..och ville ha tillbaka en del saker som var kul på den tiden. Efter att först ha roat mig som lekledare med tio glada tjejer i en grävskopa (möhippa) tog jag en sväng ner på stan och gjorde en utvärdering av den pågående Hamnfestivalen. Jag hade väl en svag förhoppning om att hitta nåt grillat och ett öltält och kanske lite folklig fest.
Det första som slår en är hur glest befolkat festorådet är. Båda sidor av stångån nere vid Tulbron/Scandic Hotel är tagna i bruk och tält är resta för att härbärgera lokala föreningar och företag samt scener för musikaliska framträdanden. En titt på programmet ger vid handen att dragplåstret är Peter Siepen som conferencier och "Cotton Eye Joe" (gamla Rednex, i en tämligen urvattnad iteration, jämförbar med en Saab 900 med mer utbytesdelar än originaldelar..) som musikaliskt huvudnummer. Därtill kan man titta på båtar, kanoter och åka jetski eller ångbåt. Eller så står man bara still mer än två sekunder och låter sig omsvärmas av påträngande människor som vill sälja bättre el än killen bredvid, skjuta dig i ögat med lasrar eller få dig att rösta på miljörabiata hobbypartier. En kille ville sälja en Husqvarna robotgräsklippare men backade skrämt undan inför de självklara följdfrågorna om öppna gränssnitt och tillgängliga combat enhancements. Kretin!
Plötsligt står jag en meter i från herr Siepen själv. Han har på sig en slags pysslig vit kaptensuniform som aldrig varit i närheten av ett större fartyg. Och naturligtvis de vanliga trasiga kanariefåglarna till örhängen samt knallgula sneakers. Jävligt uniformt. Han är kortare i verkligheten. Och äldre. Det är Cotton Eye Joe-gänget också, plus att de vallar omkring en trendigt livsoduglig chiuahua. De enda som tycks roa sig är fjortisarna som dricker glykol och som saknar underlag för jämförelse mellan dagens Cotton Eye Joe och det Rednex som vi övriga faktisk i begränsad omfattning hade lite kul åt 1994. Jag kan bara komma på två skäl att titta på eländet i dag, båda är relaterade till Annika Ljungberg och de var också bättre förr.
Hela evenemanget har en anda som påminner om Napoleons fälttåg mot Moskva 1812. Mest slutet, där alla bara ville gå hem igen. På stan träffar jag på lite branchfolk och andra bekanta som samfält dömer ut spektaklet nere vid vattnet. Det står klart att man inte lockar Linköpingsbor med Stockholmsfjollor, gammal linedancetechno och försvarslösa gräsklippare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Om du inte redan gjort det så ska du läsa ett av 00-talets bästa reportage, som råkar handla om just Rednex:
http://magasinetnovell.se/2009/06/04/for-en-handfull-dollar/
Fantastisk story! Full av drömmar, talanger och motsättningar mellan relativt normalt folk och den andra sorten som envisas med att köra sin likströmshjärna på trefas. Det är märkligt att vissa fortfarande hyllar det ohämmande röjar- och suparidealet, särskilt de som med rätta borde ha lagt det bakom sig för egen del. Rednex är onekligen en av de mest udda skapelserna i Svensk musik och i och med detta reportage inser jag att det aldrig kunnat vara pånågot annat sätt.
Siepen är gammal - men vältränad. Ingen kebab på efterfyllan där inte!
Skicka en kommentar