På lördag radas det upp en ny grupp hopplösa musikfånar med stjärnor i ögonen och hårspray i huvudet. Löpsedlarna har redan börjat fylla folkets huvuden med värdelöst vetande om de mediokra mediasymbioter som tydligen utgör vårt samhälles högsta kast. Allt styrt av en människa som i brist på egen framgång som artist gått och blivt "pestivalgeneral" och därmed sorgligt nog en av Sveriges större maktfaktorer inom kultursektorn, med ett ansiktslyft som endast en Kockumskran kunnat klara..
Ett tecken på hur skruvat allt är var hur mycket uppståndelse som genererades av att vårt nationella "schlager-facit" sedan snart 25 år tillbaka, HerreGUD-Carola, INTE gick och tog ytterligare en slentrianseger. Om detta har jag bara en sak att säga; Flytta på dig, folk vill om! Gå och ställ dig med dom andra musiktanterna hos Lillbabs!
Det enda dummare än den nuvarande schlagerpestivalen är de som faktiskt går på scammen och ringer och röstar på eländet. Nu ska jag nog äta nåt annars kommer jag bli på dåligt humör.
torsdag 21 februari 2008
tisdag 19 februari 2008
Dagen i korthet
Soluppgång. Åker till jobbet. Får arbeta i en källare.
Tappar främmande människors möbler i huvudet. Stor bula. Pulveriserar liten hylla som hämnd.
Solnedgång. Undrar om det var en fin dag?
Tappar främmande människors möbler i huvudet. Stor bula. Pulveriserar liten hylla som hämnd.
Solnedgång. Undrar om det var en fin dag?onsdag 13 februari 2008
Global arming?
Av en slump såg jag att nätverket INFF (ingenjörer och Naturvetare För Fred) hade ett seminarium uppe på Universitetet idag. Temat var att stoppa vapenforskning på Svenska unversitet och högskolor genom att övertyga ingenjörer och forskare att vägra samarbeta med militär och vapenidustri. Naturligtvis måste jag se vad detta handlade om. Med min familjesituation och tidigare yrkesval har jag ju åtminstone väldigt klara referensramar när det gäller det militär-industriella komplexet. Att cykla uppför märkesbacken var bara lite mindre irriterande än alla studentjävlar som var på väg åt fel håll. HÖGERTRAFIK, era underåriga vardagssupande bidragslöss! ;-)
Inledningsvis pratade en av grundarna, Idriz Zogaj, om vad INFF vill och hur de arbetar. Det var ett klassiskt fall av "lite för mycket att säga på den tid du har på dig" men det mesta finns på websidan om man är nyfiken. Kontentan var att "mycket av forskningspengarna går till militära projekt" och att om bara ingenjörerna och forskarna vägrade jobba med Militären(tm) så skulle alla krig nog ta slut. Man "vill öka intresset för civil produktion framför militär hos ingenjörer och naturvetare" och "minska vapenproduktionen i Sverige och världen genom att resurser och investeringar förs över från militär produktion till civil produktion". I avsaknad av konkreta exempel på hur detta skulle kunna tänkas gå till och fungera framstod det hela som väldigt amatörmässigt, hobbyartat, PK-huggy-feely-skitsnack. Enda konkreta förslaget verkade vara att man skulle anta en slags etisk kod ("Just say NO"?). Men jag lyssnade artigt, för det är sån jag är. Dessutom är det alltid lättare att begrava någon om denne först grävt sig en fin grop.
Som alltid svingades det etiska argumentet, där all militär forskning förklarades vara oetisk. Publiken ställde frågor om förbuden också borde gälla "defensiva vapensystem", och belönades med ett dåligt underbyggt exempel rörande ARTHUR-systemet vilken hade som enda effekt att kickstarta en skenande prestandadiskussion i bästa MÖP*-anda. Stor underhållning. Önskar nästan att jag tagit med mig popcorn. Till slut enades man om att om man får en artillerigranat på sig dör man nog. Moderator (från Svenska Freds) som börjat se lite blank ut i pannan återtog ordet med en desperation som inte skådats sedan slagsmålet om sista livbojen på Titanic. Jag började värma upp.
Först idiotförklarade jag MÖP:arna genom att helt såga begreppet "defensiva vapen". Ett vapen är en offensiv projektion av styrka vare sig det används för anfall eller försvar. Skydd är defensivt, vare sig det är passivt eller aktivt. Basta! I min första fråga till INFF-representanten gjorde jag därför gällande att det idag råder ett ökad fokus på att skydda sina egna tillgångar, t.ex. egen högutbildad och svårersättlig trupp likväl som övriga egna resurser. Det är helt enkelt bättre ekonomi i att rädda en enhet av sina egna än att förstöra motsvarande enhet av fienden. Tricket är att överleva och slåss en annan dag. Är det alltså moraliskt försvarbart att arbeta med t.ex. system för mekanisk minröjning eller att utveckla nya kirurgiska procedurer för att rädda krigsoffer ÄVEN om detta sker inom ramen för militärt stödd forskning? Det märktes att frågan var på en tillfredställande hög nivå, för den framkallade flera allvarliga nickningar och moderator såg ut att vilja ge mig en vuxenkram. Svaret jag fick var nåt blekt och ointressant medgivande från en kille som just insett att han var ute på djupt vatten med nåt som har stora tänder.
Frågestunden gick vidare på tangenten "självförsvar", och urartade till en lång känslosam monolog om hur illa det varit i forna Jugoslavien när ALLA först blev ovänner, skaffade vapen och sedan blev bombade av NATO. Moderator började se jagad ut igen. Universitetets representant, som jobbat hårt på att hålla sig och skolans rykte ovanför ytan, såg besvärad ut. Min avslutande fråga var inte så mycket en fråga som ett uttalande. Jag hävdar att det inte är rätt väg att gå att försöka skapa fred genom att hindra ingenjörerna från att skapa vapen. Inte så länge det går att tjäna pengar på det. Tar man ifrån mig min bössa så tar jag upp en sten istället och när stenarna är slut knyter jag näven... Det hänger på människans egen vilja att slåss, och det är DEN man bör lägga energi på att påverka. Det är en omöjlig uppgift for vetenskapen att förutse om resultaten kan komma att gynna försvarsforskningen eller inte, och därmed inte vetenskapens ansvar. Vetenskapen i sig är en ren källa till kunskap, sen är det upp till brukaren att tillämpa sådant som etik och sunt förnuft. Vi ansvarar för det vi själva gör, andras beslut och handlingar är bortom vår kontroll. Detta fick avsluta seminariet och många verkade rätt nöjda med det.
Jag har dock fortfarande ett gäng frågeställningar jag grunnar på:
*MÖP; Militärt Överintresserad Person. Sådana som jag, fast sorgligare. Jag har utvecklats till en GÖP; Generellt Överintresserad Person.
Inledningsvis pratade en av grundarna, Idriz Zogaj, om vad INFF vill och hur de arbetar. Det var ett klassiskt fall av "lite för mycket att säga på den tid du har på dig" men det mesta finns på websidan om man är nyfiken. Kontentan var att "mycket av forskningspengarna går till militära projekt" och att om bara ingenjörerna och forskarna vägrade jobba med Militären(tm) så skulle alla krig nog ta slut. Man "vill öka intresset för civil produktion framför militär hos ingenjörer och naturvetare" och "minska vapenproduktionen i Sverige och världen genom att resurser och investeringar förs över från militär produktion till civil produktion". I avsaknad av konkreta exempel på hur detta skulle kunna tänkas gå till och fungera framstod det hela som väldigt amatörmässigt, hobbyartat, PK-huggy-feely-skitsnack. Enda konkreta förslaget verkade vara att man skulle anta en slags etisk kod ("Just say NO"?). Men jag lyssnade artigt, för det är sån jag är. Dessutom är det alltid lättare att begrava någon om denne först grävt sig en fin grop.
Som alltid svingades det etiska argumentet, där all militär forskning förklarades vara oetisk. Publiken ställde frågor om förbuden också borde gälla "defensiva vapensystem", och belönades med ett dåligt underbyggt exempel rörande ARTHUR-systemet vilken hade som enda effekt att kickstarta en skenande prestandadiskussion i bästa MÖP*-anda. Stor underhållning. Önskar nästan att jag tagit med mig popcorn. Till slut enades man om att om man får en artillerigranat på sig dör man nog. Moderator (från Svenska Freds) som börjat se lite blank ut i pannan återtog ordet med en desperation som inte skådats sedan slagsmålet om sista livbojen på Titanic. Jag började värma upp.
Först idiotförklarade jag MÖP:arna genom att helt såga begreppet "defensiva vapen". Ett vapen är en offensiv projektion av styrka vare sig det används för anfall eller försvar. Skydd är defensivt, vare sig det är passivt eller aktivt. Basta! I min första fråga till INFF-representanten gjorde jag därför gällande att det idag råder ett ökad fokus på att skydda sina egna tillgångar, t.ex. egen högutbildad och svårersättlig trupp likväl som övriga egna resurser. Det är helt enkelt bättre ekonomi i att rädda en enhet av sina egna än att förstöra motsvarande enhet av fienden. Tricket är att överleva och slåss en annan dag. Är det alltså moraliskt försvarbart att arbeta med t.ex. system för mekanisk minröjning eller att utveckla nya kirurgiska procedurer för att rädda krigsoffer ÄVEN om detta sker inom ramen för militärt stödd forskning? Det märktes att frågan var på en tillfredställande hög nivå, för den framkallade flera allvarliga nickningar och moderator såg ut att vilja ge mig en vuxenkram. Svaret jag fick var nåt blekt och ointressant medgivande från en kille som just insett att han var ute på djupt vatten med nåt som har stora tänder.
Frågestunden gick vidare på tangenten "självförsvar", och urartade till en lång känslosam monolog om hur illa det varit i forna Jugoslavien när ALLA först blev ovänner, skaffade vapen och sedan blev bombade av NATO. Moderator började se jagad ut igen. Universitetets representant, som jobbat hårt på att hålla sig och skolans rykte ovanför ytan, såg besvärad ut. Min avslutande fråga var inte så mycket en fråga som ett uttalande. Jag hävdar att det inte är rätt väg att gå att försöka skapa fred genom att hindra ingenjörerna från att skapa vapen. Inte så länge det går att tjäna pengar på det. Tar man ifrån mig min bössa så tar jag upp en sten istället och när stenarna är slut knyter jag näven... Det hänger på människans egen vilja att slåss, och det är DEN man bör lägga energi på att påverka. Det är en omöjlig uppgift for vetenskapen att förutse om resultaten kan komma att gynna försvarsforskningen eller inte, och därmed inte vetenskapens ansvar. Vetenskapen i sig är en ren källa till kunskap, sen är det upp till brukaren att tillämpa sådant som etik och sunt förnuft. Vi ansvarar för det vi själva gör, andras beslut och handlingar är bortom vår kontroll. Detta fick avsluta seminariet och många verkade rätt nöjda med det.
Jag har dock fortfarande ett gäng frågeställningar jag grunnar på:
- Kan det vara så att (väpnad) konflikt ligger i den mänskliga naturen, och att det är att införa en onaturlig begränsning att försöka hindra den? Folk har krigat i alla tider, över hela Jorden. Minsta småbarn dänger till kompisen om denne snott favoritnallen, utan att någonsin ha sett en smocka. Våld som uttrycksform.
- Etik som begränsning. I dagsläget fungerar etiken som en strypning som hindrar oss ifrån att göra vissa av de saker vi KAN göra. Detta leder till att en del tycker att etik är en smärta i stjä.. där bak. Kan man istället hitta ett synsätt där etiken istället blir en förstärkande faktor?
- Och varför är det bara teknokratins motsvarighet till "de unga och arga" som skriker om etik? Hälften vet ju knappt vad det är. Den andra halvan, företrädesvis de som "är emot våld/vapen", skulle inte kunna kämpa sig ut ur en blöt papperspåse en gång och har argument därefter...
- Vapen är lönsamt. Därför utvecklas, tillverkas och säljs de. Hur gör man vapen olönsamma? Skatta dem som tobak/sprit/bensin? Införa sten-sax-påse som enda tillåtna konfliktmedel?
*MÖP; Militärt Överintresserad Person. Sådana som jag, fast sorgligare. Jag har utvecklats till en GÖP; Generellt Överintresserad Person.
söndag 10 februari 2008
Rilleman, with a spring in the step?
Dagens efter-maten-promenad (IKEA, postterminalen, city, biblioteket, Skäggetorp) var en plågsam studie i självbehärskning. Varje steg innebar en kamp mot längtan att låta nästa steg bli ett löpsteg. Jag har inte löpt aktivt sedan 1997, då vänsterknät sa stopp, och sedan dess bidat min tid och hoppats på ett mirakel. Varje nytt försök har ofelbart lett till ett par veckors ömmande ITB (tractus iliotibialis, en senjävel på knäts utsida) och patetiskt haltande.
Cyklingen, simmningen, inget-annat-för-mig-armhävningarna och allt det andra jag bråkar med ger ju visserligen utlopp för en del av energin jag har, men det börjar kännas som att det är en mental del som håller på att bli våldsamt understimulerad. Att springa känns så naturligt, som kroppens egen mest basala utrycksform. Att inte springa är som att gå genom livet och hålla käften, och de av er som känner mig inser ju att det inte låter som jag ALLS. Under dagens promenad började jag känna mig som den där juvenila albatrossen som utan att riktigt fatta varför bara VET att det är naturligt för honom att spreta med vingarna och kasta sig ut för ett stup. Somliga är menade att flyga, andra att löpa.
För att göra ont värre förde min vandring mig naturligtvis förbi stadens enda löpklinik och deras upplysta skyltfönster. Ååhhh...ynk! Saucony är rent löparknark. Jag har flera gånger varit på väg att handla ett par skor bara för att se om jag med hela löparvetenskapen bakom mig skall lyckas få till det den här gången, men alltid backat på grund av rädslan för att tvingas inse att inget förändrats. En mjuk själ i en hård mans kropp, jävla kombination... som hundvalpar i en stridsvagn.
Cyklingen, simmningen, inget-annat-för-mig-armhävningarna och allt det andra jag bråkar med ger ju visserligen utlopp för en del av energin jag har, men det börjar kännas som att det är en mental del som håller på att bli våldsamt understimulerad. Att springa känns så naturligt, som kroppens egen mest basala utrycksform. Att inte springa är som att gå genom livet och hålla käften, och de av er som känner mig inser ju att det inte låter som jag ALLS. Under dagens promenad började jag känna mig som den där juvenila albatrossen som utan att riktigt fatta varför bara VET att det är naturligt för honom att spreta med vingarna och kasta sig ut för ett stup. Somliga är menade att flyga, andra att löpa.
För att göra ont värre förde min vandring mig naturligtvis förbi stadens enda löpklinik och deras upplysta skyltfönster. Ååhhh...ynk! Saucony är rent löparknark. Jag har flera gånger varit på väg att handla ett par skor bara för att se om jag med hela löparvetenskapen bakom mig skall lyckas få till det den här gången, men alltid backat på grund av rädslan för att tvingas inse att inget förändrats. En mjuk själ i en hård mans kropp, jävla kombination... som hundvalpar i en stridsvagn.
lördag 9 februari 2008
Bomber, en laddad fråga.
Det feministiska (?) nätverket "Bara bröst" har nyligen vunnit några lokala segrar i och med att de fått tillåtelse att bada topless i simhallen. Detta har rört upp en storm i vattenglaset. Alla möjliga argument plockas fram och man får i diskussionerna se de mest märkliga påhopp och osannolika allianser. Männen är överens med kvinnorna, islamisterna med pensionärerna och feministerna slåss som vanligt med varandra. Detta bekräftar ju i och för sig bara något som jag vetat om sedan puberteten; Bröst är det lätt att tycka om..
Frågan om det skall vara tillåtet att som kvinna gå med bar överkropp i en allmän simhall spårade inom minuter från det att den ställdes ur till att handla om millimeterrättvisa på dagisnivå. Istället för att välja sida (ja, nej eller vet ej) och argumentera för sitt ställningstagande så började kombattanterna komma med stundtals rätt roliga förslag på vad som också borde vara tillåtet eller påbjudet, i ljuset av det nya beslutet. Om bara några av dem går igenom kan badhusen i framtiden finansiera sig själva genom att sätta upp lite webkameror på strategiska ställen. Badkläderna allena kommer att få folk att garva käken ur led.
Jag har brottats med mina åsikter i frågan. Inte för att jag är så jävla brydd egentligen, utan för att det ger mig en bra ursäkt att tänka på bröst. Nåja. Efter omoget övervägande har jag kommit fram till att brösten har all den frihet de behöver och att jag inte är för att de släpps vind för våg på allmän plats. Dels tycker jag att det helt enkelt är lite för mycket nakenhet att utsättas för av främlingar. Dels är jag av uppfattningen att det kommer att leda till en slags emotionell inflation om man inte längre behöver "spela spelet" för att få tillgång till bröst. Något så fint bör man förtjäna genom positiva värden och varma handlingar, inte bara få serverat på kallt kakel likt i ett bårhus (eller Kentvideo för den delen..). Luther skulle säkert ha hållit med mig. "Work for it!". Somliga framför den ökade exponeringen som avdramatiserande och positiv för samhället. Jag säger att de tar bort spänningen. För övrigt verkar de flesta bröst bara må bra av lite stöd, och jag kan inte vara på mer än ett ställe samtidigt. Så det så.
Avslutningsvis vill jag bara uppmana er alla att ta vara på de bröst ni har. Följ manualen, buskör inte och känn igenom dem med jämna mellanrum. Är detta besvärligt eller om du vill ha en "second opinion" så kan du alltid ta hjälp av en kompis, vilket här illustreras på ett föredömligt sätt av ett par ansvarstagande goda vänner.
"Now wookie confused. NOT squeaky-toy?"
Frågan om det skall vara tillåtet att som kvinna gå med bar överkropp i en allmän simhall spårade inom minuter från det att den ställdes ur till att handla om millimeterrättvisa på dagisnivå. Istället för att välja sida (ja, nej eller vet ej) och argumentera för sitt ställningstagande så började kombattanterna komma med stundtals rätt roliga förslag på vad som också borde vara tillåtet eller påbjudet, i ljuset av det nya beslutet. Om bara några av dem går igenom kan badhusen i framtiden finansiera sig själva genom att sätta upp lite webkameror på strategiska ställen. Badkläderna allena kommer att få folk att garva käken ur led.
Jag har brottats med mina åsikter i frågan. Inte för att jag är så jävla brydd egentligen, utan för att det ger mig en bra ursäkt att tänka på bröst. Nåja. Efter omoget övervägande har jag kommit fram till att brösten har all den frihet de behöver och att jag inte är för att de släpps vind för våg på allmän plats. Dels tycker jag att det helt enkelt är lite för mycket nakenhet att utsättas för av främlingar. Dels är jag av uppfattningen att det kommer att leda till en slags emotionell inflation om man inte längre behöver "spela spelet" för att få tillgång till bröst. Något så fint bör man förtjäna genom positiva värden och varma handlingar, inte bara få serverat på kallt kakel likt i ett bårhus (eller Kentvideo för den delen..). Luther skulle säkert ha hållit med mig. "Work for it!". Somliga framför den ökade exponeringen som avdramatiserande och positiv för samhället. Jag säger att de tar bort spänningen. För övrigt verkar de flesta bröst bara må bra av lite stöd, och jag kan inte vara på mer än ett ställe samtidigt. Så det så.
Avslutningsvis vill jag bara uppmana er alla att ta vara på de bröst ni har. Följ manualen, buskör inte och känn igenom dem med jämna mellanrum. Är detta besvärligt eller om du vill ha en "second opinion" så kan du alltid ta hjälp av en kompis, vilket här illustreras på ett föredömligt sätt av ett par ansvarstagande goda vänner.
"Now wookie confused. NOT squeaky-toy?"tisdag 5 februari 2008
Expedition Rättvik
I helgen vankades det skidåkning i Rättvik. Sven, Christina, Kent, Mikaela och jag intog en sista-minuten-stuga och släppte ut håret. Jag och Kent åkte haschpulka och övriga längdskidor. Backen precis bredvid stugbyn i Rättvik var bara pinsam så vi omgrupperade till Bjursås Skicenter som var riktigt schysst. Det var några år sedan jag åkte bräda men kroppen kom rätt snabbt ihåg alla trix. Jag var kanske inte allra coolast i backen men jag jag slapp i alla fall bli helt förnedrad och var nöjd med det. Jag är 32.
Saaben gick klanderfritt och överraskade faktisk genom att på tredje eller fjärde försöket ta sig upp för den oplogade backen till vår stuga. Det krävdes en smula cojones ( [kahunass], nautisk term för imponerande manligt sjöfarande) och lite känsla för gaspedal och varvtal samt obändig tro på Svensk bilindustri. Friktion är för fjollor, rörelsemängd är kung! Dessutom läste Sven stugbykartan som rena rallyproffset. På lördagen fick jag ett samtal från Far som hävdade att det varit snökaos i södra Sverige, men när vi åkte hem på söndagen var det rätt OK med undantag av en rätt irriterande isbildning i kanterna av vindrutan. Att köpa torkarblad från Biltema är uppenbarligen att låta snålheten bedra visheten, den goda smaken, sanningen, utsikten OCH Vägverket. Med jämna mellanrum stannade vi och skrapade bort sorbeten från rutan. Jag passade vid ett tillfälle på att markera lite revir. Ursäkta den skakiga handstilen, men det var kallt och pennan liten...
Saaben gick klanderfritt och överraskade faktisk genom att på tredje eller fjärde försöket ta sig upp för den oplogade backen till vår stuga. Det krävdes en smula cojones ( [kahunass], nautisk term för imponerande manligt sjöfarande) och lite känsla för gaspedal och varvtal samt obändig tro på Svensk bilindustri. Friktion är för fjollor, rörelsemängd är kung! Dessutom läste Sven stugbykartan som rena rallyproffset. På lördagen fick jag ett samtal från Far som hävdade att det varit snökaos i södra Sverige, men när vi åkte hem på söndagen var det rätt OK med undantag av en rätt irriterande isbildning i kanterna av vindrutan. Att köpa torkarblad från Biltema är uppenbarligen att låta snålheten bedra visheten, den goda smaken, sanningen, utsikten OCH Vägverket. Med jämna mellanrum stannade vi och skrapade bort sorbeten från rutan. Jag passade vid ett tillfälle på att markera lite revir. Ursäkta den skakiga handstilen, men det var kallt och pennan liten...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
