Pain, hurt, agony - Love it?

Liggandes i fosterställning på ett golv, halvnaken och med ögonbindel på sig får man ett lite intressant perspektiv på tillvaron. Om man därtill härjas av smärtimpulser som far omkring i skallen som en squashboll som någon blivit RIKTIG arg på.. ja då sitter man förmodligen i ett fängelse i tredje världen eller så har man migrän.

Migrän. Denna underliga åkomma skapad av den mörka Gudinnan (för övrigt härskarinna över bakfyllor, väldigt starkt kaffe och kontotömmande cykelköp) för att pröva de troende. Detta var min andra episod hittills och den var tuff. Från det att jag i söndags slog upp ögonen tills dess jag slöt dem igen tillbringade jag 12 timmar med att sky dagsljus, ljud och mat. Ögonbindeln är ett knep för att hjälpa mig fokusera på avslappningen, ungefär som att hoppa i vattnet med hopbundna händer och fötter. Smärtan i huvudet är lite svår att bortse ifrån, men det är trotts allt bara smärta. Att samma process som utlöser smärtan också försätter min mage i "lockdown mode" är mindre lätt att blunda för. Allt jag äter eller dricker stannar i magen bara länge nog för att nedre magmunnen ska hinna vråla "KEINE AUSWEISS!! RAUS!!" innan det vänder uppåt. Rent fysiologiskt är det en fascinerande upplevelse när magmuskler som utsatts för tusentals sit-ups samtidigt krampar för att få frukosten att slå gällande land speed record. Lite tyngre frukost och jag hade blästrat emaljen från porslinet...

Lyckligtvis klingade smärtan av lagom till kvällningen, utan att för den skull tillåta mig att äta eller dricka något. Musklerna signalerade visserligen soppatorsk och lätt uttorkning men med en magsäck som dragit ihop sig till en gastrointestinal singularitet var det bara att dra täcket över huvudet och tänka på cyklar. Jag förvarnade arbetsgivaren om mitt predikament och att jag sannolikt inte skulle frekventera arbetet i dag till förmån för lite återhämtning och påfyllnad av mat i magen. Om det inte inträffar oftare än en gång årligen kan jag nog stå ut med detta som en kalibrering av ödmjukheten, men det är samtidigt läskigt hur sårbar man känner sig när det är som värst.