Rilleman med näsan i blöt

Tänk att det skall krävas nästan ett år och en stark kvinna för att få ordning på saker här i livet!

Dagen har i stort spenderats hos en lokalt belägen kund i personbefordransbranchen som har lite bekymmer med det återcirkulerande vattenfiltreringssystemet i sin tvätthall. Jag är inblandad så till vida att min arbetsgivare säljer en för reningen vital substans. I tidernas gryning hamrades reningssystemet ihop av en massa människor med goda föresatser. Man skulle spara vatten. Man skulle spara miljö. Man skulle spara pengar. Sen startade man maskinen. En massa människor blev smutsiga, blöta och drog åt helvete på den av goda föresatser så väl asfalterade vägen, efter att nogsamt ha raderat sina namn och torkat av fingeravtrycken från de svårt nedsmutsade ytorna. Maskinen fick gå bäst den ville, "skiten fick gro".

Långt senare introducerades jag för maskinen i samband med ett filterbyte. Man måste inte ha en nattmals känslighet i teknikerantennerna för att känna igen en svårt försummad maskin när man ser den. Den osar ju ofta en blandning av skam och krossade förhoppningar. Och gammalt härdat oljeslam, i just det här specifika fallet. Kollegan förevisade själva bytet och tryckte sedan på den enda knapp han kände till. Jag frågade vad knappen gjorde, "egentligen?". Jag minns svaret som ganska vagt, svävande och (med facit på hand) fel. Det stod snabbt klart att det inte fanns någon i närheten som faktiskt förstod sig på maskinen. I den mån det funnits dokumentation hade den antingen slarvats bort i tre exemplar eller tillåtits att marinera i de värsta oljespillen. Redan här kunde man ana konturerna av det som skulle komma att utvecklas till ett "Richardjobb".

Jag började ställa försiktiga frågor av typen; "Borde man inte kunna dokumentera maskinen genom lite reverse engineering?" och "Skulle den inte må bra av en rejäl genomgång så att vi vet vilket skick den är i?". Utomhussäsongen startade, övriga jobb fick gå före, fasader bestegs och kassuner kröps i. Efter ett tag började dock reningssystemet krångla. Höga tryck, låga flöden, frekventa larm.. allt indikationer på ett stort strömningsmotstånd någonstans. Äntligen fick jag tid att pilla å plocka å pula å bara fokusera så hårt att jag får brännmärken i pannloben! Rör för rör följdes från källa till utlopp och sakta började en mental skiss av systemets funktion ta form. En dag uppdagades en obstruktion för att omedelbart tas av daga. Flödet blev fritt som kragen på en Krokodilklubbsfest. Detta har huvudsakligen varit fallet sedan dess, men på sistone har nya problem dykt upp.

Vattnet har antagit en odör som antyder inblandning av diverse svavelväten. Det hela är på en sådan pungent nivå att det faktiskt rätteligen innebär en arbetsmiljöfråga för de stackars satar som har tvätten som sin arbetsplats. Exakt vad denna olfaktoriska olägenhet har sitt ursprung i är ännu fördolt men det har fallit på min lott att organisera motståndet. Vive la resistance! Till min oförställda glädje har kunden nu tillsatt en ny person som ansvarig för det hela. Hon hävdar själv att "hon inte har en aning om sådana här saker" men lyckas ändå på mindre än ett par veckor helt utan min påverkan genomföra så gott som alla de åtgärder jag önskat mig under det gångna året och har sedan raskt fortsatt med att be mig om hjälp med resten. Vi är nu på väg mot ett genomgånget system som nog bäst beskrivs som "nollställt". Ingen gammal skit som ligger och surnar, rent och fint. Under tiden författar jag storverk som "Allt din mamma glömde berätta för dig om suspenderade slampartiklar i sub-mikron-skala", "Vattenrening för Dummies" och "Tillfällen då det är DÅLIGT att använda egna näsan som samplingsvertyg", så att den stackars jävel som i framtiden skrikandes och sparkandes påtvingas ansvaret för anläggningen ska ha det lite lättare än vad jag hade i början av förra året.