Roadtrip

Under den gångna helgen har jag varit kommenderad att hjälpa Mor med saker som en kvinna i sina bästa år med diskbråck och ont i tån inte bör göra själv. Jag har klippt tunnland efter tunnland med gräs, slängt bort gammal halm, bytt till sommardäck på hästtransporten, uppdaterat virusskyddet på datorn och plockat fram lite sommargrejer. Vi har även hunnit med att besöka mormors grav, något som framkallade lite mixade känslor hos oss båda.

På vägen till Lidköping passerade jag Mullsjö, och en god stund innan dess syntes en respektingivande rökplym över skogen. Med tanke på den kraftiga värmen misstänkte jag skogsbrand. Det visade sig istället vara VIP-krogen i Mullsjö, precis vid rondellen jag passerar som stod i ljusan låga. Spektaklet lockade gott om åskådare och idioterna i bilarna framför mig ställde sig helt ogenerat mitt i vägen och glodde. Funktionstest av SAAB:ens signalhorn utfördes med rent spansk bravur.

På lördagen passade vi på att åka in till Lidköping och den traditionella torgmarknaden. Jag har ju trots allt bott i Lidköping i nästan 16 år av mitt liv och blev lite lätt nostalgisk. Stan är sig huvudsakligen lik men har utvecklats och moderniserats en god del. Jag passade på att hälsa på "Nya stadens" grundare; greve Magnus Gabriel de la Gardie där han står staty. Snofsig kille.


Staden är nu en riktig sommarhåla till turistfälla och man kan inte kasta ens en liten handgranat utan att råka blåsa ut ett trendigt fik eller en liten butik med billigt krimskrams och potpourri... Full av minnen mumsade jag en köttbullsmacka på rådhuskonditoriet och tänkte på mer bekymmerslösa dagar för länge sedan. (Rådhuset är det stora röda, Mor är det lilla lila.)


Under hemresan fick jag tillfälle att fundera över ett av vägtrafikens mer störande inslag; det äldre paret i en vit sedan som envisas med att köra 70 på en 90-väg där man inte får tillfälle att köra om... Jag är oftast en lugn, balanserad och borderline stabil person bakom ratten. Tredje gången jag blev fast bakom en krypkörande vit Mazda, straxt utanför Falköping, hade jag kastat alla illusioner om att lyckas bekämpa frustrationen åt fanders. Knogarna vitnade runt ratten, jag hade inte blinkat på säkert en kvart, senorna knakade vid underkäkens infästning i skallen och jag började höra röster. Dom lät som Kent... När rösterna och det lilla omdöme jag hade kvar kommit fram till ett koncensusbeslut utförde jag vad som får räknas som den mest onödigt aggressiva omkörning jag någonsin exekverat. Det var så illa att jag faktiskt grämde mig själv över att inte ha varit förutseende nog att fästa mitt avgassystem med mil-specade sprängbultar så att jag med ett knapptryck hade kunnat lossa allt jävla ljuddämpande skrot under bilen och ge mitt offer den fulla akustiska upplevelsen av en ylande SAAB på maxvarv. Några RATO-enheter hade också suttit bra just då, med fördel inställda på "wide spread".

Åter i Mullsjö kunde jag konstatera att Restaurangdelen av VIP-krogen var helt utbränd, fanns knappt något tak kvar, men att Motellet och den intilliggande bensinstationen klarat sig.

Utanför Jönköping, på väg norrut, passerade jag en konvoj av lastbilar från Royal Air Force lastade med vad som såg ut att vara underhållsutrustning för flygplan. Det kan ha rört sig om 10-15 bilar och på en i övrigt omärkt skåpbil stod det "Harrier display team". RAF:s websida gör gällande att det inte skall uppvisningsflygas några Harriers under 2008, vilket naturligtvis bara gjorde mig mer nyfiken. Jag drog iväg ett mail till Brittiske militärattachen i Stockholm med en fråga om vad saken gällde, blir kul att se om han svarar.