More is less? Jag också.

Idag har jag lyckats med motsägelsen att jobba mer för att jobba mindre. Efter två timmars supereffektivt arbete efter arbetstid (när annars..) har jag reducerat en stor del av den returhög som skulle ha varit klar i måndags eftermiddag. Jag hann också kolla bokningsläget inför morgondagen och på hemvägen smita förbi depån på Svedengatan för att kolla upp läget med våra större liftar. På dessa välinvesterade timmar har jag skapat förutsättningen för att över huvud taget ha något att erbjuda i vissa produktgrupper inför morgondagen, liksom för att kunna röra sig i lokalerna, samt skaffat mig en lägesbild att bygga beslut på. Största investeringen är dock i min egen sinnesfrid. Om jag måste mötas av ett berg av försenat jobb varje morgon så kommer jag helt snart att sluta kliva ur sängen. Sen var det ju frågan om arbetsetiken också.

Jag kan ha nämnt en gång eller två att jag har ett förflutet i flyttbranchen. Det var en intensiv tid av mitt liv och liksom många andra av mina yrken innebar den tid och utrymme för personlig utveckling. Förutom den fysiska träningen så lärde jag mig en mängd användbara saker, bland dessa effekten man uppnår med en totalt sammansvetsad grupp med ett gemensamt mål och en stark motivation. Ett litet exempel:

Gruppen: 2-6 flyttgubbar, sinsemellan tämligen olika på alla sätt men som jobbat ihop ett tag.
Målet: Flytta en lastbilsvolym med bohag från en adress till en annan.
Motivationen: Vi kan starta kl. 0800. Vi kan inte sluta innan allt är inburet på nya adressen.

Jag har haft förmånen att få jobba med en del riktigt fina människor i flyttsvängen, och med några som inte ens hade dugt att koka till axelfett. Men trotts olikheter och motsättningar på det personliga planet så var det ALDRIG någon som ens dryftade tanken på att sluta jobba och gå hem innan jobbet var klart och allt var i ordning. När bilen var tömd och någon gjorde upp med kunden så stod det alltid någon annan och sopade av flaket och några som vek ihop flyttfiltarna inför kommande uppdrag. Detta utan att något behövde sägas. Det hände exakt aldrig att detta sköts upp till morgondagen. Efter nästan 10 år, av och till, av detta arbetssätt så är det fruktansvärt påfrestande att lämna min arbetsplats UTAN att ha uppnått känslan av att ha fått ett avslut för dagen. Jag är hellre trött och färdig med jobbet än hemma tidigt och med jobbet kvar i huvudet. Två timmar övertid idag rör mig inte i ryggen. Mitt referensvärde för "ansträngande arbete" är 12 timmars bärande på ekmöbler upp och ner för tre våningar utan hiss. Detta sätter naturligtvis en standard som är helt omöjligt att upprätthålla i vår nuvarande verksamhet, särskilt med hänsyn taget till arbetets natur och att fysisk träning inte är ett allmänt intresse likt t.ex. flatulens och rapande.

Flyttjobbet hade inga framtidsutsikter, det var tungt, enformigt och smutsigt. Gamla flyttgubbar och hela flyttgubbar var helt exklusiva grupper. Ändå finner jag mig att längta tillbaka så att det gör ont, för just nu saknar jag det credo jag sedan dess har arbetat efter:

"Alla bär. Alla lider. Alla går hem när det är klart!"