KGBike?

Spionskolan, del 1.

"Ställ dig på allmän plats och skruva på en cykel och folk kommer att klättra över varandra för möjligheten att få berätta ALLT dom vet!"

Under den korta tid det tog mig att byta två ruggigt slitna däck och trimma in bromsarna till normal "åh-hupp-jävlar-standard" så hann jag något motvilligt förhöra inte mindre än tre av mina närmsta grannar. Jag vet nu det mesta om deras hälsotillstånd, hur de har påverkats av finanskrisen, hur illa det här landet behandlar pensionärer, att pojkvännens ex inte bara är ett jävla plåster utan dessutom både smaklös och slampig och därtill att "de nya grannarna ovanför" minsann åker ut på arschlet senast nästa ramadan... Alla grannar har nu nypumpade cykeldäck.

Kan det vara så att vi i olika grad besitter förmågan att skapa omedelbart förtroende hos andra människor, så att vi spontant uppfattas som "goda lyssnare"? Jag ÄR förvisso lite nyfiken på andra människor men kanske inte i den utsträckning som dagens övning innebar. Eller är det så att man automatiskt uppfattas som lite allmänt rekorderlig om man visar anlag för praktiska kunskaper i stil med att plocka isär en cykel lika obehindrat som en Glock?

På det stora hela väljer jag att se dagen som ett steg framåt eftersom jag tror att en trappuppgång där folk vågar prata med varandra är en bättre trappuppgång än en där kommunikationen sker medelst bankningar i bärande väggar och med arga lappar virade runt molotovcocktails.