Krutrök och ylanden i natten

Gårdagen avslutades i stor stil med att hela gänget efter jobbet for till Norrköping. Där sammanstrålade vi med vår Norrköpingsdepå samt personal från en av våra kunder för en kvälls fredlig tävling i den ädla konsten att få bly att flyga dit man vill.

Platsen var Åby Skytteklubb i Dvardala där vi blev väl omhändertagna av ett gäng entusiaster. Fördelade på tre grupper genomförde vi tre moment; viltbana, lerduveskytte samt pistolskytte. Tanken var att hålla en förbrödrande tävling mellan Linköpings- och Norrköpingsgängen.

Älgbanan var en ny upplevelse för mig (det är inte en efterrätt även om det låter gott!). Med en redan glödhet studsare gällde det att träffa en stillastående siamesisk tvillingälg i mitten med 6 skott. Därefter följde två skott mot löpande mål, vilket visade sig vara svårbemästrat eftersom fanskapet löpte värre än en dopad bob-Ludmila. Bra tryck i 6,5:an var det i allafall!

Hagel har jag bara skjutit vid något enstaka tillfälle tidigare och det var med stor förvåning jag sköt 7 av 10 lerduvor. De kastades i nybörjarhastighet vilket gjorde att vi hade tid att hinna sikta in oss.

Pistol har jag mer erfarenhet av och på vallen stegade vi gradvis upp oss ifrån .22 via 9 mm för att avsluta med .357 magnum och .44 magnum. Det var lite spridda skurar tills jag med viss tvekan fick avsluta med den tandemaljsplittrande .44.an och satte kvällens tätaste träffbild. .357:an var jämförelsevis trevlig och kändes oerhört solid i handen.

För ett kort ögonblick utropades jag vid poängräkningen till kvällens segrare men blev därefter besegrad av kollegan Daniel och därefter även av kollegan Markus. Således tog Tholmarks Linköpingsdepå hela pallen. Väl skjutet! Man får inga poäng för att gissa vad dagens samtalsämnen på jobbet handlat om...

Det blev en sen hemkomst ifrån Norrköping och det var svårt att få nattron att infinna sig. En del av detta berodde naturligtvis på allt roligt skytte men resten kunde härledas till det fylleslag mina etanoldriva grannar ställt till med en våning ned. Klockan 23 var det rent ut sagt ett jävla liv och av det som gick att höra skulle det slås in pannben och whatnot. Efter ett särskilt långt meningsutbyte blev det spännande då alkisarna bestämde sig för att leka "två slänger ut en tredje", varefter reglerna sen stipulerar att den tredje får ett gratis frispel om själva utkastandet gått så fort att (hon, i det här fallet) inte fått med sig sina skor. De ylanden som följde matchades i intensitet endast av bankandet på den låsta dörren till trapphuset. Precis när jag trodde att det inte skulle bli mer underhållning kliver kvällens wildcard ut i trapphuset! De Somaliska grannarna en våning upp, som ännu inte tillskansat sig den Svenska traditionen att slå dövörat till, kommer nedrullandes i bunt för att förskräckta se vilket krig i ordningen de drabbats av. Väl nere vid porten inser de att de sitter i rävsaxen mellan innelaget (som inte vill öppna dörren efter allt jobb de lagt ner) och utelaget (fortfarande högljutt barfota). De längtade sig förmodligen tillbaka till den mörka kontinenten för att vila upp sig lite med termithoppor och varm och kall flytande kolera. Som vanligt är i dessa sammanhang slöts det fred mellan de törstiga lika fort som striden blossade upp och när jag i morse åt frukost skådade jag ut över slagfältet nedanför mitt fönster. En orkan måste ha farit fram över möblerna på uteplatsen, en sko hängde i ett träd, den andra låg kvar i grillen. Av grannarna har jag inte sett röken.