lördag 21 januari 2012

Vård Av Barn eller Värdet Av Barnlöshet?

Senaste tidens kedja av händelser har börjat följa ett ganska bekant mönster; det som ofelbart medför att min framtid kommer att innehålla en löneförhandling, "Rilleman style". De av er som känner mig tillräckligt väl vet vad det betyder och är välkomna att inkomma med tips via epost.

Jag tycker att barn är ganska trevliga bekantskaper och på det stora hela kommer jag väl överens med de jag träffar. Flera av mina vänner har startat småskalig produktion med gott resultat och det är uppfriskande att se deras bästa och sämsta egenskaper kondenserade i nya små människor som springer runt och lär sig alla dumheter man visar dem. Jag saknar själv, precis som tidigare, någon egen längtan efter småttingar och känner (till skillnad från delar av min komplicerade föräldrakonstellation) inte att detta är någon källa till uppståndelse. Jag har fokus på andra av livets utmaningar och glädjeämnen.

Det här med barn knyter på sätt och vis an till den förmodat annalkande löneförhandlingen. Kopplingen är att även en övertygat barnlös person som jag själv i arbetet blir påverkad av omgivande barns hälsotillstånd. Jag talar naturligtvis om VAB, Vård Av Barn, och de intressanta effekter detta får på en i övrigt ganska upprotad och chockskadad arbetsplats. Problemet är varken barnen eller deras sjukdomar, båda är en del av hela konceptet med könlig förökning och pueril oförmåga att låta bli att stoppa allt som är litet nog i munnen... (lär man sig verkligen INGET om epidemiologi i lekis nuförtiden??). När de är små och sjuka måste de tas om hand. Problemet börjar bli synligt när organisationen man verkar inom plötsligt utan tillräcklig förvarning (egentligen egalt om man ändå inte bryr sig om att hålla sig med reserver eller sjukvikarier) drabbas av att medarbetare i nyckelpositioner hissar VAB-flagg och seglar hem. I det läget spelar de filosofiska resonemangen kring sjuka barn mycket liten roll, man är fullt upptagen med att svälja irritationen över att plötsligt ha fått även en annan persons arbetsuppgifter slängda i knät, uppgifter som påfallande ofta inte är kompatibla i tiden och rummet med de man redan hade eller som ligger långt utanför ens kompetens-/intressesfär. Detta är illa nog vid enstaka tillfällen men när det förvandlas till en inofficiell tradition som alltid verkar drabba samma person/personer så börjar det personaltektoniska trycket att öka och öka och öka... När panodil inte längre hjälper får man linda armeringsjärn runt skallen för att hålla ihop tills man kan stämpla ut.

Dålig resursplanering i kombination med taskig lägesbild och bristande kommunikation är en ganska besk cocktail att simma runt i, som gjort för att skapa motsättningar och irritation. Om man för en stund gör tankeexperimentet att löneförhandling åter skulle innebära den rent fiskala process ordet antyder så undrar jag hur man kapitaliserar på värdet av att knappt ens ha egna sjukdagar under ett år och att ens tillgänglighet för arbetsgivaren aldrig påverkas av tredje part. VAB är en rättighet och skall naturligtvis inte bestraffas, men detta betyder inte samtidigt att Värdet Av Barnlöshet skall hållas utanför lönediskussionen, förutsatt att ens arbetsgivare orkade lägga tid på sådana.

2 kommentarer:

NLC sa...

Jag hör vad du säger, men det kommer bli tufft ... ;-)

Rilleman sa...

Ja, tanken är inte att starta en jihad mot föräldrarna utan att få upp arbetsgivarens ögon för att vissa saker inte är så självklara som de verkar tro. Det mesta handlar om att prata om saken INNAN den inträffar istället för aldrig...