Inledningsvis pratade en av grundarna, Idriz Zogaj, om vad INFF vill och hur de arbetar. Det var ett klassiskt fall av "lite för mycket att säga på den tid du har på dig" men det mesta finns på websidan om man är nyfiken. Kontentan var att "mycket av forskningspengarna går till militära projekt" och att om bara ingenjörerna och forskarna vägrade jobba med Militären(tm) så skulle alla krig nog ta slut. Man "vill öka intresset för civil produktion framför militär hos ingenjörer och naturvetare" och "minska vapenproduktionen i Sverige och världen genom att resurser och investeringar förs över från militär produktion till civil produktion". I avsaknad av konkreta exempel på hur detta skulle kunna tänkas gå till och fungera framstod det hela som väldigt amatörmässigt, hobbyartat, PK-huggy-feely-skitsnack. Enda konkreta förslaget verkade vara att man skulle anta en slags etisk kod ("Just say NO"?). Men jag lyssnade artigt, för det är sån jag är. Dessutom är det alltid lättare att begrava någon om denne först grävt sig en fin grop.
Som alltid svingades det etiska argumentet, där all militär forskning förklarades vara oetisk. Publiken ställde frågor om förbuden också borde gälla "defensiva vapensystem", och belönades med ett dåligt underbyggt exempel rörande ARTHUR-systemet vilken hade som enda effekt att kickstarta en skenande prestandadiskussion i bästa MÖP*-anda. Stor underhållning. Önskar nästan att jag tagit med mig popcorn. Till slut enades man om att om man får en artillerigranat på sig dör man nog. Moderator (från Svenska Freds) som börjat se lite blank ut i pannan återtog ordet med en desperation som inte skådats sedan slagsmålet om sista livbojen på Titanic. Jag började värma upp.
Först idiotförklarade jag MÖP:arna genom att helt såga begreppet "defensiva vapen". Ett vapen är en offensiv projektion av styrka vare sig det används för anfall eller försvar. Skydd är defensivt, vare sig det är passivt eller aktivt. Basta! I min första fråga till INFF-representanten gjorde jag därför gällande att det idag råder ett ökad fokus på att skydda sina egna tillgångar, t.ex. egen högutbildad och svårersättlig trupp likväl som övriga egna resurser. Det är helt enkelt bättre ekonomi i att rädda en enhet av sina egna än att förstöra motsvarande enhet av fienden. Tricket är att överleva och slåss en annan dag. Är det alltså moraliskt försvarbart att arbeta med t.ex. system för mekanisk minröjning eller att utveckla nya kirurgiska procedurer för att rädda krigsoffer ÄVEN om detta sker inom ramen för militärt stödd forskning? Det märktes att frågan var på en tillfredställande hög nivå, för den framkallade flera allvarliga nickningar och moderator såg ut att vilja ge mig en vuxenkram. Svaret jag fick var nåt blekt och ointressant medgivande från en kille som just insett att han var ute på djupt vatten med nåt som har stora tänder.
Frågestunden gick vidare på tangenten "självförsvar", och urartade till en lång känslosam monolog om hur illa det varit i forna Jugoslavien när ALLA först blev ovänner, skaffade vapen och sedan blev bombade av NATO. Moderator började se jagad ut igen. Universitetets representant, som jobbat hårt på att hålla sig och skolans rykte ovanför ytan, såg besvärad ut. Min avslutande fråga var inte så mycket en fråga som ett uttalande. Jag hävdar att det inte är rätt väg att gå att försöka skapa fred genom att hindra ingenjörerna från att skapa vapen. Inte så länge det går att tjäna pengar på det. Tar man ifrån mig min bössa så tar jag upp en sten istället och när stenarna är slut knyter jag näven... Det hänger på människans egen vilja att slåss, och det är DEN man bör lägga energi på att påverka. Det är en omöjlig uppgift for vetenskapen att förutse om resultaten kan komma att gynna försvarsforskningen eller inte, och därmed inte vetenskapens ansvar. Vetenskapen i sig är en ren källa till kunskap, sen är det upp till brukaren att tillämpa sådant som etik och sunt förnuft. Vi ansvarar för det vi själva gör, andras beslut och handlingar är bortom vår kontroll. Detta fick avsluta seminariet och många verkade rätt nöjda med det.
Jag har dock fortfarande ett gäng frågeställningar jag grunnar på:
- Kan det vara så att (väpnad) konflikt ligger i den mänskliga naturen, och att det är att införa en onaturlig begränsning att försöka hindra den? Folk har krigat i alla tider, över hela Jorden. Minsta småbarn dänger till kompisen om denne snott favoritnallen, utan att någonsin ha sett en smocka. Våld som uttrycksform.
- Etik som begränsning. I dagsläget fungerar etiken som en strypning som hindrar oss ifrån att göra vissa av de saker vi KAN göra. Detta leder till att en del tycker att etik är en smärta i stjä.. där bak. Kan man istället hitta ett synsätt där etiken istället blir en förstärkande faktor?
- Och varför är det bara teknokratins motsvarighet till "de unga och arga" som skriker om etik? Hälften vet ju knappt vad det är. Den andra halvan, företrädesvis de som "är emot våld/vapen", skulle inte kunna kämpa sig ut ur en blöt papperspåse en gång och har argument därefter...
- Vapen är lönsamt. Därför utvecklas, tillverkas och säljs de. Hur gör man vapen olönsamma? Skatta dem som tobak/sprit/bensin? Införa sten-sax-påse som enda tillåtna konfliktmedel?
*MÖP; Militärt Överintresserad Person. Sådana som jag, fast sorgligare. Jag har utvecklats till en GÖP; Generellt Överintresserad Person.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar