SiC but not counted out!

På ett rent personligt plan var det goda nyheter att få veta att min gamla arbetsgivare Norstel nu fått ytterligare medel och tid för att få till stånd en storskalig produktion av kiselkarbidsubstrat. Genom att lägga ihop ett och annat, rikta örat mot gräset, lägga sju sorters oskulder under kudden och offra dyra LED-ar till "The Big Kahuna of all things Silicon" har jag kommit till slutsatsen att det har varit tufft de senaste åren och att "det stora genombrottet" ännu väntar. Fabriken i Norrköping byggdes eftersom man var tvungna att ta chansen när tillfället gavs och investeringsviljan fanns. Klokare och mer erfarna sinnen än mitt fattade det beslutet men jag kunde aldrig riktigt skaka av mig olustkänslan av att ha sålt något som vi (då) inte säkert kunde leverera. Vare sig det gick fetbra eller blev en näve jävligt dyrt grus av körningen så var det fortfarande lite för mycket "Alvmagi™" kvar i processen för min smak och sådan får kvinnor att framstå som okomplicerade som järnspett vid en jämförelse. I praktiken har jag idag ingen insyn i företagets verksamhet utan baserar min uppfattning på observationer av öppna källor i kombination med extrapolering utifrån värden kända vid tiden för mitt uppbrott från firman. Och ibland svamlar jag men får det att låta bra. BLOG = Bold Lies Orated Gladly, vad trodde du?

Största glädjen känner jag för mina forna arbetskamrater, en bunt mycket fina människor som jag unnar all framgång. Med ett sådant gäng finns ingen egentlig gräns för vad man kan uppnå, det handlar bara om tillräcklig tid och lite tur. Jag saknar inte vare sig grafitdammet i näsan, de långa ensamma nätterna i Fysikhuset eller den häpna känslan av åksjuka man får efter att ha kört preparatbordet för fort under stereomikroskopet. Jag minns däremot med värme den fria och glada stämningen, de heliumspetsade sångnumren, den gränslösa akademiska höjden i diskussionerna, hockeyfejderna, grillfester, julbord och att krascha sexleksakspartyn... och glädjen de gånger allt faktiskt fungerade och vi förmodligen för en liten stund var bäst i världen på att tillverka kiselkarbid. Det är inte alla som fått se en doktor i fysik fatta eld minsann!*

I pressen talas det stort om den strategiska betydelsen av att ha inhemsk forskning och produktion inom området SiC/kraftelektronik. Argumenten är exakt desamma som för fem år sedan; Styrelektronik för elektriska drivlinor i fordon kräver komponenter med den verkningsgrad och tålighet som kiselkarbidtekniken erbjuder. Norstel satsar nu på att bli andra eller tredje största tillverkaren på marknaden som fn undergår en kraftfull expansion. Under 2008 var marknaden för SiC-substrat (n-typ & SI) värd ~$48M. Under den kommande tioårsperioden förväntas marknaden växa till och överstiga $300M. Japan har länge haft forskning och tillverkning på området men nu när också Kina börjar röra på sig lär det hända saker. Den kinesiska marknaden ser ut att ha gjort en framgångsrik transition från det gamla postsovjetiska femårsplanerandet med jord i huvudet och är nu mer västorienterad utan att för den sakens skull ha förlorat den enorma tillgång dess ekonomiska momentum innebär. Resurser saknas inte och kunskap är som de flesta vet både dollarlösligt och lättflyttat.

Micropipe defect

Jakten är nu i full gång för att få ut nya större substrat (fler komponenter per wafer pressar kostnaderna) med allt lägre defektdensiteter. USA, Europa, Ryssland, Japan och Kina kämpar för att ta tårtbitarna ur ett bakverk som ännu står på jäsning. Komponenttillverkarna kämpar om att få ut transistorer på marknaden och förhoppningsvis står bilindustrin i startgroparna med en ny generation modeller av el- eller hybridfordon. Det är roligt att ha varit inblandad i detta, om än i en mycket liten del, och jag kommer även fortsättningsvis att försöka följa utvecklingen och framstegen inom området. Med lite tur blir jag inbjuden som "oldtimer" på Norstels "Se-på-fan-det-funkade!-fest" inom en förhoppningsvis inte allt för avlägsen framtid. :-) Tills dess leker jag med mina ficklampor. Shiny, shiny shiny...


*(Få inte hicka när du skall svepa en "Flaming B-52". Till hans försvar så försökte han släcka bardisken innan han märkte att handen brann. Bartendern såg trött ut men släckte så småningom bäggedera :-)