Ett slag i luften

Senaste tiden har jag följt några av de flygrelaterade diskussionerna som grasserar på webbens mer dunkelt pojkrumsmustiga sidor. Forumen är fulla av flygintresserade förståsigpåare med varierande grad av ratio mellan (i förekommande fall) teknisk kunskap och socialt handikapp vilket ofta leder till intressant läsning för mig som är lika intresserad av flygplan som av sociala interaktioner utanför mänskliga komfortzoner.

Det finns just nu två huvudsakliga linjer i de diskussioner jag följer. Ena linjen triggades av den lyckade provflygningen av Ryska Sukhoi T-50 PAK-FA, ett nytt multirollflygplan i den sk 5:e generationen och därmed ett Ryskt svar på Amerikanska F-22 Raptor och F-35 Lightning 2 (Joint Strike Fighter). Ryska björnen har uppenbarligen slipat klorna och vi ser nu nya spännande designer lätta ifrån Moder Ryssland i en takt som inte skådats sedan Kalla Krigets dagar. Om detta är strängt taget bra eller ej ur ett geopolitiskt perspektiv kan ju nån annan få blogga om men jävlar i havet vad Sukhois designers måste ha fått bra vodka i julstrumpan!


T-50 ser vid en första anblick ut att påminna mycket om just "huvudfienden" F-22. Tvåmotorigt med supercruise, thrust vectoring, stealthteknik, interna vapenutrymmen, AESA-radar och god integrering i det taktiska nätverket för distribuerad lägesbild och ledning. Rent visuellt ser det ut som en korsning mellan F-22 och F-15. Ganska litet är ännu känt om plattformens egentliga förmågor, vilket är precis det som utgör diskussionsforumens livsblod.

För att vara ett flygplan som precis genomfört sin (offentliga) jungfruflygning så har det fått lika förvånansvärt många enkelspåriga russofila anhängare som hängivet stelbenta anglofila belackare. Enkelt uttryckt så tycker man antingen att planet är den flygfotogengurglande Gudens gåva till de som vill flyga spetsiga flygplan och att det får allt annat att verka pinsamt eller så tycker man att det är ytterligare ett dåligt genomtänkt och sämre finansierat misslyckat Ryskt försök att härma den i alla avseenden överlägsna västerländska teknologin. Jag finner det lagom ironiskt att det kalla kriget nu fått en betydligt hetare fortsättning; Flame on, Flyboy!

Den andra flygrelaterade tråden av intresse just nu handlar naturligtvis om JAS. Och Norge. Ingen läsande varelse har väl vid det här laget undgått den Norska upphandlingen av stridsflygplan. Något så infekterat och rörigt ser man nog sällan utanför veneriska mottagningar. Under mycket dunkla förhållanden och på på oklara grunder föll valet slutligen på Amerikanska F-35 som därmed slog den av SAAB erbjudna Gripen. Nationella känslor sattes i svallning, gamla oförrätter fogades till nya och förklaringar avkrävdes de ansvariga. Kontentan ser i dagsläget ut att ha landat på att F-35 valdes av politiska skäl men att ingen riktigt hade stake nog att säga detta rakt ut från början varför en upphandling iscensattes och riggades till det önskade utfallet. Följden av detta blev tyvärr att en mängd felaktigheter angående JAS förmåga och driftsekonomi spreds över världen vilket i alla händelser inte påverkade exportchanserna positivt. Efter att ha läst internationell fackpress är det dock min personliga uppfattning att JAS renomé har återhämtat sig betydligt bättre än Norges efter denna pinsamma historia. Andra länder utvärderar nu JAS medan Norge ännu inte vet riktigt vad de får eller vad de betalar.

Från ett oväntat håll kom plötsligt en skarp kritik mot det amerikanska underverket som i ett slag urholkade de starkaste försäljningsargumenten. Man började i Australien helt enkelt ifrågasätta både den omtalade stealthförmågan och de simuleringar som legat till grund för flygplanets förmodade effektivitet mot samtida och framtida förväntade motparter (Su-27, Su-30 etc). Rapporter gjordes om och forskare påpekade att de siffror man hittills presenterat endast visat "best case scenarios" medan ett typiskt normalfall inte helt sällan visade på betydligt mer ödmjuka framgångar. Från Amerikanskt håll kom svaret kvickt i form av en bländade retorik; "Jodå, det är VISST bäst! Alltid."

Allt detta sammantaget gör att den Svensk-Norska diskussionen om "F-35 vs Gripen", F-35 vs T-50" och all andra frågor om respektive system med internets hastighet antog en finkornig och katturinsmakande beskaffenhet. Vill du ha en större sandlåda får du söka dig till... säg Rub al-Khali? Några små tokroliga korn går dock att sila fram i det ändlösa gyttret av trampade tår och tvärsäkert upprapade fakta från baksidan av modellplanskartonger och flygspelsmanualer; de rena förolämpningarna. Jag är själv en stor anhängare av konsten att dissa meningsmotståndare i verbala forum, närd av strävan efter en slags polemikens coupe de grâce, och har med liv och lust följt ett par mästares framfart de senaste dagarna. När F-35:s stealthegenskaper nu ifrågasattes, och Norska intressen hårdnackat vägrat ens diskutera kritiken, kom förslaget att istället för med exotiska och underhållskrävande radarabsorberande material klä in flygplanet med specialsydda lusekoftor. Den andra minnesvärda kängan var när en sällsynt tåtrampad Norsk medborgare fick uppmaningen att sluta bete sig som ett "butthurt troll". Ren poesi.

Framtiden får utvisa om F-35 är ett bra system eller inte och om Norge blir nöjda med sitt val. Jag tycker att flygplaner verkar vara en upphottad variant på gamla F-16; En Strike-Fighter avsedd att klara flera uppgifter till ett plånboksvänligt pris på bekostnad av prestanda jämfört med specialiserade platformar. Jämförelsen haltar säkert lite men jag tänker på en Schweizisk armékniv; Lite för stor och tung som skalpell betraktat, lite för liten som kökskniv och jäkligt dyr/knepig att underhålla eftersom ett annat land håller på alla reservdelar.

Skrattar så jag får ont i ryggen

Minns inte vart jag hört det men priset för bästa alternativa filmtitel går till den som döpte om Brokeback Mountain till:

"Two cowboys that walked up a mountain and came down as Peter Jöback.."

SiC but not counted out!

På ett rent personligt plan var det goda nyheter att få veta att min gamla arbetsgivare Norstel nu fått ytterligare medel och tid för att få till stånd en storskalig produktion av kiselkarbidsubstrat. Genom att lägga ihop ett och annat, rikta örat mot gräset, lägga sju sorters oskulder under kudden och offra dyra LED-ar till "The Big Kahuna of all things Silicon" har jag kommit till slutsatsen att det har varit tufft de senaste åren och att "det stora genombrottet" ännu väntar. Fabriken i Norrköping byggdes eftersom man var tvungna att ta chansen när tillfället gavs och investeringsviljan fanns. Klokare och mer erfarna sinnen än mitt fattade det beslutet men jag kunde aldrig riktigt skaka av mig olustkänslan av att ha sålt något som vi (då) inte säkert kunde leverera. Vare sig det gick fetbra eller blev en näve jävligt dyrt grus av körningen så var det fortfarande lite för mycket "Alvmagi™" kvar i processen för min smak och sådan får kvinnor att framstå som okomplicerade som järnspett vid en jämförelse. I praktiken har jag idag ingen insyn i företagets verksamhet utan baserar min uppfattning på observationer av öppna källor i kombination med extrapolering utifrån värden kända vid tiden för mitt uppbrott från firman. Och ibland svamlar jag men får det att låta bra. BLOG = Bold Lies Orated Gladly, vad trodde du?

Största glädjen känner jag för mina forna arbetskamrater, en bunt mycket fina människor som jag unnar all framgång. Med ett sådant gäng finns ingen egentlig gräns för vad man kan uppnå, det handlar bara om tillräcklig tid och lite tur. Jag saknar inte vare sig grafitdammet i näsan, de långa ensamma nätterna i Fysikhuset eller den häpna känslan av åksjuka man får efter att ha kört preparatbordet för fort under stereomikroskopet. Jag minns däremot med värme den fria och glada stämningen, de heliumspetsade sångnumren, den gränslösa akademiska höjden i diskussionerna, hockeyfejderna, grillfester, julbord och att krascha sexleksakspartyn... och glädjen de gånger allt faktiskt fungerade och vi förmodligen för en liten stund var bäst i världen på att tillverka kiselkarbid. Det är inte alla som fått se en doktor i fysik fatta eld minsann!*

I pressen talas det stort om den strategiska betydelsen av att ha inhemsk forskning och produktion inom området SiC/kraftelektronik. Argumenten är exakt desamma som för fem år sedan; Styrelektronik för elektriska drivlinor i fordon kräver komponenter med den verkningsgrad och tålighet som kiselkarbidtekniken erbjuder. Norstel satsar nu på att bli andra eller tredje största tillverkaren på marknaden som fn undergår en kraftfull expansion. Under 2008 var marknaden för SiC-substrat (n-typ & SI) värd ~$48M. Under den kommande tioårsperioden förväntas marknaden växa till och överstiga $300M. Japan har länge haft forskning och tillverkning på området men nu när också Kina börjar röra på sig lär det hända saker. Den kinesiska marknaden ser ut att ha gjort en framgångsrik transition från det gamla postsovjetiska femårsplanerandet med jord i huvudet och är nu mer västorienterad utan att för den sakens skull ha förlorat den enorma tillgång dess ekonomiska momentum innebär. Resurser saknas inte och kunskap är som de flesta vet både dollarlösligt och lättflyttat.

Micropipe defect

Jakten är nu i full gång för att få ut nya större substrat (fler komponenter per wafer pressar kostnaderna) med allt lägre defektdensiteter. USA, Europa, Ryssland, Japan och Kina kämpar för att ta tårtbitarna ur ett bakverk som ännu står på jäsning. Komponenttillverkarna kämpar om att få ut transistorer på marknaden och förhoppningsvis står bilindustrin i startgroparna med en ny generation modeller av el- eller hybridfordon. Det är roligt att ha varit inblandad i detta, om än i en mycket liten del, och jag kommer även fortsättningsvis att försöka följa utvecklingen och framstegen inom området. Med lite tur blir jag inbjuden som "oldtimer" på Norstels "Se-på-fan-det-funkade!-fest" inom en förhoppningsvis inte allt för avlägsen framtid. :-) Tills dess leker jag med mina ficklampor. Shiny, shiny shiny...


*(Få inte hicka när du skall svepa en "Flaming B-52". Till hans försvar så försökte han släcka bardisken innan han märkte att handen brann. Bartendern såg trött ut men släckte så småningom bäggedera :-)

Pang i plåten!

"-Vad kallar man en lätt oorganiserad pansargeneral?"

"-Tankspridd"

Stenkul

"-Vad kallas en sprallig grottforskare?"
"-Speleovink."

--
Skickat från min mobila enhet

Ett litet ljus i mörkret

Ända sedan unga år har jag dragits med en oftast foglig men ibland uppblossande Lumofili, dvs helt irrationell kärlek till ficklampor, strålkastare (är det bara jag eller börjar det bli lite hett här?) och andra saker som omvandlar energi till bländande kaskader av fotoner som reflekteras in i mina hungrande synnerver. Många är de i min närhet som svärande snubblat igenom sitt helt egna mörker med pupiller i storlek av atomradier efter att ha skådat in i min senaste dyrgrip.

Tidigt handlade det om storlek och ren styrka. Största ficklampan vinner liksom och det var först när jag tröttnat på att förbruka min veckopeng på enorma batteristackar och förgängliga kryptonlampor som jag började sukta efter perfektion istället. Jag började umgås med det gamla axiomet "Power is nothing without control" och kom fram till att kärnan i en perfekt ljuskälla ligger i att uppnå den perfekta ljusbilden! Inga mörka ringar eller assymetrier utan bara en bländvit homogen kägla av ljus vars intensitet tonar ner från mitten och ut mot kanten.

Som de flesta andra föll jag som en klubbad säl för hela Maglite-hypen nån gång på 90-talet och som de flesta andra lärde jag mig att skiten är tung, slamrar, har en ljusbild som har fler ringar än Elisabeth Taylor och att hela idén med batteridrivna basebollträn faktiskt kunde stannat i USA. Eller i närmsta sexshop, vad vet jag. De mindre modellerna var inte helt oanvändbara och om man köpte billiga kopior kunde man ibland rättfärdiga att hänga en på nyckelknippan eller kasta den i verktygslådan. Jag har nog en kvar i någon låda som saknade prislapp men väl har ett M-nummer... ;-) Slutet för mitt glödtrådsintresse blev den inte helt talanglösa MityLite från Pelican Products. Kompakt, oöm och förbannat vattentät. Med fräscha batterier är den OK som inspektionslampa.

Den stora revolutionen i ljuskretsar (sic) kom när jag började intressera mig för undervattensbelysning emedan faktorer som rent grotesk lyskraft blandades med enorma krav på trycktålighet och nya kvasifysiska lamptekniker som gränsade till det Alv-magiska. HID-lampan med sitt bländvita ljus och goda verkningsgrad var, som den inte på något sätt oförstörda limsniffande och tonårsgravida ungdomen säger; teh shit! Samma kraft som i bilar används för att nagla fast rådjur i vägen och säkra ett maffigt försäkringsärende samtidigt med söndagssteken kunde nu användas för att skapa trygga zoner av pelagisk skönhet i de mörka djupen. Var då gasurladdningslampor verkligen det slutgiltiga svaret?

Även om det verkligen inte saknades kraft i HID-tekniken så fanns alltid den gnagande oron för att själva lampan skulle få precis så där mycket däng att den gick sönder, och en trasig lampa har man lika roligt med som en nykter FBU-tjej. Alltså sökte man med ljus och lykta (sic) efter en teknik som kombinerade stor kraft med okänslighet mot våld och annat vi inbillade oss att vi skulle kunna råka ut för där vi satt och torrdök med näsan i senaste numret av UVM.

LED-lampan hade fört en lite undanskymd tillvaro som belysning betraktat, mest i form av en effektsvag liten indikatorlampa på hemmaelektroniken. På 90-talet blev den plötsligt blå i dyra prylar och sedan dess har den spritt sig som ett monokromatiskt virus genom prylmolnet. När mina grannar med tomt ut mot vägen tänder sin smaklösa helblå julgransbelysning ser man genast samtliga bilar inom synhåll tända upp sina bromsljus i tron att de är på väg in i en avlägsen polisrazzia... Jag vill dock försvara mina Skäggetorpsgrannar; inte alla kör för fort, några säljer faktiskt knark!

Högeffekts-LED:en är verkligen Lumofilens heliga graal. Ljuset är så vitt att det är som att seriekoppla Cate Blanchett med en Tokamak, dioden har samtidigt hög verkningsgrad OCH ett fett coolt behov av kylflänsar för värmeavledning (wheeee!) och man kan montera dem i kluster som ger en helt skräddarsydd ljusbild utan störande hög- eller lågdagrar. Och dom är svindyra, och dyrt är bra etc...

Inlägget vore ju nästan helt bortkastat utan en liten lista över mina favoriter på konsumentnivå så här kör vi:


Priset för mesta lampan för pengarna går till Biltemas "10-kronorslampa". Den kostar visserligen nu 14,90 Skr men har en välförtjänt kultstatus. Stor som en enkrona ger den ett enastående "närljus" för allehanda bestyr såsom kartläsning och grävande i mörka ryggsäckar. Upphängd i ett tälttak ger den prima allmänbelysning och nedpressad i en för ändamålet skårad bordtennisboll får man en mysig minilykta som strålar ikapp med sin überfiffige ägare [Rilleman bodyslammar Bengt Alsterlind. KA-POW!]. Denna lampa hör hemma i varje ytterplagg du äger. Den som tvivlar kan ju fråga mig vad JAG tog fram ur jackan när ljuset plötsligt slocknade i trapphuset på väg upp ifrån vårt besök vid R1-reaktorn 25 meter under KTH. Semper preparatus ("vällingen är klar", på latin). En anekdot är att Biltema lyckas ta 14,90 för lampan men att två utbytesbatterier (CR2016) kostar 39,90.

För att lysa upp mer än bara närmiljön behövs ett steg upp i effektklass och då hamnar vi i det intressanta "1W-segmentet" med flera potenta individer. Gemensamt är kraftfulla dioder, hus i aluminiumlegering (oömt och värmeavledande) och ett till två AA-batterier som drivkälla. Jag har här lekt med två modeller:


Rebel 90 ALX-78R91AA har som namnet antyder en diod av typen Luxeon Rebel från Philips Lumileds och drivs av 1 AA-batteri. Designen är mer än snygg, lampan innehåller även en DC-DC-krets som hjälper till att hålla ljusstyrkan uppe när spänningen faller i batteriet. Smart! Kontakten sitter i botten som brukligt är på dessa lampor och flörtar skamlöst med oss som lider av Hamiltonkomplex (kliniska svårigheter att behärska oss i närhet av svart nylon, fostfaterat stål, omagnetiska blixtlås och ..åhh ghnn.. olivgröna klätterrep!!!GEMIGGEMIGGEMIG!) genom att förutom på/av också ha ett "tactical mode" där lampan bara lyser så länge man håller knappen intryckt. Säkert bra när någon skjuter tillbaka men inte heller helt fel för att signalera. Ljusbilden är ganska trevlig med vitt ljus, god styrka, jämn fördelning och möjlighet att ändra mellan "spot" och "flood". Lampan finns i ett flertal modeller med antingen fler eller kraftigare batterier, något som jag prioriterat ned till förmån för ett fickvänligt format och standardformat på batteriet. Priset är i skrivande stund påverkat av en realisation och jag betraktar 187 kr som rena kapet.


Den andra lampan är en Ledsavers PowerLED från Kjell och Company (#63695). Specen är snarlik Rebel-lampan med utförandet är aningens enklare. Formen är mer renodlat cylindrisk vilket gör den lätt att stuva ner i t.ex. armfickan på jackan. Knappen i botten har på/av vilket räcker gott. Ljusbilden är stark och något mer jämnt fördelad än Rebel-lampan men med en lite tydligare gul ring i ljuskäglans ytterkant. Detta är både irriterande och vanligt i diodsammanhang och jag har inte helt listat ut om det beror på själva substratets egenskaper eller om det handlar om brytningsfenomen i diodens plastkapsel. Jag är säker på att om Zeiss eller Swarovski gjorde dioder så skulle problemet vara löst och mina pengar slut. Denna lampa ingår nu tillsammans med ett otal Biltemanyckelringar i min standardutrustning. 149 kr på Kjell & Company, prisvärt.


Ingen jämförelse vore komplett utan att helt gå överstyr och safta på med något som t.o.m. Rilleman ställer sig lite frågan de inför. Silvas Alpha 6 med 3 st 5W Luxeondioder för det facila priset av 4300 kr är nog mer spännande än lockande i dagsläget. På en tekniskt nivå är Silvas "Intelligent Light" intressant om än inte särskilt nyskapande. Man använder helt enkelt diodernas förmåga att bygga en anpassad ljusbild som ger både bredd och räckvidd samtidigt. Eventuellt fjäskar jag lite för Silvarepresentanten nästa gång han kommer förbi jobbet och ser om jag kan få "utvärdera" ett ex. :-)~

Makin' bacon..

I tisdags (onsdags?) ledde en serie relativt slumpmässiga händelser till att jag återigen hamnade uppe på sjukhuset. Denna gång för att få mig en vaccination mot H1N1, även känd som svininfluensa och ett otal varianter på temat baconohälsa. Jag har aldrig tidigare vaccinerat mig mot någon influensa och gjorde det denna gång enbart därför att jag i tjänsten träffar väldigt många hantverkare och varken vill bli smittad eller föra något vidare. Alla som någonsin hyrt hantverkare vet hur dyr deras tid är.

Jag och kollegan kunde i praktiken bara segla rakt in på vaccinationskliniken på 47:an uppe på US. Enda fördröjningen var tiden det tog att fylla i formuläret, sen åkte kläderna av. Syster, som var av en sån där mormoderlig sort, anmärkte på att jag tydligen inte relaxerat min vänster Deltoideus till hennes fulla belåtenhet och fullföljde med frågan om jag var rädd för sprutor. Jag borde hållit käften men svarade art.. sanningsenligt.

Jag har inga problem med vare sig nålar, kanyler, biopsier, suturer eller injektioner (subkutana, intravenösa ELLER intramuskulära) men är livrädd för de gamla sköterskorna som finns i andra änden av dem! Handspritsdoftande inventarier samtida med penicillinet i urtvättade landstingsrockar, helt avtrubbade för mänskligt lidande och glidande runt i korridorerna på ljudlösa snedtrampade Birkenstocks med fickorna fulla av lika delar nålar och bamseplåster (nej, jag fick inget!). Försök själv att "slappna av lite" när DIN deltoid har passerat 10 år i flyttbranschen, två säsonger stakåkning på inlines och 30 kilopushups! Hade tanten bara sagt till så kunde jag tagit med en borrhammare från jobbet åt henne. Fast då hade väl merparten av henne skakat loss och rasslat ner i höger eller vänster Birkenstock kan tänka. Hur som helst högg hon mig i armen med den eleganta finessen hos ett snedtänt crackhuvud i Ekholmen och pressade sprutan i botten. Respect, granny.

Omedelbart efteråt kände jag just ingenting. Dag 2 började det kännas som om någon sprutat in en golfboll i muskeln och dag tre var det både smärtsamt och svårt att lyfta armen till axelhöjd eller högre och området runt vaccinationen var tydligt varmt och svullet. Natten mot dag 3 vaknade jag helt genomsvettig och sen vände det och allt gick över.

Rädslan för bieffekter är kanske inte helt ogrundad men i mitt fall känner jag inte av något annat är ett kvardröjande sug efter att skita i väckarklockan, böka ner huvudet i kudden igen och bara ligga hemma och tryna.

På fest..

Antingen fortsätter man man svära över det värdelösa sugröret eller så
inser man att man håller på att suga av en drinkpinne... your call.
:-D

--
Skickat från min mobila enhet

After work

Sitter i Cloetta Center m 650 andra fredagsfirare och filtrerar öl och
funderar på det här med kvinnokläders inner- och yttermått.
Sprutlackeras jeans på nu för tiden? Hade jag satt tänderna i det som
gick förbi nyss hade det blivit som att gapa över en airbag... Gud
välsigne henne! ;-)

--
Skickat från min mobila enhet

Rilleman 3 the rescue

Sitter på akuten med kollegan som ramlat av ett tak. Han är rejält
uppdängd men verkar inte helt trasig. Någon dag framöver
ska jag skriva ett inlägg på temat "fallskydd" och varför man ska ta
sånt på allvar.

--
Skickat från min mobila enhet

Rilleman 2 teh rescue, igen..

Sitter på biblioteket, hastigt påloggad för att berätta om en pågående följetång.

På vägen hit träffar jag på den tredje personen på kort tid som förefaller behöva ett stort mått av medicinsk assistans och stöd. En kvinna som cyklat förbi mig (jag gick, uppenbarligen, hade ju aldrig hänt annars..) nere vid korsningen Grenadjärgatan/Industrigatan står böjd som en metkrok över sitt styre uppe vid Tornhagsvägen och verkar helt borta. Då jag har vanan inne och det är det rätta att göra stannar jag till och frågar hur det är fatt.

Kvinnan klagar på yrsel och svimfärdighet. Hon verkar ändå klar och svarar utan att sluddra på de frågor jag ställer om allmänhälsa, eventuella sjukdomar och om hon ätit och druckit normalt tidigare under dagen. Allt verkar normalt förutom att hon är helt slut. Jag säger till henne att sätta sig ner och hålla en låg profil för att hjälpa till att få lite mer blodtryck till huvudet. Detta hjälper så gott som omedelbart och på under minuten är hon så pigg att hon antyder att jag kan dra åt helvete eftersom situationen känns lagom pinsam ändå. Jag bifaller och stegar vidare med förmaningen om att ha en bra dag och att resa sig försiktigt.

Situationen för med sig tvenne frågor; Varför har jag börjat snubbla över dessa"pseudoakutfall" som faktiskt har nytta av den utbildning och de erfarenheter jag har i första hjälpen? Hur dålig kondition har man om man knäcks av cykelturen uppför Grenadjärgatan utan att handikappande sjukdom föreligger?? Min MORMOR skulle förmodligen ha kunnat jaga marinsoldater uppför den backen! Åtminstone när hon var i sin krafts dagar, mot slutet var hon lite stel men skulle säkert ha manglat över åtminstone hemvärnet med rullatorn... Det är inget "morr" i folk nu för tiden. Ha det bra Mormor, saknar dig!

Skitsnö. BORT!!

Senaste tidens kyla kan egentligen bara förklaras av att någon oslipad jävel frågat Moder Svea om hon gått upp några kilo i vikt under julen...

Jag har skött bloggandet dåligt på sistone. Inspirationen tryter och huvudet är upptaget med annat. Dessutom får jag inte mycket stimulerande infall av att inventera butikslager; det roligaste som händer är väl att jag kommer på mig själv med att småsjunga då jag räknar trallskruv. Annars muttrar jag mest då huvudvärken bultar i huvudet. Det känns som om jag är en liten bricka i någon annans spel.

SAAB:en, som alltså numera är uppförd på listan över utrotningshotade arter, har stått ute sedan återkomsten från julfirandet i Västerled och fick grävas fram likt en översnöad slädhund. Gårdagen ägnades åt att pliktskyldigast köra en sväng för att ladda batteriet och för att öva "far-åt-helvete-manövrar" på halt underlag. Mjärdevi var både halt och folktomt så där har jag nosat i diverse snövallar. Framhjulsdrift är nog bra men det krävs vältajmade ryck i handbromsen innan det bli riktigt kul. Kupéfläkten låter nu som en Hkp 4 men håller åtminstone frosten borta från vindrutan.