Glada miner överallt...

Sammanfattning av läget: "Det är som att vara en guldfisk i en tallrik
gröt; fel kille på fel plats, sliter som fan men kommer ingenstans"...
;-)

--
Skickat från min mobila enhet

Reflektioner

Under promenaden genom Ikanohuset passerade jag ett ungt par utanför Teknikmagasinets skyltfönster. Killens klädsel var en smula uppseendeväckande, vilket är ironiskt med tanke på att han hade på sig en full kamouflageuniform (BDU i MARPAT-mönster) och på ena armen hade en unit patch från "Umbrella Corporation", kända ifrån Resident Evil.

Min första reaktion var att genast töntförklara honom, tills jag plötsligt blev medveten om den nivå av nördighet som krävs för att vid första anblicken identifiera alla de ovan nämnda detaljerna... sånt går bara inte att bortförklara med att man är "lite allmänbildad". :-/

Omkörd!

Efter att ha hörsammat en vänlig inbjudan har jag nu åter avnjutit en konsert med min favoritkör; Chorus Lin - Linköpings blandade studentkör, denna gång i Verdefoajén på Linköpings Konsert & Kongress. Rummet kändes en smula litet och stramt till en början, men detta endast i jämförelse med St. Larskyrkans väldiga volymer där advetskonserten utspelades. Rummet fylldes snart av ett förväntansfullt lågmält sorl från besökare mellan 6 och 76 år, med en viss dominans av den övre änden av spektrat. Dirigent är lyckligtvis även denna gång den utmärkta Anna-Carin Strand. Intrycket denna gång var att hon verkligen förkroppsligar uttrycket "musikalisk motor" och hennes energi fick mig att fundera på musikens motsvarighet till Brownsk rörelse, det liksom spritter i henne. På pianot finner man Martin Perk som visade storform i både en egen improvisation och i rejält svängiga "Sakta stiger solen".

Kören rivstartar programmet med irländska folkvisan "Star of the County Down" och lämnar inte mycket tvivel om vilken form de är i, det hela var en smula överväldigande. Efter lite utmärkt och lättsamt mellansnack följer man upp med "All the things you are" och här börjar jag känna igen den klarhet som jag kommit att förknippa kören med. Som utövande ordsmed uppskattade jag särskilt "Words" av Anders Edenroth, en jättevacker vokal hyllning till språket. Rummet börjar kännas precis lagom stort och det känns överdådigt med en så stor kör "för bara mig".

Liksom tidigare konserter lockar även denna fram en hel del känslor hos åhöraren och jag drar slutsatsen att Chorus Lin är en kör man inte bara avnjuter med öronen, man lyssnar även med hjärta, mage ...och örsnibbar. Örsnibbarnas inblandning blir uppenbar när man fått lyssna till kvällens två solister i verken "It don't mean a thing" respektive "Mozart och dammsugaren". Om man bortser från de rent musikaliska kvaliteterna var tjejerna så söta att mina öron började hetta och jag fick blanda insulin i linsvätskan när jag kom hem. Detta var enda tillfällena under konserten då en mikrofon hade varit på sin plats emedan solostämmorna förtjänar en större kontrast mot bakgrunden.

Min favorit denna gång är tveklöst "Butterfly" av Mia Makaroff, som enligt uppgift handlar om fjärilens kärlek till sitt korta liv. För mig handlade sången solklart om kärleken till vingarna, flygandet och om att ta vara på all den tid man har. Jag drabbades av så kraftig ståpäls att jag hade kunnat göra tagliatelle av en skinnjacka om jag försökt ta på mig en och utnämnde genast sången till officiell "theme song"! Under detta nummer leker kören också med rummet på det sätt som blivit ett av deras signum genom att göra "kvartsrollar" varvet runt. Effekten är akustiskt intressant och det håller åhöraren alert genom att tillföra en visuell dimension. Jag måste också utfärda en varning för "When I fall in love" då den utgör en uppenbar fara för notoriskt monogama hobbyromantiker som jag själv... man vill ju genast springa och gifta sig! Hu... vacker och farligt suggestiv. ;-)

Körens tolkning av "Säkkijärven polkka" är tekniskt utmärkt, mycket underhållande och utvecklas till något påminnande om ett lätt inbördeskrig mellan sektionerna och publiken får svårt att hålla skrattet nere. Om introduktionen skulle visa sig vara sann så har ryssarna (och det Finska folket) mitt djupaste deltagande! :-) Sista ordinarie nummret; "Sir Duke" är stort och svängigt som en hel ledbuss och jag känner att jag återigen varit med om något gott och värdefullt. Vacker körmusik har vissa likheter med guld; alla vet att kornen må finnas någonstans därute men inte förrän någon lägger ner en massa tid och möda på att samla ihop och förädla dem till det där vi alla längtar efter får den sitt sanna värde. Chorus Lin är sitt eget bästa bevis för att dessa människor verkligen finns.

Fail...

Eftersom jag fått så många snälla och positiva kommentarer på min recension av Hamiltonfilmen fick jag uppslaget att försöka recensera en något mer.. slupmässig skapelse. Mest för att se om jag klarar att objektivt bedöma en rulle som jag inte redan har en känslomässig koppling till. Nu råkade filmen i fråga olyckligtvis bli 2010 års kanske mest udda skapelse i kategorin "direkt till TV", nämligen "Sharktopus".

(Bilden länkar till trailern.
Skyll dig själv.)

Redan när man läser titeln vet man att det man har framför sig är ett verk av tattare med kameror. När första namnet i rollistan är Eric Roberts börjar man få olustkänslor och en viss förståelse för varför hans syster Julia inte längre skickar honom julkort. Killen är ju det närmaste man kommer en verklighetens Troy McClure och har historiskt sett en karriärkänsla värdig en dyngbagge. När man börjar spela filmen gör man det med samma känsla som en patient som just givit kirurgen godkännandet att amputera ett svårt infekterat ben för att rädda resten av kroppen, man vet att man kommer att klara sig men med en stor personlig förlust. Det som kanske skänker ett litet hopp om räddning är att filmen skapats i samarbete med den välkände B-filmregissören Roger Corman. (Corman har samtidigt producerat liknande verk som "Dinoshark" och "Dinocroc vs. Supergator" för SyFy chanel. Ett studie av rollistorna ger vid handen att flera av skådespelarna dyker upp i flera av filmerna och att en del av dem märkligt nog har samma efternamn som regissören...).

Filmens handling utspelar sig i vattnen utanför amerikanska och mexikanska västkusten där biotech-företaget Blue Water, lett av forskaren Nathan Sands (Roberts) och hans smarta ("men ändå blygt sexiga") dotter Nicole, testar en hybrid av haj och bläckfisk de utvecklat åt amerikanska försvaret. Skapelsen är förmodat framtagen med avancerad genteknik men har en fysiologi som bäst beskrivs som "de otäckaste halvorna av haj och bläckfisk, ihoplimmade på mitten" och kontrolleras via ett avancerat neuralt interface vars enda svaghet är att det inte tål att kollidera med utombordsmotorer. Kan ni GISSA vad som händer sen?! I detta skede av filmen blir det uppenbart att filmskaparen tittat lite väl mycket på en av de mer seriösa "haj-rysarna", nämligen "Deep Blue Sea" från 1999. Utan styrning, och med en av den lömske projektledaren i hemlighet överklockad agressivitet, rymmer Sharktopus söderut mot mexikanska badorten Puerto Vallarta. Detta är en av de få rent geniala ingredienserna i filmen då det blir helt naturligt att klippa in bilder av unga vackra människor i badkläder.

Teamet från Blue Water, under påtryckningar från en lätt fuktig statlig uppdragsgivare, rekryterar den tidigare kickade "hjälten" och drar även de söderut för att stoppa rymlingen. Här går filmen in i en mer akut usel fas. Stock photo av solbadande turister (till mexikansk semestermusik...) varvas med blodiga CGI-slasherklipp på en nivå som enbart kan skapas när en bunt amatörer använder HELA sin veckopeng och ALLA knapparna i MS Paint. Naturligtvis är filmen redan från början helt fjärran från allt vad realism heter men jag kan bara inte stillatigande beskåda en bläckfiskhaj som ryter (!), går med tentaklerna på land och som dessutom har fysiska attribut som varken finns på haj ELLER bläckfisk! Skådespelarnas interaktion med sagda varelse begränsar sig till dåligt synkade skrik innan de slits i bitar alternativt att låtsas skjuta med prop guns i helt fel del av bilden. Det som till sist gjorde att jag faktiskt tittade till slutet var att jag efter en stund började ana en viss kultfaktor och började ha lite roligt på allvar. Slutet är O-troligt uselt. För den hugade finns skräpet i nån Piratbukt nära dig.

Nya rön!

Jag känner ett visst mått av sympati med alla de som dras med besvärliga allergier och relaterade åkommor. Jag tycker att det är rätt och viktigt att det läggs krut på att hitta anpassade lösningar för att dessa personer skall kunna njuta av det vi andra tar för givet i så stor grad som möjligt. I extrema fall av allergi är jag mer än villig att offra mina jordnötter om det innebär fara för livet för någon annan. Men sen finns det ju de där andra fallen.

Som samhälle betraktat har vi av någon anledning valt den enkla och dyra utvägen att in absurdum dalta med individer som anför problem med att leva i en modern elektrifierad verklighet. Det byggs på vissa arbetsplatser hela Faradayska friggebodar för att hålla den mystiska "strålningen" stången så att de stackars offren kan sitta och hamra på sina mekaniska skrivmaskiner i ljuset av valtranslampor. Om nu den medicinska vetenskapen lutar åt att elöverkänslighet är en psykosomatisk åkomma så kan jag visst tänka mig att ta personer som anser sig drabbade på allvar, för även "Den inbillade sjuke" mådde faktiskt lite dåligt om jag minns min Moliére, men enbart i (det elektriska!) ljuset av att lösningen ligger hos dem själva och inte i att anpassa en fullt fungerande verklighet till deras inbillning. Min lösning på situationen är att alla som anför problem med att vistas i en normal elmiljö tilldelas ett jordspett att gå och sitta på när det känns jobbigt, alternativt ett tidsoberoende arbetsvisa till den mörka kontinenten. Utlösande faktorn för det här inlägget var artikeln i Corren, som inte bara visade på vilka ohemula proportioner frågan fått, utan dessutom hade en ovanligt välformulerad rubrik.

Edit; OM man nu istället skulle börja ta elallergi på allvar så kräver jag att få min egen intolerans mot organisatorisk insufficiens klassat som arbetsskada! ;-)