Entropi, snöröj och nödreparationer

Jag har förklarat krig mot de entropiska krafter som bestämt sig för att fördela Jordens vatten i ett fint jämnt lager över tillvaron. Lika fort som det lägger sig angriper jag det med skyfflar och lastmaskiner och rakar ihop det i osannolika rader och helt naturvidriga högar. Jag har ansvaret för jobbets utemiljö och där råder min ordning eller ingen alls! Basta!

Temperaturen ligger nu i ett rätt bra spann, börjar närma sig -5 degC. Detta gör att den snö som faller är torr och lätt. Favoritintervallet är -5 och -10 degC eftersom det är kallt nog att bara behöva borsta bort snön från kläderna och samtidigt varmt nog att vara ute. Jag funderade lite på mattematiken i snöröjningen och formulerade teoremet "lidandet går mot oändligheten när temperaturen går mot noll". Töväder är vidrigt.

Defendern visade vid hemkomsten idag på ett underbart simultant sätt sina styrkor och svagheter när jag vevade ner fönstret på förarsidan. Först hoppade rutan ur sin lyftskena och blev kvar nere i dörren, lätt bekymmersamt m.a.p. min utomhusparkering. Sen visade det sig att man trots froststela fingrar kan demontera dörrsidan på två minuter utan tidigare erfarenhet, att fönsterhissen är busenkel och väldigt lättfixad och att britternas bidrag till byggkvaliteten är som italienarnas bidrag till krigskonsten. Allt arbete kunde utföras med ett multiverktyg och en liten bit lysplast. Fältmässigt minsann.