att jag, trots att arbetsdagen börjat, är på gott humör. Ovan känsla.
--
Skickat från min mobila enhet
torsdag 8 december 2011
Trevligt
Ta till protokollet att morgonen ännu så länge varit god mot mig och
att jag, trots att arbetsdagen börjat, är på gott humör. Ovan känsla.
att jag, trots att arbetsdagen börjat, är på gott humör. Ovan känsla.
tisdag 6 december 2011
Funderigar kring ett öde frukostbord...
Undrar om jag inte precis formulerat ett nytt axiom (?):
"Ordningen inom en verksamhet kommer aldrig att vara bättre än
ordningen på dess deltagare".
För mitt vidkommande skulle det, deprimerande nog, förklara en hel del.
--
Skickat från min mobila enhet
måndag 5 december 2011
Återkoppling, syndaflod och snökaos
För ett tag sedan ondgjorde jag mig över den infantila fördumning som utgöres av de moderna krigsspelen. Nu har även Röda Korset fått upp ögonen och lanserar en seriöst nyskapande idé som skulle kunna innebära att det både blir slut på krigsromantiseringen och att de som fortfarande vill leka låtsaskrig med varandra kan göra det, och på kuppen kanske t.o.m. lära sig något nyttigt! Man vill i korthet se till att krigsspelen utformas så att spelaren får lära sig om, och följer, internationell humanitär lag. Detta innefattar att följa de av krigets lagar som regleras i t.ex. Genéve- och Haag-konventionerna. Pang-pang men med tanke bakom, konceptet borde tilltala åtminstone de som insett hur lite kunskap som egentligen krävs för att trycka in en avtryckare jämfört med hur mycket som krävs för att veta när man skall låta bli.
Gårdagskvällen vattenläcka i utkanten av Skäggetorp gick mig helt förbi då jag har den goda smaken att bo något eleverat jämfört med pöbeln. Av bilderna att döma var det ganska livat när det begav sig och det är väl tur att det inte var traditionell vintertemperatur ute, för då hade jag fått ta skridskorna istället för cykeln till jobbet i morse. Det som slår mig är hur enormt bibliskt det känns med en syndaflod igenom Skäggetorp, även om just denna inte rensade upp fullt så mycket som den skitade ner. De delar av Skägget som jag passerade på vägen hem ifrån kvällens besök på simhallen var avgjort fortfarande ganska fuktiga. Läckande vattenledning får väl i fortsättningen betraktas som en av stadens återkommande traditioner?
Morgonens nyheter förnekade sig lika lite som reaktionen hos alla människor som gått och önskat sig snö och nu fått det. "SNÖKAOS" var ordet sa Bull... SMHI utfärdar varningar, folk blir hysteriska för att de fått sånt där läskigt kallt och vitt på bildäcken och det står småfranska bilar i varenda dike. För egen del höll jag på att bli omkörd av min egen bakaxel när jag icke helt utan viss livsglädje med firmans pick-up gasade mig ur en 90-gradersböj. Det räckte med den i skuggan kvardröjande morgonfrosten för att tappa greppet. För bilen vill säga, jag behöver provoceras mer än så.
Som slutkläm önskar jag meddela att jag ånyo gjort mig omöjlig i motionsbassängen på Simhallen. Denna gång genom att pga immiga glasögon och spetsigare formtopp (spekulation, författarens anm.) helt missa när jag kommit ikapp övriga motionscrawlare i banan och därvidlag kanske en gång för mycket råkat kittla en eller annan redan vilt sprattlande fotsula... Jag är för en fredlig samexistens inom simsporten men önskar ändock att det fanns en motsvarighet till skidåkarnas frejdiga "UR SPÅR JÄVLA BONNLÄPP!!". I dagsläget existerar ju inget mellansteg mellan att helt ge upp sin träning och att simma ner och förankra de störande elementen i botten av en badstege.
Gårdagskvällen vattenläcka i utkanten av Skäggetorp gick mig helt förbi då jag har den goda smaken att bo något eleverat jämfört med pöbeln. Av bilderna att döma var det ganska livat när det begav sig och det är väl tur att det inte var traditionell vintertemperatur ute, för då hade jag fått ta skridskorna istället för cykeln till jobbet i morse. Det som slår mig är hur enormt bibliskt det känns med en syndaflod igenom Skäggetorp, även om just denna inte rensade upp fullt så mycket som den skitade ner. De delar av Skägget som jag passerade på vägen hem ifrån kvällens besök på simhallen var avgjort fortfarande ganska fuktiga. Läckande vattenledning får väl i fortsättningen betraktas som en av stadens återkommande traditioner?
Morgonens nyheter förnekade sig lika lite som reaktionen hos alla människor som gått och önskat sig snö och nu fått det. "SNÖKAOS" var ordet sa Bull... SMHI utfärdar varningar, folk blir hysteriska för att de fått sånt där läskigt kallt och vitt på bildäcken och det står småfranska bilar i varenda dike. För egen del höll jag på att bli omkörd av min egen bakaxel när jag icke helt utan viss livsglädje med firmans pick-up gasade mig ur en 90-gradersböj. Det räckte med den i skuggan kvardröjande morgonfrosten för att tappa greppet. För bilen vill säga, jag behöver provoceras mer än så.
Som slutkläm önskar jag meddela att jag ånyo gjort mig omöjlig i motionsbassängen på Simhallen. Denna gång genom att pga immiga glasögon och spetsigare formtopp (spekulation, författarens anm.) helt missa när jag kommit ikapp övriga motionscrawlare i banan och därvidlag kanske en gång för mycket råkat kittla en eller annan redan vilt sprattlande fotsula... Jag är för en fredlig samexistens inom simsporten men önskar ändock att det fanns en motsvarighet till skidåkarnas frejdiga "UR SPÅR JÄVLA BONNLÄPP!!". I dagsläget existerar ju inget mellansteg mellan att helt ge upp sin träning och att simma ner och förankra de störande elementen i botten av en badstege.
söndag 4 december 2011
Helt överKÖRd!
Jag går frivilligt i kyrkan en gång om året, nämligen när det vankas adventskonsert med Chorus Lin - Linköpings blandade studentkör. Kyrkan i detta exempel är St. Larskyrkan nere i centrala Linköping och kören något av det mest häpnadsväckande jag någonsin hört.
Kyrkor som lokal betraktat brukar i allmänhet läna sig väl till körmusikala övningar men den symbios som ikväll ingicks mellan kyrkorummet och kören gick direkt upp till förstaplatsen över årets musikala upplevelser. Genom att både ge sången volym med de olika stämmorna OCH genom att leka med sin fysiska placering i rummet skapade kören effekter som på samma gång är både uråldriga och så nyskapande att det får THX att låta som en gammal transistorradio. När man fått upp tempot rejält efter starten genomfors jag av tanken att "herrejevlar.. det är ju såna här körer John Williams jobbar med när Spielberg vill ha nåt som verkligen får folk att svälja hårt". Jag har tidigare hört mycket gott sägas om dirigent Anna-Carin Strand och sällar mig nu villkorslöst till beundrarskaran. Mästerligt!
Repertoaren är utsökt blandad och växlar inom det julmusikaliska temat mellan kända klassiker och det mer ovanliga, mina egna favoriter låg denna gång inom det liturgiska spektrat. Mitt stora manliga hjärta må ha kraftiga portar som sällan öppnas men när Mats Strand lät violinen ackompanjera kören i "O magnum mysterium" (tror jag det var..) så var det som en lågmäld och vänskaplig knackning, för vilken man inte kan låta bli att låsa upp och öppna en smula. Det kanske inte direkt gräts tårar men jag är glad att ingen försökte prata med mig under delar av konserten, för det hade blivit lite besvärligt att få rösten att bära. Trots en viss sinnesrörelse tror jag dock att jag under konsertens gång slog personbästa i avslappning. Jag har aldrig (i fullt medvetet tillstånd) haft lägre blodtryck än vad jag hade mot slutet. Bara en sån sak är ju skäl nog att handla på sig ett par av körens album på vägen ut.
Jag lovar inget men det finns risk för att jag blev en bättre människa idag. Krama mig när vi ses och se om du märker någon skillnad?
Kyrkor som lokal betraktat brukar i allmänhet läna sig väl till körmusikala övningar men den symbios som ikväll ingicks mellan kyrkorummet och kören gick direkt upp till förstaplatsen över årets musikala upplevelser. Genom att både ge sången volym med de olika stämmorna OCH genom att leka med sin fysiska placering i rummet skapade kören effekter som på samma gång är både uråldriga och så nyskapande att det får THX att låta som en gammal transistorradio. När man fått upp tempot rejält efter starten genomfors jag av tanken att "herrejevlar.. det är ju såna här körer John Williams jobbar med när Spielberg vill ha nåt som verkligen får folk att svälja hårt". Jag har tidigare hört mycket gott sägas om dirigent Anna-Carin Strand och sällar mig nu villkorslöst till beundrarskaran. Mästerligt!
Repertoaren är utsökt blandad och växlar inom det julmusikaliska temat mellan kända klassiker och det mer ovanliga, mina egna favoriter låg denna gång inom det liturgiska spektrat. Mitt stora manliga hjärta må ha kraftiga portar som sällan öppnas men när Mats Strand lät violinen ackompanjera kören i "O magnum mysterium" (tror jag det var..) så var det som en lågmäld och vänskaplig knackning, för vilken man inte kan låta bli att låsa upp och öppna en smula. Det kanske inte direkt gräts tårar men jag är glad att ingen försökte prata med mig under delar av konserten, för det hade blivit lite besvärligt att få rösten att bära. Trots en viss sinnesrörelse tror jag dock att jag under konsertens gång slog personbästa i avslappning. Jag har aldrig (i fullt medvetet tillstånd) haft lägre blodtryck än vad jag hade mot slutet. Bara en sån sak är ju skäl nog att handla på sig ett par av körens album på vägen ut.
Jag lovar inget men det finns risk för att jag blev en bättre människa idag. Krama mig när vi ses och se om du märker någon skillnad?
torsdag 1 december 2011
Vem då jag "solstråle"?!
Varje gång jag kommer på mig själv med att vara på gott humör på
jobbet så blir jag bara förbannad för att det uppenbarligen är nåt jag
glömt...
jobbet så blir jag bara förbannad för att det uppenbarligen är nåt jag
glömt...
--
Skickat från min mobila enhet
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
