Min ovilja att titta åt ett annat håll, stoppa huvudet i sanden och sluta försöka få till stånd en diskussion om en del av de saker som stör verksamheten på arbetsplatsen har nu krönts med viss framgång. En av kollegorna som hårdast håller på ståndpunkten att "om man bara ser det positiva så behöver ingen erkänna ett misslyckande" ifrågasatte idag min generella förmåga att över huvud taget känna lycka och passade sedan lite lagom högt på att likna mig vid könet hos en gammal kvinna med pH-obalans, ehuru något mindre prosaiskt uttryckt. Den självklara retorten hade väl varit att förklara att vem som helst kan bli på dåligt humör om man hela tiden måste dela grannskap med ett arsel som sprider sin skit över hela tillvaron... men det är ett problem som förtjänar en riktig lösning så jag lade saken till handlingarna. Att springa i retoriska cirklar runt folk som bli imponerade av sin egen flatulens ger för lite.
Det sociala experimentet fortsätter och tesen jag nu försöker bevisa är att informationsflödet inom en organisation går att jämställa med blodflödet i en biologisk organism och att brister i flödet ger likartade följder i de två systemen; dålig mättnad ger allt ifrån nedsatt funktion till spontan amputation av hela organ. Det är ganska basic grejer men det är ändå kul att få lite medhåll av människor som skriver böcker i ämnet.
tisdag 7 februari 2012
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag tror att det är förväntningarna som är fel. Jag förväntar mig att kroppen ska fungera och det gör den oftast. Jag förväntar mig att saker jag betalar för ska fungera och det gör de alltsom oftast inte, vilket jag tycker kan vara mycket frustrerande. När det gäller organisationer kanske man ska vara förvånat förtjust om något råkar fungera?
Skicka en kommentar