Splitterskadad...

Titeln till trots så är jag i skrivande stund i bättre fysisk form än på länge. Regenerationen av den vävnad jag lämnade utefter Haningeleden gick bättre än vad jag vågade hoppas på och efter blott nio dagar kunde jag anse mig som återställd; "Once again a complete ass!". Jakten på allt som är långsammare än en engagerad adrenalinkåt inlinesåkare är återupptagen. Träningen gör mig gott och är en väsentlig del i min strategi för att hantera situationen på jobbet. Splittret är mentalt då det är full fart åt så jävla många håll just nu. Ett diagram över tankeverksamheten skulle imponerat på killarna som drömde fram Truppmina 12. (Att kalla en truppmina "Försvarsladdning" är förresten bara en av alla saker som blivit FEL med det här landet, liksom att kalla något som inte ens har makt att försvara sig själva mot nedläggningshetsen för "Försvarsmakt".)

Vi är för närvarande mitt uppe i semesterperioden med allt vad det innebär. Bristen på folk har visat sig vara lättare att arbeta runt än det faktum att den tjänstgörande personalen inte har tillgång till all den information de behöver när det gäller praxis och rutiner. Det är frustrerande och tar tid vi inte känner att vi egentligen har men har som positiv bieffekt att man lär sig att skita i praxis och skapa egna lösningar. Ofta betyder detta att jag sätter priserna till vad jag tycker är rimligt hellre än att offra tid på att leta i undermåliga listor. 90% av tiden arbetar jag i uthyrningskassan, vilket är lite intressant, eftersom det är den syssla jag finner mest stressande i hela verksamheten, är absolut sämst rustad för och uttryckligen har bett att få slippa. Det är enbart solidaritet med vår ende tjänstgörande butikssäljare som gör att jag biter ihop och lider. Det övertidsuttag vår semesterplanering orsakat mig kan mycket väl komma att mätas i enheten Hillebergtält. Huvudsakligen har vi arbetat ihop oss bra på depån och med enstaka undantag drar alla jämt och åt samma håll. När det funkar mindre bra är det rena "Flugornas Herre" över bygget, åtminstone de tidiga kapitlen. Planen för hösten är att revidera situationen och se om jag har så mycket hopp om framtiden att jag vill stanna. Somliga har en hel del att leva upp till.

Senaste tidens iakttagelser har orsakat mig fysikaliska bryderier. Det är allmänt känt att om man delar en massa på hälften tillräckligt många gånger så kommer man förvånansvärt snabbt att stå inför konsekvensen av att klyva en atom. Vare sig man gör det för att värma sig lite vatten eller för att skaka om killarna på det andra fältpostnumret så är de flesta överens om att det rör sig om lite farliga krafter och att man skall vara uppmärksam. Just faran med vårdslös decimering av material är orsaken till min vånda, manifesterad av de kort-kort-korta jeansshorts som nu ålar omkring runt mittpartiet (nej, inte Centern...) på stadens högt kluvna unga kvinnor. Jag ser med blandade känslor, gubbsjuka och fasa tror jag bestämt, hur dessa stadigt krymper. Shortsen alltså, tjejerna varierar i höjd som grupp men inte som individ. Vad händer när man når det kritiska tillstånd då en kedjereaktion startar? Kommer plagget att fortsätta krympa till en denimblå singularitet som drar till sig allt annat jeanstyg inom sin Levis-radie, eller finns det t.o.m. risk för att byxorna först drar ihop sig för att sedan enligt teorin om ett cykliskt universum åter expandera KRÄNGDA UT-OCH-IN och i processen vränga hela rumtiden över öronen på oss?? Måtte en sakta fallande temperatur rädda oss innan det är för sent. Under tiden ber jag er att hjälpa mig hålla ett vaksamt öga på fenomenet.