En balanserad frukost

En skiva Monica Zetterlund. En kopp "weapons grade" kaffe, i plåtmugg för säkerhets skull.

Rilleman (lyft)gafflar lite

Dagens bedrift var att släpa sig till jobbet på en lördagmorgon för att avlägga teoretiskt och praktiskt prov för ledtruck och lastmaskin. Teorin bestod av ett par häften och plöjdes igenom igår kväll med hjälp av ett par öl. Kunskaper är ju som bekant alkohollösliga och det kändes viktigt att få ut dom även i hjärnans mindre vindlingar, så kallad djupinlärning. Det handlade mest om lätta saker som tyngdpunktsfördelning och maskinernas begränsningar. Största problemet var förmodligen att acceptera att laster angavs i kg istället för N, och att "acceleration" undantagslöst betydde ökning av farten.. Bruket av uttrycket "centrifugalkraft" kunde få vilken fysiker som helst att brista ut i gråt.

Det var ett glatt men slitet gäng som sammanstrålade i fikarummet klockan 0800 för att skriva de erforderliga proven. 60 frågor och 54 eller fler rätta svar per prov var vad som gällde. Jag hade ett fel på 120 frågor vilket får anses acceptabelt under omständigheterna. Kaffet på jobbet kan göra vem som helst dum i huvudet!

När instruktören kom ut och såg vår lastbrygga undslapp han sig ett "åherregud, det här är ju livsfarligt!" varvid ett förvånat ansiktsuttryck helt undvek samtliga deltagares ansikten. Körövningarna var av det enklare slaget. Med först truck och sedan lastmaskin skulle 10 EUR-pallar läggas ut i en rad och sedan staplas upp igen i god ordning. Trucken kunde vi alla köra i sömnen men för några var lastmaskinen en ny upplevelse. Jag har kört den lite tidigare men måste tillstå att pallstapling av enskilda pall var skitsvårt eftersom lyftaggregatet hela tiden skymde bottenpallen. Det är mycket lättare att lyfta saker i ögonhöjd. Maskinen var en Volvo BM 4300, med en tomvikt på ungefär 8500 kg. Att köra en sån best känns avgjort grabbigt eftersom även små misstag genast gör stort intryck/avtryck på/i omgivningen...

Att arbetsgivaren nu kostat på oss en utbildning i att göra nåt vi alla gjort ändå i flera år ger ju en lite varm känsla inombords för nu behöver man ju inte längre gå och oroa sig för att CHEFEN ska få SPARKEN om arbetarskyddstyrelsen kommer på besök. Så BRA.

Roligast idag var annars svaret på frågan från läraren hur vi skulle komma att använda våra nyvunna kunskaper nu när vi äntligen hade riktiga utbildningsbevis:
- "Jo, på måndag kan vi gå och söka jobb på Manpower!"

Konspirera mera!

Efter att nyligen ha läst "A thousand suns" av Alex Scarrow har jag fått konspirationsteorier på hjärnan. Romanen bygger på scenariot att Tyskland i slutskedet av andra världskriget förekommer USA med att producera en fungerande atombomb. Resten av historien syftar till att förklara för läsaren varför han eller hon trots detta INTE just nu ingår i Tredje riket.

Jag är ett stort fan av smarta presentationer av "alternativa verkligheter"; texter eller filmer som baseras på att t.ex. historien tagit en annan vändning i vissa viktiga vägskäl. WW2 är en god källa till dylika historier. Några aktuella händelser har matat min konspiratoriska sida mer än andra, och det började med att jag behövde köpa strumpor.


Jag handlar vanligtvis inte på Dressmann men just den här gången råkade det vara närmaste alternativet. Jag knallade runt lite i butiken och tittade mig omkring. I trappan upp till andra våningen kastade jag en blick nedåt och frös mitt i ett steg. En av butikens klädhängare hade en omisskännlig visuell signatur, en som jag sett i hundratals gamla journalfilmer. Svastikan var i det närmaste helt osynlig såvida man inte såg den från ovan och det var en märklig upplevelse att se människorna vandra omkring i butiken som om det vore en helt normal dag ute på stan, i Nürnberg 1938. Jag tyckte det var både komiskt och väldigt störande så jag köpte mina strumpor någon annanstans, efter att nogsamt ha förhört personalen där om deras dolda politiska sympatier. Det kan låta överdrivet försiktigt, men efter att ha letat på den stora källa till information som kallas Internet har jag fått all anledning att vara vaksam. Ta bokstäverna i "Dressmann". Kasta om dom bara lite grann. Just det.. "Der SS mann".



De gamla ryktena om att Tredje rikets ledning lyckades fly i stora ubåtar i krigets sista skede, för att sätta upp exilregeringar på okänd ort har ju så gott som avfärdats vid det här laget. Hur det är med den saken gör jag inte anspråk på att veta. Men OM det ligger nåt i de nedtystade historierna så vet jag i alla fall detta: man må förlåta att gamla jagade män med krigets damm i ögonen inte förutsåg 60 års teknisk utveckling när de anlade sina ondskans bastioner. På samma sätt som klädhängarens sanna natur är dold om du befinner dig i markplanet måste det ha tett sig helt riskfritt att anlägga ett högkvarter på en plats där bara man själv och ens allierade har tillstånd att beträda luftrummet. Att gemene man skulle ha tillgång till högupplösta satelitbilder måste tett sig som helt otänkbart på den tiden. Bilden är från den amerikanska flottbasen Coronado utanför San Diego. Dra dina egna slutsatser. ;-)

(Disclaimer: Ovanstående är att betrakta som ett kåseri avsett att driva med konspirationsteoretiker. Jag har ingen anledning att tro att i texten nämnda företag eller organisationer har eller har haft samröre med ondskans krafter, annat än att man gett dom på truten.)

Medarbetare eller motarbetare?

Senaste tiden har jag fått god anledning att fundera lite på hur det står till i det Svenska arbetslivet. För mig, som med alla till buds stående medel kämpar för att hålla mig kvar i det, känns det väldigt konstigt att ser hur vårdslöst en del andra som sedan länge har jobb far fram. Det som vårdas absolut sämst verkar vara relationen till kollegor och chefer. Skvaller, skitsnack och avundsjuka tar upp den energi som istället kunde användas till att förändra det man är missnöjd med. Alla går runt och grumsar om att alla andra inte gör ett bra jobb, likt en gigantisk och VÄLDIGT misslyckad variant av "Hela havet stormar". Enda gången någon faktiskt visar prov på lite rak kommunikation är när han eller hon får ett utbrott och ställer sig och stormskäller en stund. Naturligtvis får detta nästan aldrig avsedd effekt på den stackare som kom i vägen. Öronen blir "bländade" och drar ihop sig. Det som ändå kommer igenom tas knappast på allvar eftersom en person som beter sig (och låter!) som en tjurig 5-åring kommer att bli behandlad som en sådan.

Jag accepterar att man inte alltid är överens om sakernas tillstånd. Det är mänskligt att ha olika åsikter. Vad som också är mänskligt är att prata om saken, sansat eller ljudligt, och att få det ur världen så att man kan gå vidare utan att spilla tid och resurser på en massa uppdämd ilska och onödiga missförstånd! Jag anser att jag som arbetstagare har ett eget ansvar för trivseln på min arbetsplats. Jag får själv göra vad jag kan för att inte skapa otrivsel och i de fall jag stör mig på nån annan så får jag ta upp det med den personen. Om jag är lite ödmjuk och inte automatiskt ger tolkningsföreträde åt åsikten att "alla andra är idioter" så kanske chansen ökar att jag ser saker för vad de verkligen är?

Företagsledningen har ett stort intresse i att verksamheten bedrivs med minsta möjliga förluster och borde därför vara de som är MEST intresserade av att ha glada och harmoniska anställda då sådana har mycket högre effektivitet än tjuriga och omotiverade dito. I arbetsgivarens ansvar ingår att etablera och underhålla öppna kanaler så att de snabbt plockar upp rådande stämningar i de egna leden. Är man sist att nås av nyheter och skvaller har man redan tappat värdefull tid. Det är också viktigt att ställa tydliga krav. Gör klart vad som är acceptabelt beteende och vilka konsekvenserna blir om man felar. Morot OCH piska, om jag får be.

I Sverige har vi en mycket stark jobbtrygghet tack vare arbetarrörelsens förankring. Det är rejält svårt att avskeda någon idag, och jag har blandade känslor inför detta. En del av mig tycker att det är bra att inte vara utlämnad till en arbetsgivares godtycke och en annan del bryter nästan ihop när jag ser hur slappt det kan vara på vissa arbetsplatser. Uppföljning och kontroll är obefintlig, frihet UTAN ansvar. Jag får min lön men har svårt att förklara vad jag egentligen gjort för att förtjäna den. I sådana ögonblick vill jag gå några avvägda steg mot situationen i t.ex. USA, där man åtminstone har ett klart och tydligt incitament att sköta sitt jobb. Jag slår vad om att en arbetstagare som visste att det stod ett helt gäng personer redo att ta över hans jobb så fort han eller hon inte skötte det ordentligt skulle vara in-i-helvete motiverad att uppfylla sina åtaganden. ;-)

Skönt att ha flyt(t)!

Låt det vara känt att den 24:e September 2007 var en fantastiskt dag! Allt har varit så bra att jag ett tag funderade på sannolikheten att jag befann mig i ett "Truman Show"-scenario. Det började redan i morse när jag till fots var på väg till jobbet och då fick se det bästa av en normalsvensk höstgryning... Svagt, lite trevande ljus, fortfarande ganska skumt och lite fukt i luften. Och alla dessa dofter som får en att sniffa runt som en attackiller med siktet inställt på en fet kanin! Wow!

Utvilad och med det egna siktet inställt på en dags bra flyttande fick jag veta att jag bara skulle jobba där i knappt två timmar och sedan dra ner till firman för att köra tobak istället. "Okej", sa jag, medan folk kastade sig i skydd åt höger och vänster. Det är inte jättepopulärt att röra sig i närheten av "kontoret" så i normala fall hade jag ju dödat budbäraren, men just idag var det som om själen var PVD-coatad med nån knepig titannitrid för inget trist bet sig fast. Jag fortsatte vara på gott humör helt enkelt.

Efter att ha gett "tjejen på kontoret" beröm för ett synnerligen imponerande knull-rufs, packade jag bilen och satte av mot Mjölby. Ute på vilstängslet efter E4:an satt det en ormvråk och i ett solklart fall av projicering tyckte jag att han såg ut att vara förnöjsamt tillfreds. Vackra fåglar det där. Under dagen ringde en person och ville köpa mina vindsurfinggrejer och vi kom överens om att träffas när jag var hemma i Linköping igen.

Affären var i hamn ganska snabbt, men det borde den eftersom jag sålde grejerna för en tredjedel av vad jag själv betalat. Köparen fick en komplett vindsurfingutrustning till ett jäkligt bra pris och jag fick 10 tusen för en hög med damm, svårt att se vem av oss som var gladast... De två största fördelarna är att jag nu återkrävt en STOR del av golvytan i mitt vardagsrum och att jag hastigt och lustigt pumpat in drygt 10000 på mitt "skojkonto", avsett för "prylar" och annat som gör mig lycklig såsom cyklar, klockor, väldigt vattentäta ficklampor, tält, kameror och en cykel till. På ett sätt känns det som en liten seger; Rilleman mot Prylarna: 1-0! (I praktiken står det 1258-1 till Prylarna, men det är nog för att jag oftast spelar för att förlora...)

Rilleman, en bra dag

En bild säger mer än tusen ord och eftersom jag är lite lat blir det bara lite ögonfröjd i det här inlägget. Bilden är tagen av den alltid lika eminente Sven Wennerström när vi besökte Mosebacke Etablissement. Det förnöjsamma ansiktsuttrycket beror på att det var en fantastisk sommardag... och på att jag just fått en pilsner.

"The beginning is a very delicate time"

Citatet från inledningen av "Dune" får tjäna som startpunkt för mitt bloggande. Trenden att utsätta sina medmäniskor för sitt ofiltrerade intellekt och diverse åsikter förefaller att hålla i sig, så jag hoppar på tåget och gör ett försök.

Efter att ha studerat bloggandet som fenomen ett tag har jag dragit slutsatsen att det går att indela bloggarna i två grova kategorier; de som man återkommer till och de man aldrig läser igen. Vad som lockar läsare är föremål för stor subjektivitet men det verkar som att det finns några gemensamma nämnare för "bra" bloggar:

• Ett tydligt tema. Bloggen håller sig till ett eller ett fåtal ämnen.
• Ett bra språk. Ett aldrig så bra innehåll skäms av stav- och meningsbyggnadsfel.
• Regelbundna uppdateringar. Intresse är en flyktig substans och att alltför ofta finna att det inte hänt något nytt på en blogg är bara trist.
• Individualitet. Det är alltid roligt att få en ny infallsvinkel på saker och ting.

Med detta i åtanke vore det ju enkelt att komma med en massa fagra löften om utformningen av den här bloggen, men eftersom jag faktiskt ÄR Rilleman tänker jag göra och skriva precis vad som faller mig in. "It's in my nature.." som skorpionen sa till grodan.
/Rilleman