Medarbetare eller motarbetare?

Senaste tiden har jag fått god anledning att fundera lite på hur det står till i det Svenska arbetslivet. För mig, som med alla till buds stående medel kämpar för att hålla mig kvar i det, känns det väldigt konstigt att ser hur vårdslöst en del andra som sedan länge har jobb far fram. Det som vårdas absolut sämst verkar vara relationen till kollegor och chefer. Skvaller, skitsnack och avundsjuka tar upp den energi som istället kunde användas till att förändra det man är missnöjd med. Alla går runt och grumsar om att alla andra inte gör ett bra jobb, likt en gigantisk och VÄLDIGT misslyckad variant av "Hela havet stormar". Enda gången någon faktiskt visar prov på lite rak kommunikation är när han eller hon får ett utbrott och ställer sig och stormskäller en stund. Naturligtvis får detta nästan aldrig avsedd effekt på den stackare som kom i vägen. Öronen blir "bländade" och drar ihop sig. Det som ändå kommer igenom tas knappast på allvar eftersom en person som beter sig (och låter!) som en tjurig 5-åring kommer att bli behandlad som en sådan.

Jag accepterar att man inte alltid är överens om sakernas tillstånd. Det är mänskligt att ha olika åsikter. Vad som också är mänskligt är att prata om saken, sansat eller ljudligt, och att få det ur världen så att man kan gå vidare utan att spilla tid och resurser på en massa uppdämd ilska och onödiga missförstånd! Jag anser att jag som arbetstagare har ett eget ansvar för trivseln på min arbetsplats. Jag får själv göra vad jag kan för att inte skapa otrivsel och i de fall jag stör mig på nån annan så får jag ta upp det med den personen. Om jag är lite ödmjuk och inte automatiskt ger tolkningsföreträde åt åsikten att "alla andra är idioter" så kanske chansen ökar att jag ser saker för vad de verkligen är?

Företagsledningen har ett stort intresse i att verksamheten bedrivs med minsta möjliga förluster och borde därför vara de som är MEST intresserade av att ha glada och harmoniska anställda då sådana har mycket högre effektivitet än tjuriga och omotiverade dito. I arbetsgivarens ansvar ingår att etablera och underhålla öppna kanaler så att de snabbt plockar upp rådande stämningar i de egna leden. Är man sist att nås av nyheter och skvaller har man redan tappat värdefull tid. Det är också viktigt att ställa tydliga krav. Gör klart vad som är acceptabelt beteende och vilka konsekvenserna blir om man felar. Morot OCH piska, om jag får be.

I Sverige har vi en mycket stark jobbtrygghet tack vare arbetarrörelsens förankring. Det är rejält svårt att avskeda någon idag, och jag har blandade känslor inför detta. En del av mig tycker att det är bra att inte vara utlämnad till en arbetsgivares godtycke och en annan del bryter nästan ihop när jag ser hur slappt det kan vara på vissa arbetsplatser. Uppföljning och kontroll är obefintlig, frihet UTAN ansvar. Jag får min lön men har svårt att förklara vad jag egentligen gjort för att förtjäna den. I sådana ögonblick vill jag gå några avvägda steg mot situationen i t.ex. USA, där man åtminstone har ett klart och tydligt incitament att sköta sitt jobb. Jag slår vad om att en arbetstagare som visste att det stod ett helt gäng personer redo att ta över hans jobb så fort han eller hon inte skötte det ordentligt skulle vara in-i-helvete motiverad att uppfylla sina åtaganden. ;-)