I svampmolnets skugga

Vilken fantastisk balansgång det moderna livet utgör. Utav ett nära på oändligt utbud måste du sortera fram just de bitar du vill ha utan att lägga för dig så mycket att du storknar och tyngs ner av falska "måsten" och dolda krav. Av någon anledning verkar det som att ju bättre vi har det desto svårare får vi att hålla en linje där vi mår bra. Jag hör ofta människor som skyller på allt ifrån datorer och internet till moraliskt förfall och samhällelig röta som orsak till att människor går runt och mår dåligt. Andra säger att vi har det samhälle vi skapat och förtjänar. Det senare låter ju till en början cyniskt men antyder ju åtminstone att det finns möjligheter att påverka och förändra om vi inte är nöjda.

Under flera år har jag gått runt och funderat på vad som krävs för att jag själv skall vara nöjd och må bra. Ofelbart kommer jag fram till att grunden för allt är en känsla av trygghet. Maslow får en poäng således. Vi har alla olika begrepp och standarder för trygghet. En del ser trygghet som en så stor summa pengar att de kan köpa sig ur alla tänkbara bekymmer, andra bygger tryggheten runt familj och sociala kontakter som kan hjälpa och stötta när det behövs. För egen del har jag i många år tillämpat en slags monumental autokrati och satsat på att vara så oberoende som möjligt när det gäller resurser. Mitt egensinniga självstyre är samtidigt helt beroende av det fåtal personer jag har sådant förtroende för att jag vågar bolla idéer med dem och på så sätt få kvitto på att jag inte är helt ute och cyklar (Just cyklar; "förhållande till-" samt "förvärv av" är ämnen där jag ofta behöver konsultera mer återhållsamma sinnen...).

Jag har valt att koppla känslan av trygghet till graden av möjlighet att påverka min situation, det som på engelska kan benämnas "initiative", och jag kommer att även fortsättningsvis att göra stora ansträngningar, och offer, för att behålla det. I mitt förflutna finns tydliga kratrar i landskapet där jag gjort massiva ställningstaganden då jag ansett att jag börjat förlora kontrollen över mina möjligheter att styra mitt liv i den riktning jag önskar, inte minst på jobbfronten. Tyvärr har detta fått resultatet att mitt CV nu ser ut som en mindre kommuns telefonkatalog men lyckligtvis finns det fortfarande folk i beslutsposition som värderar ryggrad och beslutsamhet mer än perfekta dokument och ett skrynkelfritt förflutet.

Just värnandet om värden som självbestämmande har lett till en del lätt udda resultat genom tiderna. Kampanjen "100 km till Mamma", komplett med karta med i rött utmärkta symboliska "maternal influence zones", föddes ur kombinationen av mitt behov av autokrati och förekommande mödrars tämligen obehindrade (ehuru välmenande) överträdelser av detsamma. Att bo i Linköping löste mycket under lång tid. Föräldrar i Västergötland respektive Stockholm; inte nästgårds men ändå på bekvämt reseavstånd, Bra_fint dårå.. ända fram tills de östra styrkornas etablering i regionen under "Mjölbykampanjen", med allt vad det ledde till i form av Kirschsteigeristiska excesser, Timellbeteende och hårt jobb för alla de som inte hann undan. Jag kallar inte stugan för "Rödfärgs-Gulag" för att jag är så jäkla glad i frusna kommunister...


Senaste tidens händelseutveckling har lett fram till att den parentala delegationen från Stockholm nu kommer att bosätta sig på Hunnebergsgatan. I Linköping. Innebörden av detta är att radien på min "personliga sfär" krympt med en faktor 80. Låt oss få lite välbehövligt perspektiv, som de där rödvinsdrickande humanisterna till blöjfilosofer som inte duger ens till att smörja propelleraxlar med brukar säga. Med solskyddsfaktor 80 på kan man förmodligen hångla med plutonium eller stirra rakt mot Linda Rosing med bara en lätt blysköld som skydd, för det är ett i sammanhanget jävligt stort nummer! Cirklarna på kartan har inte för inte samma radie som den beräknade skadeverkan av ett termonukleärt vapen (Sovjetiskt, naturligtvis) på 1 megaton. I fortsättningen kommer jag att bo 2200 meter ifrån ground zero och odla kackelackor.