Barnsligheter

Få saker har större potential att roa än när människor utan barn gör tvärsäkra uttalanden på temat. Om dumheter hade näringsvärde skulle man kunna föda svältande över hela världen när det är dags att äta upp en del som sagts. Jag vill dra mitt strå till stacken.

Under den gångna veckan har jag haft anledning att fundera på två barnrelaterade frågor. Den första handlar om de apatiska flyktingbarnen. Fenomenet väcker frågor, och har en närmast "Rosingsk" förmåga att poppa upp i media så fort man trodde att man hunnit glömma allt om det.

Det är inom psykologin väl dokumenterat att en tillräckligt stor påfrestning kan utlösa den sortens reaktion som uppvisas av ungdomarna i fråga. När Världen blir ett allt för otryggt ställe drar man sig in i sig själv för att försvara sig mot de intryck som gör en ont. Det låter ju inte helt otroligt, en slags mental fight-or-flight-respons om man så vill. En mildare version drabbar de flesta av oss på måndagsmornar när vi vaknar till en ny arbetsvecka.

De frågor jag önskar att någon besvarade rör istället fenomenets något lokala natur. Varför drabbar apatin barn och inte vuxna? Varför utvisningshotade invandrarkids och inte mobbade svenska ungdomar? Varför hörde man inte talas om detta förrän aftonpressen slog upp saken stort och varför verkar det hända bara i Sverige? Varför lyfter man inte fram fler utsatta minoriteter, t.ex. artritiska pensionärer? Debattens vågor går höga och det är intressant att följa hur olika sidor använder frågan som slagträ i den politiska kampen. Rätt eller fel, sant eller falskt... jag vill veta mer innan jag bestämmer mig. Klart är dock att jag, till skillnad från merparten av de tvärsäkra tyckarna, vet att jag vet för lite.

Den andra barnrelaterade frågan under veckan handlar om kritiken mot den så kallade "nannypedagogiken" som börjat tillämpas i vissa läroverk. Exempel på detta är att man ger bråkiga barn "timeouter" eller låter dem sitta i skamvrå. Kritiska röster har höjts då metoden anses vara för auktoritär och åtgärderna innebär bestraffningar. Motståndarna förespråkar mjukare metoder där man ger barnen trygghet och positiva influenser. Jag har funderat lite. Just barnuppfostran är en företeelse som verkar vandra mellan ytterligheter med något drygt årtiondes intervall. Det vi ser idag kanske är en motpol mot 90-talets totala sammanbrott när det gäller "hut, hyfs & hållning" i skolan? Rätt eller fel åsido, så har jag viss förståelse för att förlöjligade lärare tar chansen att ta tillbaka lite auktoritet i klassrummet.

Låt mig vara den förste att påpeka att jag inte har någon erfarenhet av barnuppfostran, jag har aldrig behövt syssla med sånt. Mina erfarenheter av uppfostran bygger på de hundar jag haft. Jag jämställer inte barn med hundar (likheterna är dock, särskilt i yngre år, större än vad de flesta föräldrar är riktigt bekväma med) men ser klara poänger med den direkta feedback och positiva förstärkning man använder i hundträningen. Hundar har dålig tidsuppfattning, lever i nuet, och man måste därför hela tiden visa vad man tycker om deras agerande, bra eller dåligt. Missnöje visas med ett kort "fy!" alternativt en lätt fysisk reprimand och beröm ges översvallande glatt med lek och lite godis. Förståelse för "flockens regler" leder till trygghet.

Hunden har många gånger bättre hörsel än människan varför hundägare som tokvrålar hela romaner åt sina förvirrade djur mest antyder att hunden är överlägsen människan på även det mentala planet. Hundar, och barn, är av naturen opportunister och kommer att snabbt förstå vitsen med att skaffa sig fördelar i form av ägarens (förälderns) gunst. Tricket är alltså att tydligt visa vilka beteenden som medför belöningar och/eller beröm! Som sagt, jag vet inget om barn, men det tog min golden retriever knappt två månader att fatta att jag var otroligt mycket mindre skitjobbig att släpa runt på under våra promenader om man gick på min vänstra sida utan att dra i kopplet. Allt jag behövde göra var att säga "Bra!" när han gjorde rätt.