på fötter och det kändes lite gemytligt att se folk gå vilse med 20 stegs intervall. Kartläsning i mörker för medelålders gift nybörjare; "Finn fem fel". Ibland önskade jag faktiskt att herrmodet fortfarande dikterade hög hatt så att man kunde ha gått omkring och betett sig ståndsmässigt genom att hälsa på varandra. Stämningen var tidvis lite småborgerlig när vi gick runt och låtsades förstå konsten.

Hela slingan anges till ca 5 km vilket är så kort att det knappt är värt att nämnas. Efter att ha justerat klädseln stegade jag iväg likt en Husky med springmask. Spridningen när det gäller det estetiska värdet mellan de olika bidragen är stor. Vissa var riktigt trevliga medan andra bara var färgade lampor med oklart syfte. Kanske kommer de mer till sin rätt om/när det kommer lite snö? De platser som föll mig på läppen var, i tur och ordning; Domkyrkoporten, Hospitalsgränd, Kastanjeallén (riktigt fräckt!) samt Borgårdsparken med sin "Vintergata". Största fnisset gavs av "Stångåstadens fågelbo" som orsakande ohejdbara associationer till "Mork & Mindy" och Robin Williams nyttjande av just ägg som fortskaffningsmedel. Som en spännande by-line kan nämnas att Pam Dawber som spelade Mindy var lite kär i Rilleman när Rilleman var liten, men att det gick över och att hon sedan 1987 är lyckligt gift med Mark Harmon ("Gibbs" i NCIS mm).

Efter återkomsten till Biskopsparken blev det långa benet före hem vilket gissningsvis fick upp trippmätaren till runt 10 km. Helt lagom för att sova gott. Jag rekommenderar vem som helst att ta promenaden, om inte för att beskåda de lite blandat konstnärliga uttrycken så för att få en tankeställare över hur mycket övrigt ljus vi faktiskt har i vår stad. Med rätt ögon blir ju t.o.m. ett trafikljus lite spännande. Se bara till att hålla ögonen på vägen. Att spelet mellan ljus och mörker upplevs som suggestivt har ju använts av mer än en företagsam person i världshistorien, oaktat dunkla syften.

I framtiden vill jag se mer laser spelande över staden. Gärna från toppen av vattentornet, "War of The Worlds style"!

NASA viker sig för trycket

Ultima ratio Rilleman!

Efter att min uppfattning i frågan om universums färgsättning blivit känd inom NASA har man nu publicerat en dementi i fyrfärg och nästan absurd upplösning samt lovar att låta bli såna dumheter i framtiden. Eftersom de varit så tillmötesgående har jag avböjt att i detalj kommentera faktumet att en skattefinansierad myndighet använder medel för att med ena handen bevisa universums färglöshet samtidigt som den med andra handen visar dess enorma spektrala variation. Lika listigt som om Folktandvården skulle öppna godisbutik eller kanske Försvarsmakten starta krig mot sig själv för att få upp budgeten till nästa år...

#FFF8E7 ??

Fram tills för ett tag sedan var jag lite försiktigt lycklig i förvissningen om att tillvaron faktiskt var ett ganska spännande ställe att befinna sig i, taget i beaktande sådant som god nattsömn, dådkraft, dekorativa dekolletage och normalgod tandhälsa. Jag såg med tillförsikt fram emot att vakna antingen till höjdpunkter att glädjas åt eller motgångar att övervinna. Amplituden i livet kändes påtaglig. Nu har de datoriserade drumlarna på NASA för alltid krossat mina utsikter till lycka och tillfredställelse genom att i ett anfall av ohemul och ohejdad onödighet beräkna fram universums medelfärg! Resultatet är en våt yllesocka i ansiktet på min annars så sprudlande joie de vivre.

I min värld är det en no-brainer; jag framlever hellre resten av mitt naturliga liv i mörker under täcket än vaknar och kliver ut i ett BEIGE universum! Universum är inte längre ett flammande coolt ställe att utkämpa rymdstrider i med hjälp av de mest udda delarna av det elektromagnetiska spektrat, universum är nu lika coolt som ... väggarna på Avd 18 på US och jag känner mig ungefär lika sprudlande entusiastisk som de bleka stackare som hasar sig fram där uppe i väntan på det som kommer först; en vettig avföring eller en befriande död.

Det som verkligen flippar mig i den här frågan är det namn som astronomerna givit den nya universalfärgen; cosmic latte... DET FINNS TA MIG FAN INTE EN INTAKT Y-KROMOSOM I HELA DEN DÄR ÖVERFINANSIERADE GAMNACKADE MJÖLKSÖRPLANDE GRENEN AV VETENSKAPSTRÄDET!! Kaffe är (skall vara..) svart som en gravitetisk singularitet stark nog att riva itu själva rumtiden likt en liten Fiat i en skrottugg! Det skall vara så svart att veka människor drabbas av omedelbar vinterdepression pga ljusbrist när man häller upp det!

Enda ljuspunkten just nu är att Gallileo, Kepler, Brahe, Roddenberry och de andra giganterna slapp veta. Sätt färg på universum igen!

"Ryktet om min arbetslöshet..."

Äntligen en positiv nyhet. Jag hann vara utan jobb en hel timme i måndags innan första intressenten ringde och efterfrågade mina tjänster. Outstanding!

Bärsäsongen inte slut än

Jag har tidigare kommenterat de förväntade effekterna på min tillvaro av föräldrarnas flytt till Linköping, både en och två gånger. Det står nu klart att jag helt underskattat dem. Detta kommer inte att sluta bra. Fanfanfanfan.

Vad är den sociala motsvarigheten till en brandvägg?

Förbannat lycklig?

Ibland hör man talas om att människor som får allt de vill ha ändå inte är lyckliga. Länge har jag misstänkt att detta är kollektivets ("de som ännu inte fått allt de vill ha") summariska dom över de som man i brist på riktiga argument är förbannat avundsjuka på. När grannen i sin Maserati GT helt överröstar ens egna försök att, i en Nissan Micra -58, som inte tvättats sedan -70 eftersom en välvillig Bilprovning då började räkna smutsen som "bärande", få in 150 kg snorig biomassa i form av diverse blandade fyrfotingar (ungar, hundar..) som skall levereras till respektive förvar innan den egna dagens lönealstrande lidanden kan ta sin början.. är det måhända en frisk hjärnas enda och slutgiltiga försvarslinje att desperat hålla fast vid ansatsen att "den fan är åtminstone inte lycklig!".

Genom en oerhört krävande introspektiv process, som är lite svårt att översätta men som på utrikiska heter "condensing facts from the vapour of nuance", har jag nu bildat en egen uppfattning om tingens förhållningssätt. Och tro mig, tingen kan få dokusåpatrash att framstå som snälla mot varandra. Tim Burton framstår som rena miljölysröret... Till en början trodde jag att svaret stod att finna i kampen, att man blev lycklig av att uppnå ett eftersträvat mål endast om det föregåtts av en kamp för att nå dit (Jag svär! Jag är INTE smygreligiös! Luther has NOTHING on me!). Det har bevisligen fungerat för mig vid ett flertal tillfällen. Här och nu får jag erkänna att jag misstagit mig, även hårt slit kan resultera i att man uppnår något man faktiskt inte ville ha när det kommer till kritan. Det handlar om att ha realistiska förväntningar eller att åtminstone utgå från god självkännedom och en rättvisande verklighetsuppfattning.

Anledningen till att en person som får vad den vill ha allt för lättvindigt sällan blir lycklig är att han/hon hamnar i en situation där han/hon plötsligt, genom sina egna begränsningar, själv förvandlas till det största hindret för att nå sin lycka. Exempel: Den som drömmer om att köra skitfort och köper en supersportbil kommer att vara jätteglad fram till första kurvan då de med arslet först och i tangentens riktning får otvivelaktiga bevis på att de inte håller måttet, inte når upp till sina egna förväntningar. Varför tror du att det går tretton "racerhojjar i nyskick" per dussin på Blocket efter varje Vätternrunda? Varför byter "renoveringsobjekt på landet" ägare oftare än stureplansblondiner?

Ibland är drömmen om någonting mycket mer värd än innehavet av detsamma, och det tog mig 34 år att komma på. Endast den som känner sig själv vet skillnaden mellan vad den vill ha och vad den egentligen behöver.

SEPåfan!

Jag har tidigare kommenterat FMV:s val av Finska Patria istället för Hägglunds SEP i valet av pansarfordon till försvarsmakten. Hägglunds klagade bittert över beslutet och anförde tydligen tillräckliga skäl för att länsrätten skulle fundera på saken. Nu har man kommit fram till att upphandlingen brutit mot flertalet regler för hur dylikt skall gå till och att den därmed måste tas om. Jubel i Ö-vik! (Undrar var "Ö-viks-Johanna" blev av egentligen? Nåja, annan story. :-D)


Jag blir tyvärr något förvånad om utfallet ändras jämfört med första rundan, förutsatt att Hägglunds inte gör en total nedvikning och sockrar sitt erbjudande/sänker priset något helt fantastiskt. FMV har ju i praktiken luggats hårt och förlorar ansiktet om de erkänner att de valt fel första gången. Alltså kan vi inte lita på beslutsfattarna. Om det någon gång behövts en liten folkstorm så är det nu! När almarna skulle sågas ner, DÅ var minsann folk uppe på barrikaderna och smiskade snutar, men nu när det oryktade mumintrollet pissar på den svenske ingenjören orkar svensken knappt knappra fram ett lamt "meh.." på sin twitter... Skam!!

Jag uppmanar er ALLA att sluta upp bakom banderollen! Öva noga in ramsorna:

"När man inte chansar - Sveriges Eget Pansar!"

"Åka ut i strid, i en elhybrid!"

"SEP, givakt, manöver - Mumin kör vi över!"

"Patria får rådäng - SEP gör pivotsväng!"

Utflykt & verklighetsflykt

Nyss hemkommen från ett besök hos morföräldrarna i Säter. Saaben matades med 95 oktan och gick riktigt bra på sina "miljöanpassade nästan dubbfria dubbdäck". Precis under 0,86 liter per mil med lite blyfot indikerar åtminstone ingen drastisk försämring. Till och med kupéfläkten ville vara med på ett hörn och gnisslade muntert. Vindrutetorkarna.. ja dom gjorde sitt bästa i alla fall.

Helgen har gått i informationsteknikens tecken. Avsikten med resan var, förutom att låta mormor göda mig under avslappnade former, att hjälpa morföräldrarna att få igång ett fungerande mobilt bredband och därtill kopplad tillgång till internet, webbtjänster, epost och hela resten. Från början var uppgiften även att hjälpa dem välja en lämplig laptop som bas men efter nästan en hel sekunds eftertanke valde jag att istället överlåta min gamla men fullt fungerande Dell Inspiron 82oo som mest tjänstgjort som soffdator och reserv. Den är från 2003 och köptes under tiden på Okmetic. Motivet är inte enbart altruistiskt emedan jag hellre ser att de ringer och har tusen frågor om ett system jag känner till, när de väl kommit så långt att de vågar trycka på någon knapp och därmed genererar en läskig respons av någon sort. Burken levererades med XP och ett fåtal program som de kan tänkas vilja använda. "Less is more", Keep it simple, Stupid!", "DATA - Dubbelt Arbete Till Alla".. ja ni fattar.

Eftersom jag var helt dödligt trött i fredags var det uteslutet att köra till Säter efter jobbet, jag sov gott och körde upp på lördag förmiddag varefter det sörplades kaffe och åktes till "staden". Efter lite snokande och konfererande i butiken föll valet på Tele2 som bredbandsoperatör. Tyvärr hade Elgiganten i Borlänge ännu på söndagen inte rapporterat in försäljningen av abonnemanget till Tele2 varför det inte medgavs nätaccess. Riktigt dåligt. Jag tog dock alla uppgifter innan jag åkte hem och kan förmodligen stridsleda gamlingarna via telefon. När jag inte lekt data har jag installerat en 19" Toshiba LCD-TV i köket, komplett m digitalbox (Morfar strålade som ett gaydisco i morse när han kunde se jättekrokodiler äta folk till frukost. Morfars frukost alltså, krokodilen åt folk till varje mål..), och monterat bort/burit ut en dörr som tydligen ådragit sig mormors missnöje.

För övrigt har jag under resan provat Google Maps förmåga att via telefonen vägleda bilister och funnit den tillräcklig om än hästlängder ifrån Turn-By-Turnkapaciteten hos en riktig bilnavigator. En lagom utzoomad skala gav dock adekvat förvarning om kommande brytpunkter och lämpliga raktsträckor för omkörning etc. Datatrafiken under ca 8 timmars total körning uppmättes inte men förefaller inte vara skäl för fiskal panik emedan jag har ett flatrateabbonnemang upp till 0,5 Gb per månad.

Telefonen är numera konfigurerad för åtkomst till Gmail från både Googles egen app och från den inbyggda mailklienten (reserv, Google-appen verkar inte kunna skicka bilagor (?)). GPS:en vägleder antingen via Google Maps eller via Nokias inbyggda kartdatabas. Kalendern synkar mot Google. Topgun finns till efterfesten, Periodiska systemet ligger som snabbval och Nokias Handwriting Calculator är en källa till alla sorters mattematiska muntrationer. Moderna telefoners släktskap med datorerna märks bäst i den tid det tar att sätta sig in i alla funktioner och att göra alla personliga inställningar. Min inre nörd är numera välmatad och lycklig.

På vägen hem funderade jag lite. Stiger blodalkoholhalten automatiskt på en utkastad höna? Jag menar; den är ju faktiskt redlös och... :-P

What a tool...

Om det du skriver tenderar att bli lite för långrandigt kan du försöka trimma det med en textfil...

Blod, svett och dårar

Sitter på LHC mot Skellefteå, känner inte att jag missar nåt om jag bloggar lite. Oengagerad dutthockey" och taffligt halkande är väl en rättvis sammanfattning. Bah! Det VAR bättre förr! LHC.. Les Hommes Catastrophique? (Pardon my french) Tur att det serveras pilsner. :-)

--
Skickat från min mobila enhet

Mediala muntrationer

Vad tänkte Corren på när de satte rubriken "Svensk gripen i Österrike"?? När en så stor mängd entusiastiska JAS-anhängare får läsa om ett deprimerande knarkhuvud som åkt fast i alplandet istället för en ny fin exportaffär så skapar ju den samfällda sucken ett lokalt lågtryck över staden som lovar regn i flera veckor...


Dagens andra mediahit var en helsida i Linköpingsposten där min nuvarande arbetsgivare fått vika ut sig. Personalen poserar praktfullt och jag har mitt finaste ansikte på mig.

Kobratunga

En kund kom in och ville ha en trestegsbock. Jag lämnade över en med ett hurtigt "Varsågod! En styck fyllekåt Christian Olsson!"

I söndags åt jag på Max. De flesta inrättningar av "kött-i-bröd-typ" är numera noga med att påpeka att den heta olja de använder för att minimera näringsvärdet i fullt normal potatis INTE är ett så kallat transfett. Jag bryr mig inte. Enda kända fallet av obehagligt transfett torde väl vara Lasse Flinckman i After Dark?

Momentant muttrande

Jag läser ofta i tidningen att gängbrotten ökar i landet. Tror fan det, man ser nästan aldrig någon använda en riktig momentnyckel nu för tiden...

På ett helt annat tema så har mina idoga försök äntligen krönts med framgång; Jag har nu laddat min telefon med en fungerande kopia av den ultimata efterfestfilmen: TopGun! Det krävde en jälva massa mipplande med mjukvara från konstiga håll men till slut föll allt på plats. Party On! "Gleeeen!?"

För övrigt är läget lätt vankelmodigt. Det är kallt utan att att vara vinter och det är mörkt utan att vara natt.

Frigid night, I declare distress in excess,
blanket pulled tight, wish there was a mistress on the mattress.
The mood is dark'n bad, the mind is tired,
the look is barkin' mad; the java's got me wired.

Morning air, gloomy skies,
silent despair, resilience degrades and dies.
I beg for snow, and winters's white,
for in winter's tow, comes back the light!

På gott humör

Efter lite leveranser bar det åter till gamla jobbet, denna gång för att montera ner och packa det jag monterade upp i tisdags. Tydligen ville ingen titta på den fina kassunen och nu ska den skeppas till kund. Vika presenningar, stapla stolpar och sortera skruv... jag jobbar på timmar och tänker på cyklar så jag är glad oavsett! Det var rätt skönt att få pilla lite med ett utejobb i friska luften.

Vädret under dagen har varit underbart höstskönt; klar himmel, lite vind och minst 15 grader varmt. Efter jobbet hann jag bara nätt och jämnt hem innan ett rejält regn började falla. Pyjamasbyxor, tofflor och en kopp te fullbordar hemmakvällen. Lite Spotify och "Boat behind" av Kings of Convenience i högtalarna skapar utrymme för själsligt lugn.

Sedan jag bytte arbetsgivare har jag jobbat rätt hårt och det börjar nu kännas som läge för en semester för att ladda lite inför vintern. Frågan är då bara vart jag ska ta vägen? Jag har haft tankar på allt ifrån "Vandra på vulkanerna på Teneriffa" till "En iskall i Alexandria" till "Gumbo och Gunclub i Miami"... alternativen är många och bara fantasin sätter gränserna just nu. Senare delen av november är det som gäller.


Dagens "mest spännande" var ett mail ifrån min moster som tydligen har hittat mig en trevlig och träningsintresserad tjej med cykeln bredvid sänkanten... Jag känner att jag måste undersöka saken, och första steget blir att verifiera att vi INTE är varandras okända syskon a´la Luke och Leia i StarWars... likheterna kan ju göra vem som helst lite nojig och det är komplicerat nog att limma på andras systrar utan att behöva ragga på sin egen... :-P

Flyg som fan just nu!

Först ut ett stort grattis till Sven som framgångsrikt avlagt prov för privatpilotlicens! Snyggt jobbat! Att flyga är att leva så.. ja må du leva!

Härom veckan hade jag en rent flygreligiös upplevelse. Jag åkte och hämtade en högtryckstvätt utanför Åtvidaberg och passerade då både på ut- och hemvägen stadens stolthet, SAAB-fältet. På utvägen får jag uppleva ett Gripen som startar med sådan exakt timing att det passerar precis över mig och ger mig en fantastisk utsikt när den drar på och tar höjd. Mäktigt!


På hemvägen hade jag lite ökat fokus på luftrummet ovanför SAAB och såg därför på riktigt långt håll en sakta kurvande sillhuet. Hmm.. för långt för att identifiera, definitivt ett propellerplan... JO! Det ÄR ett SAAB B17! Detta mäktiga plan som låter som ett plan ska göra och som ofta nästan fått mig att trilla av fasader och hustak då det flugit över staden. Uppenbarligen övades touch-and-go för Blå Johan for omkring som ett ystert höstlöv; upp och ner igen med de stora landställskåporna/dykbromsarna utfällda. Genom den stora flyggudens försyn lyckads jag inte bara låta bli att köra bilen av vägen när vägen svängde och jag tittade på flygplan, jag lyckades också placera mig precis vid banänden när den gamla störtbombaren gjorde sin final, landning och ytterligare ett pådrag. Världens absolut coolaste hiss! Naturligtvis körde jag då med alla bilens rutor nedvevade för att höra motorljudet och skulle även ha tryckt ut huvudet likt en fartglad familjehund om bara detta varit möjligt utan att tappa kontakten med gaspedalen... Jävla Ford som inte sätter in styrautomat i bilarna!


Under de senaste dagarna har det blåst rätt bra och jag har haft uppdrag som fört mig till Lambohov. Rådande vindriktning har gjort att jag fått se ankommande SK60 i en mängd som påminner om min barndoms dagar. Yttermera har jag förundrats över den stora aktiviteten med Hkp 15, förmodligen pågpår just nu TIS (TypInflygningsSkede) på modellen. Det är rätt fräckt att se en rote komma morrande, helikoptern har ju (relativt sett, alla helikoptrar är fula i grunden..) ett visst mått av appeal om man har snälla ögon. "Grey is the new green.." liksom. Det märks att den är några generationer nyare än sina föregångare. Jag kan dock inte riktigt förlika mig med avsaknaden av fenestronrotor, det skulle i mina ögon (och öron) fullända intrycket.

Uthyrd, inhyrd och slutkörd

Idag har jag varit uthyrd åt min gamla arbetsgivare. Uppgiften var att montera och dokumentera ett av de projekt jag var inblandad i under min tid på företaget. Det har varit ett i alla avseenden lagom hårt jobb emedan jag är rätt öm i kroppen efter helgens (pr)övningar.


Barnpoolen är egentligen en portabel kassun, en pressenningsbaserad miljöinneslutning i vilken man kan ställa t.ex. en transformator. Om det läcker så stannar oljan i kassunen tills man kan göra nåt vettigt åt saken. Produkten gör det möjligt att snabbt och/eller under kortare tid (<2 år) ställa upp en trafo utan att behöva ställa upp dyra betongfundament. Övriga användningsområden jag haft i åtanke är generell vätskebehållare (18 kubik) samt som inneslutning vid sanering av fordon eller annat där man vill ha koll på spillvattnet. Jag har designat bassängen så att valfri sida går att vika ner för att kunna köra in gods när lyftmöjlighet saknas. Gigant Miljöteknik i Västervik har tillverkat prototypen på bilden nästan rakt av utifrån mina skisser.

Ramverket är i dagsläget lättmetallelement från Jokab Safety, avsett för att bygga t.ex. staket och inhägnader i verkstadsmiljö. Detta eftersom tillverkaren redan hade tillgång till materialet. Det ser snyggt ut men är förbannat pilligt att montera med alla små skruvar och jag är tveksam till dess väderbeständighet i långa loppet. Galvat, aluminium, mässing och rostfritt... nåt lär ju oxidera när Ruhr-regnet faller. När vi satte upp det förra gången tidigt i våras blev nedmonteringen helt omöjlig av en så enkel sak som is i huvudet på insexskruvarna, så att nyckeln inte passade. Mina önskemål (ingick i originalkonceptet btw) om att förenkla, använda galvade rör, en femtedel så många delar och lösningar med tappar/hål och sprintar som en trött och frusen människa i vinterhandskar kan montera i sömnen har hittills inte fallit någon på läppen. Efter att ha arbetat med diverse krångliga saker i eländiga klimat är jag numera benägen att designa allt med utgångspunkt ifrån ett Sovjetisk järnspett; inga rörliga delar och är du korkad nog att vända det åt fel håll så får du ändå ett hål av något slag...

Det var trevligt att träffa på gamla kollegor, att se att det mesta är sig likt och kanske trevligast av allt att det inte var jag som packade bilen för att åka och göra ett jobb i Östersund.

Största delen av "flytt" är just "fly.."

Har sedan i fredags kväll varit involverad i föräldrarnas flytt av möbler som varit magasinerade i Bromma till nya upplag i skumma och trånga källarkatakomber i Valla, Linköping. Involverad på samma sätt som en dinosaurie är involverad i en bubblande tjärpöl; enorma ansträngningar och inte skuggan av en chans att komma därifrån. "Malmö 2010" har aldrig sett så bra ut som nu. Just den här flytten råkade ha drag av "få ett finger, ta hela handen upp till armbågen" och jag kommer under kommande vecka knalla runt och undra vart min helgvila tog vägen.

(Här stod det bara en massa gnäll som jag gärna låter bli att publicera)

Bygghöst

Rubriken syftar på byggande av såväl fysik som en del andra småprojekt som ligger i pipelinen.

Hösten är perfekt för att slipa formen till kommande vårsäsongen. När regnet vräker ner ute i mörkret är det perfekt att balansera svårmodet med den stickande känslan av adrenalinraseri på en roddmaskin satt på lite för högt motstånd. Core training, mjölksyratålighet, syreupptagningsförmåga, styrka och kalibrering av smärttåligheten, allt inbakat i ett lagom ambitiöst träningsschema på t.ex. Simhallen. Jag har varit usel på att sköta simträningen under sommaren, men har ju flåsat på desto bättre på inlines istället. Nu får jag nästan lyckohallucinationer när jag tänker på vatten som strömmar förbi medan jag blundar och jagar det perfekta simtaget och alla stackars jävlar som råkar simma framför mig. Fullkontaktcrawl är inte en erkänd olympisk gren men brukar ha fördelen att man snart får en egen bana att simma på. "Näsblod?? - Kom tillbaka när du förlorat minst en TAND bruden!"

Övriga byggprojekt innefattar att eventuellt ta tag i modellflyget igen. Det har bokstavligt talat legat på hyllan under några år, vinden härbärgerar lådvis med "bra-att-ha-prylar" från tidigare modeller. Nu har tekniken utvecklats så långt att en ny generation av eldrivna modeller blivit tillgängliga för de av oss som är säkra nog i vår manlighet att våga avfärda glödstiftsmodellerna som ricinoljekläggiga labila startovilliga fingerbensbrytande nogoodniks. Ladda acken och kör, det känns tilltalande. Är det dåligt väder ute så kan man flyga i en sporthall. Det finns ju helt färdiga modeller att köpa men då jag gillar bygget satsar jag nog på att bygga från ritning. Materialet blir 3- 0ch 6-mm depronplast, tunna cellplastark avsedda för t.ex. golvisolering. I samband med detta har jag funderingar på att måla mina skapelser med en för mig hittills oprövad teknik; airbrushmålning. Det verkar vara en rolig teknik som medför anskaffandet av jättemycket dyr och komplicerad utrustning. Oh joy!

Min är större än din! (Och den har Turbo..)

Efter en tids välförtjänt vila är nu "den Store" åter i drift. Exakt varför vi har ett dylikt monster, eller vad den är bra till, vet man inte... men när man väl brottat upp den från golvet mår man rätt bra. Tills mjölksyran börjar rinna genom tårkanalerna och det manliga ansiktsuttrycket bytts mot ett mer besvärat dito. Det är ett stort och tungt as som om man lyckas dra igång den (den har högre kompression än en 23-årig nyutexaminerad börsmäklare från Handels, som bara skiter en gång per vecka och då något som ser ut som små blyertspennor!) lever ett helt eget liv och som INTE är designad för förare i 60 kg-klassen. Förmodligen har sågen i sin nuvarande konfiguration bara två vettiga användningsområden; Att ingå som vital del fast monterad i en sågjigg för att förvandla stora stockar till grova plank/balk och att posera för bilder som skulle fått Sigmund Freud att bita av en plomb och sen skyndsamt köpa en biljett till Brittish Columbia.

How-ever... det finns större fisk i havet för den som är nyfiken. :-)

Borderline pitstop

De senaste två dagarna har jag varit uthyrd som tillbehör till en skylift. Det började i måndags med en order att ta mig till "Skänninge, Motalagatan". Väl där berättade en perplex kontaktperson att jag ju egentligen skulle vara i Motala så jag körde dit enligt en aningens svårtydd vägbeskrivning. Efter lite konsulterande av telefonens karta, några oskyldiga förbipasserande och ett par förtydliganden från kunden hittade jag arbetsplatsen, förbi Ishallen och längst ner mot Göta Kanal. Arbetsuppgiften visade sig vara att agera sakkunnig liftförare åt en trädfällare som skulle rensa bort en hoper höga träd vid en arkeologisk utgrävning som föregår bygget av den nya dubbelspårsbanan genom Motala. Tydligen förelåg risk för att t.ex. torra grenar skulle falla ner i huvudet på någon arkeolog, och en del träd stod i vägen för banbygget.


Till min hjälp fick jag en inhyrd Genie S-65, en modell jag inte är bekant med sedan tidigare. Ca 10 ton, fyrhjulsdrift, bra med kraft och ganska straight forward i designen. Det visade sig snart att enhetens terränggående skulle komma att sättas på hårda prov, liksom min förmåga att bemästra detsamma. Min huvuduppgift skulle komma att bli att "så högt det går" fästa en 12 mm rostfri stålwire som sedan en grävmaskin skulle dra i för att styra trädet i rätt riktning vid fällningen. Arbetsplatsen bestod av en allt annat än slät yta av mer eller mindre kompakterad jord. På sina ställen fanns bärlager för att köra en dumper men närmre själva utgrävningsschaktet var det i praktiken bara matjord/sand hjälpligt tillplattad av grävarens band. Jag var lite skeptisk, särskilt efter förra veckans erfarenheter av lösa underlag och tyngre liftar, men vafan.. ner kommer man ju alltid och med en grävskopa kan man lösa det mesta så... Det krävdes all kraft och tre försök att klösa sig upp ur de hål hjulen sjunkit ner i men det gick! Jag har tyvärr ingen bild på mitt ansiktsuttryck medan jag körde men enligt uppgift såg jag "svårt koncentrerad" ut. Tror fan det.


Att fälla träd i 25-metersklassen är en helt icketrivial uppgift. Nästan alla faktorer samverkar till att göra det till en svår och livsfarlig syssla. Det är stora tyngder och krafter inblandade (jag såg bl.a. 12 mm wiren gå av som en sytråd vid en chocklast, den skall tåla minst 5 ton...) , höga höjder, obekväma arbetsställningar, fallande objekt och en motorsåg eller två. Jag hade hjälm och hörselskydd och detta räddade förmodligen både liv och hörsel de gånger något gick "lite snett" och tog vägen till marken via mitt huvud eller annan kroppsdel som inte fort nog kom ur vägen. Det är helt klart befogat att vara überparanoid när det gäller sina förberedelser inför trädfällning.

Arbetet fortsatte på tisdagen med mer trädfällning, denna gång på den smala kant av utgrävningsschaktet som vetter mot nuvarande järnvägen. Jag var djupt skeptisk till att köra liften dit och det var mot bättre vetande och efter långvarig diskussion jag gjorde det. När det inte finns några bra alternativ får man ta det minst dåliga antar jag. Jag har rätt att vägra utföra uppgifter jag anser farliga, men i det här fallet var det farligare för liften än för mig så det var ju bara att ta mod till sig och göra ett frest. Med centimetrar till godo kom jag på plats och vi kunde börja att, bit för bit, plocka ner ett synnerligen uselt placerat träd. Mina problem började när jag skulle göra mitt återtåg. Under arbetets gång hade hjulen på den styrande axeln sjunkit ner tills dess att maskinen de facto stod på själva axeln. Morr! Patentlösningen hade tidigare varit att helt enkelt låta maskinen klösa sig upp och detta var mitt val även denna gång. Inledningsvis gick allt jättebra och maskinen rörde sig åt rätt håll. Maskinen går nu baklänges vilket innebär att jag kör den genom att ge inverterade styrsignaler för både drivning och styrning, en alltigenom krävande uppgift under goda körförhållanden. Detta innebär också att den blir bakhjulsstyrd med allt vad det innebär. Plötsligt ser jag hur det framhjul (alltså ett av bakhjulen) som nu är närmast schaktkanten sjunker ner och börjar plöja istället för svänga ifrån kanten. Blixtsnabbt gräver hjulet ner sig och börjar trycka kanten utåt. Marken ger vika. 10 ton börjar luta med mig i korgen, ett par svettkörtlar öppnas i pannan och tungan känns torr.


Efter att ha gjort ett jävligt ordentligt "crash stop" och sänkt ner bommen på marken inspekterar jag läget. Liften står fortfarande upp men är djupt nedkörd i den mjuka marken. Medan jag tittar lösgör sig ett stycke av den försvagade kanten och rasar ner mot utgrävningen. Jag tar en andetag och en funderare och knallar sedan iväg för att prata med utgrävningsansvarige, grävmaskinister och hela resten. Det är helt oklart om liften kommer att stå upp när jag kommer tillbaka. Jag får så småningom vet att jag kört över ett gammalt schakt som endast lagts igen med mjuk mull. Därvidlag slutar jag att vara förvånad över resultatet emedan det jag, lyckligt ovetandes, försökt göra i termer av marktryck motsvar att köra en SUV på en enhjuling. Genom ett trädgårdsland. Efter en stund kommer även min uppdragsgivare (större byggföretag) till platsen. Lösningen blir att först stötta den svaga kanten med en tillfällig jordvall som ger mottryck och sedan låta grävskopan vara draghjälp medan jag kör liften upp ur den prekära situationen. För att lyckas med detta måste jag först få mesta möjliga tyngd på de inre hjulen, längst bort från kanten där marken är fastare, detta genom att svänga bommen ut i sida 90 grader och därmed flytta in den tunga motvikten. Detta innebär att jag själv kör liften, med kontrollerna först omkastade 180 grader och sedan själva styrspakarna 90 grader vridna, från en position hängande minst fem meter ute över själva utgrävningen. Tur att jag inte har för vana att börja tvivla på mig själv när det gäller... och att jag kört radiostyrda flygplan.


Med all tillgänglig extrakraft inkopplad och i krypfart dras liften upp och bort från den förrädiskt mjuka kanten. Det kräver en del pyssel och knixande för att komma ut på cykelbanan och fast mark men det går. Under omständigheterna är jag nöjd, och fullkomligt utmattad. Försenad men utan skador är helt godkänt under dessa omständigheter. Alltså fortsätter vi fälla träd. Dagens sista intressanta händelse är när en kapning av en trädtopp går snett, i alla ordets bemärkelser, och grenverket på sin väg ner slår i bommen till liften. En liten rörelse långt nere blir en ganska stor rörelse högt där uppe och nu förstår jag hur en Dry Martini känner sig i en shaker. Ett blixtljus går åt helvete när en förlupen gren faller på det men vid det laget hade det krävts en jordbävning för att få mig att bry mig. I slutet av dagen var vi 20 minuter efter tidsschemat vilket jag är ganska tillfreds med. Jag kör upp liften på lastväxlarflaket och lämnar över sorger och bekymmer till lastbilschauffören som skall ta ekipaget hem till Linköping. Plötsligt är jag väldigt hungrig.

Kamrat Rilleman

Dagens insats för världsfreden utgjordes av att justera verkligheten så att någon med otillräcklig anpassningsförmåga kunde fortsätta att verka och trivas. En av våra uthyrda liftar hade problem med att traversera en husknut med tillhörande sluttning. Det lutade åt alla håll, något som de flesta liftar är svårt allergiska mot. Lösningen på problemet var att klämkäckt ansätta att "finns det en vilja finns det en väg... annars kan ju Richard säkert bygga en!" enligt de vid det här laget välkända teorierna om att inget jobb är så lätt som ett du kan be någon annan att göra. Tyvärr är min förmåga att detektera räliga skitjobb mera av typen "brevduveinstinkt" än "spindelkänsla"... så jag styrde rakt på.

Efter att ha funderat på saken bad jag om en korp ("hacka", inte fågeln) för att komplettera spaden och fick en då spade till. Nåja. Spadar och Rilleman begav sig till arbetsplatsen. Där fanns en styck Manitou 180 ATJ med tillhörande målare som förklarade läget och pekade på en bit topografi som tydligen inverkade menligt på hans uppdrag att kladda färg på fönster. Spaden sattes i backen.


När uppdraget först presenterades antyddes att marken i praktiken var så lös att den nästan skulle krypa bort av sig själv vid blotta åsynen av ett grävverktyg och att arbetsinsatsen var som för en jaktpilot; 30 minuter jobb och sedan hem till te och medaljer... Den första spaden höll i inte riktigt tre minuter innan jag lyckats få den att absorbera så mycket energi att den sönderdelades i sina beståndsdelar. Spade nummer två var tursamt nog av en god kvalitet och faktisk riktigt bra lämpad för uppgiften varvid händer spottades i, svett ströks ur ögonen (liksom spott, ordningen blev helt fel) och proletära kraftuttryck slungades likt pestlik mot belägrade städer. "ELD I BERGET & BLODIMATLÅDAN! HO-YAH!"


Liften i fråga är fenomenal när det gäller terrängframkomlighet tack vare god design. Hur den goda funktionen är förenligt med dess Franska ursprung är och förblir ett mysterium, men fakta talar för sig själva. Lagom stora hjul i förhållande till totalvikten, fyrhjulsdrift och dito styrning gör att den nästan kan klättra uppför väggar i händerna på rätt förare. Efter samordning med målaren lät jag honom köra och agerade istället utkik och codriver. Efter några välmenta och kärleksfullt napalmosande förklaringar om vad som var ett "rätt" sätt att köra liften på tog den sig runt det besvärliga hörnet som den enklaste sak i världen och alla var nöjda.

Arbetet hade varit tillräckligt hårt och bråkigt för att föranleda ett litet mått av stolthet över framgången. Förmodligen var jag bara den där korpen ifrån ett klassiskt "Worker-Hero-of-the-Sovjet-Union-ögonblick" och när P3 började spela "Fait Accompli" med BAO och Tommy Körberg gav jag efter och var under några minuter helt bombastiskt nöjd med mig själv. Inte ens den starka vinden från öst kunde få håren på mina armar att lägga sig och med gott tryck i högtalarna styrde jag hem mot den arbetande mannens högsta belöning; lunch! Fait accompli, mes amis!

Hjulstrul

Dagen har tillbringats med att rulla runt på diverse ordentligt imponerande fordon, som i helt olika grad befunnit sig i sin rätta miljö. Då jag är dimensionerad som en uppkäftig sparris brukar det mesta jag kör runt i tendera att vara tyngre än vad jag är men idag har jag tagit till ordentligt!


Volvo L70d, ca 11000 kg. Stor gul hjullastare som går i uthyrningstrafik nere på firman. Ett midjestyrt monster att manövrera och det är mer än en gång jag fått betvinga tanken att "gena" över Saaben bara för att se hur mycket den går att komprimera. I min truckutbildning ingår tillstånd att manövrera hjullastare för godshantering (alltså som truck, till skillnad från t.ex. entreprenadarbete) och oftast gäller det enkla saker som att köra den mellan tankning och tvätthallen. Jag har ännu inte kläm på alla funktionerna och det känns som att styra en pansarkryssare uppifrån den upphöja förarplatsen.

Dagens andra utmaning var också av gigantiska proportioner och dessutom ganska allvarlig. Jag och kollegan fick i uppgift att försöka köra en av firmans större (och framförallt TYNGRE) liftar uppför en grässlänt så att kunden kunde ta den i bruk. En JLG 800AJ väger in på straxt över 15000 kg och ger en "bekväm" arbetshöjd på ca 26 meter. Det är den tredje tyngsta lift jag någonsin kört (efter JLG 120 HX och Grove MZ90, min kära "pansargiraff" :-) och den har en förmåga att få en att koncentrera sig på uppgiften. Dagens arbete började lagom muntert med konstaterandet att liften till att börja med stod uppställd på en mjuk gräsyta en dryg halvmeter ifrån en djup och brant bäckravin.


Inledande försök att med 4WD köra liften ut på den närliggande cykelvägen resulterade enbart i att liften tuggade i sidled åt fel håll och plöjde djupa fåror i underlaget. Att ställa ett slikt fordon på ett så löst underlag är sådant man garanterat blir skjuten för i krig och ibland i Skäggetorp. Eftersom varken jag eller kollegan hade den minsta lust att ringa chefen och berätta hur det låter när 15 ton lift rullar ett varv avbröt vi våra försök för att inte förvärra situationen. Vi enades om att det bästa vore att koppla lämpligt dragfordon i liften och att sedan med en avsevärt större nivå av upplevd säkerhet ta upp den på fast mark. Innan detta helt klart kommunicerats till alla berörda parter hade vi hunnit få hjälp att både gräva ner och ytterligare lateralförflytta liften mot ravinen. Varför är världens alla riktiga förståsigpåare så tysta och försynta och de andra så högljudda...

Mer örongodis!

Nyss hemkommen från en sedan länge uppskjuten arbetshelg hos Mor i Västergötland. Ett överdåd av god mat har kompenserats med hårt arbete och gården är nu rustad inför vintersäsongen. Gräs är trimmat, stolpar staplade, katterna skodda och klorna klippta på hästarna. Samtliga djur har försökt bita mig. Under söndagen inspekterade jag även sötvattenshavet nere vid stranden och det befanns blött nog, förmodligen pga det myckna regnandet. En sexuellt förvirrad älg ("tjurig" älgko.. liksom). Noll bäver.

Då Mor bor i direkt anslutning till flygflottiljen F7 avbröts mitt idoga arbete under lördagen av ytterligare ett av dessa intressanta och svårbestämda ljud. "Jetturbin.. högt skärande ljud, äldre modell... centrifugalkompressor?... ingen direkt övergång till mullrande i slutet av uppspoolningen.. hmm... har dom en Tunnan här nere?" Ja, ungefär så gick tankarna medan jag spanade bort mot flottiljens område bakom skogen. Ett duktigt väsen gjorde snart klart att något inlett en start och inom kort steg en mycket distinkt grå silhuett över den Västgötska slättmarken. Då återstående flygtidsuttag på dessa veteraner är ganska begränsat antar jag att det var dags för ännu en uppskattad uppvisning i någon närliggande del av riket.


Flygvapnets veteranflygdivision är baserade på just F7 och håller förutom en J29 Tunnan bland annat även en 32 Lansen och en J34 Hawker Hunter i flygande skick. Yttermera hade jag nöjet att se en liten gul SK50 starta, ett plan jag själv flugit med några gånger som liten. (Klippet är från "Gula Divisionen", 1954.)

Medan jag ändå håller på och härjar bland gamla minnen vill jag passa på att tipsa alla flyg- och allmänt teknikintresserade om Svedinos Bil- och Flygmuseum mellan Falkenberg och Halmstad. Ett underbart ställe att trilla in på om man har vägarna förbi.

Slutligen ett klipp till från förr. Ibland får jag känslan av att helt enkelt vara född en sådär 20-30 år för sent.. :-D

Thunderclouds!

På väg hem från jobbet passerade jag idag Biltema för att köpa en transfusion av några av alla de vätskor mitt Stolta Svensktillverkade Saabskrot så desperat behöver men vägrar behålla. (Jesus på en vattenskoter vad den bilen prövar mitt tålamod ibland!)

Nåväl, efter att ha navigerat tvåhjulingen igenom regnet och trafiken befann jag mig på Biltemaparkeringen. Plötsligt aktiverades en av alla de märkliga mentala subrutiner som man oftast inte är medveten om att de finns, förrän de kickar in. Det är som när kamraten Jonas hör någon säga ordet "bröst" tvärs över en stor bullrig folksamling och plötsligt förvandlas till en flinande falkögd parabolantenn av koncentrerad uppmärksamhet (Jag reagerar likadant, men på ordet "klätterrep". Det är oundvikligt på samma sätt som när familjens hanhund hittar en färsk doftfläck från en löptik och förvandlas till ett frustande nasocentriskt fyrbent jordankare...). Jag hörde ett smällande ljud som jag inte hört på flera år men som på samma sätt var så outplånligt bekant att jag kunde ha känt igen det varsomhelst, närsomhelst. Någonstans i de låga svepande slöjorna av regnmoln närmade sig en Hkp 4. Ljudet av dess dubbla huvudrotorer och det säregna "poppet" som dess långa rotorblad gör när de vispar runt i straxt under ljudhastigheten andas kraft och löften om att någon "tung skit" är på gång. Av den handfull helikoptrar jag kan identifiera på enbart akustisk signatur är detta förmodligen den enklaste.


Att se den stora flygkroppen svepa fram precis i underkant av molnen, troligtvis på väg från Malmen till Saabfältet kändes bra. Åtminstone en sak som är "som det var förr", när allt var enklare, bättre (?). Blir intressant att se om efterföljaren blir något att lyssna på.

(Appropå helikoptrar, jag har i ett svagt ögonblick lovat att återkomma till svaret på frågan VARFÖR helikoptrar flyger, nu verkar vara ett bra tillfälle. Förre kollegan på Okmetic (nuvarande Norstel) och entusiastiske piloten William förklarade det en gång på ett bra sätt:

"Helikoptrar flyger på grund av estetiska snarare än areodynamiska principer. Dom är fruktansvärt FULA! När de sedan dessutom börjar snurra på fläkten på taket ser de så löjliga ut att Jorden blir generad försöker stöta bort dem. Ju mer det snurrar, desto löjligare och följaktligen desto högre flyghöjd. Så är det..")

Back online

Stort grattis till Christina och Sven som nu är väldigt, väldigt gifta! Med varandra. Som bestman behövde jag bara stå och se grundsnygg ut i kanten på bilden. Det är märkligt att en frack lockar fram det bästa i mannen, man känner sig genast så oerhört sofistikerad och kan nästan känna hur allt ifrån svansföring till stamtavla förbättras medan man kämpar med att knyta rosetten (ety en sådan SKALL knytas om du aspirerar på att bära frack. Det är INTE snobberi, en färdigknuten rosett vore i detta sammanhang som att äta rysk kaviar ur Uma Thurmans navel... med plastsked.)

Senaste tiden har spenderats på arbetsplatsen på Tholmarks och med förberedelser för antingen svensexa eller vigsel. Det är roligt att ha många järn i elden även om det går ut över bloggandet. Ett problem i sammanhanget är naturligtvis att man inte kan blogga om sånt som är hemligt för delar av läsekretsen och för att inte oavsiktligt avslöja något har jag låtit mina stackars läsare svälta.

Israels regering, den globala politikens egen DAMP-unge, visar gammal god form när de svarar på artikeln i Aftonbladet om misstankarna om att Israeliska soldater skördar mänskliga organ hos tillfångatagna palestinier. Närmare bestämt gäller konflikten den svenska regeringens vägran att, i strid mot Svensk grundlag, offentligt fördöma tidningen som skrivit artikeln. I princip alla, från Israels Statsminister, via några före detta ambassadörer till Israels svar på Lill-Babs har fräst och rasat som en Bert Karlsson efter melodifestivalen. Modus operandi verkar här vara det vid det här laget väl inövade "slå först, slå lite till, låt någon annan slå medan du tar igen dig och glöm för allt i världen inte att berätta att du är förföljd.. Och slåss!". Metoden har finslipats under alla konflikter ända sedan den moderna Israeliska staten bildades. Intressant att den nu tillämpas i internationell politik. Två saker har länge stört mig. Ett; Hur kan det komma sig att de flesta israeler som syns i intervjuer förefaller vara sansade människor som gärna ser ett slut på våldet medan deras politiker oftast framstår som en flock velociraptorer med sura uppstötningar och PMS? Två; Varför låter övriga världen Israel hållas? Andra länder har satts under partiell internationell tvångsförvaltning via FN-mandat för långt sämre skäl än de som nu föreligger. Att försvara sig mot angrepp idag är en sak, att försvara dagens politiska utspel genom att spela ut samma gamla "Dom-andra-är-dumma-med-oss-kort" som alltid funkar lika dåligt som att rättfärdiga fortkörning med att någon åt upp ens limstift på dagis. Hur tar man ett land i örat?

Hösten nalkas även om man inte känner av det under de varma sensommardagarna. Morgonen och kvällen tenderar att vara lite kulen och de nyinryckta studenterna vinglar hem med frusna fötter i äventyrssandalerna. Jag gillar hösten. Allt lugnar ner sig och det är som om hela tillvaron optimeras för promenader i sval luft och mysiga hemmakvällar under en filt med varm choklad med ett uns rosépeppar, "Solitary man" av Johnny Cash i högtalarna och 3000 sidor episk Science-fiction att plöja. Det är så bra att man borde dela det med någon. Är det möjligt att få vårkänslor på hösten? Det vore ju lite som att åka skridskor på somm...

Trotsåldern?? WTF?!

Inget är som förr... Sitter på Bishops arms, bakom mig diskuterar de
med mig jämnåriga killarna olika aspekter av barns sociala utveckling.
Uppenbarligen är Sara lite kär i någon på lekis, och kiddsen borde
träffas för en playdate.. Hellre en Playmate vilken dag som helst!

--
Skickat från min mobila enhet

Filmtajm

Filmen "G.I. Joe" som nu går på Svenska biografer är en massiv satsning för att återuppliva det gamla konceptet från Amerikanska leksakstillverkaren Hasbro. Titeln syftar på en "multinationell militär styrka" (med otvetydigt amerikanska förtecken) som med överlägsen teknik och fantastiska hjältedåd kämpar emot den onda terroristorganisationen "Cobra". Att ta steget från tecknad serie till bioduken och riktiga (nåja..) skådespelare är ett djärvt drag som förmodligen bottnar i tre behov; Hasbro måste sälja mer plastleksaker till jul, en ny generation amerikaner måste läsa sig att terroristerna är de dumma och behovet av att nån gång vart 5:e år låta Dennis Quaid få en filmroll så att han slutar springa runt och störa upptaget folk. "The best Dennis Quaid's ever done? Meg Ryan."



"G.I Joe - The rise of Cobra" är en film för 10-åringar, och funkar lika bra på de som är 10 nu som de som var 10 för 20 år sedan och därför är berättigade till nostalgipoäng. Det är en mäktig hjältesaga, helt obehindrad av realismens begränsningar. Först när man släppt förtrytelsen över lustmordet på fysikens lagar kan man till fullo uppskatta att filmskaparna faktisk använder modern teknik på ett riktigt smart sätt överföra den gamla tecknade serien till en modern cineastisk plattform. Min första kontakt med serien, som den spensligt byggda flygnörd jag var (är ;-), var när bostadsområdet jag bodde i nere i Lidköping ca 1987 fick kabel-TV och därmed de tidiga helgmorgnarnas barnprogram från Sky- och Superchannel. I ett slag blev Godmorgon Sverige obsolet... och unge herr Jonsson fick börja läsa TV-tablåer från en annan tidszon.

Karaktärerna i den nya filmen är minst lika stora karikatyrer som någonsin de tecknade originalen. Alla är specialister på något, har specialiserade fordon ("samla dem alla") och alla är helt enkelt lite för mycket. Männen är supervältränade, bär på gigantiska vapen och kommunicerar uteslutande i oneliners, kvinnorna är fantastiskt vackra men kompetenta men till slut inte oemottagliga för hjältens charm... precis vad unga killar på gränsen till puberteten behöver se. De onda är superonda och har alla filmskurkens drag; väsande andning, enorma hemliga gömställen, ond teknik, onda planer, får stryk på slutet och har ett hemligt förflutet som kopplar dem till någon av de goda huvudrollsinnehavarna och därmed lägger till den enda dimension till filmen som ens är i närheten av att bli lite djup och krävande. Resten är helt enkelt action och explosioner i CGI.

Värt att notera är att ingen av de centrala karaktärerna någonsin dör, hur mycket stryk de än får och att trots en massiv "ordnance output" så ser man enbart materiel och fordon som flyger i luften. Mänskliga offer sker endast i form av sidokaraktärer, för att ge skurkarna chansen att vara riktigt elaka, och död syns endast i form av ett fåtal hastigt förbipasserande bodybags i bakgrunden. Lärdomen till världens unga torde vara att det är helt OK att bli sprängd om man är snäll och har ett coolt callsign, för då flyger man bara omkring lite.



Slutsatsen är att filmen är skit, men samtidigt helt mästerligt förvaltar franchisen det hela egentligen handlar om. Det kommer att säljas mycket plastmodeller och dataspel till jul och naturligtvis är filmen en skamlös prequel till minst en trilogi av samma technofetischistiska amerikanska hjältedyrkan. Det enda som får mig att hålla intresset vid liv är att man lyckats pressa in en del sevärda aktörer i ensemblen: Christopher Eccleston, Sienna Miller, Rachel Nichols och Joseph Gordon-Levitt. Vet du inte vilka de är så behöver du inte se GI joe, du har andra mer sevärda filmer att uppleva. Lucky bastard*. :-)

* På tal om.. Tarantinos "Inglorious Basterds" är nästa film i raden att bli recenserad, nån gång i månadsskiftet. Av trailern att döma kommer jag att ha mer till övers för den än GI Joe.

Cineastisk retr(otr)ätt

Då ett olägligt skyfall tvingat mig att skjuta upp hemresan från stan
har jag istället tagit mig för att omgruppera till Filmstadens
lokaler. Tanken är att undersöka huruvida barndomens favoritseriem
GI-Joe, har överlevt translationen till bioduken. Rescension följer.

--
Skickat från min mobila enhet

I svampmolnets skugga

Vilken fantastisk balansgång det moderna livet utgör. Utav ett nära på oändligt utbud måste du sortera fram just de bitar du vill ha utan att lägga för dig så mycket att du storknar och tyngs ner av falska "måsten" och dolda krav. Av någon anledning verkar det som att ju bättre vi har det desto svårare får vi att hålla en linje där vi mår bra. Jag hör ofta människor som skyller på allt ifrån datorer och internet till moraliskt förfall och samhällelig röta som orsak till att människor går runt och mår dåligt. Andra säger att vi har det samhälle vi skapat och förtjänar. Det senare låter ju till en början cyniskt men antyder ju åtminstone att det finns möjligheter att påverka och förändra om vi inte är nöjda.

Under flera år har jag gått runt och funderat på vad som krävs för att jag själv skall vara nöjd och må bra. Ofelbart kommer jag fram till att grunden för allt är en känsla av trygghet. Maslow får en poäng således. Vi har alla olika begrepp och standarder för trygghet. En del ser trygghet som en så stor summa pengar att de kan köpa sig ur alla tänkbara bekymmer, andra bygger tryggheten runt familj och sociala kontakter som kan hjälpa och stötta när det behövs. För egen del har jag i många år tillämpat en slags monumental autokrati och satsat på att vara så oberoende som möjligt när det gäller resurser. Mitt egensinniga självstyre är samtidigt helt beroende av det fåtal personer jag har sådant förtroende för att jag vågar bolla idéer med dem och på så sätt få kvitto på att jag inte är helt ute och cyklar (Just cyklar; "förhållande till-" samt "förvärv av" är ämnen där jag ofta behöver konsultera mer återhållsamma sinnen...).

Jag har valt att koppla känslan av trygghet till graden av möjlighet att påverka min situation, det som på engelska kan benämnas "initiative", och jag kommer att även fortsättningsvis att göra stora ansträngningar, och offer, för att behålla det. I mitt förflutna finns tydliga kratrar i landskapet där jag gjort massiva ställningstaganden då jag ansett att jag börjat förlora kontrollen över mina möjligheter att styra mitt liv i den riktning jag önskar, inte minst på jobbfronten. Tyvärr har detta fått resultatet att mitt CV nu ser ut som en mindre kommuns telefonkatalog men lyckligtvis finns det fortfarande folk i beslutsposition som värderar ryggrad och beslutsamhet mer än perfekta dokument och ett skrynkelfritt förflutet.

Just värnandet om värden som självbestämmande har lett till en del lätt udda resultat genom tiderna. Kampanjen "100 km till Mamma", komplett med karta med i rött utmärkta symboliska "maternal influence zones", föddes ur kombinationen av mitt behov av autokrati och förekommande mödrars tämligen obehindrade (ehuru välmenande) överträdelser av detsamma. Att bo i Linköping löste mycket under lång tid. Föräldrar i Västergötland respektive Stockholm; inte nästgårds men ändå på bekvämt reseavstånd, Bra_fint dårå.. ända fram tills de östra styrkornas etablering i regionen under "Mjölbykampanjen", med allt vad det ledde till i form av Kirschsteigeristiska excesser, Timellbeteende och hårt jobb för alla de som inte hann undan. Jag kallar inte stugan för "Rödfärgs-Gulag" för att jag är så jäkla glad i frusna kommunister...


Senaste tidens händelseutveckling har lett fram till att den parentala delegationen från Stockholm nu kommer att bosätta sig på Hunnebergsgatan. I Linköping. Innebörden av detta är att radien på min "personliga sfär" krympt med en faktor 80. Låt oss få lite välbehövligt perspektiv, som de där rödvinsdrickande humanisterna till blöjfilosofer som inte duger ens till att smörja propelleraxlar med brukar säga. Med solskyddsfaktor 80 på kan man förmodligen hångla med plutonium eller stirra rakt mot Linda Rosing med bara en lätt blysköld som skydd, för det är ett i sammanhanget jävligt stort nummer! Cirklarna på kartan har inte för inte samma radie som den beräknade skadeverkan av ett termonukleärt vapen (Sovjetiskt, naturligtvis) på 1 megaton. I fortsättningen kommer jag att bo 2200 meter ifrån ground zero och odla kackelackor.

Bad Boy Rilleman

Clontarf till kvällsmat. En arbetsdag kvar av veckan. Knappt halvvägs genom livet. Grundsnygg. Synd att klaga.

Trenden med elakt långt mellan blogginläggen fortsätter. I praktiken betyder det att jag har mycket att göra med annat. Tyvärr är det jobbet som spridit sig likt en odling av Penicillium chrysogenum över det jag tidigare betraktade som fritid att ägna åt bloggeri och kardiovaskulära excesser. Sedan avsteget från min tjänst på Servicestaden har min tillvaro ordnat upp sig på det sätt jag planerade eller bättre. Planen håller så att jag blir tårögd av lycka. Några oförutsedda wildcards dök upp och jag håller som bäst på att smida medan järnet är varmt. Min livsstil ("singel, tre cyklar i vardagsrummet".. "trevlig kille, hopplös pojkvän" etc.) tillåter mig att fånga tillfällen i flykten och att utforska möjligheter som kräver blixtsnabba beslut. Just nu finns det mycket för mig att sänka tänderna i men under de närmsta veckorna förväntar jag mig att det lugnar ner sig så mycket att jag faktiskt kan unna mig lite ledigt.

Normalt sett tar jag inte semester, jag löneförhandlar fram en uppsägning och byter jobb istället, men nu lockar det att faktiskt njuta lite av frukterna av allt arbete. Jag har lovat flera av er att komma på besök och jag skall göra mitt bästa. Med lite tur (jag HAR tur, det är skithäftigt!) prickar jag finvädret som utlovas i augusti.

Saaben och jag kommer att gå skilda vägar. Datumet är inte satt ännu men nyttan av just den bilen motsvarar inte kostnaden den medför. Under överskådlig tid är det bättre utan bil. Utan att vara ett dugg hämndlysten för vad som åsamkats mig vid tidigare bilköp vore det kul att få sälja bilen till en irakisk arbetslös asfaltkokare i Finspång med motiveringar att jag måste åka hem till mitt hemland. När han betalat tänker jag komma på att det finns delar i bilen som de facto tillhör någon annan och sen får han själv upptäcka att man visst kan spackla bärande delar...