tisdag 27 januari 2009
Rillemans nya platsannons!
Det är ju hög tid att börja sälja sig på arbetsmarknaden och här förspills minsann inga chanser. Jag kunde inte sagt det bättre själv... bvsa! :-)
måndag 26 januari 2009
Pain, hurt, agony - Love it?
Liggandes i fosterställning på ett golv, halvnaken och med ögonbindel på sig får man ett lite intressant perspektiv på tillvaron. Om man därtill härjas av smärtimpulser som far omkring i skallen som en squashboll som någon blivit RIKTIG arg på.. ja då sitter man förmodligen i ett fängelse i tredje världen eller så har man migrän.
Migrän. Denna underliga åkomma skapad av den mörka Gudinnan (för övrigt härskarinna över bakfyllor, väldigt starkt kaffe och kontotömmande cykelköp) för att pröva de troende. Detta var min andra episod hittills och den var tuff. Från det att jag i söndags slog upp ögonen tills dess jag slöt dem igen tillbringade jag 12 timmar med att sky dagsljus, ljud och mat. Ögonbindeln är ett knep för att hjälpa mig fokusera på avslappningen, ungefär som att hoppa i vattnet med hopbundna händer och fötter. Smärtan i huvudet är lite svår att bortse ifrån, men det är trotts allt bara smärta. Att samma process som utlöser smärtan också försätter min mage i "lockdown mode" är mindre lätt att blunda för. Allt jag äter eller dricker stannar i magen bara länge nog för att nedre magmunnen ska hinna vråla "KEINE AUSWEISS!! RAUS!!" innan det vänder uppåt. Rent fysiologiskt är det en fascinerande upplevelse när magmuskler som utsatts för tusentals sit-ups samtidigt krampar för att få frukosten att slå gällande land speed record. Lite tyngre frukost och jag hade blästrat emaljen från porslinet...
Lyckligtvis klingade smärtan av lagom till kvällningen, utan att för den skull tillåta mig att äta eller dricka något. Musklerna signalerade visserligen soppatorsk och lätt uttorkning men med en magsäck som dragit ihop sig till en gastrointestinal singularitet var det bara att dra täcket över huvudet och tänka på cyklar. Jag förvarnade arbetsgivaren om mitt predikament och att jag sannolikt inte skulle frekventera arbetet i dag till förmån för lite återhämtning och påfyllnad av mat i magen. Om det inte inträffar oftare än en gång årligen kan jag nog stå ut med detta som en kalibrering av ödmjukheten, men det är samtidigt läskigt hur sårbar man känner sig när det är som värst.
Migrän. Denna underliga åkomma skapad av den mörka Gudinnan (för övrigt härskarinna över bakfyllor, väldigt starkt kaffe och kontotömmande cykelköp) för att pröva de troende. Detta var min andra episod hittills och den var tuff. Från det att jag i söndags slog upp ögonen tills dess jag slöt dem igen tillbringade jag 12 timmar med att sky dagsljus, ljud och mat. Ögonbindeln är ett knep för att hjälpa mig fokusera på avslappningen, ungefär som att hoppa i vattnet med hopbundna händer och fötter. Smärtan i huvudet är lite svår att bortse ifrån, men det är trotts allt bara smärta. Att samma process som utlöser smärtan också försätter min mage i "lockdown mode" är mindre lätt att blunda för. Allt jag äter eller dricker stannar i magen bara länge nog för att nedre magmunnen ska hinna vråla "KEINE AUSWEISS!! RAUS!!" innan det vänder uppåt. Rent fysiologiskt är det en fascinerande upplevelse när magmuskler som utsatts för tusentals sit-ups samtidigt krampar för att få frukosten att slå gällande land speed record. Lite tyngre frukost och jag hade blästrat emaljen från porslinet...
Lyckligtvis klingade smärtan av lagom till kvällningen, utan att för den skull tillåta mig att äta eller dricka något. Musklerna signalerade visserligen soppatorsk och lätt uttorkning men med en magsäck som dragit ihop sig till en gastrointestinal singularitet var det bara att dra täcket över huvudet och tänka på cyklar. Jag förvarnade arbetsgivaren om mitt predikament och att jag sannolikt inte skulle frekventera arbetet i dag till förmån för lite återhämtning och påfyllnad av mat i magen. Om det inte inträffar oftare än en gång årligen kan jag nog stå ut med detta som en kalibrering av ödmjukheten, men det är samtidigt läskigt hur sårbar man känner sig när det är som värst.
tisdag 20 januari 2009
La vida loca
Det gamla skämtet "Dyrt är bra!" gjorde sig påmint häromdagen, då hyresavin damp ner i brevinkastet. Jämfört med i december i fjol är min lägenhet nu alltså 100 gånger så bra! Slå det om ni kan. 384000 hårt skattade penningar för en månads lyxliv i Skäggetorp... eller, i en lagom fri ekonomisk översättning, lite drygt 36 timmar i lyxigaste sviten på Burj al Arab i Dubai. Om det slår igenom med den här nya "fria hyressättningen" är mitt tält redo för hyresgäster i morgon bitti!
Under dagens tjänstebetonade irrfärder uppstod ett riktigt Hollywoodögonblick. Igenom de låga molnslöjorna tonas plötsligt silhuetten av en flygkropp fram, för att lika hastigt försvinna igen. Ett stort spökflygplan! Plötsligt var det bara lite intressant att fortfarande syssla med sånt som att hålla sig på vägen och att undvika att köra in i alla puckon som kör som cerebralt stelopererade starrpatienter. Med blicken åt vänster lika fast som en ordförande i SSU som druckit en hink rödfärg spanade jag ivrigt uppåt skyn i det att bilkörningen sköttes med det perifera seendet och innerörat (jag vet att det var dumt men tänker argumentera för att om dum är synonymt med trög så sysslade jag faktiskt med en sorts tröghetsnavigering och.. ingen dog, OK?!) . Sakta, sakta tog flygetyget form igen och uppenbarade sig som KLM:s Fokker 70 (KL1179) på ingång från Amsterdam. På alla stora flygplans sätt såg det ut att stå helt still i luften och hade jag inte varit tvungen att hastigt bromsa för en apatiskt framförd UPS-buss ("logistikens eget lilla bromsspår..") så hade jag kunnat ta helcoola bilder på det. Om jag någonsin skaffar en vettig kamera igen ska jag slå upp tältet HÄR och planespotta i en vecka!
En av Servicestadens verksamheter är att tillhandahålla en oljeabsorberande barkmassa. Barken fylles med fördel i lämpliga filterpatroner varefter oljebemängt vatten pumpas genom dessa. I en ideal värld är det mindre olja i vattnet efter filtreringen. När lämplig mängd olja/klägg/vfsh fastnat i filtret returneras detta till oss för tömning och återfyllnad. Den förbrukade massan, bestående av oljeimpregnerade barkspån, har vid förbränning ungefärligen ett energiinnehåll motsvarande det hos glöggvarm diesel. Förbrukad bark samlas därför upp i jutesäckar för senare avtransport till lämplig överdesignad inglasad fjärrvärmeanläggning. Ganska ofta, eller som vi säger på fackspråk; "ALLTID", misslyckas den som tömmer barken i säckarna med att stapla dessa snyggt på en pall. Istället föredras metoden att låta säckarna ligga där de ligger vilket med tiden skapat en påfallande naturtrogen illusion av en koloni feta säljävlar som ligger och jäser på gräsmattan utanför kontoret. Idag bestämde jag mig för att förbättra närmiljön genom att åtminstone trava säckarna lite dugligt på en pall och täcka över dem med en presenning i hopp om att de i något mindre genomblött tillstånd skulle bli lättare att hantera, eller i varje fall lättare är en kinetisk Rilleman. Iförd Tjänstemin 1 ("Barsk") och ett par kraftiga gummihandskar tog jag ett stadigt grepp i översta säcken och ryckte till. Att bli anfallen av en oljesäl är inte alls lika smärtsamt som att bli stucken av en Thailändsk catfish men man blir lika förvånad och det är minst lika pinsamt när det väl hänt. Säcken var inte bara djupfryst som en fuskdatummärkt ICA-kyckling, den var även hårt fastfrusen i alla övriga säckar i kolonin. Sett ur mitt perspektiv ryckte alltså sälen, med all den kraft jag är mäktig, ner mig till sin höjd för att därefter uttryckligen och omsorgsfullt slå mig i ansiktet med den dåligt rengjorda marken. Jag gav omedelbart upp. Detta vägval beror ingalunda på irrationell rädsla för amfibiska jutedäggdjur, brist på vare sig moralisk (jute-)fiber eller ystra y-kromosomer utan på att jag där och då drog mig till minnes ett gammalt storslaget projekt från 1940-talet. För den som ännu inte gjort kopplingen rekommenderas att läsa på lite om materialet pykrete och Projekt Habakkuk. Om eländet är tufft nog att låta nazister skjuta sig trötta på så tänker minsann inte jag heller bråka med det. Eländet lär ha tinat till i september och långt innan dess är det ju faktiskt "någon annans problem".
På vägen hem stannade jag till för att handla på Skäggetorp Centrum. Under det att jag fipplade med låset till cykeln såg jag en lite märklig syn genom den stora glasrutan. Under den ena rulltrappan står en ensam man på alla fyra med huvudet i golvnivå och verkar spana intensivt efter något där trappan går ner i golvet. Jag blir lite nyfiken (mitt naturtillstånd) och funderar på vad han kan ha tappat. Slarvigt hur som helst, man ska ha ordning (se di-ci-plin!) på prylarna! Mannen reser sig upp i sittande och ser ut att ha givit upp sitt sökande. När han återigen böjer huvudet mot golvet inser jag plötsligt att hans sökande inte är efter något så banalt som ett par borttappade nycklar utan efter kontakt med sin gud. Jag beskådar helt enkelt en from muslim som på ett särdeles kreativt sätt lyckats få en stunds avskildhet i ett myllrande köpcentrum, något som ju kan vara lite meckigt (sic!) för vem som helst. "16.30-bönen mot Mecka, Medina och österut, tag plats, dörrarna stängs! Extrapris på fläskfil..eh.. jihad?"
Under dagens tjänstebetonade irrfärder uppstod ett riktigt Hollywoodögonblick. Igenom de låga molnslöjorna tonas plötsligt silhuetten av en flygkropp fram, för att lika hastigt försvinna igen. Ett stort spökflygplan! Plötsligt var det bara lite intressant att fortfarande syssla med sånt som att hålla sig på vägen och att undvika att köra in i alla puckon som kör som cerebralt stelopererade starrpatienter. Med blicken åt vänster lika fast som en ordförande i SSU som druckit en hink rödfärg spanade jag ivrigt uppåt skyn i det att bilkörningen sköttes med det perifera seendet och innerörat (jag vet att det var dumt men tänker argumentera för att om dum är synonymt med trög så sysslade jag faktiskt med en sorts tröghetsnavigering och.. ingen dog, OK?!) . Sakta, sakta tog flygetyget form igen och uppenbarade sig som KLM:s Fokker 70 (KL1179) på ingång från Amsterdam. På alla stora flygplans sätt såg det ut att stå helt still i luften och hade jag inte varit tvungen att hastigt bromsa för en apatiskt framförd UPS-buss ("logistikens eget lilla bromsspår..") så hade jag kunnat ta helcoola bilder på det. Om jag någonsin skaffar en vettig kamera igen ska jag slå upp tältet HÄR och planespotta i en vecka!
En av Servicestadens verksamheter är att tillhandahålla en oljeabsorberande barkmassa. Barken fylles med fördel i lämpliga filterpatroner varefter oljebemängt vatten pumpas genom dessa. I en ideal värld är det mindre olja i vattnet efter filtreringen. När lämplig mängd olja/klägg/vfsh fastnat i filtret returneras detta till oss för tömning och återfyllnad. Den förbrukade massan, bestående av oljeimpregnerade barkspån, har vid förbränning ungefärligen ett energiinnehåll motsvarande det hos glöggvarm diesel. Förbrukad bark samlas därför upp i jutesäckar för senare avtransport till lämplig överdesignad inglasad fjärrvärmeanläggning. Ganska ofta, eller som vi säger på fackspråk; "ALLTID", misslyckas den som tömmer barken i säckarna med att stapla dessa snyggt på en pall. Istället föredras metoden att låta säckarna ligga där de ligger vilket med tiden skapat en påfallande naturtrogen illusion av en koloni feta säljävlar som ligger och jäser på gräsmattan utanför kontoret. Idag bestämde jag mig för att förbättra närmiljön genom att åtminstone trava säckarna lite dugligt på en pall och täcka över dem med en presenning i hopp om att de i något mindre genomblött tillstånd skulle bli lättare att hantera, eller i varje fall lättare är en kinetisk Rilleman. Iförd Tjänstemin 1 ("Barsk") och ett par kraftiga gummihandskar tog jag ett stadigt grepp i översta säcken och ryckte till. Att bli anfallen av en oljesäl är inte alls lika smärtsamt som att bli stucken av en Thailändsk catfish men man blir lika förvånad och det är minst lika pinsamt när det väl hänt. Säcken var inte bara djupfryst som en fuskdatummärkt ICA-kyckling, den var även hårt fastfrusen i alla övriga säckar i kolonin. Sett ur mitt perspektiv ryckte alltså sälen, med all den kraft jag är mäktig, ner mig till sin höjd för att därefter uttryckligen och omsorgsfullt slå mig i ansiktet med den dåligt rengjorda marken. Jag gav omedelbart upp. Detta vägval beror ingalunda på irrationell rädsla för amfibiska jutedäggdjur, brist på vare sig moralisk (jute-)fiber eller ystra y-kromosomer utan på att jag där och då drog mig till minnes ett gammalt storslaget projekt från 1940-talet. För den som ännu inte gjort kopplingen rekommenderas att läsa på lite om materialet pykrete och Projekt Habakkuk. Om eländet är tufft nog att låta nazister skjuta sig trötta på så tänker minsann inte jag heller bråka med det. Eländet lär ha tinat till i september och långt innan dess är det ju faktiskt "någon annans problem".
På vägen hem stannade jag till för att handla på Skäggetorp Centrum. Under det att jag fipplade med låset till cykeln såg jag en lite märklig syn genom den stora glasrutan. Under den ena rulltrappan står en ensam man på alla fyra med huvudet i golvnivå och verkar spana intensivt efter något där trappan går ner i golvet. Jag blir lite nyfiken (mitt naturtillstånd) och funderar på vad han kan ha tappat. Slarvigt hur som helst, man ska ha ordning (se di-ci-plin!) på prylarna! Mannen reser sig upp i sittande och ser ut att ha givit upp sitt sökande. När han återigen böjer huvudet mot golvet inser jag plötsligt att hans sökande inte är efter något så banalt som ett par borttappade nycklar utan efter kontakt med sin gud. Jag beskådar helt enkelt en from muslim som på ett särdeles kreativt sätt lyckats få en stunds avskildhet i ett myllrande köpcentrum, något som ju kan vara lite meckigt (sic!) för vem som helst. "16.30-bönen mot Mecka, Medina och österut, tag plats, dörrarna stängs! Extrapris på fläskfil..eh.. jihad?"
onsdag 14 januari 2009
Mörkt, kallt, dumt!
När klockan ringde i morse skrek hela min själ något i stil med "DU MÅSTE SKÄMTA?!" Det gnyddes, det kveds och det kan inte uteslutas att det knakade lite i någon led.
Om jag bara hade haft ett incitament att låta bli att kliva upp till en kall verklighet (läs "haft en flicka under täcket"...*) så hade jag gladeligen stannat under sagda täcke tills någon gång i april när kommunen börjar sopa rent på cykelbanorna.
Med en känsla av stoiskt självförsakande vuxenhet klev jag upp, blängde elakt på en tallrik sur müsli, läste dumma nyheter och cyklade till jobbet med en cykel så kall att ramen blivit supraledande. Jag ger mig fan på att det inducerades Eddy-strömmar i den när jag passerade över slingorna till trafikljusen... sånt gör mig förbannad.
Om jag bara hade haft ett incitament att låta bli att kliva upp till en kall verklighet (läs "haft en flicka under täcket"...*) så hade jag gladeligen stannat under sagda täcke tills någon gång i april när kommunen börjar sopa rent på cykelbanorna.
Med en känsla av stoiskt självförsakande vuxenhet klev jag upp, blängde elakt på en tallrik sur müsli, läste dumma nyheter och cyklade till jobbet med en cykel så kall att ramen blivit supraledande. Jag ger mig fan på att det inducerades Eddy-strömmar i den när jag passerade över slingorna till trafikljusen... sånt gör mig förbannad.
Kaffet på jobbet smakade som om det bryggts på slagvatten från en trålare, filtrerat genom en skarvkoloni. Jag är "lite" grinig på samma sätt som Andra världskriget var "lite" bullrigt mot slutet... Tillvaron borde piskas med nässlor. Jag behöver en kram*.
*..eller två, jag är flexibel.
måndag 12 januari 2009
Rilleman med näsan i blöt
Tänk att det skall krävas nästan ett år och en stark kvinna för att få ordning på saker här i livet!
Dagen har i stort spenderats hos en lokalt belägen kund i personbefordransbranchen som har lite bekymmer med det återcirkulerande vattenfiltreringssystemet i sin tvätthall. Jag är inblandad så till vida att min arbetsgivare säljer en för reningen vital substans. I tidernas gryning hamrades reningssystemet ihop av en massa människor med goda föresatser. Man skulle spara vatten. Man skulle spara miljö. Man skulle spara pengar. Sen startade man maskinen. En massa människor blev smutsiga, blöta och drog åt helvete på den av goda föresatser så väl asfalterade vägen, efter att nogsamt ha raderat sina namn och torkat av fingeravtrycken från de svårt nedsmutsade ytorna. Maskinen fick gå bäst den ville, "skiten fick gro".
Långt senare introducerades jag för maskinen i samband med ett filterbyte. Man måste inte ha en nattmals känslighet i teknikerantennerna för att känna igen en svårt försummad maskin när man ser den. Den osar ju ofta en blandning av skam och krossade förhoppningar. Och gammalt härdat oljeslam, i just det här specifika fallet. Kollegan förevisade själva bytet och tryckte sedan på den enda knapp han kände till. Jag frågade vad knappen gjorde, "egentligen?". Jag minns svaret som ganska vagt, svävande och (med facit på hand) fel. Det stod snabbt klart att det inte fanns någon i närheten som faktiskt förstod sig på maskinen. I den mån det funnits dokumentation hade den antingen slarvats bort i tre exemplar eller tillåtits att marinera i de värsta oljespillen. Redan här kunde man ana konturerna av det som skulle komma att utvecklas till ett "Richardjobb".
Jag började ställa försiktiga frågor av typen; "Borde man inte kunna dokumentera maskinen genom lite reverse engineering?" och "Skulle den inte må bra av en rejäl genomgång så att vi vet vilket skick den är i?". Utomhussäsongen startade, övriga jobb fick gå före, fasader bestegs och kassuner kröps i. Efter ett tag började dock reningssystemet krångla. Höga tryck, låga flöden, frekventa larm.. allt indikationer på ett stort strömningsmotstånd någonstans. Äntligen fick jag tid att pilla å plocka å pula å bara fokusera så hårt att jag får brännmärken i pannloben! Rör för rör följdes från källa till utlopp och sakta började en mental skiss av systemets funktion ta form. En dag uppdagades en obstruktion för att omedelbart tas av daga. Flödet blev fritt som kragen på en Krokodilklubbsfest. Detta har huvudsakligen varit fallet sedan dess, men på sistone har nya problem dykt upp.
Vattnet har antagit en odör som antyder inblandning av diverse svavelväten. Det hela är på en sådan pungent nivå att det faktiskt rätteligen innebär en arbetsmiljöfråga för de stackars satar som har tvätten som sin arbetsplats. Exakt vad denna olfaktoriska olägenhet har sitt ursprung i är ännu fördolt men det har fallit på min lott att organisera motståndet. Vive la resistance! Till min oförställda glädje har kunden nu tillsatt en ny person som ansvarig för det hela. Hon hävdar själv att "hon inte har en aning om sådana här saker" men lyckas ändå på mindre än ett par veckor helt utan min påverkan genomföra så gott som alla de åtgärder jag önskat mig under det gångna året och har sedan raskt fortsatt med att be mig om hjälp med resten. Vi är nu på väg mot ett genomgånget system som nog bäst beskrivs som "nollställt". Ingen gammal skit som ligger och surnar, rent och fint. Under tiden författar jag storverk som "Allt din mamma glömde berätta för dig om suspenderade slampartiklar i sub-mikron-skala", "Vattenrening för Dummies" och "Tillfällen då det är DÅLIGT att använda egna näsan som samplingsvertyg", så att den stackars jävel som i framtiden skrikandes och sparkandes påtvingas ansvaret för anläggningen ska ha det lite lättare än vad jag hade i början av förra året.
Dagen har i stort spenderats hos en lokalt belägen kund i personbefordransbranchen som har lite bekymmer med det återcirkulerande vattenfiltreringssystemet i sin tvätthall. Jag är inblandad så till vida att min arbetsgivare säljer en för reningen vital substans. I tidernas gryning hamrades reningssystemet ihop av en massa människor med goda föresatser. Man skulle spara vatten. Man skulle spara miljö. Man skulle spara pengar. Sen startade man maskinen. En massa människor blev smutsiga, blöta och drog åt helvete på den av goda föresatser så väl asfalterade vägen, efter att nogsamt ha raderat sina namn och torkat av fingeravtrycken från de svårt nedsmutsade ytorna. Maskinen fick gå bäst den ville, "skiten fick gro".
Långt senare introducerades jag för maskinen i samband med ett filterbyte. Man måste inte ha en nattmals känslighet i teknikerantennerna för att känna igen en svårt försummad maskin när man ser den. Den osar ju ofta en blandning av skam och krossade förhoppningar. Och gammalt härdat oljeslam, i just det här specifika fallet. Kollegan förevisade själva bytet och tryckte sedan på den enda knapp han kände till. Jag frågade vad knappen gjorde, "egentligen?". Jag minns svaret som ganska vagt, svävande och (med facit på hand) fel. Det stod snabbt klart att det inte fanns någon i närheten som faktiskt förstod sig på maskinen. I den mån det funnits dokumentation hade den antingen slarvats bort i tre exemplar eller tillåtits att marinera i de värsta oljespillen. Redan här kunde man ana konturerna av det som skulle komma att utvecklas till ett "Richardjobb".
Jag började ställa försiktiga frågor av typen; "Borde man inte kunna dokumentera maskinen genom lite reverse engineering?" och "Skulle den inte må bra av en rejäl genomgång så att vi vet vilket skick den är i?". Utomhussäsongen startade, övriga jobb fick gå före, fasader bestegs och kassuner kröps i. Efter ett tag började dock reningssystemet krångla. Höga tryck, låga flöden, frekventa larm.. allt indikationer på ett stort strömningsmotstånd någonstans. Äntligen fick jag tid att pilla å plocka å pula å bara fokusera så hårt att jag får brännmärken i pannloben! Rör för rör följdes från källa till utlopp och sakta började en mental skiss av systemets funktion ta form. En dag uppdagades en obstruktion för att omedelbart tas av daga. Flödet blev fritt som kragen på en Krokodilklubbsfest. Detta har huvudsakligen varit fallet sedan dess, men på sistone har nya problem dykt upp.
Vattnet har antagit en odör som antyder inblandning av diverse svavelväten. Det hela är på en sådan pungent nivå att det faktiskt rätteligen innebär en arbetsmiljöfråga för de stackars satar som har tvätten som sin arbetsplats. Exakt vad denna olfaktoriska olägenhet har sitt ursprung i är ännu fördolt men det har fallit på min lott att organisera motståndet. Vive la resistance! Till min oförställda glädje har kunden nu tillsatt en ny person som ansvarig för det hela. Hon hävdar själv att "hon inte har en aning om sådana här saker" men lyckas ändå på mindre än ett par veckor helt utan min påverkan genomföra så gott som alla de åtgärder jag önskat mig under det gångna året och har sedan raskt fortsatt med att be mig om hjälp med resten. Vi är nu på väg mot ett genomgånget system som nog bäst beskrivs som "nollställt". Ingen gammal skit som ligger och surnar, rent och fint. Under tiden författar jag storverk som "Allt din mamma glömde berätta för dig om suspenderade slampartiklar i sub-mikron-skala", "Vattenrening för Dummies" och "Tillfällen då det är DÅLIGT att använda egna näsan som samplingsvertyg", så att den stackars jävel som i framtiden skrikandes och sparkandes påtvingas ansvaret för anläggningen ska ha det lite lättare än vad jag hade i början av förra året.
söndag 11 januari 2009
Bilism, minnesdumpning, telefånerier
Mitt finansiella bokslut för 2008 är klart. Året började lite klent men tog fart i och med att jag började arbeta på lite mer fast basis. Jag har gått plus under samtliga av årets månader utom de två där jag medvetet unnade mig en cykel respektive ett par kostymer. CSN har fått sitt skålpund magert kött och reserverna har stått på sakta tillväxt. Ett bra år på det hela taget.
Några av mina tankar bakom att överhuvud taget ha en löpande bokföring är att dels ha en "ekonomisk kalender" där kommande utgifter blir tydliga, dels att åskådliggöra hur mina kostnader fördelar sig och dessutom att få möjlighet att koppla sådan lyx som bilägande till relaterade kostnader. Detta sköts i dagsläget genom att kategorier "Bil" respektive "Bensin" matchas mot antalet körda km under året, vilka fås ur de månatligt loggade mätarställningarna. Enkelt och smidigt. I korta ordalag har bilen under 2008 gått 604 mil till en kostnad obetydligt överstigande 20 kr/mil.
Det hela började för ca 18 månader sedan som ett försök att väcka liv i insomnade Excellkunskaper samtidigt som jag gärna ville kunna ge ett vettigt svar på frågan vad min extravaganta livsstil egentligen kostar. Sedan dess har det expanderat bit för bit. Jag tror att det är nyttigt att ha en ungefärlig uppfattning om hur mycket pengar man faktiskt behöver dra in per månad för att klara sig, och vart man skall börja titta den dag man måste skära i utgifterna. I mina vildaste stunder ser jag faktiskt potentialen att utveckla konceptet till ett slags überpedagogiskt privatekonomiskt rollspel för skolelever. Alla klagar ju på att de senaste generationerna saknar självbevarelsedrift när det gäller att hantera sina pengar? Det vore kul att på ett monopolbesläktat sätt tröska igenom ett accelererat fiskalt år under det att man kastar in typiska in- och utkomster. Spelet börjar med att man skapar en ekonomisk karaktär genom att välja/slumpa fram faktorer som påverkar inkomst och utgift. Under spelets gång får spelarna fatta beslut av typen "spara/slösa" och blir utsatta för wildcards av typen "bilen går sönder" eller "din knarkförsäljning går allt bättre", vilka leder till att de sedan har mer eller mindre kapital att röra sig med. Vore kul att prova...
Ett tecken på att jag börjar bli gammal är att jag förfasar mig över hur snabbt Moores lag påverkar USB-minnen. Jag hann ju inte ens glädja mig klart åt att ha fått ett på 8 GB för 149 kr innan jag blev erbjuden ett likadant fast på 16 GB för 299 kr! Det känns fel att ha mer minne dinglande nedanför halsen än vad jag har ovanför den och eftersom HD-mössor är så fula (men ganska varma) tänker jag göra ett halsband av en runsten. "Hahaa! Interface THIS ya bastards!"
I fredags gjorde jag misstaget att pilla på en frukt jag borde låtit bli. Det var ett äpple. På en telefon... Om jag trott på den där sagan om Adam, Eva, ormen, den helige anden i flaskan, jungfrufödsel, förhistorisk vattenskidåkning och alla korslagda småtomtarna så hade jag kanske haft vett att låta bli men som det var nu blev jag liksom tjusad av dess blanka förföriska GoogleMaps och fingeravtryckstäckta baksida. Varje nytt litet dutt ledde allt djupare in på en resa jag inte hade någon returbiljett till. Ohh.. shiny.. precioussss.. We mussst have one! Framtiden får utvisa vad som anskaffas när det är dags att skaffa ny egen telefon men jag har åtminstone lärt mig uppskatta konceptet med stor pekskärm. iNtressant.
Några av mina tankar bakom att överhuvud taget ha en löpande bokföring är att dels ha en "ekonomisk kalender" där kommande utgifter blir tydliga, dels att åskådliggöra hur mina kostnader fördelar sig och dessutom att få möjlighet att koppla sådan lyx som bilägande till relaterade kostnader. Detta sköts i dagsläget genom att kategorier "Bil" respektive "Bensin" matchas mot antalet körda km under året, vilka fås ur de månatligt loggade mätarställningarna. Enkelt och smidigt. I korta ordalag har bilen under 2008 gått 604 mil till en kostnad obetydligt överstigande 20 kr/mil.
Det hela började för ca 18 månader sedan som ett försök att väcka liv i insomnade Excellkunskaper samtidigt som jag gärna ville kunna ge ett vettigt svar på frågan vad min extravaganta livsstil egentligen kostar. Sedan dess har det expanderat bit för bit. Jag tror att det är nyttigt att ha en ungefärlig uppfattning om hur mycket pengar man faktiskt behöver dra in per månad för att klara sig, och vart man skall börja titta den dag man måste skära i utgifterna. I mina vildaste stunder ser jag faktiskt potentialen att utveckla konceptet till ett slags überpedagogiskt privatekonomiskt rollspel för skolelever. Alla klagar ju på att de senaste generationerna saknar självbevarelsedrift när det gäller att hantera sina pengar? Det vore kul att på ett monopolbesläktat sätt tröska igenom ett accelererat fiskalt år under det att man kastar in typiska in- och utkomster. Spelet börjar med att man skapar en ekonomisk karaktär genom att välja/slumpa fram faktorer som påverkar inkomst och utgift. Under spelets gång får spelarna fatta beslut av typen "spara/slösa" och blir utsatta för wildcards av typen "bilen går sönder" eller "din knarkförsäljning går allt bättre", vilka leder till att de sedan har mer eller mindre kapital att röra sig med. Vore kul att prova...
Ett tecken på att jag börjar bli gammal är att jag förfasar mig över hur snabbt Moores lag påverkar USB-minnen. Jag hann ju inte ens glädja mig klart åt att ha fått ett på 8 GB för 149 kr innan jag blev erbjuden ett likadant fast på 16 GB för 299 kr! Det känns fel att ha mer minne dinglande nedanför halsen än vad jag har ovanför den och eftersom HD-mössor är så fula (men ganska varma) tänker jag göra ett halsband av en runsten. "Hahaa! Interface THIS ya bastards!"
I fredags gjorde jag misstaget att pilla på en frukt jag borde låtit bli. Det var ett äpple. På en telefon... Om jag trott på den där sagan om Adam, Eva, ormen, den helige anden i flaskan, jungfrufödsel, förhistorisk vattenskidåkning och alla korslagda småtomtarna så hade jag kanske haft vett att låta bli men som det var nu blev jag liksom tjusad av dess blanka förföriska GoogleMaps och fingeravtryckstäckta baksida. Varje nytt litet dutt ledde allt djupare in på en resa jag inte hade någon returbiljett till. Ohh.. shiny.. precioussss.. We mussst have one! Framtiden får utvisa vad som anskaffas när det är dags att skaffa ny egen telefon men jag har åtminstone lärt mig uppskatta konceptet med stor pekskärm. iNtressant.
måndag 5 januari 2009
Massförströelsevapen, någon?
Det rinner värre än någonsin i snoken och jag har lagt mig till med att hosta i "ofarlig riktning" eftersom slem tydligen har utmärkta balistiska egenskaper. Natten spenderades huttrandes tillsammans med två Panodil under tjocka vintertäcket och en förstärkningsfilt. Detta fick som resultat att jag vaknade 0300, helt genomsvettig, av en feberdröm om att vara svårt ansatt av tvenne lika yppiga som heta kvinnor, ibland bläckfiskar. Den aktuella virusstammen har alltså rätt intressanta bieffekter och jag kommer inom kort att erbjuda överblivna julkort som jag hostat på på Ebay. "Scratch'n sniff" liksom.
söndag 4 januari 2009
Virusvarning
Ett av alla fina minnen från ett utmärkt exekverat nyårsfirande är en kopia av en synnerligen virulent stam som bosatt sig i främst huvudets och överkroppens håligheter. Trots att denna främmande hyresgäst bara består av absolut enklaste proteinkod för "multiply!" så leder den just nu på poäng. Med stor framgång och gusto förvandlar den min fina kropp till sånt som går att snörvla ut genom näsan. Alltså; jag är fetsnorig, man, och återstående högre medvetande önskar å kvarvarande y-kromosomers vägar medela att lidandet är stort.
De senaste dagarna har jag utkämpat ett tvåfrontskrig mot temperaturgradienter. Den första gradienten är den mellan en kroppskärna het som en IKEA-reaktor med bortslarvade styrstavar och min hud som pga ett signalsystemfel som skulle göra SJ heder tror att mitt liv nu utspelas i Sibirien. Den andra gradienten är den mellan min feberheta ("men ändå trendigt svala..") hud och temperaturen knappt 10 cm därifrån, utanför vinterjackan när jag släpar mig iväg för att få frisk luft och lite mat. Det är något fundamentalt fel när temperaturskilnaden mellan kroppskärna och omgivning överstiger 50 degC! Jag ska dock inte ge mig på någon längre utläggning om saken emedan jag inte vill bli stämplad som "djupfryst"...
(Förstaplatsen över temperaturgradienter jag ogillar hålls fortfarande av valfri HTCVD-reaktor i termiskt frifall efter att ett strömavbrott stängt såväl styrmekanismer som kylvattenpumpar. Om jag lade in reaktorlarmets pipande som alarmsignal på telefonen så skulle jag troligtvis ligga bara straxt under mach 1 på vägen in i labbet på LiTH innan jag kom på att hela klabbet nu står i Norrköping och att jag inte jobbar där.)
De senaste dagarna har jag utkämpat ett tvåfrontskrig mot temperaturgradienter. Den första gradienten är den mellan en kroppskärna het som en IKEA-reaktor med bortslarvade styrstavar och min hud som pga ett signalsystemfel som skulle göra SJ heder tror att mitt liv nu utspelas i Sibirien. Den andra gradienten är den mellan min feberheta ("men ändå trendigt svala..") hud och temperaturen knappt 10 cm därifrån, utanför vinterjackan när jag släpar mig iväg för att få frisk luft och lite mat. Det är något fundamentalt fel när temperaturskilnaden mellan kroppskärna och omgivning överstiger 50 degC! Jag ska dock inte ge mig på någon längre utläggning om saken emedan jag inte vill bli stämplad som "djupfryst"...
(Förstaplatsen över temperaturgradienter jag ogillar hålls fortfarande av valfri HTCVD-reaktor i termiskt frifall efter att ett strömavbrott stängt såväl styrmekanismer som kylvattenpumpar. Om jag lade in reaktorlarmets pipande som alarmsignal på telefonen så skulle jag troligtvis ligga bara straxt under mach 1 på vägen in i labbet på LiTH innan jag kom på att hela klabbet nu står i Norrköping och att jag inte jobbar där.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
