Jag går frivilligt i kyrkan en gång om året, nämligen när det vankas adventskonsert med Chorus Lin - Linköpings blandade studentkör. Kyrkan i detta exempel är St. Larskyrkan nere i centrala Linköping och kören något av det mest häpnadsväckande jag någonsin hört.
Kyrkor som lokal betraktat brukar i allmänhet läna sig väl till körmusikala övningar men den symbios som ikväll ingicks mellan kyrkorummet och kören gick direkt upp till förstaplatsen över årets musikala upplevelser. Genom att både ge sången volym med de olika stämmorna OCH genom att leka med sin fysiska placering i rummet skapade kören effekter som på samma gång är både uråldriga och så nyskapande att det får THX att låta som en gammal transistorradio. När man fått upp tempot rejält efter starten genomfors jag av tanken att "herrejevlar.. det är ju såna här körer John Williams jobbar med när Spielberg vill ha nåt som verkligen får folk att svälja hårt". Jag har tidigare hört mycket gott sägas om dirigent Anna-Carin Strand och sällar mig nu villkorslöst till beundrarskaran. Mästerligt!
Repertoaren är utsökt blandad och växlar inom det julmusikaliska temat mellan kända klassiker och det mer ovanliga, mina egna favoriter låg denna gång inom det liturgiska spektrat. Mitt stora manliga hjärta må ha kraftiga portar som sällan öppnas men när Mats Strand lät violinen ackompanjera kören i "O magnum mysterium" (tror jag det var..) så var det som en lågmäld och vänskaplig knackning, för vilken man inte kan låta bli att låsa upp och öppna en smula. Det kanske inte direkt gräts tårar men jag är glad att ingen försökte prata med mig under delar av konserten, för det hade blivit lite besvärligt att få rösten att bära. Trots en viss sinnesrörelse tror jag dock att jag under konsertens gång slog personbästa i avslappning. Jag har aldrig (i fullt medvetet tillstånd) haft lägre blodtryck än vad jag hade mot slutet. Bara en sån sak är ju skäl nog att handla på sig ett par av körens album på vägen ut.
Jag lovar inget men det finns risk för att jag blev en bättre människa idag. Krama mig när vi ses och se om du märker någon skillnad?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Åh Richard, så himla fint skrivet! Tusen gånger bättre än Correns recensenter! Shit, du måste ju satsa på nåt inom skrivande (eller talande) - du har Gåvan på båda områdena (fast det visste jag ju sedan länge, inte minst med tanke på alla fina högtidstal jag fått ta del av genom åren):-)
Du ska få en fet kram när vi ses nästa gång, helt klart!
Kram Lotta
Skicka en kommentar