..and I'm both of 'em!!"
Det finns bra dagar. Det finns dåliga dagar. Och så finns det dagar som idag, då det till slut känns som att ett ganska litet men mycket elakt djur med stora klor (attackmyrslok..med "LASER" på huvudet) sakta och med stor beslutsamhet har börjat krafsa sig ut ur mitt huvud för att bibringa Världen en del ganska beska sanningar. Det lilla djuret är vad som sätter själva "FRUST!-et" i ordet frustration.
Jag har inte huvudvärk så mycket som själsliga smärtor. I sammanhanget känns det inte fel att tala om "Weltschmerz" - känslan man upplever vid insikten att den fysiska verklighet man lever i aldrig kommer att kunna tillfredsställa sinnets krav. Det är frustrerande bortom alla gränser att gå runt och konstant känna att saker och ting inte är som de borde vara, att orimlighet har blivit norm och att sånt som förr var självklarheter nu har blivit anakronistiska valfriheter.
Förändring är oftast mer bra än dåligt, liksom anpassningsbarhet, men när samtiden har blivit ett spel där reglerna hela tiden ändras och endast den som fuskar bäst kommer att klara sig, då är det svårt att se vitsen med att spela över huvud taget. När ingen vill betala fullpris (eller skatt), alla vill "åka räkmacka" och alla är sig själv närmast hamnar vi i ett tillstånd där grupper endast existerar i form av "en samling isolerade individer" snarare än "en samling med gemensamma beröringspunkter". Kan någon säga mig NÄR allt skulle börja vara gratis? När upphörde rättigheter att åtföljas av skyldigheter? Jag anar att det var nånstans i samma veva som alla snorungar plötsligt började yla om att man skulle visa dem "respekt!", i den infantila tron att detta är något som kan krävas. Det tar en hel del av ens liv innan man börjar ana hur mycket arbete, disciplin och uppoffring som krävs av en själv för att tjäna in den där respekten, och det är ledsamt att se när somliga säljer iväg den för ett lågt värde i fel valuta. De flesta får chansen att vinna min respekt. Ingen får två chanser.
Ja, jag är på ett uselt humör...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Gubbe!
Själv tycker jag som Mona Sahlin att det är häftigt att betala skatt, men sådan är jag (eller vi, hon är ju också sådan).
För övrigt brukar liknande Rillemansk frustration och livsleda landa i att du har lönesamtal och blir uppsagd.
Varningsflagg rest.
Dessutom är det en njutning för oss inbitna bloggföljare att bevittna din själsliga misär. Den leder ju till så många inlägg!
Tack Rillemannen!
Gubbe, medelålders.. man blir kallad så mycket roligt nu för tiden. Att göra rätt för sig, att ta ansvar och att motsvara förtroenden blir dock aldrig gammalt.
När det gäller lönesamtalen så är jag inte det minsta orolig ("den här gången..") emedan högre makter i organisationen helt enkelt strök detta arbetskrävande och därmed besvärliga inslag i år och över hela fältet satte minsta möjliga avtalsenliga ökning. Min frustration må ha den enskilt största signalstyrkan och klaraste bärvågen men det är värt att notera att brusnivåerna just nu är väldigt höga inom hela verksamheten. Synd att de som borde lyssna inte har en aning om frekvensen...
Planen är uttalat att känna av läget nu efter semesterperioden och då besluta mig för i vilken riktning fortsättningen finns. Det är mycket på gång just nu och jag måste låta både huvud och mage komma överens om de tror att jag kommer att kunna skapa mig en plattform att verka ifrån som på sikt är bra för mig. Blan B är att jobba kvar som svindyr konsult inom området "organisationsterapi och ledningssystemutveckling för hyresbranschen"... ;-P
Kanske dags att flytta på sig söderut? Mjölby är en lugnt och säker plats
Skämt åsido så låter det som att du behöver förkovra dig i systembolagets IPA-sortiment. En vecka eller två.
Motprestationer är ute idag.
Skicka en kommentar