Åhoj!

Dagen kunde inte fått en bättre start. Efter gårdagens debacle var det skönt att notera att cykelvägen till jobbet nu är nysopad och grusfri. Cykelsässongen är över oss! Susandet av ekrar, tickandet av frikransar och det nervösa sneglandet hos alla med billigare cyklar... ;-) *myyyys!*

PornStar Trek?

Dagens ena nyhet är att Hustler Magazine ger sig i kast med att göra en XXX-rated version av klassikern Star Trek. Detta är enligt uppgift nästa steg i satsningen på att göra porrversioner av de stora klassiska TV-serierna.

Frågan man ställer sig är väl nu; Detta måste väl redan ha gjorts? Utan att vara någon större talang på området så drar jag mig till minnes att redan ha garvat åt titlar som "Sex Trek - Where no Man has cum B4" och "Sex Trek 2 - The Search for Sperm". Enbart rollistan kan få vem som helst att bli lite blank i ögonen.

När ämnet nu ändå kommit upp måste man ju ofelbart se över vilka andra filmer som skulle kunna vara aktuella. Eftersom detta faktiskt är "det bland undomen så populära världsomspännande datanätverket Internet" är svaret bara en googlesökning bort. Tack alla som gjort Internet till vad det är!

Dagens andra nyhet är att jag lagom till 1:a maj kommer att avsluta min tjänst på Servicestaden Sverige AB och söka mig söderut. Det var inget lätt beslut men det måste fattas. Hellre dö än tveka... bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig få känna en kvinna... eller som en mer eller mindre vis man en gång sa: "You can´t walk on a straight path through a curved world. The Bastards have boobytrapped it! It´s a mark of courage, not weakness, to be able to change or even reverse direction in life.".

Camp Gusselby Annorlunda revisited

Under fjolårets tjänsterelaterade härjningar bodde jag tillsammans med kollegan ett par dagar i en 10 m^2 stor stuga på Camping Gusselby Annorlunda, några km utanför Lindesberg. Trevlig camping på det hela taget om man gillar sånt, drivs av Caravan Club, en förening för moderna glasfibernomader. I lördags firade min moster 50 år på sagda camping och det var med blandade känslor jag klämde mig in i stuga 4 tillsammans med Mor, Far & bror... Jag visste sedan tidigare att stugan var akustiskt supraledande och att det enda sättet att få en blund i ögonen när någon väl börjat snarka var att försöka placera huvudet i en interferenspunkt där två mötande snarkfronter utsläcker varandra. Eller under så mycket kudde som man orkar suga syre igenom. Detta fungerar uppenbarligen bra så länge det bara är EN person som snarkar.

Festen var lyckad och det var roligt att få chansen att prata med lite mer avlägsna släktingar som jag inte ser så ofta. En av dem kör yogakurser och jag blev lite nyfiken. Det verkar vara en bra blandning av fysisk ansträngning och själsligt lugn. Efter en schysst blandning av mat och dryck var jag jättetrött och intog ena överslafen i stugan. Söndagen ägnades åt att brandskatta moster på frukost och åt att etappvis ta mig hem till Linköping igen.

Krigarpoesi

Helgen har tillbringats med goda vänner, deras barn (födda såväl som ofödda) och en massa god mat. En skön helg helt enkelt.

Jag satt i bilen på väg hem från Stockholm och funderade på hur man hela tiden får leva med konsekvenserna av sina beslut här i livet och hur viktigt det därför är att inte ge sig ut på vägar man inte vill vandra på.

Tidigare har jag haft oerhört lätt för att identifiera mig med mitt yrke, men på senaste tiden har jag gjort helt om och insett att det är vad man gör under de övriga 16 timmarna som är det viktiga i livet.

I fortsättningen vill jag vara killen som berättar om alla roliga cykel- och kajakturer han gjort, om den totalt hysteriska "fiolbygge- & akupunkturkursen" och första mötet med söta flickans* föräldrar, snarare än om hur det gått på kontoret. Kort sagt, ha ett riktigt liv utanför jobbet. I vanlig ordning resulterade allt tänkande i skrivklåda. En vacker dag kommer jag att förstå varför orden är enklare på engelska...


"Not my path"

Power wielded, thruth shielded,
questions fielded, investments yielded.

Pinstripe suit, half windsor knot,
scanning eyes - who does well and who does not?

Play the game, enforce your name,
victory or shame, it's all the same.

Lead or follow, your soul is hollow,
good life makes you wallow, finding it hard to swallow?

Your drug is money, you breathe attention,
paranoia laced with honey, got hypertension.

Never rest, slow down or disembark,
you must keep moving, the curse of every shark.

You make your choises, I make mine,
your lungs make hissing noises, I feel fine.

Keep your crazed chase and draining strife.
I´ve made my case, I choose MY life.


* tyvär ännu bara en målbild, men jag jobbar på det. All hjälp är varmt välkommen! (btw, alla flickor är söta, men dom smakar olika)

KGBike?

Spionskolan, del 1.

"Ställ dig på allmän plats och skruva på en cykel och folk kommer att klättra över varandra för möjligheten att få berätta ALLT dom vet!"

Under den korta tid det tog mig att byta två ruggigt slitna däck och trimma in bromsarna till normal "åh-hupp-jävlar-standard" så hann jag något motvilligt förhöra inte mindre än tre av mina närmsta grannar. Jag vet nu det mesta om deras hälsotillstånd, hur de har påverkats av finanskrisen, hur illa det här landet behandlar pensionärer, att pojkvännens ex inte bara är ett jävla plåster utan dessutom både smaklös och slampig och därtill att "de nya grannarna ovanför" minsann åker ut på arschlet senast nästa ramadan... Alla grannar har nu nypumpade cykeldäck.

Kan det vara så att vi i olika grad besitter förmågan att skapa omedelbart förtroende hos andra människor, så att vi spontant uppfattas som "goda lyssnare"? Jag ÄR förvisso lite nyfiken på andra människor men kanske inte i den utsträckning som dagens övning innebar. Eller är det så att man automatiskt uppfattas som lite allmänt rekorderlig om man visar anlag för praktiska kunskaper i stil med att plocka isär en cykel lika obehindrat som en Glock?

På det stora hela väljer jag att se dagen som ett steg framåt eftersom jag tror att en trappuppgång där folk vågar prata med varandra är en bättre trappuppgång än en där kommunikationen sker medelst bankningar i bärande väggar och med arga lappar virade runt molotovcocktails.

Språk-tråk!

Jag har på tok för bra impulskontroll, det är en stor sorg. Nere på stan hörde jag ett äldre förbipasserande sällskap upprört orera mot "det fasanfulla bruket av svengelska bland ungdomen". Det var tydligen så att moder Svea drabbades av muntorrhet och fanans färger bleknade när man tvingades utstå uppblandade utrikiska utrop. Svaret på detta, som jag tyvärr svalde tills nu, var ju ganska självklart.

-"Jamen så fajla en complaint då, så får nån reviewa den när dom har tid! Det är ju comme il faut, liksom.."

110 tum, var mans dröm!

Helgen tillbringades i Västergötland där allehanda småsaker fixades åt Mor. Alla elkontakter är nu bytta och alla hörnskåp flyttade. Utöver detta hann jag delta i monteringen av en kofångare med tillhörande vinsch på en Land Rover Defender. Det är intressant att få pyssla med en sådan grabbig fordonsikon. Jag tror faktiskt att man med en stjärnmejsel och en 13 mm nyckel kan demontera 80% av bilen. Till de resterande 20 behövs ett fett spett.


Bilen fick ett klart uppkäftigt utseende med den nya kofångaren. Därtill finns ett överflöd av hårdvara i form av shacklar, hasplåtar och snorklar. Kontrasten till karossens närmast läskburkstunna aluminiumplåt är brutal, men det ska vara så. Vem är jag att säga emot nåt som simmat sig överAmazonas polarvidder... Komforten är dock fortfarande bättre i min Saab. :-)

Barnsligheter

Få saker har större potential att roa än när människor utan barn gör tvärsäkra uttalanden på temat. Om dumheter hade näringsvärde skulle man kunna föda svältande över hela världen när det är dags att äta upp en del som sagts. Jag vill dra mitt strå till stacken.

Under den gångna veckan har jag haft anledning att fundera på två barnrelaterade frågor. Den första handlar om de apatiska flyktingbarnen. Fenomenet väcker frågor, och har en närmast "Rosingsk" förmåga att poppa upp i media så fort man trodde att man hunnit glömma allt om det.

Det är inom psykologin väl dokumenterat att en tillräckligt stor påfrestning kan utlösa den sortens reaktion som uppvisas av ungdomarna i fråga. När Världen blir ett allt för otryggt ställe drar man sig in i sig själv för att försvara sig mot de intryck som gör en ont. Det låter ju inte helt otroligt, en slags mental fight-or-flight-respons om man så vill. En mildare version drabbar de flesta av oss på måndagsmornar när vi vaknar till en ny arbetsvecka.

De frågor jag önskar att någon besvarade rör istället fenomenets något lokala natur. Varför drabbar apatin barn och inte vuxna? Varför utvisningshotade invandrarkids och inte mobbade svenska ungdomar? Varför hörde man inte talas om detta förrän aftonpressen slog upp saken stort och varför verkar det hända bara i Sverige? Varför lyfter man inte fram fler utsatta minoriteter, t.ex. artritiska pensionärer? Debattens vågor går höga och det är intressant att följa hur olika sidor använder frågan som slagträ i den politiska kampen. Rätt eller fel, sant eller falskt... jag vill veta mer innan jag bestämmer mig. Klart är dock att jag, till skillnad från merparten av de tvärsäkra tyckarna, vet att jag vet för lite.

Den andra barnrelaterade frågan under veckan handlar om kritiken mot den så kallade "nannypedagogiken" som börjat tillämpas i vissa läroverk. Exempel på detta är att man ger bråkiga barn "timeouter" eller låter dem sitta i skamvrå. Kritiska röster har höjts då metoden anses vara för auktoritär och åtgärderna innebär bestraffningar. Motståndarna förespråkar mjukare metoder där man ger barnen trygghet och positiva influenser. Jag har funderat lite. Just barnuppfostran är en företeelse som verkar vandra mellan ytterligheter med något drygt årtiondes intervall. Det vi ser idag kanske är en motpol mot 90-talets totala sammanbrott när det gäller "hut, hyfs & hållning" i skolan? Rätt eller fel åsido, så har jag viss förståelse för att förlöjligade lärare tar chansen att ta tillbaka lite auktoritet i klassrummet.

Låt mig vara den förste att påpeka att jag inte har någon erfarenhet av barnuppfostran, jag har aldrig behövt syssla med sånt. Mina erfarenheter av uppfostran bygger på de hundar jag haft. Jag jämställer inte barn med hundar (likheterna är dock, särskilt i yngre år, större än vad de flesta föräldrar är riktigt bekväma med) men ser klara poänger med den direkta feedback och positiva förstärkning man använder i hundträningen. Hundar har dålig tidsuppfattning, lever i nuet, och man måste därför hela tiden visa vad man tycker om deras agerande, bra eller dåligt. Missnöje visas med ett kort "fy!" alternativt en lätt fysisk reprimand och beröm ges översvallande glatt med lek och lite godis. Förståelse för "flockens regler" leder till trygghet.

Hunden har många gånger bättre hörsel än människan varför hundägare som tokvrålar hela romaner åt sina förvirrade djur mest antyder att hunden är överlägsen människan på även det mentala planet. Hundar, och barn, är av naturen opportunister och kommer att snabbt förstå vitsen med att skaffa sig fördelar i form av ägarens (förälderns) gunst. Tricket är alltså att tydligt visa vilka beteenden som medför belöningar och/eller beröm! Som sagt, jag vet inget om barn, men det tog min golden retriever knappt två månader att fatta att jag var otroligt mycket mindre skitjobbig att släpa runt på under våra promenader om man gick på min vänstra sida utan att dra i kopplet. Allt jag behövde göra var att säga "Bra!" när han gjorde rätt.

..och guldet blev till sand.

I retrospekt till mitt "Midas Moment" vill jag bara tillägga att just guld är en förvånansvärt värdelös substans i samma ögonblick som det övriga samhället bestämt sig för att basera sin ekonomi på kottar... Dagar som denna överväger jag att ge upp, flytta ut i en stuga i skogen och antasta ekorrar!