Intryck, avtryck och uttryck.

Det är viktigt att ge ett gott intryck. Belevat manér och ett propert yttre ger dig några snabba gratispoäng vid första anblicken men det är genom ditt uppförande du avslöjar dig. För egen del är jag nog hellre en orakad gentleman i snickarbyxor än ett arsel i smoking (det är helt enkelt roligare att överraska människor åt ett positivt håll).

"Studs och puts", "hut, hyfs och hållning" är kära uttryck som de flesta av oss stött på i en form eller annan. Båda syftar till att föra fram de sociala värdena i ett välordnat beteende på en medvetet hög nivå. Motsatsen i detta fall är väl närmast begrepp som lättja, slarv och andra klandervärda olater. Precis som i fallet med bilkörning, där vi efter avklarat körprov gradvis skaffar oss en bekväm och "personlig" körstil, börjar vi så snart våra hårt prövade föräldrar slutat uppfostra oss att förfalla på det personliga planet. Vi slutar göra saker vi borde och börjar göra saker vi borde låta bli. Visst utvecklas vi som människor, men all utveckling går inte framåt... Eftersom det sker gradvis märker vi sällan förändringen förrän någon med ett barmhärtigt utifrånperspektiv slår detta i huvudet på oss. "Hur fan beter du dig?! Ibland är det ett smärtsamt uppvaknande.

Jag tror på individens rätt till just individualitet; så länge det inte är olagligt eller skadar någon så får man vara "sig själv". Oftast leder detta till mer gott än ont. Dock bör man samtidigt påpeka att alla avsteg ifrån "normen" i fråga om social kompetens och umgängeskonst ofelbart leder till en reaktion, en sanktion eller en konsekvens av någon form. Låt oss ta ett exempel, som vanligt taget helt ur luften.

Person A är inbegripen med person B i en allvarlig diskussion om generellt viktiga saker. Person A är flattulent. I alla möjliga vektorer. Inte helt ovanligt med tanke på vår moderna kost, den hastighet varmed vi kastar den i oss och stressen vi utropat till Gud. Det som däremot kan anses som ovanligt är när person A konstant på ett inte bara ogenerat utan rent av demonstrativt sätt med en virtuos orubbliga fokus genomför tryckutjämningen mot omgivningen i akustiska (och olfaktoriska) kaskader som får närbelägna snittblommor att först vaja och sedan dö, snö att ramla ner från taket och person B:s förtroende för A som tänkande varelse att för alltid göra snittblommorna sällskap.

"Två hål i huvudet"

I en av mina favoritstrippar med Kalle och Hobbe följs en ovanligt häftig Hobbeiansk välkommen-hem-tackling upp med slutsatsen att "Du kan ta en tiger ur djungeln men aldrig djungeln ur tigern". I samma anda undrar jag hur man hanterar personer som A, som med varje steg envisas med att släpa med sig sin lilla privata drängstuga likt en jävla bojsten till en simtävling. Slå fanskapet i skallen med nåt tungt av Ribbing och hoppas att nåt fastnar? Eller kanske låta saken bero men skaffa hörselkåpor och filtermask? Som avslutning ett litet klipp som är mindre överdrivet jämfört med verkligheten än vad du tror.