Kurvstrid

En typisk hyrgocart går per definition inte "fort". Den har en motorstyrka anpassad för att inte tillåta barn, sittkissare, hopplösa fall och folk som skall gifta sig att i någon seriös grad omvandla kinetisk energi till spännande vårdfall. Istället luras man att tro att man kör fort genom att tvingas runt på en bana som svänger lika mycket som en huggorm som hånglat upp en trefaskabel. De som gör anspråk på att ha rumpa har dessutom denna placerad blott millimeter över marken vilket ger ett perspektiv som även det förstärker känslan av svindlande hastigheter.

Med detta i åtanke är det väldigt roligt att dels se hur en i normala fall helt vanlig person utan överdrivet aggressiva tendenser förvandlas till en enkelspårig fartdemon ute efter blod och dels de spännande skavsår, blåmärken, utgjutningar, kramper, och svårigheter att fokusera ögonen på samma sak som sagda person uppvisar efteråt. Jag har just kommit hem efter att ha kört sista gruppracet i den gocartcup arbetsgivaren deltar i och har i dyningarna av ett sakta avtagande adrenalinrus börjat inse att resultatet av min körstil hade imponerat på Gestapo. "AJ- ONT-Hähähä...." :-)

That's news to me!

"Tummetott!"

Det enda som är roligare än att lyckas med en bluff är att avslöja någon annans. När "någon annan" dessutom är en stormakt i svår avsaknad av självdistans blir det ju rent hysteriskt kul. Avslöjandet att Kinesiska statstelevisionen klippt in sekvenser från Top Gun för visa hur de egna styrkorna skjuter ner sina fiender får anses vara ett helt nytt drag inom TV-journalistiken. Det får mig att undra vilka andra filmer som skulle göra sig som "verklighet"? Paul Verhoeven har ju god vana av att regissera nyheter.. "Would You like to know more?"

Numerisk Rillematik

2x20 armhävningar
3x20 situps
2x20 hantelcurl
1 varm dusch
1 badrock
4 cl Skotsk finsprit on the rocks
60 kg Rilleman
=
1 timma i soffan som jag inte riktigt minns... En bra dag att vara jag helt klart.

Frisk luft, fria tankar och ett pucko i bil

Dagen har tillbringats i en JLG 660 nere på Hospitalstorget där jag varit behjälplig med att montera ner dekorationerna från 2010 års Vinterljus. Att sätta upp grejerna tog två långa dagar men att ta ner dem tog knappt en. Allt gick smärtfritt och lätt som det gärna gör "andra gången", när man lärt sig av första gångens misstag och problem. Till och med vädret var riktigt fint idag. Jag hade lite bestyr med att hålla liften från att kana runt på sluttande isiga parkeringar men utöver detta inte ett bekymmer i hela Världen. Nästan.

Att köra lift i innerstan medför med viss naturlighet att man måste samverka med en del övrig trafik. Övrig trafik består av fordon och förare där fordon spänner mellan "stor och dyr" och "liten rishög" och förare spänner mellan "dum" och "dummare". För att slippa mangla dumma människor platta sätter man upp avspärrningar (konor, plank, skyltar...) som påtalar att det pågår arbete på platsen. Tanken är god men har nackdelar när man betänker att dumma människor inte läser/förstår skyltar och inte kan hantera situationer som skiljer sig från "det gamla vanliga". När man då introducerar ett 10 meter långt föremål som väger uppåt 12 ton och gärna rör sig lite ryckigt i tre dimensioner är det som ett sätta ett PS3 i händerna på Mormor: Tilt i pallet.

Jag tänker inte i detalj gå in på hur dumt man kan bete sig visavi en större lift under pågående arbete utan går istället direkt till de goda råden.

1. Liftar rör sig långsamt och behöver ofta ganska stor plats. Svängradien på chassit kan vara liten men bommen med korgen sveper ut ganska långt. Håll avståndet tills dess det är helt klart att liften kört klart och är ur vägen.
   
2. Om liften blockerar din väg och du inte kan vänta; kliv ur bilen och ta kontakt med föraren så flyttar han på sig! Att krypköra fram centimetrar ifrån liften utsätter föraren för stor fara eftersom en liten gungning i marknivå kan bli flera meters svängning på lite höjd. Att försöka smita förbi en lift som rör sig är rysk roulette med alla patronlägen fulla. Jag väger 12 ton, du skjuter först.
3. Om föraren står på många meters höjd så är det ett rimligt antagande att han eller hon har rätt god överblick och utan problem ser dig i din bil. Att i det läget försöka köra bilen in under liftkorgen/bommen tills dess att alla meningsfulla försök till visuell kontakt blockeras av biltaket trots tappra försök att klättra fram över ratten... är lika korkat som årsproduktionen av Bollinger. Nästan lika dumt vore om jag faktiskt gav efter för rösterna som försöker övertala mig att "tappa" hammaren i det läget.
   

Mångalen

Egentligen håller jag på att köra några maskiner tvätt, men på väg till tvättstugan såg jag månen genom några molnslöjor och bestämde mig för att rena kläder inte är särskilt viktigt när allt kommer omkring. Således gjorde jag helt om och hämtade kameran. Det var lite kallt om fingrarna och svårt att hitta rätta inställningarna men stativet och självutlösaren har gjort susen. Detta är så nära och så skakfritt som jag förmådde. Av resultatet lär man sig två saker; Månen lyser starkare än man kan tro... och att jag nog måste skaffa ett MYCKET fetare objektiv till sånt här! :-)

Fler usla vitsar

Jag har bott i Linköping sedan 1991. Man kan tycka att det skulle vara länge nog för att ständigt slippa förundras över den lokala dialektens fnissframkallande fonetik... Följande fysikaliska fjantighet förärande jag kollegorna häromsistens:

En östgöte på semester i London besökte en ljusshow och blev nyfiken. Efter showen närmade han sig en av de anställda.
"-Hello! What is the very shiny light for something?"
"-I beg your.. ah! The laser, you mean?"
"-Dä ser jag väl att dä lyser! But what is it??"

Nåja.. JAG skrattade i alla fall så jag höll på att gå åt. :-)

FTW!

Lördagen, som inleddes med det vanliga "ohhnnneeeejjjjj-inte-vakna-bara-nana-kvidandet", har visat sig vara av det mer produktiva slaget. Planen för lördagen var att genomföra lite underhåll på Defendern samt att anbringa några av de brottartunga julklappar den fått. För att vara i ett avisat, torrt och krypvänligt tillstånd har bilen fått stå i fimans verkstad under natten och efter "normal helgfrukost" (Tecknat, müsli och två koppar java) var det dit jag styrde stegen.

Defendern är föredömligt fältmässig när det gäller åtkomst till dess drivlina och att smörja kardaner och knutkors var rena barnleken. Enda gången något bråkade var när två smörjnipplar pekade åt fel håll, ett bekymmer som löses på kortare tid än det tar att skriva om saken. Det mesta på bilens undersida verkar vara i ett dugligt skick men i sann Land Rover-tradition fanns även några småsaker som skall bytas till våren eller senast efter nästa besiktning.

Dagens andra huvuduppgift var att montera de två nya främre bogserfästena, ett par s.k. "JATE-rings", i stället för de föga imponerande surrningsfästena av stansad plåt som sitter i ramen under fronten. Detta gick utan större problem och det känns mycket bra att ha bogseröglor som är dimensionerade för helikopterluftlandsättning. Man vet ju aldrig...


Istället för JATE-rings även bakåt (knepigt med plats tack vare dragkroksfästen) valde jag att montera en ny kombidragkrok modell "jaw and pin". Detta ger ett bogserfäste som redan sitter på en lätt åtkomlig plats, som sitter i en del av bilen som är dimensionerad för lasten och som går att koppla till nästan vad som helst. Att ta bort den gamla dragkroken däremot var allt annat än lätt. Någon fiffig tidigare ägare hade valt att, istället för låsbricka eller nyloc-mutter, dra fast de genomgående M16-bultarna med dubbla vanliga muttrar i hopp om att den ena skulle låsa den andra. Det gjorde den!! Några års rost och ett lager rostskyddsfärg gjorde inget för att minska mina bekymmer med att övervinna friktionen. I lägen som detta är det helt enkelt ovärderligt att ha tillgång till de delar av min arbetsgivares resurser som är inriktade just på att överkomma problem som detta. Riktiga verktyg i rätta dimensionerna, industrial strength rostlösare, muttersmackar kapabla att antingen vrida av bultarna eller (mer troligt) linda upp mig runt dem... Hugg, slag och eder som fick snön utanför att börja sublimera avlöste varandra tills jag bit för bit fått loss de båda yttre muttrarna och äntligen kunde ta fram muttersmacken och riva av även de inre. Som ett bevis på den friktion jag övervunnit i processen kan nämnas att varken bultar eller muttrar gick att hålla i direkt efteråt, de var glödheta. Monteringen av nya draget gick desto lättare. Nu återstår att registreringsbesiktiga så att inga obehagliga överraskningar tillstöter. "Dragkrok med bogseranordning" heter det visst.


Hemvägen gick via Burger King och Statoil för att fylla på drivmedel i förare respektive bil. Lördagstrafiken på Tornby har de senaste veckorna varit värre än vanligt och att hitta en vettig parkering när man har en svängradie som Tirpitz är ju fruktlöst även de bästa av dagar. Alltså valde jag att inte spela med i elakt spel och ställde ifrån mig bilen i en snöhög utanför BK:s stora fönster. Vi fick blickar som på samma gång var roade, avundssjuka och förebrående. Vi var hungriga och brydde oss föga.

Jag brukar ofta säga att jag har tur i livet. Visserligen fattar jag beslut och väljer vägar som jag tror är gynnsamma och förenliga med mina mål men då och då inträffar bra saker där orsak-verkan-sambandet inte är helt tydligt eller helt enkelt slumpmässigt. En sån sak stod fint inkörd i en snövall precis där man svänger in till gatan där jag bor.

En typisk "ung man i storstad" i en politiskt korrekt fånig asiatisk kombi hade förmodligen tagit vänstersvängen i lite för god fart relativt underlagets beskaffenhet, aktuellt däckmönster och med maximal understyrning utforskat tangentens riktning tills dess att han placerat fordonets framvagn på en mindre snövall med ett drivande hjul hängande i luften på var sida. Hans lösning på problemet verkade bestå i att krafsa i den hårdfrusna snön med en halv plastspade. Mina ögon sken upp som alla extraljus i hela världen. Änglar i reflexvästar tände upp roadflares. MIN FÖRSTA BÄRGNING!!!

Mitt "behöver du hjälp?" var inte egentligen en fråga utan snarare ett förebud om det oundvikliga, något som bilägaren förmodligen redan insett eftersom jag när jag klev ur Defendern hade med mig en försvarlig bunt höghållfast hårdvara som är svår att ta fel på. Eftersom bara en av oss hade bogserfäste fram på bilen fick det bli till att dra honom baklänges i hans dragkrok. Närheten till den trafikerade gatan från vilka vi båda svängt av gjorde att det var lite snålt om plats bakåt varför jag valde att lägga bogserstroppen (6 m, brottstyrka ca 4 ton..) dubbel och fästa den med schackel i båda mina nya bogseröglor. För finlirets skull valde jag lågväxel ("difflås hade varit lite överdrivet..";-)och när allt såg bra ut var det bara att släppa upp kopplingen och låta TD5:an göra jobbet. 150 stillsamma cm senare var det roliga tyvärr över, jag packade ihop mina grejer och gjorde mig redo att sluta blockera infarten. Den lossdragne tackade hjärtligt för hjälpen, hoppade in i rismobilen, tokgasade och körde med fullt hjulspinn minst 10 meter innan han gjorde något intressant med ratten och i samband med detta bytte riktning men inte hastighetsvektor och formade delar av karossen efter en betydligt större snöhög än den han just lämnat. Denna gång studsade han ut av egen kraft och Defendern kunde förnöjt brumma upp till sin parkeringsplats för att drömma om lerhål, winschar och sandstegar.

Originaldelar. Bah...

Intryck, avtryck och uttryck.

Det är viktigt att ge ett gott intryck. Belevat manér och ett propert yttre ger dig några snabba gratispoäng vid första anblicken men det är genom ditt uppförande du avslöjar dig. För egen del är jag nog hellre en orakad gentleman i snickarbyxor än ett arsel i smoking (det är helt enkelt roligare att överraska människor åt ett positivt håll).

"Studs och puts", "hut, hyfs och hållning" är kära uttryck som de flesta av oss stött på i en form eller annan. Båda syftar till att föra fram de sociala värdena i ett välordnat beteende på en medvetet hög nivå. Motsatsen i detta fall är väl närmast begrepp som lättja, slarv och andra klandervärda olater. Precis som i fallet med bilkörning, där vi efter avklarat körprov gradvis skaffar oss en bekväm och "personlig" körstil, börjar vi så snart våra hårt prövade föräldrar slutat uppfostra oss att förfalla på det personliga planet. Vi slutar göra saker vi borde och börjar göra saker vi borde låta bli. Visst utvecklas vi som människor, men all utveckling går inte framåt... Eftersom det sker gradvis märker vi sällan förändringen förrän någon med ett barmhärtigt utifrånperspektiv slår detta i huvudet på oss. "Hur fan beter du dig?! Ibland är det ett smärtsamt uppvaknande.

Jag tror på individens rätt till just individualitet; så länge det inte är olagligt eller skadar någon så får man vara "sig själv". Oftast leder detta till mer gott än ont. Dock bör man samtidigt påpeka att alla avsteg ifrån "normen" i fråga om social kompetens och umgängeskonst ofelbart leder till en reaktion, en sanktion eller en konsekvens av någon form. Låt oss ta ett exempel, som vanligt taget helt ur luften.

Person A är inbegripen med person B i en allvarlig diskussion om generellt viktiga saker. Person A är flattulent. I alla möjliga vektorer. Inte helt ovanligt med tanke på vår moderna kost, den hastighet varmed vi kastar den i oss och stressen vi utropat till Gud. Det som däremot kan anses som ovanligt är när person A konstant på ett inte bara ogenerat utan rent av demonstrativt sätt med en virtuos orubbliga fokus genomför tryckutjämningen mot omgivningen i akustiska (och olfaktoriska) kaskader som får närbelägna snittblommor att först vaja och sedan dö, snö att ramla ner från taket och person B:s förtroende för A som tänkande varelse att för alltid göra snittblommorna sällskap.

"Två hål i huvudet"

I en av mina favoritstrippar med Kalle och Hobbe följs en ovanligt häftig Hobbeiansk välkommen-hem-tackling upp med slutsatsen att "Du kan ta en tiger ur djungeln men aldrig djungeln ur tigern". I samma anda undrar jag hur man hanterar personer som A, som med varje steg envisas med att släpa med sig sin lilla privata drängstuga likt en jävla bojsten till en simtävling. Slå fanskapet i skallen med nåt tungt av Ribbing och hoppas att nåt fastnar? Eller kanske låta saken bero men skaffa hörselkåpor och filtermask? Som avslutning ett litet klipp som är mindre överdrivet jämfört med verkligheten än vad du tror.

En liten istid?

Den där fina vintriga pudersnön som höll på att begrava oss innan jul har i ett nafs ersatts av nåt smutsbrunt omkristalliserat stenhårt elände som till råga på allt inte ens har vett att hålla sig till en aggregationsform. Senaste dygnens plusgrader har till synes fått hela Världen att anta ett rejält ihopsjunket utseende och har genererat stora mängder smältvatten. Jag har under mina yngre år åkt skridskor på sämre is än vad jag cyklade till jobbet på i morse. Samtidigt noteras att avsmältningen nu obönhörligen avslöjar alla under vintern uppkomna takskador. Det rusas runt med trasor, hinkar och våtsugar som aldrig förr.

Jag har med stor munterhet tagit del av diskussionen om anställda som utsatts för repressalier från sina arbetsgivare efter att ha nämnt dessa på sina bloggar (motsv.). Någon har varslats om uppsägning efter att ha liknat arbetsplatsen vid ett dårhus och när man söker på ämnet inser man att det råder stor förvirring kring vad man kan/får/bör säga i "sociala media". I en artikel i SvD rekommenderar en expert på arbetsmarknadsrätt oss att inte skriva något som vi inte skulle kunna tänka oss att säga. Jag tolkar innebörden av detta som att man skall stå för vad man säger, oavsett vilken form detta uttrycks på. Känns väl som en självklarhet egentligen. När samma expert sen skriver att "Lojalitetsplikten är långtgående för alla anställda" och att "Man måste först försöka reda ut problemen internt" så börjar jag fundera på vad som åsyftas och eventuellt mot vilken vägg den uslingen ska stå när revolutionen kommer... Bäst jag ger min syn på det här med lojalitet på jobbet.

• Lojalitet har inget med anställning att göra. Det är ett ömsesidigt förtroende som byggs upp eller raseras av parternas handlingar och beslut.
  
• Problem och missförhållanden på arbetsplatsen bör föras fram i ljuset för att få en lösning. För detta bör skapas trygga officiella kanaler och dokumenterade rutiner.

Det är när sista punkten inte riktigt tagits på allvar som det lätt börjar gro bland gräsrötterna. En av de farligaste situationer en organisation kan hamna i är när en individ blir missnöjd men inte hittar ett sätt att ventilera detta, inte känner att åsikten går att kommunicera på ett tryggt sätt eller förlorar hoppet om att kunna påverka situationen. Missnöje blir uppgivenhet, frustration och till slut desperation vilket i sin tur kan leda till tokerier på högsta nivå. Dessutom är det smittsamt på ett sätt som får Ebola att likna skoskav. Här vill jag hävda att t.ex. bloggandet kan tjäna som en mental övertrycksventil och som en pseudo-anonymiserad kommunikationskanal för saker som inte nödvändigtvis kan sägas rakt ut men som är för viktiga för att inte sägas alls. Jag är fullt medveten om att både chefer och kollegor läser vad jag skriver på dessa sidor och tvekar sällan att väva in budskapen med samma fingertoppskänsla som Mike Tyson. Jag ser det som ett kvalitetstecken att det oftast räcker med att vara knappt läskunnig för att utifrån mina blogginlägg förstå om jag är nöjd med situationen på jobbet eller livet i allmänhet.