Förlorad generation, eller bara lite korkad?

Dagligen blir jag påmind om att normen för underhållning för vuxna (eller vad som tidigare skulle ha kallats vuxna... idag får man vara barn upp i 30-årsåldern) idag innebär att leka krig i dator- eller TV-spel. Att låtsasstrida och låtsasdöda för underhållning är i den åldersgruppen idag vanligare än att läsa böcker, åtminstone bland männen. Man talar i timtal om kommande releaser men ägnar inte ens sekunder åt riktig omvärldsbevakning. Naturligtvis finns det undantag på den enorma gråskalan men finns det verkligen människor som på allvar tror att man inte behöver lära sig mer i livet bara för att man slutat skolan? Min egen position i frågan är att ALLTID hitta något nytt att lära mig, eftersom jag tror att just den mentala funktionen att lära sig nya saker är något som måste underhållas precis som vilken muskel som helst för att inte tillbakabildas. Kunskap är makt, dessutom väger den inte tungt förrän man lägger dess inneboende kraft bakom sina argument. Frågan är väl bara hur man hanterar problematiken med utebliven nyfikenhet och kunskapstörst utan att hamna i den proverbiala "släpa-hästen-till-vatten-och-trycktanka-kräket-situationen". Jag tror inte att det skulle funka men det finns tillfällen när omgivingens BF3-regurgiterande ger mig sådan Weltschmerz att jag mest vill slå en idiot med en annan...

En lite annorlunda vinkel på problematiken kan läsas i Johan Martinsons spelkrönika i Aftonbladet.

Krig. På riktigt. Fortfarande kul?