söndag 29 januari 2012

Demonrecensenten har ordet

Som flera av er vet har jag tagit grav skada av att i unga och formbara år ha utsatts för Jan Guillous verk i sviten om den Svenske underrättelseofficeren Carl Gustav Dilbert (va.. Gilbert? Vad är det för ett lamt namn?!) Hamilton. Jag har ännu idag en faiblesse för det mattsvarta och blir direkt upphetsad av tanken på olivgröna klätterrep, ballistisk nylon och omagnetisk dykutrustning. Flera av romanerna har filmatiserats och rollen som Hamilton har gestaltats av flertalet mer eller mindre goda skådespelare samt av Sunes pappa. Den senaste i ordningen att hamna på vita duken är nu "Hamilton - I nationens intresse", som utkom i bokform 1988 och där titelrollen spelas av Mikael Persbrandt. Rilleman har sett filmen.


Filmen ger intryck av att vilja väldigt mycket mer än filmskaparna kunnat leverera, åtminstone med bevarad trovärdighet. Rollporträtten saknar djup, vissa är träaktigt stereotypa, och jag får intrycket att regissören gjort det felaktiga antagandet att alla som ser filmen har romanen i gott minne och därför sitter på nog med bakgrundskunskaper för att fylla ut det filmen inte förmedlar. De få bra skådespelare som dyker upp i filmen får allt för lite att jobba med. Som om 24 års tidsglapp mellan bok och film inte var nog så har man valt att skriva om intrigen (som i romanen utspelar sig i efterdyningarna av kalla kriget) för att passa en mer modern geopolitisk situation. Resultatet av detta, i kombination med en sedvanlig artistisk frihet i de tekniska detaljerna och tidigare nämnda kvot mellan ambition och talang är att tittaren genast är vilse i pannkakan. Det finns Snuttefilmsamatörer som skulle ha kunnat lära Hamiltongänget ett och annat om hur man får publiken att TRO att de sett det man inte har råd att visa... Storyn kunde vara vilken lågbudgetaction som helst och innehåller de för modern film så pinsamt övertydliga produktplaceringarna i överflöd; Jag vet nu vilken båt Hamilton kör, vilken telefon han ringer med och fan-i-mig vilken som är "Amerikanska specialstyrkors favoritklocka"!!

Någon gång i filmprojektets begynnelse annonserades att rollen som Hamilton skulle tillfalla Mikael Persbrandt och aftonpressen fick generalspel. Meter efter meter skrevs om hur han tränade med Navy Seals och whatnot... resultatet av ansträngningarna mynnade ut i löp av typen "Persbrands superkropp" och bilder på en svettig medelålders man med en skaplig men inte överdriven muskeltonus. För egen del tycker jag att Persbrandt för sig väl genom de små action- och fightingscener han har och i övrigt lyckas med att hålla Gunwald Larsson borta ur handlingen. Övriga scener med ambition till "taktiskt uppträdande" är rena pojkrumsfantasier. Gestaltningen av Hamilton är stel och på tok för stoisk för att vara sevärd. Förmodligen hade man inte tappat så mycket på att bara klippa in sekvenser av hans bild ifrån filmaffischen (Den är faktisk rätt snyggt gjord, och sen inser man att det är Mads Mikkelsen man tänker på när man ser den). Persbrandt kan mycket bättre än såhär och alla paralleller till Daniel Craigs framgångar med att blåsa liv i James Bond är fantasier av filmjournalister som egentligen vill vara nåt roligare. Jag har visst hopp om filmmusiken men väljer att inte kommentera den specifikt tills jag hunnit lyssna mer på den.

Jag vet inte vad den här filmen skulle vara, men jag vet en sak. Detta är INTE Hamilton. Med undantag för inslaget av skjutvapen skulle det kunna vara en vanlig dag på jobbet för mig; Jag blir smutsig och trasig medan jag löser problem åt människor som inte kan själva samtidigt som jag helst vill sluta och göra nåt vettigt med mitt liv. Betyget blir två olivgröna klätterrep av fem möjliga, där det ena kommer av att Fanny Risberg förmodligen är lite kär i mig.

5 kommentarer:

NLC sa...

Orvar - släng dig i väggen!

pel sa...

Haha! Klockrent!

Lennart sa...

Vem faan är Orvar ?

Rilleman sa...

Orvar Säfström. Filmrecensent, hårdrockare, mångsysslare.

svenw sa...

Vad jag inte kan förstå är hur någon kan tycka att det är listigt att göra actionfilm av böcker som till 95 % består av dialog mellan socialdemokratiska gubbar från 80-talet.