Fail...

Eftersom jag fått så många snälla och positiva kommentarer på min recension av Hamiltonfilmen fick jag uppslaget att försöka recensera en något mer.. slupmässig skapelse. Mest för att se om jag klarar att objektivt bedöma en rulle som jag inte redan har en känslomässig koppling till. Nu råkade filmen i fråga olyckligtvis bli 2010 års kanske mest udda skapelse i kategorin "direkt till TV", nämligen "Sharktopus".

(Bilden länkar till trailern.
Skyll dig själv.)

Redan när man läser titeln vet man att det man har framför sig är ett verk av tattare med kameror. När första namnet i rollistan är Eric Roberts börjar man få olustkänslor och en viss förståelse för varför hans syster Julia inte längre skickar honom julkort. Killen är ju det närmaste man kommer en verklighetens Troy McClure och har historiskt sett en karriärkänsla värdig en dyngbagge. När man börjar spela filmen gör man det med samma känsla som en patient som just givit kirurgen godkännandet att amputera ett svårt infekterat ben för att rädda resten av kroppen, man vet att man kommer att klara sig men med en stor personlig förlust. Det som kanske skänker ett litet hopp om räddning är att filmen skapats i samarbete med den välkände B-filmregissören Roger Corman. (Corman har samtidigt producerat liknande verk som "Dinoshark" och "Dinocroc vs. Supergator" för SyFy chanel. Ett studie av rollistorna ger vid handen att flera av skådespelarna dyker upp i flera av filmerna och att en del av dem märkligt nog har samma efternamn som regissören...).

Filmens handling utspelar sig i vattnen utanför amerikanska och mexikanska västkusten där biotech-företaget Blue Water, lett av forskaren Nathan Sands (Roberts) och hans smarta ("men ändå blygt sexiga") dotter Nicole, testar en hybrid av haj och bläckfisk de utvecklat åt amerikanska försvaret. Skapelsen är förmodat framtagen med avancerad genteknik men har en fysiologi som bäst beskrivs som "de otäckaste halvorna av haj och bläckfisk, ihoplimmade på mitten" och kontrolleras via ett avancerat neuralt interface vars enda svaghet är att det inte tål att kollidera med utombordsmotorer. Kan ni GISSA vad som händer sen?! I detta skede av filmen blir det uppenbart att filmskaparen tittat lite väl mycket på en av de mer seriösa "haj-rysarna", nämligen "Deep Blue Sea" från 1999. Utan styrning, och med en av den lömske projektledaren i hemlighet överklockad agressivitet, rymmer Sharktopus söderut mot mexikanska badorten Puerto Vallarta. Detta är en av de få rent geniala ingredienserna i filmen då det blir helt naturligt att klippa in bilder av unga vackra människor i badkläder.

Teamet från Blue Water, under påtryckningar från en lätt fuktig statlig uppdragsgivare, rekryterar den tidigare kickade "hjälten" och drar även de söderut för att stoppa rymlingen. Här går filmen in i en mer akut usel fas. Stock photo av solbadande turister (till mexikansk semestermusik...) varvas med blodiga CGI-slasherklipp på en nivå som enbart kan skapas när en bunt amatörer använder HELA sin veckopeng och ALLA knapparna i MS Paint. Naturligtvis är filmen redan från början helt fjärran från allt vad realism heter men jag kan bara inte stillatigande beskåda en bläckfiskhaj som ryter (!), går med tentaklerna på land och som dessutom har fysiska attribut som varken finns på haj ELLER bläckfisk! Skådespelarnas interaktion med sagda varelse begränsar sig till dåligt synkade skrik innan de slits i bitar alternativt att låtsas skjuta med prop guns i helt fel del av bilden. Det som till sist gjorde att jag faktiskt tittade till slutet var att jag efter en stund började ana en viss kultfaktor och började ha lite roligt på allvar. Slutet är O-troligt uselt. För den hugade finns skräpet i nån Piratbukt nära dig.