Rilleman, with a spring in the step?

Dagens efter-maten-promenad (IKEA, postterminalen, city, biblioteket, Skäggetorp) var en plågsam studie i självbehärskning. Varje steg innebar en kamp mot längtan att låta nästa steg bli ett löpsteg. Jag har inte löpt aktivt sedan 1997, då vänsterknät sa stopp, och sedan dess bidat min tid och hoppats på ett mirakel. Varje nytt försök har ofelbart lett till ett par veckors ömmande ITB (tractus iliotibialis, en senjävel på knäts utsida) och patetiskt haltande.

Cyklingen, simmningen, inget-annat-för-mig-armhävningarna och allt det andra jag bråkar med ger ju visserligen utlopp för en del av energin jag har, men det börjar kännas som att det är en mental del som håller på att bli våldsamt understimulerad. Att springa känns så naturligt, som kroppens egen mest basala utrycksform. Att inte springa är som att gå genom livet och hålla käften, och de av er som känner mig inser ju att det inte låter som jag ALLS. Under dagens promenad började jag känna mig som den där juvenila albatrossen som utan att riktigt fatta varför bara VET att det är naturligt för honom att spreta med vingarna och kasta sig ut för ett stup. Somliga är menade att flyga, andra att löpa.

För att göra ont värre förde min vandring mig naturligtvis förbi stadens enda löpklinik och deras upplysta skyltfönster. Ååhhh...ynk! Saucony är rent löparknark. Jag har flera gånger varit på väg att handla ett par skor bara för att se om jag med hela löparvetenskapen bakom mig skall lyckas få till det den här gången, men alltid backat på grund av rädslan för att tvingas inse att inget förändrats. En mjuk själ i en hård mans kropp, jävla kombination... som hundvalpar i en stridsvagn.