Det finns just nu två huvudsakliga linjer i de diskussioner jag följer. Ena linjen triggades av den lyckade provflygningen av Ryska Sukhoi T-50 PAK-FA, ett nytt multirollflygplan i den sk 5:e generationen och därmed ett Ryskt svar på Amerikanska F-22 Raptor och F-35 Lightning 2 (Joint Strike Fighter). Ryska björnen har uppenbarligen slipat klorna och vi ser nu nya spännande designer lätta ifrån Moder Ryssland i en takt som inte skådats sedan Kalla Krigets dagar. Om detta är strängt taget bra eller ej ur ett geopolitiskt perspektiv kan ju nån annan få blogga om men jävlar i havet vad Sukhois designers måste ha fått bra vodka i julstrumpan!
T-50 ser vid en första anblick ut att påminna mycket om just "huvudfienden" F-22. Tvåmotorigt med supercruise, thrust vectoring, stealthteknik, interna vapenutrymmen, AESA-radar och god integrering i det taktiska nätverket för distribuerad lägesbild och ledning. Rent visuellt ser det ut som en korsning mellan F-22 och F-15. Ganska litet är ännu känt om plattformens egentliga förmågor, vilket är precis det som utgör diskussionsforumens livsblod.
För att vara ett flygplan som precis genomfört sin (offentliga) jungfruflygning så har det fått lika förvånansvärt många enkelspåriga russofila anhängare som hängivet stelbenta anglofila belackare. Enkelt uttryckt så tycker man antingen att planet är den flygfotogengurglande Gudens gåva till de som vill flyga spetsiga flygplan och att det får allt annat att verka pinsamt eller så tycker man att det är ytterligare ett dåligt genomtänkt och sämre finansierat misslyckat Ryskt försök att härma den i alla avseenden överlägsna västerländska teknologin. Jag finner det lagom ironiskt att det kalla kriget nu fått en betydligt hetare fortsättning; Flame on, Flyboy!
Den andra flygrelaterade tråden av intresse just nu handlar naturligtvis om JAS. Och Norge. Ingen läsande varelse har väl vid det här laget undgått den Norska upphandlingen av stridsflygplan. Något så infekterat och rörigt ser man nog sällan utanför veneriska mottagningar. Under mycket dunkla förhållanden och på på oklara grunder föll valet slutligen på Amerikanska F-35 som därmed slog den av SAAB erbjudna Gripen. Nationella känslor sattes i svallning, gamla oförrätter fogades till nya och förklaringar avkrävdes de ansvariga. Kontentan ser i dagsläget ut att ha landat på att F-35 valdes av politiska skäl men att ingen riktigt hade stake nog att säga detta rakt ut från början varför en upphandling iscensattes och riggades till det önskade utfallet. Följden av detta blev tyvärr att en mängd felaktigheter angående JAS förmåga och driftsekonomi spreds över världen vilket i alla händelser inte påverkade exportchanserna positivt. Efter att ha läst internationell fackpress är det dock min personliga uppfattning att JAS renomé har återhämtat sig betydligt bättre än Norges efter denna pinsamma historia. Andra länder utvärderar nu JAS medan Norge ännu inte vet riktigt vad de får eller vad de betalar.
Från ett oväntat håll kom plötsligt en skarp kritik mot det amerikanska underverket som i ett slag urholkade de starkaste försäljningsargumenten. Man började i Australien helt enkelt ifrågasätta både den omtalade stealthförmågan och de simuleringar som legat till grund för flygplanets förmodade effektivitet mot samtida och framtida förväntade motparter (Su-27, Su-30 etc). Rapporter gjordes om och forskare påpekade att de siffror man hittills presenterat endast visat "best case scenarios" medan ett typiskt normalfall inte helt sällan visade på betydligt mer ödmjuka framgångar. Från Amerikanskt håll kom svaret kvickt i form av en bländade retorik; "Jodå, det är VISST bäst! Alltid."
Allt detta sammantaget gör att den Svensk-Norska diskussionen om "F-35 vs Gripen", F-35 vs T-50" och all andra frågor om respektive system med internets hastighet antog en finkornig och katturinsmakande beskaffenhet. Vill du ha en större sandlåda får du söka dig till... säg Rub al-Khali? Några små tokroliga korn går dock att sila fram i det ändlösa gyttret av trampade tår och tvärsäkert upprapade fakta från baksidan av modellplanskartonger och flygspelsmanualer; de rena förolämpningarna. Jag är själv en stor anhängare av konsten att dissa meningsmotståndare i verbala forum, närd av strävan efter en slags polemikens coupe de grâce, och har med liv och lust följt ett par mästares framfart de senaste dagarna. När F-35:s stealthegenskaper nu ifrågasattes, och Norska intressen hårdnackat vägrat ens diskutera kritiken, kom förslaget att istället för med exotiska och underhållskrävande radarabsorberande material klä in flygplanet med specialsydda lusekoftor. Den andra minnesvärda kängan var när en sällsynt tåtrampad Norsk medborgare fick uppmaningen att sluta bete sig som ett "butthurt troll". Ren poesi.
Framtiden får utvisa om F-35 är ett bra system eller inte och om Norge blir nöjda med sitt val. Jag tycker att flygplaner verkar vara en upphottad variant på gamla F-16; En Strike-Fighter avsedd att klara flera uppgifter till ett plånboksvänligt pris på bekostnad av prestanda jämfört med specialiserade platformar. Jämförelsen haltar säkert lite men jag tänker på en Schweizisk armékniv; Lite för stor och tung som skalpell betraktat, lite för liten som kökskniv och jäkligt dyr/knepig att underhålla eftersom ett annat land håller på alla reservdelar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar