Päls mellan tänderna

Efter att jag tagit mitt amatörradiocertifikat har jag låtit radiohobbyn ligga i träda ett tag. Jag har inte riktigt vetat hur jag vill ha det och har använt tiden till att läsa på lite om ditt och datt. Som vanligt är när man låter tiden verka för sig så dök det plötsligt upp en Blocketannons på just det jag ville ha. Detta föranledde en resa ner till Jönköpingstrakten och ett möte med en sympatisk radiofrände. Utrustningen var i toppskick, priset var rätt och allt fick naturligtvis plats i Defendern.

Hemfärden blev avgjort lite spännande. På E4:an 30 km norr om Jönköping hinner jag bara precis uppfatta att det faktiskt är ett rådjur som håller på att korsa mittremsan innan det säger "BONK!" i bilen. Jag reflexbromsade så hårt att jag under några meter låste upp framhjulen (ABS... tja, det kommer och går) innan jag lättade av och ställde mig med varningsblinkers på så långt ut jag kunde komma. Reflexvästen åkte på innan jag klev ur och telefonen åkte ner i fickan. Djuret hade landat i diket och en grundlig undersökning visade att Defendern vunnit en förkrossande seger. En inspektion av bilen visade på att det saknades en reg-skylt fram. I övrigt inte en buckla. Uppenbarligen har råbocken tagit mitt i kofångaren, där den är som starkast och där det sitter ett stort jävla galler som skydddar kylaren. Medan jag ringer polisen för att anmäla viltolyckan noterar jag att det droppar något ifrån höger hjulhus. Luktar som vatten, smakar som vatten (jag är väldigt nyfiken) och känns som vatten. Slutsatsen var lika märklig som roande. Bilen har inte bara överlevt krocken oskadd, den har dessutom av smällen valt att öppna en tidigare täppt dräneringsventil till sumpen i bilens friskluftintag... det är detta gamla regnvatten som nu lämnar bilen. Outstanding. Efter att ha märkt ut olycksplatsen med en för ändamålet avsedd pappersremsa blev det raka spåret hem. I morgon ska jag ta en grundligare titt på och under bilen men blir förvånad om jag hittar något.

Defendern är nu döpt i blod (nej, men det låter så coolt) och bär det stolta namnet "Rammbane". ;-)

(För övrigt har jag under resans lopp funderat på Alexander Ryback, även känd som "fiolhoben". I den mån han nu skall förpassas någon annanstans än det mänskliga släktet så tycker jag att han är mindre Hob än vad han är en "felande länk"... )

Slö lördag

Efter att under arbetstid ha varit på klospetsarna konstant i fyra veckors tid tog min kropp sovmorgon till 10.30 i morse. En seg och oengagerad frukost (kaffe, nudlar, tonfisk och ballerinakex... fråga inte) senare tog jag mig i kragen och bestämde mig för att slänga en massa skräp och återvinningsmaterial. En perfekt ursäkt för att köra lite Defender. :-)

Återvinningsanläggningen i Malmslätt/Jägarvallen var naturligtvis stängd och på sedvanligt manér lade jag om planen till att istället omfatta ett besök på den nya utställningen om katapultstolar på Flygvapenmuséum. Det var gott om folk där men en Defender har en inbyggd förmåga att kommendera en plats även på en välfylld parkering så det gick utan problem.

Själva utställningen var inget att hänga i julgranen, man ser mer intressanta saker när man röjer i föräldrarnas förråd, och jag lärde mig inget nytt. Jag tog en snabb sväng genom resten av salarna för den skull det tillkommit något nytt. Till min glädje har man nu lyckats få nya salen ("Kalla Kriget") att se lite mindre gles ut genom att ställa in en Hkp 4.


Precis när jag skulle ge mig av hemåt nåddes mina öron av ljudet av gråt och hulkanden, härörande från två olyckliga ynglingar som helt uppenbart kände sig lite omotiverat föräldralösa. Jag tog på mig min mest förtroendeingivande min och förklarade i lugnt tempo det kloka i att söka upp personalen i kassan om man kommit ifrån/tappat bort någon och eskorterade killarna dit. Väl där hann jag bara börja presentera problemet för en mycket mormoderlig kvinna i butiken innan killarna själva identifierade sin mor en bit bort och därefter rusade i hennes något förvånade armar som två jaktrobotar mot en Sovjetisk trupptransport över Visby. När även Mor fått läget klart för sig fick jag ett så tacksamt leende att jag nästan välte. Med lite tur lärde sig alla nåt på kuppen.

För att kompensera dagens uppbyggnad av god karma tänker jag bli berusad. In progress. ~:-)

Splitterskadad...

Titeln till trots så är jag i skrivande stund i bättre fysisk form än på länge. Regenerationen av den vävnad jag lämnade utefter Haningeleden gick bättre än vad jag vågade hoppas på och efter blott nio dagar kunde jag anse mig som återställd; "Once again a complete ass!". Jakten på allt som är långsammare än en engagerad adrenalinkåt inlinesåkare är återupptagen. Träningen gör mig gott och är en väsentlig del i min strategi för att hantera situationen på jobbet. Splittret är mentalt då det är full fart åt så jävla många håll just nu. Ett diagram över tankeverksamheten skulle imponerat på killarna som drömde fram Truppmina 12. (Att kalla en truppmina "Försvarsladdning" är förresten bara en av alla saker som blivit FEL med det här landet, liksom att kalla något som inte ens har makt att försvara sig själva mot nedläggningshetsen för "Försvarsmakt".)

Vi är för närvarande mitt uppe i semesterperioden med allt vad det innebär. Bristen på folk har visat sig vara lättare att arbeta runt än det faktum att den tjänstgörande personalen inte har tillgång till all den information de behöver när det gäller praxis och rutiner. Det är frustrerande och tar tid vi inte känner att vi egentligen har men har som positiv bieffekt att man lär sig att skita i praxis och skapa egna lösningar. Ofta betyder detta att jag sätter priserna till vad jag tycker är rimligt hellre än att offra tid på att leta i undermåliga listor. 90% av tiden arbetar jag i uthyrningskassan, vilket är lite intressant, eftersom det är den syssla jag finner mest stressande i hela verksamheten, är absolut sämst rustad för och uttryckligen har bett att få slippa. Det är enbart solidaritet med vår ende tjänstgörande butikssäljare som gör att jag biter ihop och lider. Det övertidsuttag vår semesterplanering orsakat mig kan mycket väl komma att mätas i enheten Hillebergtält. Huvudsakligen har vi arbetat ihop oss bra på depån och med enstaka undantag drar alla jämt och åt samma håll. När det funkar mindre bra är det rena "Flugornas Herre" över bygget, åtminstone de tidiga kapitlen. Planen för hösten är att revidera situationen och se om jag har så mycket hopp om framtiden att jag vill stanna. Somliga har en hel del att leva upp till.

Senaste tidens iakttagelser har orsakat mig fysikaliska bryderier. Det är allmänt känt att om man delar en massa på hälften tillräckligt många gånger så kommer man förvånansvärt snabbt att stå inför konsekvensen av att klyva en atom. Vare sig man gör det för att värma sig lite vatten eller för att skaka om killarna på det andra fältpostnumret så är de flesta överens om att det rör sig om lite farliga krafter och att man skall vara uppmärksam. Just faran med vårdslös decimering av material är orsaken till min vånda, manifesterad av de kort-kort-korta jeansshorts som nu ålar omkring runt mittpartiet (nej, inte Centern...) på stadens högt kluvna unga kvinnor. Jag ser med blandade känslor, gubbsjuka och fasa tror jag bestämt, hur dessa stadigt krymper. Shortsen alltså, tjejerna varierar i höjd som grupp men inte som individ. Vad händer när man når det kritiska tillstånd då en kedjereaktion startar? Kommer plagget att fortsätta krympa till en denimblå singularitet som drar till sig allt annat jeanstyg inom sin Levis-radie, eller finns det t.o.m. risk för att byxorna först drar ihop sig för att sedan enligt teorin om ett cykliskt universum åter expandera KRÄNGDA UT-OCH-IN och i processen vränga hela rumtiden över öronen på oss?? Måtte en sakta fallande temperatur rädda oss innan det är för sent. Under tiden ber jag er att hjälpa mig hålla ett vaksamt öga på fenomenet.

Dr Rilleman och syster Klister

Mina försök att sova på mage gick helt om intet och natten genomsyrades av tvära kast när hudlösa delar gnuggades mot sänglinne. Väl medveten om att skrubbsår initialt mår bra av att luftas valde jag att inte försöka administrera någon täckande kompress första natten. Dessutom saknade jag rätt sorts kompress (den som har en glatt yta lämpad för "blöta sår"). Klokt eller ej så kostade det mig ett par bra lakan. Jämfört med de smällar jag redan tagit är det inget att orda om.

Att cykla till jobbet var så otänkbart att det var riktigt roligt att tänka på och under de största av kvidanden baxade jag mig i morse mycket försiktigt in i Defendern. När man väl sitter går det bra men alla rörelser är en plåga. Såret vätskade friskt och föranledde frekvent tillsyn och byte av kompress (hittade några halvbra i en låda..). Det var väldigt skönt när dagen var över och jag kunde styra kosan mot lokala plåsterboden och där lägga en beställning som gjorde att personalen får råd att uppgradera till Business Class under semestern.

Inspektionen efter hemkomst gav vid handen att läkningsprocessen börjat bra. Det är fortfarande både irriterat och västskar lätt men visar alla tecken på att få en stadig skorpbildning. Inga tecken på infektion eller kvarvarande grus/asfalt. Med en rejäl mängd kirurgtejp anbringades tvenne vettiga kompresser under akrobatiska krumsprång runt egen axel. Jag ser en affärsidé i att börja tillverka plåster, kompresser och bandage anpassade för den utmanande topografi våra mer krökta, kurviga och kupiga kroppsdelar är stöpt i.

Aj-ont-fan i Rilleman!

(Läsaren ombedes föreställa sig att detta skrivs sittande på ena, men inte den andra, skinkan. Tack.)

För att bränna av lite av den energi jag jag ackumulerat under dagen svepte jag ut på en liten trivsam inlinesrunda efter jobbet. Då jag för tillfället saknar bromskloss var jag tvungen att planera mitt vägval så att jag i möjligast mån kunde undvika kraftiga nedförslut och korsande trafik. Staden är full av cykelvägar vilket hjälper till. Allt gick riktigt bra och det var bara undantagsvis jag blev tvungen att dra ner tempot.

Skägget-Ryd-Malmslättsvägen-Kaserngatan-Djurgårdsgatan-Haningeleden... där det slutade gå riktigt bra. Precis efter att jag på den fina släta asfalten fått upp farten ser jag att jag faktiskt kommer att få möte av en likasinnad skejtare. Detta brukar inte generera några större åthävor från min sida annat än att jag samlar ihop mig lite för att inte spreta ut med stavarna i onödan. Just den här gången drabbades jag dock av ett motoriskt attackspex och lyckades sätta ner ena staven INNANFÖR mitt höger skenben. Detta är inte bara dålig teknik, det är ett ganska svårbemästrat flygläge också. Hela Rillemansystemet försattes i DEFCON 1 och reptilhjärnan började aktivera kobrasnabba reflexer för att ta ner systemet i dess felsäkra quadropeda läge.

Min egen upplevelse av själva vurpan var mest förvåningen över dels hur jäkla bra kroppen på egen hand vek ihop sig och precis därefter hur otroligt långt man glider på nylagd sträv asfalt! När farten började avta avslutades vurpan med en rullning över..nån eller annan axel, jag var i ärlighetens namn inte rikigt uppmärksam. Jag slutade i sittande ställning och gjorde vad varje man skulle gjort i samma situation; jag studsade upp med ett helt normalt "hahaha-det-gjorde-inte-ont-uttryck" i ansiktet. Jag konstaterade att jag var huvudsakligen hel och hade redan fått upp farten igen innan jag faktiskt mötte åkaren från andra hållet. På frågan om "allt gått bra?" svarade jag nåt lamt om "sårad stolhet" och speedade vidare mot Vidingsjö.

Det gjorde inledningsvis inte särskilt ont, men som alla vet beror detta på att nerverna i huden tar en time-out när man släpat dem en längre sträcka i marken. När de sen samlat ihop sig.. då gör det ont. Aj. Ont. Fan. Då jag hade bra flyt och uppenbarligen inte läckte några viktigare kroppsvätskor omkring mig ansatte jag att alla åtgårder fick bero tills jag var hemma igen. Alltså fick det bli Vistvägen-Söderleden-Cykelvägen efter Sandbäcken-US-Klostergatan-City-Storgatan-Västra Vägen och raka spåret till Skägget. Puh. En bra tur.


En visuell inspektion av mina shorts gav anledning att anlägga ett bistert uttryck. De kommer aldrig att bli vad de varit. Detta var också allt som stod mellan mig och vägbanan. Jag vill gärna ha det lite "luftigt" när jag tränar. :-)

Jag har inte värst mycket rumpa att börja med (kilopriset är på par med saffran, lussebak någon..? ;-) , och därför var det med viss bävan jag med en spegel till hjälp började inspektera hur mycket av den som fanns kvar. Där det normalt synes endast slät hy finns nu ett riktigt rejält skrubbsår som gått precis lagom djupt för att göra skitont men inte för att orsaka några egentliga blödningar. Det svider så jag blir tårögd och västskar sig som sådana blessyrer har för vana att göra. Illvrålen i duschen fick hela fastigheten att sätta sin kvällskebab med babiandurra i halsen. På det hela taget är det något som man faktiskt skulle kunna ta med sig ut på stan och glatt visa upp i velodromcykelkretsar. Prognosen är att jag kommer att sova dåligt kommande natt och huvudsakligen arbeta stående ett par dagar framåt. Om någon till äventyrs undrar, så JA, jag har dokumenterat skadan i tillfredsställande detalj, och NEJ, jag har inte någon avsikt att dela med mig av bilderna. :-P

Det stora avståndet mellan inläggen leder ofelbart tankarna till min senaste hobby. Även där är gleshet något av ett problem. Jag har nu deltagit i en handfull skjuttillfällen med klubben och är ganska långt ifrån att komma överens med ...egentligen nånting. Instruktören repeterar ideligen att jag ske ge fan i att sikta på nåt ("Du blir ju ändå bara besviken..") och istället satsa på att skapa en god grundteknik. Jag nickar och i samma ögonblick som jag dragit upp bågen förvandlas jag till "Rilleman - Great White ..truppmina" och skjuter med blixten hastighet och förmåga att träffa två gånger på samma ställe. Jag vill ju skjuta som Legolas, Odysseus och den här tjejen på Youtube!

Jaja, det är bara på 12 meter...

Absolut mest irriterande av allt är att så fort jag faktiskt gör som man säger åt mig så måste jag omedelbart börja leva med det faktum att mitt skytte förbättras. En liten annorlunda vinkel här, en flyttad fot där och några jävla millimeter åt nåt håll och plötsligt blir pilarna bästa vänner och leker ringlekar i det gula! OCH JAG FATTAR INTE VARFÖR!! Gud förbannat alvtrams!

Det är ännu lite tidigt att börja fundera på egen utrustning men det har dykt upp en liten favorit i kulisserna, som vore väldigt kul att provskjuta. Om inte annat så är den fruktansvärt snygg och det är ju ett värde i sig.