La vida loca

Det gamla skämtet "Dyrt är bra!" gjorde sig påmint häromdagen, då hyresavin damp ner i brevinkastet. Jämfört med i december i fjol är min lägenhet nu alltså 100 gånger så bra! Slå det om ni kan. 384000 hårt skattade penningar för en månads lyxliv i Skäggetorp... eller, i en lagom fri ekonomisk översättning, lite drygt 36 timmar i lyxigaste sviten på Burj al Arab i Dubai. Om det slår igenom med den här nya "fria hyressättningen" är mitt tält redo för hyresgäster i morgon bitti!

Under dagens tjänstebetonade irrfärder uppstod ett riktigt Hollywoodögonblick. Igenom de låga molnslöjorna tonas plötsligt silhuetten av en flygkropp fram, för att lika hastigt försvinna igen. Ett stort spökflygplan! Plötsligt var det bara lite intressant att fortfarande syssla med sånt som att hålla sig på vägen och att undvika att köra in i alla puckon som kör som cerebralt stelopererade starrpatienter. Med blicken åt vänster lika fast som en ordförande i SSU som druckit en hink rödfärg spanade jag ivrigt uppåt skyn i det att bilkörningen sköttes med det perifera seendet och innerörat (jag vet att det var dumt men tänker argumentera för att om dum är synonymt med trög så sysslade jag faktiskt med en sorts tröghetsnavigering och.. ingen dog, OK?!) . Sakta, sakta tog flygetyget form igen och uppenbarade sig som KLM:s Fokker 70 (KL1179) på ingång från Amsterdam. På alla stora flygplans sätt såg det ut att stå helt still i luften och hade jag inte varit tvungen att hastigt bromsa för en apatiskt framförd UPS-buss ("logistikens eget lilla bromsspår..") så hade jag kunnat ta helcoola bilder på det. Om jag någonsin skaffar en vettig kamera igen ska jag slå upp tältet HÄR och planespotta i en vecka!

En av Servicestadens verksamheter är att tillhandahålla en oljeabsorberande barkmassa. Barken fylles med fördel i lämpliga filterpatroner varefter oljebemängt vatten pumpas genom dessa. I en ideal värld är det mindre olja i vattnet efter filtreringen. När lämplig mängd olja/klägg/vfsh fastnat i filtret returneras detta till oss för tömning och återfyllnad. Den förbrukade massan, bestående av oljeimpregnerade barkspån, har vid förbränning ungefärligen ett energiinnehåll motsvarande det hos glöggvarm diesel. Förbrukad bark samlas därför upp i jutesäckar för senare avtransport till lämplig överdesignad inglasad fjärrvärmeanläggning. Ganska ofta, eller som vi säger på fackspråk; "ALLTID", misslyckas den som tömmer barken i säckarna med att stapla dessa snyggt på en pall. Istället föredras metoden att låta säckarna ligga där de ligger vilket med tiden skapat en påfallande naturtrogen illusion av en koloni feta säljävlar som ligger och jäser på gräsmattan utanför kontoret. Idag bestämde jag mig för att förbättra närmiljön genom att åtminstone trava säckarna lite dugligt på en pall och täcka över dem med en presenning i hopp om att de i något mindre genomblött tillstånd skulle bli lättare att hantera, eller i varje fall lättare är en kinetisk Rilleman. Iförd Tjänstemin 1 ("Barsk") och ett par kraftiga gummihandskar tog jag ett stadigt grepp i översta säcken och ryckte till. Att bli anfallen av en oljesäl är inte alls lika smärtsamt som att bli stucken av en Thailändsk catfish men man blir lika förvånad och det är minst lika pinsamt när det väl hänt. Säcken var inte bara djupfryst som en fuskdatummärkt ICA-kyckling, den var även hårt fastfrusen i alla övriga säckar i kolonin. Sett ur mitt perspektiv ryckte alltså sälen, med all den kraft jag är mäktig, ner mig till sin höjd för att därefter uttryckligen och omsorgsfullt slå mig i ansiktet med den dåligt rengjorda marken. Jag gav omedelbart upp. Detta vägval beror ingalunda på irrationell rädsla för amfibiska jutedäggdjur, brist på vare sig moralisk (jute-)fiber eller ystra y-kromosomer utan på att jag där och då drog mig till minnes ett gammalt storslaget projekt från 1940-talet. För den som ännu inte gjort kopplingen rekommenderas att läsa på lite om materialet pykrete och Projekt Habakkuk. Om eländet är tufft nog att låta nazister skjuta sig trötta på så tänker minsann inte jag heller bråka med det. Eländet lär ha tinat till i september och långt innan dess är det ju faktiskt "någon annans problem".

På vägen hem stannade jag till för att handla på Skäggetorp Centrum. Under det att jag fipplade med låset till cykeln såg jag en lite märklig syn genom den stora glasrutan. Under den ena rulltrappan står en ensam man på alla fyra med huvudet i golvnivå och verkar spana intensivt efter något där trappan går ner i golvet. Jag blir lite nyfiken (mitt naturtillstånd) och funderar på vad han kan ha tappat. Slarvigt hur som helst, man ska ha ordning (se di-ci-plin!) på prylarna! Mannen reser sig upp i sittande och ser ut att ha givit upp sitt sökande. När han återigen böjer huvudet mot golvet inser jag plötsligt att hans sökande inte är efter något så banalt som ett par borttappade nycklar utan efter kontakt med sin gud. Jag beskådar helt enkelt en from muslim som på ett särdeles kreativt sätt lyckats få en stunds avskildhet i ett myllrande köpcentrum, något som ju kan vara lite meckigt (sic!) för vem som helst. "16.30-bönen mot Mecka, Medina och österut, tag plats, dörrarna stängs! Extrapris på fläskfil..eh.. jihad?"