Omkörd!

Efter att ha hörsammat en vänlig inbjudan har jag nu åter avnjutit en konsert med min favoritkör; Chorus Lin - Linköpings blandade studentkör, denna gång i Verdefoajén på Linköpings Konsert & Kongress. Rummet kändes en smula litet och stramt till en början, men detta endast i jämförelse med St. Larskyrkans väldiga volymer där advetskonserten utspelades. Rummet fylldes snart av ett förväntansfullt lågmält sorl från besökare mellan 6 och 76 år, med en viss dominans av den övre änden av spektrat. Dirigent är lyckligtvis även denna gång den utmärkta Anna-Carin Strand. Intrycket denna gång var att hon verkligen förkroppsligar uttrycket "musikalisk motor" och hennes energi fick mig att fundera på musikens motsvarighet till Brownsk rörelse, det liksom spritter i henne. På pianot finner man Martin Perk som visade storform i både en egen improvisation och i rejält svängiga "Sakta stiger solen".

Kören rivstartar programmet med irländska folkvisan "Star of the County Down" och lämnar inte mycket tvivel om vilken form de är i, det hela var en smula överväldigande. Efter lite utmärkt och lättsamt mellansnack följer man upp med "All the things you are" och här börjar jag känna igen den klarhet som jag kommit att förknippa kören med. Som utövande ordsmed uppskattade jag särskilt "Words" av Anders Edenroth, en jättevacker vokal hyllning till språket. Rummet börjar kännas precis lagom stort och det känns överdådigt med en så stor kör "för bara mig".

Liksom tidigare konserter lockar även denna fram en hel del känslor hos åhöraren och jag drar slutsatsen att Chorus Lin är en kör man inte bara avnjuter med öronen, man lyssnar även med hjärta, mage ...och örsnibbar. Örsnibbarnas inblandning blir uppenbar när man fått lyssna till kvällens två solister i verken "It don't mean a thing" respektive "Mozart och dammsugaren". Om man bortser från de rent musikaliska kvaliteterna var tjejerna så söta att mina öron började hetta och jag fick blanda insulin i linsvätskan när jag kom hem. Detta var enda tillfällena under konserten då en mikrofon hade varit på sin plats emedan solostämmorna förtjänar en större kontrast mot bakgrunden.

Min favorit denna gång är tveklöst "Butterfly" av Mia Makaroff, som enligt uppgift handlar om fjärilens kärlek till sitt korta liv. För mig handlade sången solklart om kärleken till vingarna, flygandet och om att ta vara på all den tid man har. Jag drabbades av så kraftig ståpäls att jag hade kunnat göra tagliatelle av en skinnjacka om jag försökt ta på mig en och utnämnde genast sången till officiell "theme song"! Under detta nummer leker kören också med rummet på det sätt som blivit ett av deras signum genom att göra "kvartsrollar" varvet runt. Effekten är akustiskt intressant och det håller åhöraren alert genom att tillföra en visuell dimension. Jag måste också utfärda en varning för "When I fall in love" då den utgör en uppenbar fara för notoriskt monogama hobbyromantiker som jag själv... man vill ju genast springa och gifta sig! Hu... vacker och farligt suggestiv. ;-)

Körens tolkning av "Säkkijärven polkka" är tekniskt utmärkt, mycket underhållande och utvecklas till något påminnande om ett lätt inbördeskrig mellan sektionerna och publiken får svårt att hålla skrattet nere. Om introduktionen skulle visa sig vara sann så har ryssarna (och det Finska folket) mitt djupaste deltagande! :-) Sista ordinarie nummret; "Sir Duke" är stort och svängigt som en hel ledbuss och jag känner att jag återigen varit med om något gott och värdefullt. Vacker körmusik har vissa likheter med guld; alla vet att kornen må finnas någonstans därute men inte förrän någon lägger ner en massa tid och möda på att samla ihop och förädla dem till det där vi alla längtar efter får den sitt sanna värde. Chorus Lin är sitt eget bästa bevis för att dessa människor verkligen finns.