Rilleman 2 teh rescue, igen..

Sitter på biblioteket, hastigt påloggad för att berätta om en pågående följetång.

På vägen hit träffar jag på den tredje personen på kort tid som förefaller behöva ett stort mått av medicinsk assistans och stöd. En kvinna som cyklat förbi mig (jag gick, uppenbarligen, hade ju aldrig hänt annars..) nere vid korsningen Grenadjärgatan/Industrigatan står böjd som en metkrok över sitt styre uppe vid Tornhagsvägen och verkar helt borta. Då jag har vanan inne och det är det rätta att göra stannar jag till och frågar hur det är fatt.

Kvinnan klagar på yrsel och svimfärdighet. Hon verkar ändå klar och svarar utan att sluddra på de frågor jag ställer om allmänhälsa, eventuella sjukdomar och om hon ätit och druckit normalt tidigare under dagen. Allt verkar normalt förutom att hon är helt slut. Jag säger till henne att sätta sig ner och hålla en låg profil för att hjälpa till att få lite mer blodtryck till huvudet. Detta hjälper så gott som omedelbart och på under minuten är hon så pigg att hon antyder att jag kan dra åt helvete eftersom situationen känns lagom pinsam ändå. Jag bifaller och stegar vidare med förmaningen om att ha en bra dag och att resa sig försiktigt.

Situationen för med sig tvenne frågor; Varför har jag börjat snubbla över dessa"pseudoakutfall" som faktiskt har nytta av den utbildning och de erfarenheter jag har i första hjälpen? Hur dålig kondition har man om man knäcks av cykelturen uppför Grenadjärgatan utan att handikappande sjukdom föreligger?? Min MORMOR skulle förmodligen ha kunnat jaga marinsoldater uppför den backen! Åtminstone när hon var i sin krafts dagar, mot slutet var hon lite stel men skulle säkert ha manglat över åtminstone hemvärnet med rullatorn... Det är inget "morr" i folk nu för tiden. Ha det bra Mormor, saknar dig!