Filmtajm

Filmen "G.I. Joe" som nu går på Svenska biografer är en massiv satsning för att återuppliva det gamla konceptet från Amerikanska leksakstillverkaren Hasbro. Titeln syftar på en "multinationell militär styrka" (med otvetydigt amerikanska förtecken) som med överlägsen teknik och fantastiska hjältedåd kämpar emot den onda terroristorganisationen "Cobra". Att ta steget från tecknad serie till bioduken och riktiga (nåja..) skådespelare är ett djärvt drag som förmodligen bottnar i tre behov; Hasbro måste sälja mer plastleksaker till jul, en ny generation amerikaner måste läsa sig att terroristerna är de dumma och behovet av att nån gång vart 5:e år låta Dennis Quaid få en filmroll så att han slutar springa runt och störa upptaget folk. "The best Dennis Quaid's ever done? Meg Ryan."



"G.I Joe - The rise of Cobra" är en film för 10-åringar, och funkar lika bra på de som är 10 nu som de som var 10 för 20 år sedan och därför är berättigade till nostalgipoäng. Det är en mäktig hjältesaga, helt obehindrad av realismens begränsningar. Först när man släppt förtrytelsen över lustmordet på fysikens lagar kan man till fullo uppskatta att filmskaparna faktisk använder modern teknik på ett riktigt smart sätt överföra den gamla tecknade serien till en modern cineastisk plattform. Min första kontakt med serien, som den spensligt byggda flygnörd jag var (är ;-), var när bostadsområdet jag bodde i nere i Lidköping ca 1987 fick kabel-TV och därmed de tidiga helgmorgnarnas barnprogram från Sky- och Superchannel. I ett slag blev Godmorgon Sverige obsolet... och unge herr Jonsson fick börja läsa TV-tablåer från en annan tidszon.

Karaktärerna i den nya filmen är minst lika stora karikatyrer som någonsin de tecknade originalen. Alla är specialister på något, har specialiserade fordon ("samla dem alla") och alla är helt enkelt lite för mycket. Männen är supervältränade, bär på gigantiska vapen och kommunicerar uteslutande i oneliners, kvinnorna är fantastiskt vackra men kompetenta men till slut inte oemottagliga för hjältens charm... precis vad unga killar på gränsen till puberteten behöver se. De onda är superonda och har alla filmskurkens drag; väsande andning, enorma hemliga gömställen, ond teknik, onda planer, får stryk på slutet och har ett hemligt förflutet som kopplar dem till någon av de goda huvudrollsinnehavarna och därmed lägger till den enda dimension till filmen som ens är i närheten av att bli lite djup och krävande. Resten är helt enkelt action och explosioner i CGI.

Värt att notera är att ingen av de centrala karaktärerna någonsin dör, hur mycket stryk de än får och att trots en massiv "ordnance output" så ser man enbart materiel och fordon som flyger i luften. Mänskliga offer sker endast i form av sidokaraktärer, för att ge skurkarna chansen att vara riktigt elaka, och död syns endast i form av ett fåtal hastigt förbipasserande bodybags i bakgrunden. Lärdomen till världens unga torde vara att det är helt OK att bli sprängd om man är snäll och har ett coolt callsign, för då flyger man bara omkring lite.



Slutsatsen är att filmen är skit, men samtidigt helt mästerligt förvaltar franchisen det hela egentligen handlar om. Det kommer att säljas mycket plastmodeller och dataspel till jul och naturligtvis är filmen en skamlös prequel till minst en trilogi av samma technofetischistiska amerikanska hjältedyrkan. Det enda som får mig att hålla intresset vid liv är att man lyckats pressa in en del sevärda aktörer i ensemblen: Christopher Eccleston, Sienna Miller, Rachel Nichols och Joseph Gordon-Levitt. Vet du inte vilka de är så behöver du inte se GI joe, du har andra mer sevärda filmer att uppleva. Lucky bastard*. :-)

* På tal om.. Tarantinos "Inglorious Basterds" är nästa film i raden att bli recenserad, nån gång i månadsskiftet. Av trailern att döma kommer jag att ha mer till övers för den än GI Joe.