Shout it out!

De flest av er har säkert någon gång i livet hört eller läst sagan om "Kejsarens nya kläder", av HC Andersen. Den sedelärande historien om vådan av att inte stå upp för sin avvikande åsikt och påpeka uppenbara fel och brister är fantastisk i sin enkelhet och i sitt sätt att åskådliggöra hur vi människor ibland kan lura oss att andra människor har bättre koll på läget än vi själva. I sagan är det de vuxna som tiger och det lilla barnet som till slut utropar den sanning alla innerst inne enats om; Kejsaren är naken!

Jag har under senaste tiden haft anledning att fundera på de sociala processer som ligger bakom sagan och symboliken i de olika deltagarna. Hela historien bygger på människornas osäkerhet och rädsla för att bli stämplade som dumma eller odugliga. Kejsaren ser inte tyget men fejkar och kör på hellre än att erkänna sig som oförmögen. Den trogne ministern vet förvisso att han inte är dum men spelar med hellre än att erkänna sig oduglig. Så småningom har hela hovet och menigheten dragits in i samma masshysteri där man trotts sina privata tvivel håller tand för tunga. Den gemensamma nämnaren för alla ovanstående är att de har något att förlora på att medge att något inte stämmer. Kungens eventuella nakenhet är ju inget som drabbar dem själva och kan därför ignoreras. Alla gör bedömningen att hellre spela med än riskera något genom att slå till bromsen och göra en riktig jämförande bedömning av fakta. Det lilla barnet i sagan representerar den som inte har något att förlora och som fortfarande kan säga sanningen utan att ge upp något eller riskera att bli stämplad som dum eller oduglig.

Grupptryck är stark juju som kan få oss att göra korkade saker och det värsta är att det ibland inte ens krävs en grupp. En av de farligaste människotyper som finns är den som under inverkan av förväntningar utifrån inte längre har förmågan att inse eller erkänna sina normala begränsningar. Pressen att leverera, att "vara duktig", överskuggar hela ens normala självbild. Jag har vid tillfällen i livet befunnit mig i situationer där jag lurat mig själv att jag vet vad jag håller på med, att det jag gör är rätt, och därmed orsakat mig själv och andra skada på något plan. I det tillståndet är vad som helst bättre än att tvingas ta ett kliv tillbaka och erkänna för sig själv och andra; "Jag reder inte ut det här. Bäst att be om hjälp". Har man tur, som jag har haft, så kommer man undan med en dyrköpt läxa och ett ödmjukt tvivel på sin egen förträfflighet (Idag är målet att vara bra på sånt jag tycker är kul, varken mer eller mindre.) Men det kan också gå riktigt illa. Den beska sanningen uppdagas först när fiaskot är fullbordat och exakt ingen står och applåderar det hårda arbetet som lagts ner. Alla är fullt upptagna med att två sina händer och förklara att det inte kunde ha gått på något annat sätt, alla tecken fanns ju där... man borde ha vetat bättre. Vi ser exempel på detta hela tiden. Hon på jobbet som nästan jobbade ihjäl sig? Killen som faktiskt lyckades svepa en flaska vodka, vann utmaningen och dog? Tjejen som egentligen inte alls ville posera naken på klassfotot men blev övertalad?

Jag tror att herr Andersen lyckades bättre med sin sensmoral än vad jag gör här men om jag skall sammanfatta de tankar som legat till grund för inlägget så blir det att inte låta sig förblindas av vare sig smicker eller vackra fantasier om det färdiga resultatet när man påbörjar ett arbete mot något mål. Vill man lyckas så står sig en aldrig så stark övertygelse oftast slätt mot vilken halvdan projektplan som helst. Att se sina gränser för vad de är är och veta när det är dags att låta andra ta över är en fråga om mognad och perspektiv. Alla har det inte. Och Ja, Kejsaren ÄR naken!