Nu kör vi.
söndag 28 augusti 2011
fredag 12 augusti 2011
onsdag 10 augusti 2011
Höll på att glömma...
Dagens "Aha!" kommer courtecy of NyTeknik, har lockat fram igenkännande garv hela dagen på jobbet.
http://www.nyteknik.se/nyheter/karriarartiklar/article3228810.ece
Jag själv noterar 13 träff av 13 möjliga när det kommer till stressfaktorerna, även om balansen mellan jobb och fritid faktiskt är helt och hållet mitt eget ansvar. Artikeln är så jävla träffsäker att jag blivit beskylld för att ha författat den åtminstone tre gånger under dagens lopp. :-)
http://www.nyteknik.se/nyheter/karriarartiklar/article3228810.ece
Jag själv noterar 13 träff av 13 möjliga när det kommer till stressfaktorerna, även om balansen mellan jobb och fritid faktiskt är helt och hållet mitt eget ansvar. Artikeln är så jävla träffsäker att jag blivit beskylld för att ha författat den åtminstone tre gånger under dagens lopp. :-)
More is less? Jag också.
Idag har jag lyckats med motsägelsen att jobba mer för att jobba mindre. Efter två timmars supereffektivt arbete efter arbetstid (när annars..) har jag reducerat en stor del av den returhög som skulle ha varit klar i måndags eftermiddag. Jag hann också kolla bokningsläget inför morgondagen och på hemvägen smita förbi depån på Svedengatan för att kolla upp läget med våra större liftar. På dessa välinvesterade timmar har jag skapat förutsättningen för att över huvud taget ha något att erbjuda i vissa produktgrupper inför morgondagen, liksom för att kunna röra sig i lokalerna, samt skaffat mig en lägesbild att bygga beslut på. Största investeringen är dock i min egen sinnesfrid. Om jag måste mötas av ett berg av försenat jobb varje morgon så kommer jag helt snart att sluta kliva ur sängen. Sen var det ju frågan om arbetsetiken också.
Jag kan ha nämnt en gång eller två att jag har ett förflutet i flyttbranchen. Det var en intensiv tid av mitt liv och liksom många andra av mina yrken innebar den tid och utrymme för personlig utveckling. Förutom den fysiska träningen så lärde jag mig en mängd användbara saker, bland dessa effekten man uppnår med en totalt sammansvetsad grupp med ett gemensamt mål och en stark motivation. Ett litet exempel:
Gruppen: 2-6 flyttgubbar, sinsemellan tämligen olika på alla sätt men som jobbat ihop ett tag.
Målet: Flytta en lastbilsvolym med bohag från en adress till en annan.
Motivationen: Vi kan starta kl. 0800. Vi kan inte sluta innan allt är inburet på nya adressen.
Jag har haft förmånen att få jobba med en del riktigt fina människor i flyttsvängen, och med några som inte ens hade dugt att koka till axelfett. Men trotts olikheter och motsättningar på det personliga planet så var det ALDRIG någon som ens dryftade tanken på att sluta jobba och gå hem innan jobbet var klart och allt var i ordning. När bilen var tömd och någon gjorde upp med kunden så stod det alltid någon annan och sopade av flaket och några som vek ihop flyttfiltarna inför kommande uppdrag. Detta utan att något behövde sägas. Det hände exakt aldrig att detta sköts upp till morgondagen. Efter nästan 10 år, av och till, av detta arbetssätt så är det fruktansvärt påfrestande att lämna min arbetsplats UTAN att ha uppnått känslan av att ha fått ett avslut för dagen. Jag är hellre trött och färdig med jobbet än hemma tidigt och med jobbet kvar i huvudet. Två timmar övertid idag rör mig inte i ryggen. Mitt referensvärde för "ansträngande arbete" är 12 timmars bärande på ekmöbler upp och ner för tre våningar utan hiss. Detta sätter naturligtvis en standard som är helt omöjligt att upprätthålla i vår nuvarande verksamhet, särskilt med hänsyn taget till arbetets natur och att fysisk träning inte är ett allmänt intresse likt t.ex. flatulens och rapande.
Flyttjobbet hade inga framtidsutsikter, det var tungt, enformigt och smutsigt. Gamla flyttgubbar och hela flyttgubbar var helt exklusiva grupper. Ändå finner jag mig att längta tillbaka så att det gör ont, för just nu saknar jag det credo jag sedan dess har arbetat efter:
"Alla bär. Alla lider. Alla går hem när det är klart!"
Jag kan ha nämnt en gång eller två att jag har ett förflutet i flyttbranchen. Det var en intensiv tid av mitt liv och liksom många andra av mina yrken innebar den tid och utrymme för personlig utveckling. Förutom den fysiska träningen så lärde jag mig en mängd användbara saker, bland dessa effekten man uppnår med en totalt sammansvetsad grupp med ett gemensamt mål och en stark motivation. Ett litet exempel:
Gruppen: 2-6 flyttgubbar, sinsemellan tämligen olika på alla sätt men som jobbat ihop ett tag.
Målet: Flytta en lastbilsvolym med bohag från en adress till en annan.
Motivationen: Vi kan starta kl. 0800. Vi kan inte sluta innan allt är inburet på nya adressen.
Jag har haft förmånen att få jobba med en del riktigt fina människor i flyttsvängen, och med några som inte ens hade dugt att koka till axelfett. Men trotts olikheter och motsättningar på det personliga planet så var det ALDRIG någon som ens dryftade tanken på att sluta jobba och gå hem innan jobbet var klart och allt var i ordning. När bilen var tömd och någon gjorde upp med kunden så stod det alltid någon annan och sopade av flaket och några som vek ihop flyttfiltarna inför kommande uppdrag. Detta utan att något behövde sägas. Det hände exakt aldrig att detta sköts upp till morgondagen. Efter nästan 10 år, av och till, av detta arbetssätt så är det fruktansvärt påfrestande att lämna min arbetsplats UTAN att ha uppnått känslan av att ha fått ett avslut för dagen. Jag är hellre trött och färdig med jobbet än hemma tidigt och med jobbet kvar i huvudet. Två timmar övertid idag rör mig inte i ryggen. Mitt referensvärde för "ansträngande arbete" är 12 timmars bärande på ekmöbler upp och ner för tre våningar utan hiss. Detta sätter naturligtvis en standard som är helt omöjligt att upprätthålla i vår nuvarande verksamhet, särskilt med hänsyn taget till arbetets natur och att fysisk träning inte är ett allmänt intresse likt t.ex. flatulens och rapande.
Flyttjobbet hade inga framtidsutsikter, det var tungt, enformigt och smutsigt. Gamla flyttgubbar och hela flyttgubbar var helt exklusiva grupper. Ändå finner jag mig att längta tillbaka så att det gör ont, för just nu saknar jag det credo jag sedan dess har arbetat efter:
"Alla bär. Alla lider. Alla går hem när det är klart!"
tisdag 9 augusti 2011
Close encounters of a Rilleman kind!
It's weird but all it took to lift my spirits was a surprise visit in the store from one of my "special favourites" among the customers... I'd like to say "You know who You are", but I seriously doubt that. Anyways.. as a token of gratitude I wrote a friendly little poem, titled "Eyeful of woman"...
The second she walked into the store, I got hooked and wanted more!
My racing hearth just sings - her moves like those of jello on springs.
A womanly piece of ass, the most physical form of mass.
I try hard to unwind, but I'm stuck with behind on my mind!
Red lips, high heels and short skirt, more rigged for fast assault than soft flirt.
Be it rought or be it tender, Lady, I yield and I surrender!
Witty banter, lingering glance, a skilled enchanter pulling me into trance.
Conquered but not one to play nice, as she turn to leave I slap her on the ass with my eyes!
(Thank YOU. And come again! ;-)
The second she walked into the store, I got hooked and wanted more!
My racing hearth just sings - her moves like those of jello on springs.
A womanly piece of ass, the most physical form of mass.
I try hard to unwind, but I'm stuck with behind on my mind!
Red lips, high heels and short skirt, more rigged for fast assault than soft flirt.
Be it rought or be it tender, Lady, I yield and I surrender!
Witty banter, lingering glance, a skilled enchanter pulling me into trance.
Conquered but not one to play nice, as she turn to leave I slap her on the ass with my eyes!
(Thank YOU. And come again! ;-)
måndag 8 augusti 2011
"There's two 'I' in irritated..
..and I'm both of 'em!!"
Det finns bra dagar. Det finns dåliga dagar. Och så finns det dagar som idag, då det till slut känns som att ett ganska litet men mycket elakt djur med stora klor (attackmyrslok..med "LASER" på huvudet) sakta och med stor beslutsamhet har börjat krafsa sig ut ur mitt huvud för att bibringa Världen en del ganska beska sanningar. Det lilla djuret är vad som sätter själva "FRUST!-et" i ordet frustration.
Jag har inte huvudvärk så mycket som själsliga smärtor. I sammanhanget känns det inte fel att tala om "Weltschmerz" - känslan man upplever vid insikten att den fysiska verklighet man lever i aldrig kommer att kunna tillfredsställa sinnets krav. Det är frustrerande bortom alla gränser att gå runt och konstant känna att saker och ting inte är som de borde vara, att orimlighet har blivit norm och att sånt som förr var självklarheter nu har blivit anakronistiska valfriheter.
Förändring är oftast mer bra än dåligt, liksom anpassningsbarhet, men när samtiden har blivit ett spel där reglerna hela tiden ändras och endast den som fuskar bäst kommer att klara sig, då är det svårt att se vitsen med att spela över huvud taget. När ingen vill betala fullpris (eller skatt), alla vill "åka räkmacka" och alla är sig själv närmast hamnar vi i ett tillstånd där grupper endast existerar i form av "en samling isolerade individer" snarare än "en samling med gemensamma beröringspunkter". Kan någon säga mig NÄR allt skulle börja vara gratis? När upphörde rättigheter att åtföljas av skyldigheter? Jag anar att det var nånstans i samma veva som alla snorungar plötsligt började yla om att man skulle visa dem "respekt!", i den infantila tron att detta är något som kan krävas. Det tar en hel del av ens liv innan man börjar ana hur mycket arbete, disciplin och uppoffring som krävs av en själv för att tjäna in den där respekten, och det är ledsamt att se när somliga säljer iväg den för ett lågt värde i fel valuta. De flesta får chansen att vinna min respekt. Ingen får två chanser.
Ja, jag är på ett uselt humör...
Det finns bra dagar. Det finns dåliga dagar. Och så finns det dagar som idag, då det till slut känns som att ett ganska litet men mycket elakt djur med stora klor (attackmyrslok..med "LASER" på huvudet) sakta och med stor beslutsamhet har börjat krafsa sig ut ur mitt huvud för att bibringa Världen en del ganska beska sanningar. Det lilla djuret är vad som sätter själva "FRUST!-et" i ordet frustration.
Jag har inte huvudvärk så mycket som själsliga smärtor. I sammanhanget känns det inte fel att tala om "Weltschmerz" - känslan man upplever vid insikten att den fysiska verklighet man lever i aldrig kommer att kunna tillfredsställa sinnets krav. Det är frustrerande bortom alla gränser att gå runt och konstant känna att saker och ting inte är som de borde vara, att orimlighet har blivit norm och att sånt som förr var självklarheter nu har blivit anakronistiska valfriheter.
Förändring är oftast mer bra än dåligt, liksom anpassningsbarhet, men när samtiden har blivit ett spel där reglerna hela tiden ändras och endast den som fuskar bäst kommer att klara sig, då är det svårt att se vitsen med att spela över huvud taget. När ingen vill betala fullpris (eller skatt), alla vill "åka räkmacka" och alla är sig själv närmast hamnar vi i ett tillstånd där grupper endast existerar i form av "en samling isolerade individer" snarare än "en samling med gemensamma beröringspunkter". Kan någon säga mig NÄR allt skulle börja vara gratis? När upphörde rättigheter att åtföljas av skyldigheter? Jag anar att det var nånstans i samma veva som alla snorungar plötsligt började yla om att man skulle visa dem "respekt!", i den infantila tron att detta är något som kan krävas. Det tar en hel del av ens liv innan man börjar ana hur mycket arbete, disciplin och uppoffring som krävs av en själv för att tjäna in den där respekten, och det är ledsamt att se när somliga säljer iväg den för ett lågt värde i fel valuta. De flesta får chansen att vinna min respekt. Ingen får två chanser.
Ja, jag är på ett uselt humör...
lördag 6 augusti 2011
Allahu akbar?
Skymning i Skäggetorp. Den stora grå massan njuter av en varm sommarkväll. Grillarna får vila, det är soffan och "Den platta husguden" som gäller. Grannen ovanför spelar Islamo-etniska bönesånger på hög volym rakt ut genom sin öppna balkongdörr... mer "snabeltofflor" än "knätoffsar" ur ett kulturellt perspektiv. Musiken är till en början lite störande men växer på en tills den börjar ge samma känsla som ett väl avvägt soundtrack till en film om mellanöstern. Islamofobi är ju på modet nu men jag som redan givit upp hoppet om Skäggetorp tar det med fattning. "Roll with the blow" är modellen; bygger någon en minaret så har jag någonstans att sätta upp mina radioantenner och att öva rappellering :-). Semper preparatus!
torsdag 4 augusti 2011
Spritt språngandes..
Att jobba över hela sommaren är ju ett val jag gjort och det vore fel att klaga. Däremot kan jag meddela att jag börjar uppleva viss anspänning och understundom är lika emotionellt stabil som en enbent pall. När jag inte Bert-Karlsson-rasar över de senaste dumheterna så brister jag ut i gapskratt över saker som bara jag tycker är kul.
Dagens gapskratt skallade mellan väggarna i firmans tvätthall på Svedengatan, där jag först rasat över att behöva nödtorftigt laga uppdragskritisk utrustning innan jag kunde använda den. Nåja... bygones, som Richard Fish skulle uttryckt det. (Serien borde förövrigt ha döpts till "Ling McBeal", efter den tveklöst coolaste karaktären! Tror förövrigt att hon är lite kär i mig... etc osv.)
"Vad händer om ett tåg fullastat med zombies spårar ut?"
"Inget alls. De är ju redan skendöda."
Jag anför ovanstående som indikator på att jag behöver lite luftombyte. Eller hjälp.
Dagens gapskratt skallade mellan väggarna i firmans tvätthall på Svedengatan, där jag först rasat över att behöva nödtorftigt laga uppdragskritisk utrustning innan jag kunde använda den. Nåja... bygones, som Richard Fish skulle uttryckt det. (Serien borde förövrigt ha döpts till "Ling McBeal", efter den tveklöst coolaste karaktären! Tror förövrigt att hon är lite kär i mig... etc osv.)
"Vad händer om ett tåg fullastat med zombies spårar ut?"
"Inget alls. De är ju redan skendöda."
Jag anför ovanstående som indikator på att jag behöver lite luftombyte. Eller hjälp.
onsdag 3 augusti 2011
Last king of Skäggetorp?
Jag fick min nya regskylt idag, som ersättning för den jag planterade i rådjuret i söndags. Uthämtning var som vanligt på Godishuset borta i Centrum. När jag fått mitt paket och vänder mig om för att gå blir jag plötsligt så rädd att klockorna stannade.
Mannen som står bakom mig och väntar på sin tur är in i minsta detalj lik Idi Amin, som han porträtterades av Forrest Whitaker i den fantastiska filmen "Last king of Scotland". Och då inte den inledningsvis jovialiske, entusistiske nallebjörns-Amin från filmens början utan snarast den mot slutet helt psykotiske som hänger folk ifrån taket i krokar och skär dem i bitar. Jag hoppade bokstavligt talat högt.
måndag 1 augusti 2011
"Den som är satt i skuld..."
Visst är det bra att ha pengar att kunna betala sina räkningar med, men jag kan inte skaka av mig känslan av att USA just bestämde sig för att ta ett gigantiskt SMS-lån för att lösa sina problem.
Avund
I min nya serie om roliga synder har jag nu kommit till avunden. Jag avundas. Jodå, precis som de flesta andra dras jag med känslan av att andra har det bättre än vad jag har och att detta på något grundläggande sätt är fel. Idag har jag avundats några mina kollegor.
Jag avundas den som kan gå hem när skrivaren är proppfull med följe- och retursedlar att sortera. Jag avundas den som kan gå hem utan att ha satt telefonerna på laddning. Jag avundas den som kan låta dörrar stå öppna och lampor vara tända när han är sist ut ur verkstaden. Jag avundas den som kan gå hem och låta gasförråd vara olåsta och HTC-slipar stå ute. Jag avundas den som kan gå hem medan dagens lunchrester fortfarande står på bordet i fikarummet. Jag avundas den som inte känner behovet av att bry sig eller kolla en extra gång. Jag avundas den som tycker att lite självdisciplin, ordning och reda är saker man kan leva utan.
I övrigt ska det bli kul att redogöra för vart jag lägger all övertid jag nu debiterar, förutsatt att någon frågar.
Jag avundas den som kan gå hem när skrivaren är proppfull med följe- och retursedlar att sortera. Jag avundas den som kan gå hem utan att ha satt telefonerna på laddning. Jag avundas den som kan låta dörrar stå öppna och lampor vara tända när han är sist ut ur verkstaden. Jag avundas den som kan gå hem och låta gasförråd vara olåsta och HTC-slipar stå ute. Jag avundas den som kan gå hem medan dagens lunchrester fortfarande står på bordet i fikarummet. Jag avundas den som inte känner behovet av att bry sig eller kolla en extra gång. Jag avundas den som tycker att lite självdisciplin, ordning och reda är saker man kan leva utan.
I övrigt ska det bli kul att redogöra för vart jag lägger all övertid jag nu debiterar, förutsatt att någon frågar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
